467C50E1 A368 4961 A903 A515AC31CE2A

Visa inlägg taggade med 'fosterställning'

Blodfontänen

Skrivet av Catariina Salo 22.11.2016 | 11 kommentar(er)

Under morgonnatten drömde jag oroliga drömmar. Det var blod som sprutade fram ur min livmoder, forsar av blod längs mina ben. Ett rent slagfält omkring mej och på min kropp. Det luktade frätande.

Jag kommer ihåg att jag halvt vaknat och insett att min mens börjat, och jag har knipit. Knipit ihop benen och fittan. Knipit allt jag kunnat och somnat om.

Som om det skulle hjälpa att knipa. Som om knipmusklerna kan hindra mensen från att börja. Mensen, som vittnar om att vårt försök misslyckats.

När jag sedan vaknade och gick på toa märkte jag mycket riktigt att nu börjar mensen.

Det var inte en total överraskning. 

Eftersom jag inte är den som tålmodigt orkar vänta gjorde jag ett tidigt graviditetstest redan förra onsdagen. För jag var bombis på att jag är with child. Alla tecken var ju där! Jag mådde lite illa, jag hade ont i brösten, och jag blev helt utmattad varje eftermiddag. (Never underestimate the power of självsuggestion!)

När den digitala (omg) graviditetsstickan sen sken upp i ett "INTE GRAVID EI RASKAANA" blev jag rätt förkrossad. Jag var ju säker! Jag kände ju det på mej! Nog känner jag ju min egen kropp!

Att testa över en vecka före väntad mensstart är ändå inte det smartaste, och Mira intalade mej om att hoppet inte är ute. Och det är klart att det inte var.

Men när jag på söndagen testade igen och stickan visade negativt visste jag att det är kört. Planen var att testa igen imorgon - dagen då jag på riktigt skulle testa - och sen inte tänka på det mer.

Nu behöver jag ju inte göra det eftersom det forsar blod ur mej.

Det är en sorg jag känner, och det är en ny slag sorg. Jag har aldrig varit med om den här tidigare, och nu inser jag hur det måste kännas för alla som försöker bli gravida men inte lyckas, eller inte lyckas genast.

Sorgen är reell, trots att det är en sorg över något som inte finns, som aldrig funnits. Sorgen måste få finnas, den måste få existera och ta plats i universum tills den är färdig att ge vika för ett nytt hopp.

För de facto måste/får vi ju genast börja tänka framåt; när försöker vi nästa gång, hinner vi med en inseminering ännu före vi åker till Indien på vintersemester? Och vi hoppas att vi hinner. På det viset var mensen faktiskt rätt schysst, den kom lite i förtid. Det betyder att det finns en möjlighet att jag har ägglossning ett par dagar innan vi åker iväg, med god tur.

Och kanske det är på en strand i just Indien som det är meningen att en befrukad äggscell ska hitta sin väg ner mot min livmoder och fastna i väggen. Kanske det är så det måste ske?

Vi får se.

menssssssFrån Liv Strömquists Kunskapens frukt - förstås.