DESTRUKTIVA FÖRHÅLLANDEN

torsdag 22 november 2018 - 21:48 | 8 Kommentarer

För ett tag sedan fick jag en fråga här på bloggen. Personen som frågade undrade om jag kunde skriva lite om destruktiva förhållanden, då jag själv varit i ett. Jag tror psykisk misshandel är mycket vanligare än vi tror, för det är ju så svårt att upptäcka. Man ser inga blåmärken, inga konkreta yttre tecken. Det är bara inombords man går sönder. Bryts ner, förstörs. Och det syns väldigt sällan utåt. Man döljer det så gott man bara kan, det ska ni veta.

list 3205466 1920Bild: Pixabay

Jag tänker inte gå in på djupet angående personliga detaljer, men hoppas ändå att jag kanske ska kunna hjälpa någon därute som just nu befinner sig i ett dåligt och destruktivt förhållande. Man kan ta sig ur det, hörni. Det är svårt, jobbigt och helt fruktansvärt, men det går. Här går jag och många, många andra omkring och är levande bevis på att det är möjligt, trots att det när man är inne i det inte känns så alls. 

När jag befann mig i mitt dåvarande förhållande var jag liksom inne i en bubbla, lite bortkopplad från omvärlden. Idag har jag förträngt stora delar av den tiden, och minns alltså väldigt lite. Jag har till exempel ingen aning om när det svängde, liksom när det dåliga började. Med "det dåliga" menar jag alla hemska ord, pikar, kommentarer, kränkningar och anklaganden. Alla onödiga bråk och de otaliga tårar som rann nerför mina kinder åtminstone en gång per dag. Så ska det ju såklart inte vara, men det förstod jag ju inte då. 

Jag fick helst inte träffa mina vänner, och skulle alltid prioritera honom som nummer ett. Allt jag gjorde vändes mot mig, och gav upphov till nya bråk och ännu fler kränkningar och fula ord. När det var som värst reagerade jag inte ens på de värsta av smeknamn, det var ju vardag för mig. Svartsjukan var enorm, och jag var tvungen att trippa på tå precis HELA TIDEN.

Även om jag inte hade en aning om det då, så var jag verkligen på botten under den här tiden. Inte alls konstigt, men jag insåg ju det inte då. I min värld var ju förhållandet så bra ibland och jag var ju så kär. Jag trodde honom varenda eviga gång han lovade att aldrig säga så mer. Aldrig mer kalla mig dittan och dattan, sluta bli sur över småsaker. Han gav mig fina förlåt-presenter, bad om en chans till. Jag gav chans efter chans, men det blev aldrig nån bättring. Det blir aldrig det. Man sitter fast i ett ekorrhjul. Förlåter och förlåter, om och om igen. Man måste sluta tro att man med kärlek och omtanke kan förändra och övervinna. Det går inte. Sluta tro det. Du måste lämna, även om du älskar personen. För att bli behandlad så illa, det förtjänar ingen. Det blir bara värre för varje dag som går. 

mental health 1420801 1921Bild: Pixabay

Jag grät mycket oftare än jag skrattade, började tro att jag verkligen inte var nån, förlorade mig själv och hela min självkänsla. Otaliga kvällar låg jag i tårar, antingen av nåt sms eller av vårt senaste bråk om något jag enligt honom gjort fel. Försökte dölja att jag gråtit dagen efter, och gjorde allt för att mamma och pappa inte skulle märka något. Jag var alltid den som gjorde bort sig, den som sårade och var en dålig människa i vårt förhållande. Efter att ha hört det tillräckligt många gånger börjar man nästan tro på det själv. 

Nu ska ni inte tro att mina vänner och familj inte försökte. Men det är så svårt att säga rätt saker till nån som befinner sig i ett destruktivt förhållande. Det blir oftast bara värre om nån utomstående blandar sig i, man får själv bara ännu mer skit då. Jag vet att jag själv intog försvarsposition direkt någon ifrågasatte förhållandet och om allt verkligen stod rätt till. "Jo, varför skulle det inte vara bra?", "Varför lägger du dig i?", var nog saker jag svarade alltför ofta. Men det är ju så mycket skam i det också. Jag skäms fortfarande. Att jag var kvar så länge, liksom. Var jag verkligen inte starkare än så, kunde jag inte ta mig ur det tidigare? Vad såg jag ens som var så bra? Det är sånt jag inte förstår idag, men jag antar att jag bara var så djupt nere i det, så sönder och förstörd då.

Efter att förhållandet tagit slut hittade jag denna lista på en webbsida. Jag känner igen mig på alltför många punkter, det är helt sjukt. Jag borde absolut ha läst denna lista mycket tidigare, så gå gärna in och läs, samt informera vänner och så. Det är viktiga saker, viktiga varningstecken. En bok jag läste prickade så rätt också. STHLMQUEENS: Simone, av Denise Rudberg. När jag läste den boken kändes det nästan som om hon skrivit en hel bok om mig. Mitt liv. Min verklighet. 

Slutligen vill jag bara säga att ingen förälskelse är värd att bli behandlad illa för. Du är värd så oerhört mycket mer. Du kan inte förändra personen, hur mycket du än hade velat. Du besparar dig själv mycket lidande om du bara lämnar honom, och du kommer att träffa någon annan, som inte sårar dig. Det är inte värt att stanna oavsett hur charmig, gullig och snäll han kan vara ibland. Detta är bara början. Lita på din intuition. Bara gör det. Du är värd så mycket mer. Kom ihåg det. Heja dig! 

Bloggen11

 

 

 

 

Kategorier:

Allmänt Tankar

8

Kommentarer

  • Sara Storbäck

    23.11.2018 10:05 (18 dagar sen)

    Jättefint inlägg, Emmi! Bra att detta uppmärksammas och HEJA dig :) <3

    • Emelie Svenlin

      23.11.2018 19:45 (17 dagar sen)

      Men tack snälla du! <3 :) Ja, det behöver absolut pratas mer om!


  • Danielas Dagbok

    23.11.2018 16:20 (18 dagar sen)

    vilket berörande inlägg! starkt, modigt och viktigt <3

    • Emelie Svenlin

      23.11.2018 19:46 (17 dagar sen)

      Åh, men tack snälla!! <3<3


  • Sandra

    23.11.2018 22:39 (17 dagar sen)

    Superbra skrivet Emmi! Strongt! <3

    • Emelie Svenlin

      24.11.2018 19:51 (16 dagar sen)

      Åh, tusen tack Sandra! Kram <3


  • Caroline

    23.11.2018 22:43 (17 dagar sen)

    Jättebra skrivet, fast det samtidigt känns hemskt att läsa. Men så fint och modigt av dig att dela med dig av detta! <3

    • Emelie Svenlin

      24.11.2018 19:52 (16 dagar sen)

      Alltsååå <3 Tack så jättemycket Caroline!!


Skriv kommentar