fredag 6 oktober 2017 - 10:50

DEPRESSIONSDAGBOKEN DEL2

Jag insåg nyligen att jag i ett tidigare inlägg skrivit om en känsla som varat i ett halvt år. Det stämmer inte, den tidsrymd jag syftade på i det inlägget har de facto pågått i en och en halv månad, max två. Och det är spännande, för det känns verkligen som om det här tillståndet jag befinner mej i har pågått i M I N S T ett halvår.

Tiden är inte linjär och så vidare.

Det är säkert värt att tänka på ibland, att om en befinner sej i en svår situation som känns outhärdlig, har den troligen pågått en kortare tid än man tror. Och är över snabbare än man kan säga blueberrypie.

Äh, det där sista var en lögn. Det går inte att säga hur länge saker och ting håller i sej. Och knappast är det till nån glädje att tänka att det inte alls varit ett halvår av skit utan bara två månader när en sitter i det.

Likväl känns det som ett halvår av skit.

Jaha! Där sjabblade jag bort min egen point! Må så vara. 

Min sjukledighet har förlängts till slutet av månaden. Det känns fruktansvärt ångestfyllt, samtidigt som jag inser att det är oundvikligt. Värre blir det också av att jag inte träffat nån under de här två veckorna jag varit på saikku, utan har min första tid till shrinken på Kivelä först nästa onsdag. Och när jag talar om att tiden känns evig så gör den det verkligen i fråga om rehabiliteringen, eller vad jag ska kalla den. Jag sitter liksom i ett limbo och vet inte vad jag ska göra av mina tankar och rädslor.

Samtidigt vet jag att i det stora hela har jag tur, som får gå till psykologen 2,5 vecka efter mitt första läkarbesök på psykpoli. Eller inte vet jag. Jag tenderar väga och vända på saker, men faktum kvarstår: jag står här ensam (utan proffshjälp) med mina tankar fram till nästa onsdag. 

Och det känns som en evighet.

måndag 2 oktober 2017 - 20:39

KARAOKETERAPI

IMG 4258IMG 4261IMG 4262IMG 4263IMG 4264IMG 4265IMG 4266IMG 4272IMG 4273

Bilder från Blackpool och Lytham. På bilderna olika Djur ur Djurklubben.

Under veckoslutet umgicks jag med mina äldsta vänner. Det var ett oerhört behövligt veckoslut, även om det blev en tung resa.

Vi träffas varje sensommar, alternativt tidig höst, för att uppdatera oss på varandras lägen och ha vårt årsmöte. Oftast brukar vi också sjunga karaoke, och det var den aboslut bästa programpunkten det här veckoslutet också.

Vi hade ett eget litet karaokerum till vårt förfogande i et par timmar i Manchester på lördagen, och jag tror nästan att jag - trots nykterhet och grossess - var den som tog i allra mest under sångstunden. Det var så ooohtroooligt skönt att bara skrika ut allt! Att sjunga som om det inte fanns nån morgondag. För det fanns det inte just då, det var bara vi sju och några mikrofoner.

Jag fattar inte att det inte finns privata karaokerum i Helsingfors, i karaokens förlovade land. Det är så jäkla bra terapi, tycker def att det i kommunernas hälsovårdsbudgetar kunde prickas in lite karaoke, så bra kändes det just då.

Nu är jag rätt urvriden, men det är det värt.

onsdag 27 september 2017 - 14:33

TVÄTTAR LÄSER ÄTER - EN DAG I TAGET

IMG 4046IMG 4030FullSizeRender 3

Jag fortsätter tvätta. Katten är lika intresserad som jag av den nya maskinen. Jag har tvättat alla kläder, alla mattor, alla lakan, alla trasor. Nu har jag inget kvar att tvätta, allt är rent, mjukt och fräscht.

Jag har skrubbat badrummet (efter att bilden ovan togs), lagat och värmt mat, diskat. Läst. Läst självhjälp (?) poesi ungdomslitteratur deckare. Tittat på serier. The Good Wife. Greys Anatomy. Gilmore Girls.

Och hela tiden gnager det där, det dåliga samvetet. Det är inte det här jag borde göra, jag borde göra något helt annat.

Rationellt vet jag att det inte går. Det spänner och trycker i bröstet när jag tänker på listor, mejl, projekt. Jag sover inte om nätterna, jag blir trött av en uppförsbacke, jag bryter ihop lite hipp som happ. Det känns som jag måste rättfärdiga allt, förklara och få andra att förstå. Fast det orkar jag inte heller med.

Så jag tvättar och läser. Klappar katten. Tänker på hurdana saker jag vill och orkar göra, saker som ger mej nånslags känsla av att finnas till. Kommer inte på så många. Så jag tvättar och läser. Jag tänker en dag framåt, längre går inte.

Imorgon åker jag på en efterlängtad resa. Jag får umgås med de bästa typer jag känner i några dagar. Och jag hoppas det ska hjälpa, att det ska bli mjukt behagligt och underbart, att jag ska orka. Vad som händer sen får jag ta itu med senare. En dag framåt, det är så långt det går nu.

måndag 25 september 2017 - 15:47

FYRA SAKER JAG ÄR GLAD ÖVER

När allt känns motigt så brukar det verkligen inte hjälpa med att försöka tänka positivt, att tänka på vad en faktiskt har - i motsats till hur helvetiskt livet kanske ter sej. Inte för mej i alla fall.

Det tänker jag ändå göra. För det här har tydligen blivit en fullskalig depressionsblogg.

1. Tryggheten i systemet (när en först har slagits med alla  för att komma fram)
Jag var på mitt första besök hos psykiatriska polikliniken i dag och trots att det var nervöst och kändes tungt, är jag så jäkla lättad av att vara inne i systemet. Nu vet jag att det finns människor vars prio är att se till att jag börjar må bättre. Det var värt att slåss för att få hjälp, hoppas det är värt att gå där också.

2. Vänner som tvingar en att ta ett steg bakåt
Jag är rätt bra på att slänga mej med en massa olika råd åt folk, oberoende av om de vill ha dem eller inte. Däremot är jag inte så bra på att leva enligt mina egna råd, så ibland krävs det att vänner kastar tillbaka de här råden i ansiktet på mej. När jag satt hos läkaren och inte ville bli sjukskriven i dag snurrade min bästis ord i huvudet på mej "du vet att 'jag har inte tid' är sämsta orsaken till att neka sjukskrivning". Nu ska jag vila i två veckor, bara göra sånt jag orkar med, sånt som inte får det att göra ont i bröstet.

3. En trygg hemmaplan
Min person är en trygg en. Inte bara det att hon till yrket är psykiatrisk sjukskötare (och nej, det är verkligen inte hennes jobb att göra mej bättre) utan att hon verkligen FÖRSTÅR sej på ångest och utmattning, gör allt så mycket lättare. Hon vet att jag behöver hjälp och att vi som familj behöver det, och hon pushar mej att skaffa den hjälpen. Det känns både skönt och tryggt. Här behöver jag inte låtsas.

4. En förstående omgivning
Jag älskar att det verkligen går att prata om hur en mår nuförtiden. Det är sällan jag går runt och har dåligt samvete för att någon ska tro att jag är lat eller inte förstå min hälsotillstånd. De jag omger mej med är smarta typer som känner mej, där behöver jag inte heller låtsas.

Det för i dag! Depressionsbloggen tackar och bockar. Skicka gärna bilder på små söta djur och tipsa om trevliga böcker att kasta sej in i!

lördag 23 september 2017 - 09:12

VAD VAR DEN DÄR INSIKTEN NU DÅ?

I tisdags ploppade det här sex år gamla inlägget upp i min Facebookminnen. Idag ställer jag mej inte bakom allt jag tyckte då (bloggvärlden har t.ex. förändrats), men den överhängande känslan träffade mej som en rak höger. 

Dessutom hade jag glömt bort den här tiden, tiden för sex år sedan när jag jobbade 24/7 med Studentbladet och hoppade in på X3M vid sidan om. Vad det tredje jobbet jag pratar om är, kommer jag faktiskt inte ihåg.

Vid den här tiden började jag också dricka rätt mycket. Jag slutade äta vettigt och levde på pizza och öl. Ofta låg jag i fosterställning i duschen och grät. Jag kommer ihåg det nu.

Men ändrade jag min livsstil efter det här inlägget? Vilade jag och åt en bulle? 

Nej. Det gjorde jag inte. Jag ångade på.

Det jag insett efter både självrannsakan, gamla blogginlägg och omgivningens observationer, är att jag beter mej alkoholiserat till mitt arbete.

Ni vet när en går på bar, först är det så himla roligt och gott med öl, det blir ännu roligare och du virvlar fram till baren och beställer laget runt. I något skede blir det extatiskt och jallushottarna drämmer ner i bordet - efter det finns ingen återvändo, allt svartnar, allt snurrar och kontrollen försvinner totalt.

Sen ligger du där i sängen och vet inte hur du kom hem, ångesten kryper fram och det där duschgolvet ser mer lockande ut än någonsin.

Det är så här jag inser att jag funkar när det kommer till arbete. Det finns dock en enorm skillnad mellan dessa två fenomen som gör det hela oerhört komplicerat: det går att helt sluta dricka alkohol.

I dag är det inte alls lika tabu att dra ner på arbetstakten och erkänna att en inte behöver eller VILL jobba lika mycket som för t.ex. tio år sen. Ändå finns det saker som gnager i det egna undermedvetna, för att inte tala om de kapitalistiska strukturer som gör det så gott som omöjligt att inte ha ett heltidsjobb.

Jag är ännu inte helt säker vad jag gör med den här insikten eller hur jag går vidare, men jag antar att något behöver hända.

 

ANYWHO, tills jag funderat ut vad jag ska göra med resten av mitt liv kan ni ser på den här dokumentären som jag är så stolt över att ha fått vara en del av: Emil & Olivia: Mamma, pappa, barn - Mistä on pienet lapset tehty?

Tack och hej för i dag.

torsdag 14 september 2017 - 10:43

OM BÖCKER OCH VÄGGAR

Screen Shot 2017 09 14 at 10.27.33

Hörni bra Vasablad i dag!

Jag loggade in på e-tidningen för att kolla artikeln om De langerhanska öarna, som jag hade ordnat pressinfo för igår, och stötte på mej själv på en sida. (Här är DLÖ-artikeln förresten (tror den ligger bakom betalmur tho), VÄLDIGT bra juttu! Nu är jag ännu mer nöjd över gårdagens pressinfo.)

I Sevendays-bilagan har jag alltså tipsat om fyra böcker jag tycker är bra om en mår dåligt, är deppig eller melankolisk. Bra böcker är det också, alla fyra! Lönar sej att gå in och kolla.

Men bredvid fanns Linns kolumn om den så kallade "VÄGGEN". Och den slog som en knytnäve mot näsryggen.

Det är det här jag kämpar med. Igen. Det verkar komma i cykler på 1,5 år för mej nuförtiden. Och för tillfället jag sitter i tvivelträsket. Nä men int är det väl så farligt?

Sen när en ser att läkaren skrivit vakava masennustila i ens epikris och skickat remiss till psykiatriska poliklinken måste en väl börja inse. Fast till och med då är det svårt.

Nu ska jag andas djupt resten av dagen medan ni går in och köper ett lösnummer av Vbl och läser alla de fina juttur som finns där idag. Tack för mej.

onsdag 6 september 2017 - 16:38

PSYKISK HÄLSA ÄR EN KLASSFRÅGA

Jag blir så trött på den här neggigheten jag går runt och dras med, jag skulle inte ens vilja skriva om den. För första gången skäms jag också över att tala om hur jag mår, för just nu borde jag faktiskt inte vara nere, jag borde ha det bra och vara lycklig.

Men jag är inte det. Mitt humör dalar för var dag. Det blir jobbigare att stiga upp, det blir svårare och svårare att komma igång med jobbet varje morgon. När jag väl kommit igång är det ju roligt och givande, men det är liksom starten som blir trög. Och så blir jag så trött, så otroligt trött (fast det är säkert rätt normalt i min situation).

Det jag ändå blir mest trött på är hur svårt det verkligen är att få hjälp. Jag känner ju mina symptom, jag vet vart de kan leda. Därför har jag börjat söka hjälp redan för flera veckor sedan. Men jag blir bara knuffad vidare och framåt och får vänta på tider och läkare och får remisser skickade tillbaka. Mitt enda val blir att gå privat.

Och jag har tur, för jag har en bra företagshälsovård som direkt kan hjälpa. Jag har tur, för jag har för tillfället råd att betala terapi från egen ficka. Det jag ändå är mest trött på är hur svårt det är att komma fram till den där hjälpen och hur klassklyftorna bara växer.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, psykisk hälsa är en klassfråga i Finland. Har du inte pengar får du klara dej själv. Och var, VAR, är det förebyggande vården?

I dagens läge är jag fortfarande s.a.s. high functioning. Jag klarar av att rycka upp mej, borsta håret och le. Jag klarar av att kriga med olika instanser för att få det jag ska ha rätt att få. Men mådde jag ens några promille sämre skulle det inte finnas någon ork kvar. Och det är S Å  M Å N G A som har det just så, för dem kan det vara O M Ö J L I G T att kämpa sej fram till hjälpen.

Och vad är grejen med att det är totalt noll chans att få hjälp via psyk poli om en inte ligger i en blodpöl på golvet? Vill vi faktiskt att det ska vara så, att folk ska försöka ta livet av sej innan de får vård? Jag är så utmattad och frustrerad på det här - för så här har det ju sett ut i evigheter. Det här är inga nyheter. Men när det för fan inte görs något åt det!

Har någon av er förresten erfarenhet av nätterapi? Det är vad som nu föreslagits för mej från den kommunala sidan, men jag vet inte, det känns väldigt otryggt att inte ha en personlig terapikontakt.