467C50E1 A368 4961 A903 A515AC31CE2A

WE CAN'T DO IT

Skrivet av Catariina Salo 17.10.2017 | 2 Kommentarer

Kategorier:

Screen Shot 2017 10 17 at 11.53.12Se den här serien, tips! Skärmdump från svt.se.

Jag vill alltid lite mer än vad jag klarar av.

Det citatet antecknade jag i telefonappen när jag kollade på Svt-serien We can't do it om unga kvinnors utbrändhet. Det är en helt bra serie (tre delar á 30 min), den gav till och med några insikter. Fast de där insikterna kommer jag inte längre ihåg, för det är väl lite så att också min hjärna har börjat lägga av.

Det känns som jag blir utmattad bara av att skriva om det här igen, att tänka på det ger mej ont i bröstet och hög puls. Jag är så trött på att gå igenom de här samma känslorna av otillräcklighet, ångest, skam och dåligt självförtroende år efter år, dag efter dag. Men jag inser ju att jag behöver göra det, dels för mej själv - att sätta ord på vad jag känner, dels för devisen jag har med all min öppenhet: alltid hjälper det någon.

Jag brände ut mej för första gången när jag var kring 28, eller det var första gången jag sökte hjälp för min trötthet. Efter det har det rullat på. Ingen har berättat för mej hur jag borde göra med mitt jobbjag, hur jag ska hushålla med min tid eller att det finns andra möjligheter än de jag blivit serverad.

Jag säger inte att någon annan än jag borde ha tagit itu med mina problem, men samtidigt tänker jag att det finns så många runt mej, på så många arbetsplatser sedan jag var 28, som har känt till och vetat och sett mina dåliga perioder. Och säkert försökt hjälpa, men om vi har ett samhälle som inte ens har resurser att sköta alla deprimerade personer vi har, för att inte tala om seniorerna, hur ska vi då hitta de rätta instanserna när det kommer till jobbstress och utbrändhet?

Vad finns det ens för instanser? Jag vet inte. Företagshälsovård, kommunal hälsovård, psykpoli, FPA-stödd terapi. Där kommer vi kanske åt symptomen och det hjälper om vi också utvecklat olika grader av depression i hela stressvevan. Men sen är det vila en stund och tillbaka in i orkanen.

Hur ska vi komma åt de samhällsstrukturer som gör att vi dels måste jobba massor för att klara oss, dels känner att vi BEHÖVER göra det för att få uppskattning/lyckas/prestera/inte bli av med följande jobberbjudande? Det liksom bara virvlar på utan att en tänker på det.

Ingen aning alltså, hur vi ska komma åt det här. Jag vet knappt hur jag själv ska planera de kommande månaderna. Jag kan inte tänka längre än två dagar framåt.

Äh jag vet inte, har ni några smarta synpunkter att komma med? För som det sades i We can't do it, det här är inte längre ett individproblem. Snart har vi bränt ut alla de som verkligen ska jobba de kommande femtio åren. Så rent praktiskt: om alla unga bränner ut sej, vem ska hålla upp det här landet när vi går i pension?

Kommentarer

  • Hanna Stigzelius 17/10/2017 8:21pm (19 månader sen)

    Jag har i alla fall klarat mej till 32år utan burn out så jag hoppas det skall fortsätta så. Mitt "trix" är att jag är lite för lat för mitt eget bästa. Jag orkar inte prestera hela tiden helt enkelt. Det räddar mej. Sen tror jag mina föräldrar också sått en bra grogrund i min barndom. Inga prestationskrav därfrån inte Jag har alltid känt mej uppskattad just som jag är, oberoende av prestationer. Men visst känner också jag av kraven. Och jag vill också mer än jag klarar av. Men sen lyssnar jag bara på kroppen och struntar i det hela och latar mej istället.

  • Annica 23/10/2017 9:19pm (19 månader sen)

    Var rädd om dej!!

Skriv en kommentar