HE

Visa inlägg taggade med 'motgång'

Att ta små steg

Skrivet av Emelie Svenlin 08.01.2017

Kategorier:
Taggar:

Idag gjorde jag andra tävlingen efter min fyra veckor långa förkylning. Denna tävling gick av stapeln i Lahtis på de urtuffa banorna där. Tävlingsbanan var riktigt rolig, mycket upp och ner, många höjdmetrar och den absolut tuffaste banan jag någonsin skidat på. Sträckan var 10 kilometer klassiskt, inte min paradsträcka, men jag var ganska positiv ändå. 

Jag hade bra fäste och glid, skidorna funkade med andra ord riktigt fint. Jag startade ganska i början i damklassen och började mitt lopp i en inte alltför hård fart för att orka hålla en bra fart genom hela loppet. Det kändes rätt trögt i början, men efter nån kilometer hittade jag rytmen och kunde skida uppför varje backe utan att behöva saxa. Heja mig. Uppförsbackarna gick alltså bra, för att förtydliga. Det var uppe på backen, då det var dags att parstaka eller ta sig över krönet, som krafterna inte räckte till idag.

När det var lite över en kilometer kvar började det svartna för ögonen och i de sista backarna såg jag knappt nånting alls. Jag kämpade ändå. Kroppen var helt slut. Inte så konstigt egentligen efter allt, men lite jobbigt bara då det händer. Man kan liksom inte göra något åt det. Jag var inte på topp och kunde inte heller göra en topprestation i dagens tävling. Bara kämpa vidare. 

IMG 5261

Något mystiskt var det med min puls också. Med tanke på hur sjukt tuffa banor vi åkte på, så borde ju pulsen vara maximal. Min absoluta maxpuls under detta lopp låg på 185 och medelpulsen på 175. Vet inte vad som är fel, men att ligga mer än tio slag under maxpulsen på en tävling som denna känns lite mystiskt tycker jag. Skulle förstå om jag tränat mycket och pulsen då sjunkit, men nu har jag ju knappt tränat alls på en månad då jag bara varit sjuk. Nån som har erfarenhet eller tips angående detta?

Nåväl, små steg i rätt riktning tar jag ju i alla fall. Man kan ju inte förvänta sig att man ska vara i toppform efter att först ha varit sjuk en månad och sen tränat en vecka. Så är det, hur jobbigt det än är att inse, liksom. Men man vill ju så mycket. Vill prestera, vill åka fort och vill vara bäst. Jag har alltid varit en vinnarskalle, en som är envis och alltid vill vara bäst, och denna vinnarskalle i mig gillar inte när det inte går som den vill. 

Trots att det kändes piss och kroppen och krafterna tog slut, så är jag helt okej med dagens prestation (efter lite peptalk och övertygelse av pappa). Jag gjorde vad jag kunde för idag. Idag var det här mitt bästa. Såhär bra var jag idag.

Nu sitter vi i bilen påväg hem. Vi såg precis damernas sista deltävling i Tour de Ski. Där fick man se att ingen människa är en maskin. Ingen kan prestera varje tävling och alltid vara bäst. Ibland går det bättre och ibland sämre. Så är det ju med allt. Nåja, nu är jag klar med min analys och mina försök till att övertyga mig själv om att jag är bra. Att möta motgångar tär på självförtroendet, därför försöker jag mitt bästa med att också få mig själv att tro på det så många andra redan säger och har sagt till mig. Jag är bra. 


 

Dags att åka hem och fira min fina lillasyster Alva som fyller 10 år idag. Bästa Alvis. Älskar henne så mycket. Vår familjs lilla happypill som vill alla väl och som lägger stor vikt på rättvisan. Hon är allt bra hon <3

Bloggen5