467C50E1 A368 4961 A903 A515AC31CE2A

Vi får alla vara sköra

Skrivet av Catariina Salo 23.11.2016 | 5 Kommentarer

Varför startade jag den här bloggen egentligen? Varför valde jag att blotta mej, att lägga ut min innersta önskan och berätta om den eventuellt väldigt svåra fighten fram till målet?

Jag gjorde det av den enkla anledningen att jag tror att det behövs. Jag tror att vi behöver prata om de här sakerna, för jag märker att det är ett tabu att vilja ha barn - och säga det högt. 

De senaste två veckorna har väldigt många hört av sej till mej, främst kvinnor som är i en liknande situation. De har berättat om sina egna erfarenheter i kommentarer, mail, chattrådar och textmeddelanden. Om det som varit, om det som ska komma.

Och det gör så gott! Jag önskar att varenda en av de här personerna också fick en myriad av meddelanden och pepp, att de inte ska behöva känna sej ensamma i sina försök, i sin längtan, i väntandet. Väntandet på det där plusset.

För varje person som hört av sej till mej så har jag stärkts litegrann. Varje gång någon har sagt "jag gick igenom samma", "jag vet verkligen vad du menar och hur det känns", eller något liknande, har jag först blivit totalledsen för att de behöver gå igenom det här. Samtidigt har jag känt mej lättad över att inte vara ensam. Och sedan, sedan har jag överraskats av hur många vi är. 

Jag fick en kommentar om att akta mej för hur mycket jag delar med mej av den här processen. Och det förstår jag också så innerligt väl, för jag inser ju nu hur tung och jävlig den här resan kan vara, och det ligger säkert en självbevarelsedrift i att hålla tand för tunga. Att inte spilla varje detalj.

Men när det är så viktigt! Det senaste året har jag hört så många historier som har att göra med önskan om barn, om besvikelser, om missfall, om svårigheter. Det är nu, när en stor del av min vänskaptskrets har, eller snart ska få, barn som de här historierna kommer fram. De viskas från kvinna till kvinna, likt gamla sägner och sånger vid lägereldar.

Det är något oerhört starkt och fint i att den här informationen och kunskapen går från person till person, men jag kan ibland önska att vi skulle prata mer öppet om det. 

Varför ska det vara så hemligt och varför är det så förfärligt om någon ser en som bräckligast? Varför är det en skam att vara mänsklig, att vara skör?

Och varför är det vi med livmödrar som ofta får bära den här skammen?

catzo bw 11Foto: Frida Lönnros

Kommentarer

  • Julie 24/11/2016 9:27pm (3 år sen)

    Jag tänker ganska ofta på det här att det verkar vara norm att panta på graviditeten de första 12 veckorna, för att den största risken för missfall är förbi då. Jag fattar varför folk gör så - jag gjorde det också - men tycker det är så himla sorgligt att det är så tabu att vara öppen med den sorg man upplever när det inte går vägen. Kanske skulle det också hjälpa med känslan av att misslyckas om man fick en lite mera realistisk bild av hur vanligt det är.
    Kram på dig catz <3

    • Catariina Salo 24/11/2016 9:34pm (3 år sen)

      Jag fattar också, fattar att man pantar på det. Men samtidigt. Samtidigt skulle jag så önska att vi kunde prata mer om det och hur vanligt det är med t.ex. missfall, hur svårt det är och kan vara att bli gravid, alla svårigheter som göms undan vore det så oerhört viktigt att lyfta fram - ens liiiite mer än vi gör nu. Tänker jag iaf.
      Kram min Julie! <3

  • Kugge 24/11/2016 9:43pm (3 år sen)

    Ja! Så bra! Har inte själv alls varit i situationen men har aldrig riktigt förstått varför är det så mycket hysch hysch. Fint att du skriver om det här. Jag hoppas att om jag nångång är i samma situation ska kunna prata mer öppet om det tack vare att bland annat du vågat lyfta ämnet! Puss!

    • Catariina Salo 24/11/2016 9:55pm (3 år sen)

      Alltså jag förstååååår ju nog att man inte vill prata om allt, liksom vill inte att nån tror att jag tycker att ALLA MÅSTE PRATA OM DET. Men önskar bara att samhället överlag kunde prata mer. :)))))
      <3

      • Kugge 24/11/2016 10:00pm (3 år sen)

        Nej det tror jag ingen tror (och det eftersträvar jag inte heller). Men fint att NÅN vågar. För det krävs ju alltid den där nån för att lyfta ett tabu.

  • Karin 25/11/2016 9:16am (3 år sen)

    Vad bra skrivet. Jag håller helt med om att tystnaden kring kvinnliga erfarenheter är knepig. Att inget blir bättre av att vi dessutom ska känna skam för vår sårbarhet.

    Men det är nog inte skam jag tänker på då jag uppmanar till försiktighet, utan sorg. Vi har försökt få ett barn i sex år. Under de sex åren har vi också genomgått missfall och det har funnits månader jag gråtit flera dagar efter att jag fått mens. Det är inget jag skäms över utan ofta pratar om med mina vänner.

    Däremot är sorgen stundvis så stor, att jag inte klarat av fel kommentarer. Sårbarheten i besvikelsen har varit så stor att några missriktade ord gått rakt in i själen. Utanpå mens-sorgen, har jag sen också tvingats hantera hur sårad jag blev att någon inte förstod.

    Jag tycker att din blogg är det mest värdefulla som skrivs just nu, för tystnaden kring att försöka få barn, misslyckas och lyckas, är något som vi bör tala om. Kanske är du inte lika känslig som jag utan klarar av offentligheten bättre, jag hoppas ju det, eftersom den här, din och er, historia är fantastisk att ta del av.

    Men sorg och skörhet är inte detsamma som skam, och om det en dag framöver blir för tungt, hoppas jag att du har mod att vara tyst - utan att känna skam. Än en gång: kram och lycka till!

    • Karin 26/11/2016 2:06pm (3 år sen)

      P.S: Dagen efter då jag tänkt lite mer. För det första: vad förfärligt att jag/man pratar om barnalstrande i termer av att lyckas och misslyckas. Särskilt ordet misslyckas är skrämmande i sammanhanget.

      För det andra: jag ville verkligen inte måla fan på väggen med våra sexårs-försök. Det är nog extremt. För er behöver det förstås inte alls vara så och jag är tydligen en pessimistisk jävel. Hm, måste nog fundera lite över det.

      • Catariina Salo 26/11/2016 7:03pm (3 år sen)

        Hej Karin! Tack för dina insiktsfulla kommentarer.

        Du har rätt i att sorg inte är detsamma som skam. Båda syns ändå väldigt mycket i de här sammanhangen, och det är lätt att blanda ihop dem. Sorgen är viktig att känna och behandla, skammen är det viktigt att ta upp också - för att råda bot på den kanske? På ett rent samhälleligt plan.

        Har haft en superstressig vecka och är alldeles väck i huvudet, återkommer förhoppningsvis med en mer genomtänkt kommentar inom kort. :))

        Tack för att du delar med dej! <3

  • Sara 25/11/2016 9:41am (3 år sen)

    Jag tycker också det är jätteviktigt att NÅN skriver om det. Och det är väldigt modigt att vara den som vågar. Precis som NÅN måste vara den som går ut med sin utbrändhet/depression/fattigdom osv. Det är så BRA att bryta ner tabun, att våga prata om sin situation gör nog att man hjälper många andra som kämpar på i sin, i tysthet.

    Personligen tror jag att det ofta pratas så lite om just den här skaffa-barn-processen på grund av rent vidskepliga orsaker - man är kanske så rädd, så rädd för att gå och jinxa till nåt om man liksom går ut och slår på stortrumman före plusset är ett faktum. Tvärtom tycker jag mej ofta ana ett motsatt mönster - då folk börjar prata vitt och brett om hur de ABSOLUT INTE håller på och skaffar barn, så är det inte alltför sällan som babynyheterna anländer några månader senare. :)

    Håller tummarna för nästa försök för er del! (Och alltså det där med att vara skengravid känner säkert de flesta som försökt bli gravida igen sej i: aldrig har man väl så många symtom som då man verkligen går omkring och önskar att man skulle vara gravid. (De gånger jag sen har blivit gravid på riktigt så har det känts mycket, mycket mindre! :)))

    Vägen fram till en graviditet kan kännas spännande, hopplös, omöjlig, ambivalent, eller också blir man bara helt besattt av tanken på att lyckas, eller också hamnar man i total chock över att allt gick så otroligt mycket snabbare än man hade förväntat sej. Men en sak är säker - den är sällan rak, nyasfalterad och enkel.

    • Catariina Salo 26/11/2016 7:04pm (3 år sen)

      Ja och lite skönt också, att vägen inte är helt nyasfalterad, vill jag tänka. Klart att en inte önskar någon världens mesta menföre, men det ligger något i att psykiskt förbereda sej också.

      Tack Sara!

  • Famnen redo / Karin 26/11/2016 1:56am (3 år sen)

    Hej! Jag blev tipsad om din blogg idag av en vän, och jag blev så förtjust över att hitta en annan som också försöker bli gravid med donerade könsceller! Jag hade visserligen den odrägliga turen att bli gravid redan på andra försöket, men jag är bara i vecka 8 ännu så det där försökandet sitter i färskt minne. Du har alla mina sympatier! Jag bloggade om det från första början för att hitta andra i liknande situationer och hålla den närmaste kretsen uppdaterad, men jag bloggar anonymt för att... ja. Säg det. Antagligen för att slippa svara på alla "NÅÅÅ HUR GICK DET?"-kommentarer om nånting skiter sig. Man borde kunna prata öppet om fruktlösa försök och missfall, men samtidigt är det en privat sak som man kanske inte vill få upptryckt i fejset av en bekants bekant i S-market. Nån slags gyllene medelväg är väl bäst där också. Stort lycka till!

    • Catariina Salo 26/11/2016 7:05pm (3 år sen)

      Åh!! Kul att du hittat hit, ska genast gå in på din blogg och läsa. GRATTIS!!!! <3

Skriv en kommentar