lördag 21 oktober 2017 - 15:22

And so it ends

Mitt första blogginlägg hette "And so it begins", så det verkar mer än naturligt att mitt sista får bära namnet "And so it ends". Ja, det blir faktiskt mitt sista blogginlägg. Före mina sista ord vill jag berätta om livet efter karriären. Hur det har varit. Vad jag gjort. Vad jag ska ta mig till. 

"Civilen" smakar rätt så gott egentligen. Dock skulle jag ljuga ifall jag skulle påstå att jag inte en ända gång saknat mitt liv som elitidrottare. Klart jag saknat det jag gjort, levt och brunnit för i 15 år av mina 22 år på denna jord. Men det avgörande är att jag inte en ända gång tvekat mitt beslut. Jag har gjort rätt beslut med att lägga av, inget snack om saken, men jag har och kommer i framtiden att minnas mina tider som en idrottare, och till och med sakna dem nu och då. 

Jag har även fått den tid som befriades från träningen att gå åt på ett och annat sätt. Studierna är i år mycket mer krävande än förra året och de kräver sin del av min fritid. Dessutom har jag fått äran att börja träna den grupp som jag förra säsongen tränade med tillsammans med tränaren som tränade mig, Kalle Lydman. Det har varit oerhört kul. Jag har genom det ändå fått vara med inom simningen på ett annat sätt än som simmare, och dessutom tycker jag det är oerhört intressant att fungera som tränare och kanske nu som då komma med en annan infallsvinkel på något än de andra tränarna i vårat team. Jag jobbar även på sidan om alltid nu som då. Dessutom måste jag hålla mig i form på något sätt genom idrott, och så lever jag med min flickvän som för första gången under våra 5 år tillsammans får den uppmärksamhet hon förtjänar av mig.

Kalendern ropar fullt. Men allt proggis jag ordnat för mig själv har varit ända möjligheten för att få en natulig övergång från idrottare till en före detta idrottare. Vid mindre program och för mycket fritid kan det hända vetande min karaktär att transkationen inte skulle ha varit så enkel som den i detta fall har varit. 

Summa sumarum lever jag bra nu i början på mitt nya kapitel. 

Jag har satt upp nya mål för mig i livet för vad jag vill och vad jag önskar. Utan mål får jag ingenting gjort och utan mål anser jag att göra nångting är onödigt. Med allting jag gör strävar jag någonstans. Mina mål är ingenting jag tänker gå in på desto noggrannare, det skulle knappast var intressant, men vad jag än gör hoppas jag att jag från det kommer att få ett lika fint kapitel skrivet som från detta. 

Till slut vill jag ännu tacka alla som läst min blogg och följt me mig på min sista resa. Tro det eller ej men faktumet att man vet att någon läser det man berättar har ett stort inflytande. Det ger en viss glädje och det är en viss terapi att få berätta det för er som läst. Ett stort tack till er alla!

 

Ha ett riktigt trevig slut på året! Och om vi någongång ses, hojta till!  

torsdag 7 september 2017 - 16:20

Det är slut

Det har nu gått en dryg vecka sedan jag kom hem till Finland från Universiaderna. Skälet att jag inte har skrivit sen dess är enkelt. Slängde mig in i vardagen direkt och eftersom jag inte förberedde mig på något särsklildt sätt för vardagen innan jag åkte iväg till Taipei, har jag hela tiden varit ett steg efter min egna tidtabell. "Tyhmästä päästä kärsii koko ruumis". Nu äntligen är läget och vardagen under kontroll igen.

Jag vill inleda denna text genom att prata om hur simningarna gick vägen i Taipei. Därefter tänker jag diskutera om resan i sig och sedan avrunda till slut om att berätta vad mina planer är nu efter karriären.

Simningarna & analys

När det diskuteras om simningarna måste jag vara ärlig. Är missnöjd med dem. Formen kändes bra innan tävlingarna, och jag hade tränat och gjort allting annat bättre än hela resten av säsongen. Ändå gick det inte vägen vid toppningen. En toppidrottare analyserar alltid misslyckandet, och fastän detta var min sista tävling, tänker jag inte göra det ett undantag. Min största misstanke är att jag inte hann återhämta mig innan tävlingarna började. Det var en risk vi tog genom att bestämma att träna väldigt hårt ända tills vi åker, och sedan dra ner träningen till noll och bara invänta formen, precis som jag även skrev i inlägget från Taipei. Jag är säker på att det skulle ha gått enligt plan och formen skulle ha träffat rätt, men i just dessa tävlingar skulle jag nog med eftertanke ha behövt längre återhämtning. Heltidssimmare och heltidsarbetare blev just och just för tufft i slutet. Jag hade de sista dagarna klagat åt mina tränare på att kroppen inte är mottaglig mot träning mer, att träningen helt enkelt inte gick hem. Då borde jag ha förstått att lösa på skruven. Men motivationen var för hög för att lita på att vilandet skulle ha varit det rätta alternativet just då. Som jag skrivit tidigare; idrottare tänker kanske inte alltid så rationellt. Ansvaret var mitt, jag är en fullvuxen idrottare. Att jag inte fick kroppen att återhämta sig i tid, är min egen moka. Simningarna i sig gick alla mellan katastrofalikt och dåligt. Sista simningen var den bästa, så det var kul att avsluta karriären till den bästa av dåliga simningar.

Känslorna var som värst före sista strarten. Inte såpass kraftiga mer efter sista simningen, förutom då det blev tid att tacka mamma och pappa, men i och med den normala nervositäten och annat tänkte känslorna ta över bakom startblocket före sista simningen. Kept it together ändå. Annars tycker jag att processerande av tankarna av att sluta karriären gått utmärkt. 

 

Resan i sig

Har då de dåliga simningarna stor betydelse? Ja och nej. Ja eftersom jag i grund och botten är en idrottare som simmar för att få resultat. Nej, eftersom jag njöt som fan av resten av resan. Fastän jag inte hunnit skriva på en vecka blogg, har jag försökt komma på hur jag ska förklara resan för er. Och jag har faktiskt inte än kommit på hur jag ska ge det den upplyftning som den egentligen förtjänar. Antagligen har jag fått uppleva min livs resa nyss. Jag gick just och just miste förra sommaren om en plats i OS, men vad jag fick uppleva blir inte långt ifrån vad den resan var. Och det är inte endast tävlingarna och evenemanget som gjorde resan så otrolig, utan även Taipei i sig påverkade det. Staden är fullständigt otrolig. Stor, fin, mäktigt, vacker men på samma gång så ödmjuk. Evenemanget och resan tillsammans gjorde nog det till en resa för livet, som jag alltid kommer att komma ihåg, och som jag förklarat för många, något som jag knappast någonsin mer kommer att uppleva.

Vad händer sen?

Känslan efter sista simningen var till största del tomhet. Den tomhet har dock ändrats till frihet. En frihet som medför möjligheter. Igen, jag slutade inte för att jag inte tyckte om det jag gjorde eller för att jag kände att jag var fast i det. Men jag insåg att slutande gav mig en stor frihet och möjligheter. Frihet och möjligheter att göra saker jag inte tidigare kunnat göra pga. antingen tidsbrist eller helt enkelt för att jag valt att inte göra dem för att inte strula till det med simningen.

Tro det eller ej men har faktiskt allmänt sett lyckats fylla min kalender ganska smidigt med tiden jag fick efter att simningen slutade. Än så länge i alla fall. Är med i ett tränarteam i Vasa simsällskap och hjälper till där, studerar mitt huvudämne som kräver mycket av tid utanför skolan, samt försöker alltid nu och då ta en jobbtur. Dessutom ska jag naturligtvis hålla mig i form också. 

Jag har även satt upp kort- och långsiktiga mål i livet. Hur typiskt idrottare är det... vissa saker kommer jag knappast aldrig komma ur. Mer om dessa dock i ett annat inlägg, som antagligen blir mitt sista. 

lördag 19 augusti 2017 - 15:12

Det är SHOW TIME

Så är det entligen dags. Tävlingarna börjar imrogon bitti. Jag har äran att simma i första streckan för tävlingarna. Detta betyder att jag och mina kollegor kommer att vara bland de första som inleder Universiaderna. Invigningen var idag. Programmen där brukar vara spektakulära, men i och med att väckarklockan i morgon kommer att ringa klockan 05:45, så skulle det inte ha varit en bra idé att vara med om det i denna hetta. Programmet där håller nämligen på långt över sängdags. Som jag lovade, program och målsättning nedan:

Söndag:

400 frisim. Som de som följt med mig aktivt vet är detta bland mina bästa streckor. Finns för- och nackdelar att inleda med huvudsträcka, men vi får ta det som det kommer. Målsättning; rekord. Gäller att simma modigt imorgon. Med modigt menar jag att öppna första halvan lite hårdare än jag brukar, och sedan önska/veta stt det håller ända ut.

Måndag:

200 frisim. Målsättning; rekord med marginal. Höga förväntningar på denna sträcka. Väntar, väntar, väntar att slippa och simma denna. Kort och snabb sträcka.

Tisdag:

200 fjäril. Målsättning; rekord. Gäller att simma eget sim i denna tävling. Lita på sig själv och simma som jag brukar simma. Genom det har resultaten på sträckan blivit bästa. Tuff sträcka. 

Onsdag:

800 frisim. Längsta sträckan för mig under tävlingarna. Med tanke på träningen vi gjort, torde jag vara i bättre form än tidigare för denna sträcka. Svåraste att lyckas i, men precis som i 400frisim gäller det att gå ut modigt. Hårdare än normalt. 

Torsdag & Fredag

Lediga. Tanka tanka tank...

Lördag:

400 medley. Precis som i FM. Den mest brutala sträckan den sista dagen. HÄRLIGT!! Målsättning är rekord, dvs. snabbare än i FM. Vilken feelis att fö avsluta karriären med 400 medley. En gren alla älskar att hata. 

 

Standarden på tävlingarna är hård. Hårdare än någon av oss förväntade sig.. Jag har dock ingenting att förlora i loppen. Därför pratar jag om modighet. Inget att förlora, bara att vinna. Även tänker jag njuta av varenda meter. Från start till mål. Karriärens slut T -7 days. 

 

För en sista gång; wish me luck!!

torsdag 10 augusti 2017 - 14:13

Universiaderna i Taipei

Efter ett drygt dygns resande har vi nu kommit fram, sovit ett par nätter och bekantat oss bättre med tävlingsbyn som är byggd för dessa tävlingar. Tävlingsby som jag inte hittar ett bättre ord för, men på finska heter det kisakylä, så det får bli tävlingsby i denna text. Första uttrycket här på allting är fenomenalt. Hakan faller. Kommer att ladda upp bilder efter att jag anlänt till Finland. Detta endast pga. bilders uppladdning med detta internet vi har här, är ingen snabbis grej. Berättar mer om tävlingsbyn i sig senare i inlägget, först lite allmän information om tävlingarna:

Idrottsgrenar: 22st.

Idrottare & Lagmedlemmar: 12 000

Land: 31

Evenemanget är alltså stort. Och nu inte stort i Finlands skala, utan nu menar jag STORT. Tävlingarna ordnas för sommargrenar den 29 gången och det är första gången tävlingen ordnas i Taiwan och det verkligen syns. Alla vet att tävlingarna håller hus här i staden Taipei och allting är ordnat för det. Tävlingarna verkar vara väldigt viktiga för Taipei och man märker att de verkligen vill lyfta fram sitt land under tävlingarna samt tar de även all service på stort allvar. Allting görs för idrottares bästa och det är nästan man som finländare blir lite genererad då alla verkligen vill hjälpa, betjäna och prata med en. Jag börjar även förstå varför folk som varit med om både och säger att universiaderna är det finaste och största tävlingen en idrottare kan uppleva, efter olympiska spelen. Standarden på tävlingarna är hård. Den ligger någonstans mellan EM- och VM-standard, dock nog närmare VM, så målsättningarna måste även vara realistiskt gjorda med utgång från det. Jag skriver före tävlingarna en liknande kort intro text som före FM där jag berättar vilka dagar jag tävlar i vilken gren och mina målsättningar för dem.

 

Tävlingsbyn då:
Alltså VAU! Tävlingsbyn är alltså bokstavligen en by. På området finns 34 byggnader varav 23st fungerar som höghus med lägenheter för oss lagmedlemmar. Resten består av andra nödvändigheter såsom restaurang, gym, läkare, polis, butik och olika nöjesutrymmen såsom spelrum. Hela området är skyddat med höga staket/stängsel och in kommer man endast genom säkerhetskontroller med ackredition. Detta allting kan kännas löjligt men det ger faktiskt en väldigt trygg känsla för oss idrottare. Vi är många samlade på ett område så de skulle inte kräva mycket för att skapa kalabalik ifall arrangemangen inte var sådana som de är. Frivilliga arrangörer finns ÖVERALLT, för att hjälpa till med vad som än behövs.


Området är verkligen stort som fan! För att ge allting ett konkret exempel på storlek så kan det sägas att restaurangen där det serveras mat mellan timmarna 05:00 och 02:00 inte bleknar i storlek mycket mot en liten hangar. I restaurangen finns det buffebord med olika lands teman. Det finns bl.a. italienskt, kinesiskt, taiwanesiskt, övrig asiatiskt osv… så det kommer att ta en stund förrän man blir trött på maten. Dessutom finns det kylar som ständigt fylls på med olika drickor såsom sportdricka, limonader, vatten och istee. Det behövs. Med en medeltemperatur under dygnet på dryg 30 grader och fuktighetsgrad på minst 80% kan ni tro att det går vätska åt. Speciellt för mig som också vanligtvis svettas av att endast vifta på händerna…

IMG 5471Bild på tävlingsbyns karta

 

Simhallen:
Tävlingssimhallen ligger ca. 40min härifrån med buss, så det blir tidiga mornar för att hinna i tid. Till tävlingsbassängen slipper vi dock och träna först på torsdag, så mer om den när vi väl kommer så långt. Transporten ordnas med buss. Även bussarnas trafik är ordnade och välorganiserade. De åker iväg och anländer med 15 minuters mellanrum hela dagen, men i ett land som detta undviker man tyvärr inte rusning, vilket leder till det långa sittandet i bussen. Bussarna är dock väl luftkonditionerade så jag har personligen ingenting emot att sitta i dem alltid nu och då som omväxling mot den tropiska luften annars.


Känslan jag har för att vara med i tävlingarna är verkligen obeskrivlig. Kunde inte komma på ett bättre sätt att få tillbringa min sista tävling.


Tävlingarna börjar först på söndagen så tills det gäller det att toppa formen, tanka mat och kaffe, gå på massage och ladda kroppen. Det är vi simmare bra på. Det är därför vi gärna jobbar 10 månader hårt under säsongen, för att i en vecka få toppa före huvudtävlingarna. Vi njuter!!

måndag 7 augusti 2017 - 13:09

SÅ. LITE. KVAR.

IMG 3

Bilden ovan beskriver väl hur jag kännt mig under, efter och tack vare träning - fullständigt sönder. Hängig, tom blick, och desperat tumme i mun för at tsöka ens en liten tröst.

Månaden är augusti. Simhallen har idag öppnat för allmänheten. Sommarjobbet är på sin sista vecka och om en vecka är jag i Taipei. Detta betyder att jag har knappt en månad kvar av min karriär. EN MÅNAD?!?. Efter 15 år, vilket gör 180 månader o otaliga träningsdagar har jag endast en månad kvar. EN. MÅNAD.

Det känns inte lätt. Det känns skönt, men absolut inte lätt. De fyra sista veckorna har varit något av ett milt helvete. Sjukt jobbiga, oändliga och tunga. Men å, vad jag har njutit. Känslan man haft att jag egentligen inte skulle orka träna så mycket som jag tränat, att jag borde ge lite efter men samtidigt använt tanken i bakhuvudet som bränsle och motivation om att de pågående veckorna är de sista träningsveckorna jag gör som elitidrottare. Resultatet: aldrig har jag kännt mig vara i liknande form. Som jag sa tidigare i en intevju för Pohjolainen "jag anser mig inte vara i samma fysiska form som tidigare år, men jag anser mig vara i bättre prestationsform". Samma fysiska form vore omöjlig. Jag har nämligen tidigare år tränat fullständigt ofattbara mängder. Men jag känner mig för tillfället vara i en form då jag kan prestera bättre än tidigare år. Och det är ju det allting i grund och botten handlar om. Att prestera bättre än någonsin förr i Universiaderna.

På lördag gör jag även min sista träning på hemmaplan i Vasa. Kommer knappast att vara någon fenomenalt känsligt med det, men det är endå något av en stilighet att utföra den sista träningen som en Race Pace träning. Detta innebär hårt, tävlingssimulering, allt jag orkar. Hälit! Sen bär det åt till Taipei. Dit har jag lovat mig två saker inför det;

1. Jag tänker inte fundera på att det är min sista tävling, förrän mitt sista lopp är simmat. Detta endast för att undvika onödiga känslor och reaktioner

2. Jag tänker inte vara nervös eller stressa inför tävlingarna. Jag gav mig själv lov att vara nervös inför och under FM, men inte mer.

Konsten att njuta av någonting då huvumålet är att prestera så bra man kan är inte en självklarhet, men jag litar på mig själv att jag kommer att klara av det. Skälet är att det skulle vara för synd att kasta bort sina sista tälvingar pga. av nervosität. Det kunde till och med i ishockeyvärlden klassifiseras som "junnumoka", och det vore inte acceptabelt mer.

I och med att arbetet även lider mot sitt slut betyder det att jag kommer att ha mera tid för simning och träning. Passligt till när toppningen börjar och jag inte egentligen skulle behöva mer tid.. Vid toppningen gäller det endast att vila i vågrätt läge, hålla känslan i vattnet bra och bygga upp ett oslagbart självförtroende. Före det ännu dock ett par riktigt hårda träningar.

 

måndag 31 juli 2017 - 21:16

Vad jag kommer att sakna för att jag hatat det

Först av allting kommer jag att be om ursäkt för att denna skrivning inte kanske kommer verka så logisk. Att sakna saker man hatat. Vah?? Jag vet, jag vet. Idrottare är inte alltid rationella. 

Jag har under senaste veckan mycket funderat på saker jag kommer att sakna då karriären tar slut. Det låter kanske inte så klokt, men de saker jag insett att jag kommer att sakna mest, är saker som jag mest av all hatat under min karriär. De är alla nämligen saker som byggt min karaktär och som format mig som idrottare, som tagit mig till den nivå jag är på. Jag skulle inte tidigare sagt att jag kommer att sakna dem, men när man närmare funderar på vad man uppskattar från sin karriär allra mest, blir det de obekvämaste och omänkligaste sakerna som man allra mest kommer att sakna. 

Till dessa hör bland annat:

Morgonträningar; de oändligt 5:20 väckningarna för att till klockan 6 ta sig i -25 grader till simhallen för att hoppa i vattnet som den tiden känns som långt kallare än 0 grader. Fy fan! Samtidigt inser jag att det är dessa mornar som gjort mig till den idrottaren jag är, och som byggt min karaktär. De har aldrig varit bevkäma. Speciellt svåra var det, som ni säkert kan tänka er, i den värsta puberitetsåldern, då man utan några problem kunde sova klockan runt och annars också var på lite svängadnde humor. Men den ålder är den bästa för utveckling, så det skulle tränas. 

Planerande av tidtabell enligt träning; att hela tiden se till att det finns tid och möjlighet att träna. Var och när man än är. Det är smått jobbigt. I 15 år har jag mer eller mindre byggt upp min kalender efter när och var mina träningar är. Först sen har jag placerat in allting annat i kalendern. Detta har dock även givit mig en egenskap många saker. Jag anser mig nämligen ha 25 timmar på ett dygn om jag så behöver. Det är alltid nu och då praktiskt. Handlar även mycket om att villa och orka också. 

Veckoslut efter veckoslut och lov efter lov av tävlingar och resor; Efter en långa vecka med många träningar, bl.a. med ovannämnda morgonträningar tycker man att veckosluten skulle vara väl tjänta för lite slö. Nej. Det ska tävlas. Och på loven (höstlov, jullov, sportlov, påsklov, sommarlov) ska det tränas. Naturligtvis. Det finns inga bättre möjligheter att träna och tävla då det inte finns annat på dagsschemat. Jag har även tack vare alla tävlings- och träningsresor fått se och uppleva OTROLIGT mycket. Och som vi vet är ingenting mer värt i livet än upplevelser. Dock nästa lov som jag kommer ha efter karriären (jullovet) kommer jag knappast att leta efter en bassäng i första hand. Mark my words. 

 

Varför jag kommer att sakna dessa är även för att jag troligen aldrig mera kommer at vara med om den på samma sätt. Det är förbi. Det gör det sorligt, men även väldigt skönt. Har aldrig och kommer aldrig vara en männsika som just i den stunden då väckarklockan ringer 5:20 skulle njuta av det. Men nu i efterhand kan jag göra det. 

 

torsdag 20 juli 2017 - 20:28

9 to 5 är so last season! Jag kör 6 to 8

Att använda sina timmar effektivt under dagen är något jag lärt mig under min karriär. Jag lever dock för tillfället det mest hektiska skedet hittils i mitt liv vad gäller tidtabell. Skälet är att vi ligger på hård, mycket, effektiv och krävande träning i bassängen, och dessutom det att jag arbetar på heltid. Det är jobbigt, I'm not going to lie. Men jag måste medge att det är någonting i det hela som fashinerar mig. Att komma hem efter en dag man startar hemifrån strax efter 6 på morgon, och först 14 timmar senare igen ställa sig inför dörren. Jag kommer till och med kanske att sakna det hela. 

Det gör det inte lättare att i och med att träningarna för varje träning blir en färre på min karriär, ger jag mitt allt på dem. Fysiska utmaningen är enorm. 

Jag har tidigare tränat med liknande tidtabeller, t.ex. under mitt mellanår efter gymnasiet. Skillanden då var att jag alltid efter morgonträningarna hade möjlighet att komma hem, vila, sova, äta, vila lite till och äta mer före jag igen for iväg till kvällsträningarna. Dessa dagar åker jag dock direkt till jobbet. Var jag också stormtrivs och njuter. Men återhämtningen är visserligen inte den samma på detta sätt. 

Och uppfatta mig inte fel. Fastän jag låter som om det vore väldigt jobbigt att leva med det hela, så som jag redan ovan nämnde, fashinerar det hela mig. 

Tibtabell:

tidtabell2

Så ser min tidtabell ut dessa dagar. 5:45 kukkelikuu och senast 22:30 tack o gonatt. Tyngd på ordet senast. Med denna tidtabell orkar jag inte vara vaken mycket längre, men även om jag skulle så skulle kortare sömn än det bara göra skada på morgonträningen. Det handlar inte om många veckor som jag kör med detta, men tillräckligt många för att dra ut all energi. 

Proffsidrottare morgon och kväll, och heltidsarbetare dagarna är inte något som skulle vara fiffigt att hålla på med på lång sikt. Men denna sista sommar som idrottare tycker jag det fungerar bra. Motivationen är högre än någonsin för både och. För träningen för att det är sista av allting, på jobbet eftersom det är börjar av allting. Veckoslut är dock väldigt, och läs faktiskt VÄLDIGT uppskattade i slutet av veckan. Lördagen får jag endast koncentrera mig på att träna ett par gånger, utan arbete, och söndagen är välsignad som ledig dag. Sedan börjar ruletten på nytt. 

Det är inte många veckor kvar nu. Jag har mycket tankar som snurrar i huvudet. Om att det faktiskt tar slut. Tankarna är blandningar av glädje, lättnad, panik, sorg, stolthet. Alla dessa tankar kommer jag introducera åt er när jag fått den samlat på ett vettigt sätt som svart på vitt. Eller kanske de inte behöver vara ett vettigt sätt? Tankarna är nämligen inte kanske så vettiga och rationella i sig, men de är starka och påverkande. Få se. 

måndag 10 juli 2017 - 20:31

Vilket jävla FM!!

DETW4xPWAAAaLT1.jpg large©Uimaliitto

Första av allt ber jag om ursäkt för mitt val av språk i rubriken, men finner faktiskt inte en annan beskrivning. Vilket jävla FM! Jag trodde inte det ens vore möjligt att åstadkomma sådana resultat av mig, mer, nu, i detta skede. Allting, ALLTING föll på plats. 

Fyra långa, tunga och mentalt allt krävande dagar. Dag efter dag resultat jag först nu inser hur nöjd jag är över. Det har funnits FM jag vunnit fler mästerskap i, och FM jag vunnit fler medaljer i, men inte ett FM som skulle som helhet ha varit såhär bra tidigare. Silver i 400m frisim, 800m frisim, 200 fjäril (rekord) och mästerskap i 400m medley (rekord) och 1500m frisim. 

I 400m frisim förlorade jag guldet med endast 26 hundradelar och i 200m fjärilsim med dryga 6 tiondelar. 800m frisim hade jag egentligen inte en chans till guldet, men på den tredje dagen, som jag före FM berättade vara den mentalt tyngsta, lyckades jag äntligen på 400m medley i FM. I två tidigare FM hade jag varit på silver på samma sträcka. Inte mer. Nu var det our time! 1500m sista dagen var främst en favorit i repris. En sista, stilig avslutning på min FM-karriär. Efter mitt sista FM-lopp fick jag dessutom äran att skänka mitt sista tack i interjuv för hela simhallen åt den som allra mest var det förtjänt - min pappa. 

Oftast brukar det i ett fyra dagars FM komma en "förbisimning", enligt pappas ord "ohiuinti" (som i sig redan beskriver ganska bra), som inte riktigt går som det ska, men i detta FM gick en efter en gren precis enligt planen. Vad beror det då på? Kött på benen? Bättre kondition än någonsin? Njutet av sista FM? Vet inte riktigt faktiskt. En blandning av allt tror jag. Fram för allt visste jag i varje situation vad jag behövde göra för att det skulle gå vägen. 

Nervositeten var före varje gren värre än tidigare i något FM, men i sista stund, ett par minuter före start, fick jag alltid vänt nervositeten till en otrolig energiladdning. Det är kanske det jag allra mest av allting kommer att sakna från idrotten. Rädslan, darrningen och nervositeten 5 minuter före start, och det oövervinniga självförtroende, känslan, nirvanan, precis före startskottet går. Vi gick tillsammans med personen jag mest kommer sakna att tävla emot, Kalle Pyykkönen från Tammerfors en diskussion som beskriver denna situationen precis före 400m medley:

K: Eetu, jännittääkö sua?
E: Jännitti vielä hetki sitten pirusti, sit päätin että se loppu nyt. Mikä muka on pahinta mitä voi tapahtua?
K: Niin muaki, mut kai mäki sit lopetan jännittämisen nyt.

Före vi gick in på arenan kramades vi, tackade för tidigare tävlingar vi fått mot varandra sade att må
bästa man vinna, och gick en efter en ut på arenan i
musikens och referentens takt.

FM i år hade precis som jag förutspått et högre standard än normalt. Inga mästerskap kom lätt, eller med sådär tider i några grenar. Varje mästare i FM var tvungen att verkligen förtjäna sitt guld. Bara det faktumet gör mig ännu nöjdare med FM som helhet.

Känslan nu är samtidigt lättnad och vemodig. Det blir bättre, men det tar ett par dagar att inse, att mina FM är bakom. När det blir bättre tänker jag en sista gång ännu njuta av att jag fick avsluta min FM-karriär med dessa resultat. 

Denna dag varit ledig. Imorgon fortsätter de sista sex veckor av projekt Universiaderna. It ain't over, till' it's over. 

TACK!

onsdag 5 juli 2017 - 20:14

FM in 3, 2, 1..

Så kör vi. Imorgon 11:10 går starten för första loppet i FM för mig. Här följer lite information om tävlingarna, när jag simmar vad och varifrån resultaten hittas: 

 

Torsdag: 400m frisim. Min kanske absolut bästa sträcka. Rekord 3:55.44. Morgonsimningen torde inte kräva under för att komma till kvällens final. Målsättning rekord. 

 

Fredag: 800m frisim. Den kortare av de långa frisimssträckorna. Mål: rekord och mästerskap. 200m fjäril. "Ny" sträcka för mig för långbane FM. Har bra självförtroende för denna sträcka. Mål: rekord och medalj. 

 

Lördag: 400m medley. Den brutalaste grenen i FM, på den mentslt tyngsta dagen. Mål: mästerskap. 

 

Söndag: 200m frisim. Mål: rekord och medlaj. 1500m frisim. Den legendariska sista dagens maratonlopp. Mål: mästerskap. 

 

Följ med tävlingarna här --> http://www.livetiming.fi/?cid=3239. Även fredag kväll kommer att synas i TV via Yle så via det kan man även skåda in FM. Dessa tävlingar kommer i de grenar jag deltar i vara av högre standard än på flera år, så det blir spännande och väldigt hårda lopp. Vi hörs mer efter FM. Wish me luck! 

tisdag 27 juni 2017 - 10:20

Inför FM part 1.

7 dagar till FM.

Om en vecka denna tid är första tävlingsdagen över i FM i Tammerfors. Vanligtvis brukar jag i detta skede redan vara fullt taggad, lite nervös, smått fundersam och göra allt för att bygga upp ett oknäckbart självförtroende inför tävlingarna. Jag brukar till och med vara en smått avskyvärd person inför stora mästerskapstävlingar i och med uppbyggandet av självförtroendet. (Snälla sig att detta fenomen gäller även andra idrottare och inte bra mig?!) Denna gång är allting dock lite lugnare.

Delvis är det skönt, och delvis lite skrämmande. Skönt eftersom jag klarar av att hålla tankarna på annat, kanske tack vare att dagarna går till arbetet och kvällarna till att återhämta sig från 1-2 träningar och full jobbdag. Jobbigt däremot för att känslan i vattnet på träningarna varit lite sämre än normalt denna tid inför FM. O andra sidan ska den enligt all logik vara det, i och med att vi inte kommer att toppa mycket inför FM, men en idrottare tänker inte alltid så logiskt. Den tänker att det är 7 dagar kvar, och varje dag blir det endag mindre. Det ska kännas bra hellre snabbare än nu. Händer det inte, är det mer fel än bra i helheten. 

Tacksamt nog har jag smartare tränare än vad jag själv är. Speciellt pappa. Han är säkert som bäst i dessa situationer. Han vet vad det går ut på. Han har sett allting tidigare. Han vet precis i vilket snöre han ska dra i för att få känslan bättre, vare sig det gäller fysiskt eller mentalt. Men så är det kanske när man tränar sin egen son, som sist och slutligen ändå är special tailored by him. Allting liksom faller småningom på plats. Bit för bit. Och vi har ännu 7 dagar på oss. För att vara riktigt ärlig behöver allting inte stämma ännu ens onsdag kväll. Det räcker att allting känns så bra som de kan, fysiskt och mentalt, på torsdag morgonen då uppvärmingen drar igång. 

Bara skit (ursäkta utrycket) har det dock inte varit. Än en gång måste jag hänvisa till pappa (faija se tarkoittaa antaa posia) som orka påminna om att njuta. Att njuta fullt av det kommande. Man har bara en sista säsong, och ett sista FM. Och det kommer att vara de sista 7 dagarnas tema. Att varje dag njuta mer och mer, och genom det söka fiilisen för FM. Inte överladda, inte underladda. Känslan berättar nog, när allting är bra och det är dags att tävla. 

Före FM tänker jag kort skriva om mina målsättningar och berätta var man snabbt hittar resultaten om någon är intresserad av de. FM kommer nämligen detta år att vara av hög standard. Mark my words. Vi kommer se många grenar med högre standard än någonsin tidigare i FM och även på sträckorna jag deltar i kommer för första gången sedan många år i FM finska rekord hållaren och OS-simmaren som bor och tränar i USA, Matias Koski att uppträda. Att simma mot honom i mitt sista FM; kan man be om mer?