HE

MIN ÅRSKRÖNIKA 2018

Skrivet av Emelie Svenlin 31.12.2018 | 3 Kommentarer

Jag har länge funderat på hur jag ska göra en sammanfattning, eller någon typ av årsresumé detta år. Allt har bara varit kaos och 2018 har varit jobbigaste året hittills i mitt liv. Därför känner jag bara för att skriva om det den här gången. Detta blir mitt mest personliga inlägg någonsin, och att publicera det är ett stort steg för mig. 

2018 skulle bli året då livet skulle börja. Jag firade in det nya året i Nykarleby med favoritmänniskor, och såg framemot 2018 otroligt mycket. Det skulle bli året då jag blev 20 år. Året då jag fokuserade på mig själv, på något sätt hittade mig själv. Året då jag skulle kunna känna något för nån igen. Släppa in någon. Det skulle bli bästa året någonsin på alla plan. Ändå blev allt bara kaos och ännu mer kaos. 

Efter en höst i Oslo var jag taggad på vad det nya året hade att erbjuda. Tog emot det med öppna armar. Jag hade inga officiella nyårslöften egentligen, det har jag liksom aldrig haft. Lovade ändå mig själv att försöka ta hand om mig, inte skippa måltider och helt enkelt ta tag i allt. Jag ville hitta nån typ av balans, eller harmoni. Lagom är bara så smalt. 

I januari var jag redan mitt inne i tävlingssäsongen, och FM hade precis gått av stapeln. Formen var inte den bästa och med otur föll jag i två av tre lopp. Jag åkte ändå därifrån med en helt okej känsla, för det hade ju inte varit katastrof. Jag kände att det var påväg åt rätt håll.
Jag vikarierade också på högstadiet här i Kronoby, och det gick rätt så bra. Fortsatte tävla, umgicks mycket med Fanny och Elin, och spenderade en hel del tid i skidspåret. Allt rullade på. 20-års dagen firade jag med middag med bästisar. 

IMG 3073

Tävlingshelgerna fortsatte i vanlig ordning. Idensalmi, Seinäjoki, Vanda, Ruka. Jag hann egentligen inte tänka så mycket. Kämpade mycket med uppgifterna till inträdestestet till Konsthögskolan i Oslo, jobbade och tränade. Jag och mina fina vänner bokade en resa till Malta i april, som jag verkligen såg framemot. Vi skulle först åka till Stockholm direkt efter sista tävlingen, för att skriva högskoleprovet där, och sedan vidare till Malta för TVÅ HELA VECKOR. 

I slutet av mars drog vi upp till Lappland, jag, Elin och Fanny. Vi hade helt underbara dagar där med solsken, skidåkning och massa bra musik. Vi njöt något otroligt. Jag tror vi skrattade halva dagarna, och skidade andra halvan. Livet var underbart.

IMG 3074
Sedan kom sista tävlingshelgen, och jag och pappa körde till Taivalkoski där jag skulle tävla i FM på lördag och söndag. Jag minns egentligen inget av lördagens tävling, vet inte ens hur det gick. Tårarna börjar rinna redan nu, och jag har inte ens börjat skriva om lördagskvällen ännu. Vet att jag skrivit lite om det som hände den kvällen, men har inte riktigt klarat av eller orkat läsa det själv ännu.

Jag fick i alla fall ett samtal från pappa som jag visste befann sig vid tävlingsplatsen och skidade (det gör han ALLTID), men det var inte pappa i luren då jag svarade. En röst rabblade något på finska, men jag fattade ingenting av vad han sa. Inte för att jag inte kan finska, utan för att jag på något sätt hamnade i chocktillstånd och allt bara låste sig. Till sist fick jag i alla fall klart för mig att någon hade hittat pappa liggande på marken och att ambulanspersonalen nu hade tagit hand om honom. Jag blev ombedd att ta mig till akuten, så Elins pappa skjutsade oss dit. Jag ringde mamma i panik på vägen och berättade, och hon försökte lugna mig och dölja sin egen panik. Jag bara darrade och allt var suddigt bakom en hinna av tårar. Då jag kom in i rummet där pappa låg fick han någon typ av anfall, och de bilderna kommer aldrig försvinna från min näthinna. De har etsat sig fast där. Jag fick panik, kunde inte andas och kände bara att jag måste ut. Pappa skickades med ambulans till Uleåborg, och ingen visste vad som hade hänt eller vad som var fel. Det var den värsta natten i mitt liv. 

Jag tävlade inget mer den säsongen, och dagarna efter bestod mest av besök hos pappa på sjukhuset i Uleåborg, nervositet, operation och ovisshet. Det var absolut det värsta. Att inte veta. Allt var bara spekulationer, och jag var arg på alla läkare för att de inte visste något och bara antog. Jag litade inte på ett ord de sa. Tyckte livet var orättvist och kände mig bara tom. Det var som om allt sögs ur mig då. Jag fick panikångestattacker på sjukhuset, kunde inte andas och mådde skit. Min trygghet i livet hade plötsligt försvunnit, fast han ju fanns där. Tryggheten var bara helt borta. 
Mitt i allt detta skulle jag ju åka iväg till Stockholm för att skriva högskoleprovet, och sedan till Malta. Jag velade så mycket, visste inte om jag ens skulle åka. Pappa blev i alla fall flyttad till Karleby istället, och jag bestämde mig för att åka till Malta lite senare och bara skippa Stockholm. Det kändes bäst så. 

På Malta glömde jag allt annat och levde i nuet. Förträngde allt och alla, hur hemskt det än låter. Jag levde som om det vore mina sista dagar, och njöt på något sätt trots allt. Jag skrattade mycket. Är så glad över att jag åkte ändå. Tack för allt, mina bästa vänner. Tack för att ni fick mig att leva och tack för att ni bara fanns där då. 

IMG 3075IMG 3076

Då jag kom hem igen kraschade jag in i verkligheten. Pappa hade fått komma hem, och jag minns hur nervös jag var över det. Hade sån grov ångest, och kunde inte andas hemma. Hade stora problem med att ens vistas i vårt hus. Kunde absolut inte prata om det som hänt. Stängde in mina känslor och gick mest omkring som en robot.

I slutet av maj åkte jag till Riga med några andra vänner för ett veckoslut. Det var så härligt. Har så många fina minnen därifrån.  

IMG 3077

Sedan kom sommaren. Vi njöt av solen och värmen, spenderade dagar på stranden och tog vara på varje sommarkväll. Jag jobbade på en klädbutik och bodde nästan hos Elin i Nykarleby, för jag kunde fortfarande inte andas hemma. Jag fick panik bara av att vara inne i vårt hus, och kunde endast slappna av då jag tränade eller befann mig någon annanstans. Nykarleby var stället jag alltid flydde till. Jag, Fanny och Elin hittade på massa. Vi spelade volley, drack kaffe vid Tullmagasinet, var uppe sent och pratade om livet, var ute på äventyr, solade och hängde på stranden. Vårt band blev starkare än någonsin. Älskar er. 

IMG 3078

Hade stora problem med panikångestattacker, och var tvungen att springa ut från Venn då jag åt middag en gång med vänner. Satte mig ner på trottoaren utanför och tårarna bara rann obehindrat. Detta hände väldigt ofta då, och jag trodde jag skulle dö varje gång. Fick ingen luft och hyperventilerade direkt någon ens frågade hur det var med pappa. 

Jag tränade då jag kände för det, och försökte vara hemma så sällan som möjligt. Trots att sommaren var soligare än nånsin, så var min värld mörk. Jag hade hela tiden massa tankar som snurrade som ett kaos i huvudet, och kroppen klarade inte av att hantera traumat från lördagskvällen i april. Maten hade jag också problem med, det gick liksom inte. Matlusten existerade inte alls. 

IMG 3079

Jag hade länge vetat att jag borde prata med någon om allt som hänt, få bukt med ångestattackerna och måendet. Traumat. Då jag och min mentala tränare skulle göra säsongsgenomgång kom jag inte ihåg en enda tävling. Allt var bara blankt. Jag började träffa en psykoterapeut. Kände att vi klickade direkt. För första gången gick vi igenom allt som hände under lördagskvällen i april, steg för steg. I detalj. Det gjorde ont och gav mig fruktansvärd panik. Vi tog flera pauser och mina tårar slutade aldrig rinna. Men jag klarade det. Jag hade pratat, berättat för någon om allt. Hur rädd jag var, hur jag kände att det jag kände var fel och hur dåligt jag mådde. 

Vi fick veta att tumören i pappas hjärna troligen var godartad, och att han inte skulle genomgå någon operation. Jag visste att jag borde reagera genom att bli överlycklig och lättad, men det enda jag kunde känna var oro. Jag kunde inte släppa det. Jag litade verkligen inte på något någon sa. Tyckte bara allt var skitjobbigt. Kände att jag kände fel, och borde inte tycka det var så jobbigt då inte ens pappa verkade tycka det.

Hösten kom och träningen började ta fart igen. Jag hade varit sjuk väldigt ofta, och min energinivå var låg. Det gick så mycket energi till ångestattackerna och allt det. Fanny flyttade till Oslo och Ida till Helsingfors. Elin drog också till Oslo, och jag blev på något sätt ensam kvar här.

IMG 3080

I slutet av september åkte jag ner till Helsingfors för att hälsa på Ida. Vi hade det så bra, och jag fick lära känna hennes nya vänner där. Sedan flög jag över till Oslo och umgicks med en saknad Fanny i tio dagar. Dessa dagar var helt underbara. Jag minns hela resan med ett leende på läpparna. 
Resan fortsatte med träningsläger med FSS-gruppen. Det blev mycket och hård träning, men det gick ändå för sig. En natt där drabbades jag av mitt livs hemskaste sömnparalys. Jag skrev om den HÄR. Det var också på något sätt min kropp som försökte hantera händelser och känslor som bara inte gick att hantera. Försökte få ut känslor jag gjorde allt i min makt för att stänga ute. Fy, så hemskt det var. 

IMG 3081

Varje veckoslut umgicks jag med Antta, och jag kände att jag kunde börja vara hemma igen. Det blev på något sätt enklare att andas, och jag fick lite luft ändå. Jag träffade psykoterapeuten med tre veckors mellanrum och det hjälpte verkligen. Jag fick ordning på tankarna och många stenar föll från mitt hjärta genom våra diskussioner. Vi pratade också mer inom familjen. Om allt. Jag berättade hur jag kände, alla bara pratade. Det var sjukt jobbigt, men ändå otroligt skönt. Tryggheten jag alltid känt kring pappa började sakta men säkert krypa tillbaka också. Det var viktigt för mig. Det blev bara en sån stor omställning då min starkaste stöttepelare plötsligt inte var stark och osårbar längre. Allt blev så påtagligt. 

IMG 3082

Vi åkte på läger med föreningen i Vuokatti, och sedan åkte jag vidare till Lappland med FSS-gruppen. Tävlingarna drog igång och det gick rentav piss. Jag hade tränat cirka två veckor ordentligt innan första tävlingen, men det kom ändå som ett slag i magen. Kroppen var trög, och trots att jag visste varför så kändes det såklart jobbigt. Jag vill så mycket mer. 

I början av december dog Nasse, vår älskade kissemisse. Hon dog av ålder, och bara av att skriva det börjar jag gråta. Jag menar, kunde ens året bli vidrigare? Det gör ont i hela mig att hon inte är här, och jag står inte ut med tanken av att jag aldrig kommer få träffa henne igen. Hon betydde så orimligt mycket för mig och familjen, och hon lämnade ett stort hål efter sig, trots att hon "bara" var en katt. Saknar dig Nasse <3

IMG 3083
December var ändå bästa månaden sedan händelsen i april. Familjen har blivit så mycket starkare, och vårt band till varandra har om möjligt blivit ännu tightare. Det är klart att det är mycket jobbiga tankar fortfarande, och jag har ännu problem med sömnförlamning och ångestattacker, men inte alls på samma nivå som tidigare. 

 IMG 3084

Jag har lärt mig åtminstone en viktig sak under det här året. Ta vara på allt. Man vet aldrig när det tar slut. Jag har också kommit så mycket närmare mig själv. Funderat på vad JAG vill och fokuserat på MIG. Jag är stolt över att jag tagit mig igenom detta år, att jag står här och inte är så söndrig. Att min kropp klarade det. Hur coolt är inte det? 

2018, det absolut vidrigaste och värsta året i mitt liv. Jag har gått igenom så mycket mer än jag klarat av, men ändå fixat det. Jag är stolt över mig. Tacksam för min familj och sjukt tacksam för mina underbara vänner. Jag har verkligen världens bästa människor omkring mig. Tack. Tack för allt. Jag älskar er. 

Nytt år nu, och jag har aldrig längtat så mycket efter det nya. 

 Bloggen11

 

Kommentarer

  • Alexandra Grahn 31/12/2018 1:25pm (7 månader sen)

    Tråkigt att du haft ett jobbigt år, men fint skrivet! Hoppas nästa år blir bättre. Kram och gott nytt år!

    • Emelie Svenlin 01/01/2019 7:08pm (7 månader sen)

      Tusen tack! Kram och gott nytt år!

  • Wilma 31/12/2018 2:11pm (7 månader sen)

    Blev så berörd. Så himla fint och starkt skrivet!<3

    • Emelie Svenlin 01/01/2019 7:09pm (7 månader sen)

      Men åååh, tack snälla! <3

  • Moster???? 01/01/2019 10:11am (7 månader sen)

    Kram Emmi. ❤️ Vi ska se framåt och tro på ett riktigt gott nytt år för dig och er alla i familjen????

    • Emelie Svenlin 01/01/2019 7:10pm (7 månader sen)

      Kram <3!!!

Skriv en kommentar