tisdag 15 maj 2018 - 23:28

Sommar i Maj

Hej i stugan!

Jag hoppas ingen här känner att de vill dräpa mig för min frånvaro, jag menar, can you blame me? Har ni tittat ut isf? Det är värsta sommarvädret utomhus, vilket i mitt fall inte ger så mycket rum för bloggande.

Jag tänkte ge er lite sött och salt från de senaste dagarna.

Vi kan väl börja med den söta sidan?

1. Måste helt klart vara denna tropiska värme vi har fått.

Om en har paniksovit nån gång, så vet ni att jag i detta nu, paniknjuter. Om det inte är ett ord, make it one!

Varje dag känner jag nästan en liten angst över att vi sällan kommer oss ut för en hel dag i solen och det beror mainly på min minsting. Att ha en liten en och tro att man ska kunna ligga och lapa sol i flera timmar är bara naivt och dödar förmodligen fler hjärnceller än vad en vinlåda gör. 

Här om dagen bestämde jag nästan med våld att vi skulle ha en dag på stranden. Höll på att förgås här hemma. Har ju uttryckt mig emellanåt att Junia ligger som klistrad vid bröstet, well, i dessa temperaturer så är vi bokstavligen som klistrade vid varandra.

Höll på att bli så desperat där ett tag att jag tänkte för mig själv att jag ska bada. I havet. I maj. 

Som tur var så svalkade vinden helt lagom ute vid havet så jag behövde inte ta till fullt så desperata metoder. 

En ser dock inte fram emot klimakteriet.

Nala Aaron pa stranden

Aaron pa stranden

NAla pa stranden

JAg pa stranden
2. Morsdagen.

Här i Finland så firar vi ju morsdag en vecka före er i Sverige, och denna söndagen gick morsdagen av stapeln.

En av de högtiderna som tyvärr fallit offer för konsumtionshetsen, men, om vi bortser från det, så betyder morsdagen så mycket mer för mig.

För mig betyder det att jag har fått vara mamma i 8 år. Kan ni förstå det? Har jag faktiskt blivit så gammal, är min första spontana tanke. Sen tittar jag på stora dottern och konstaterar att hon snart växer om mig.

Hur man också kan märka att man är mamma åt en 8 årig tjej är att vi dagligen bråkar om de sista häl-sockorna, som en viss fröken, nämner inga namn, hela tiden stjäl av sin arma moder. Eller det faktum att hon hade hjälpt sig själv med tre par av mina shorts här om dagen när värmeböljan slog till. 

Åren går minsann. Och med åren, så växer också mitt moderskap sig starkare.

Vid 17 års ålder så var nog inte mitt moderskap i närheten av så solid som det är idag. När jag tänker efter så är det inte mycket jag minns av de åren som har gått. Stor del beror ju på att livet har rusat på i 120 för mig, men också det faktum att småbarnslivet  Ä R  intensivt. Så fruktansvärt intensivt. Ena dagen föds de små liven, andra dagen smäller det i dörrarna och de pratar om att flytta hemifrån.

Som jag skrev åt min mor till morsdag, så tror jag inte att varken jag eller barnen förstår hur tålmodig, ovillkorlig och stark en moderskärlek är. 

Jag behöver inte och kommer aldrig heller kunna vara den perfekta mamman. Det kommer komma dagar när även jag faller på mina bara knän. Dagar när jag bara vill sova. Inte stiga upp före ögonen har öppnats. Inte tjata om att klä på sig eller borsta tänderna. Inte sjutsa till skola. Inte läsa läxor. Inte städa. Inte funktionera, helt enkelt. 

Och allt jag kan göra, är mitt bästa. Och för barnen räcker det gott och väl. Det måste räcka, annars kan vi lika gärna byta ut mänskligheten till robotar. 

3. Jag redde ut & tvättade mina dreads här om dagen.

De spärrade åt alla håll pga tråden som används för att säkra roten, så den klippte jag bort här om dagen. Along with typ hälften av mitt hår. Passade på att tunna ur det odreadade partiet också så nu är det hanterbart igen!

4. Jag har inte behövt koka mat en ända gång denna vecka.

Visserligen är det bara tisdag än, men still, ganska snyggt jobbat ändå. Och ja, vi har nog ätit ändå!

Igår åkte vi via mamma och pappas på hemvägen, när vi kom från stranden. Vräkte i oss korvsoppa, mannagrynsgröt och pannkaka. Jo man tackar liksom. #BeachbodyNEVER.

Ikväll var vi på klädparty och fick en massa gott, och sen kokade sonens far mat åt oss.

Imorgon tror jag dock att jag måste koka lite mat. Men då jag har ju så rent i köket...

Det där salta då?

1. Hands down P O L L E N

Jävla skit-pollen. Både jag och sotra dottern är helt svullna, vattniga, röda och kliande i ögonen. Not a good look.

Äter antihistaminer som godis känns det som. 

Lov pa stranden

2. Eftersom vi käkar antihistamin på löpande band så är vi också T R Ö T T A som aldrig förr.

Om det är vardaglig känsla som jag a v s k y r så är det att känna mig trött. Vilket jag har gjort nu i flera dagar. Idag tänkte vi försova oss till klädpartyt eftersom alla fyra hade däckat. 

3. Modet atm.

Jag har sprungit runt som en idiot i butikerna. Jag hatar modet för tillfället.

Som sagt, älskar färgerna, älskar flowet i alla kläder. Men vafan liksom. Korta maga-pajtor och jeans-string? 

Antingen det eller så är det så pösiga och oformbara kläder att man lika gärna kunde ta trädgårdsduken. Bah.

4. Gnälliga människor.

Nej nej. Vet inte om jag har fått overload i livet av personer med narcisisstiska drag, gnälliga, dålig attityd men I cannot deal with it.

Får alltid bita mig hårt i läppen för att inte ge dom en skopa av min åsikt, men, så kommer jag ihåg att även om jag kanske ser attitydproblemen, så kanske inte personen i andra änden är redo att inse problemet, så vad spelar det då för roll egentligen?

Hur som helst, det får en att vilja glömma sociala medier. Allt detta gnäll. Commooooon people!

Du är din egen lyckas smed!

 

Och med det sagt så ser jag att klockan är waaaaay past my bedtime. Jag ska härmed stänga av alla skärmar och paniksova i 6 timmar. 

Ha de gott!

lördag 12 maj 2018 - 01:17

Fyra dagar före jul

I min quest att få avsluta mitt kapitel om året som gått, så har vi ännu kvar min förlossning.

Och jag har övervägt att inte alls skriva något om den, eftersom jag har haft så svårt att acceptera att den blev som den blev.

Den gav mig så klart det finaste man kunnat få, men det har varit en process att smälta den. 5 månader har det tagit, och idag kan jag förhålla mig relativt neutralt till den.

Jag visste att Junia förmodligen kommer födas för tidigt, eller åtminstone före beräknat. Inte bara för att hon var mitt tredje barn, men även för att det i många fall, inte alla, men ganska ofta när det kommer till barn med downs, händer det sig att dom gör entré lite tidigare. Så, jag var inställd på det.

Trots det så kom det ändå lite som en chock den där måndagen i december, när de började prata om igångsättning. Och när den värsta chocken hade lagt sig, så blev jag extremt stressad. Det var en vecka före jul, och jag hade verkligen inte tid att föda barn. Hur konstigt det än låter, men så var fallet. Jag hade i vanlig ordning lämnat julklappsshoppingen till det sista och hade inte köpt en enda julklapp. Jag skulle ju ordna inför julaftonen med maten och julgranen var inte ens klädd. Ack alla dessa rationella tankar som far igenom en höggravids huvud under press.

Måndagen den 18.12.2017 hade jag tid till mödrapolikliniken för den sedvanliga tillväxtkontrollen samt ctg kurvan. Sonen var hemma så jag hade mutat honom med sushi och glass efteråt, bara han uppför sig.

När vi kom upp till mödrapolikliniken så fick jag sätta mig i kurvan ganska snabbt. Satt där ca 40 min medans sonen låg och ålade sig på golvet så som extremt uttråkade barn gör. Satt och pratade lite med barnmorskan som övervakade, på samma gång som jag försökte underhålla sonen.

När kurvan var tagen så fick vi gå vidare till läkaren. 

När man är gravid med ett barn med downs så spenderar de ganska mycket tid på att grundligt gå igenom hjärtat, för att kunna följa med hur det ser ut och för att de ska ha chans att förbereda sig, ifall att barnet skulle ha något allvarligt hjärtfel som kräver att kardiologen är på plats.

Denna gång var heller inget undantag utan jag låg säkert 30 minuter på britsen där, utan att reflektera desto mer över tid och rum. Men i något skede så slog det mig att min mage började kännas öm av allt rullande över den, men tänkte inte desto mera på det.

När läkaren var klar fick vi gå ut i väntrummet igen och vid det här laget hade jag dragit fram telefonen åt sonen för han var uttråkad som aldrig förr. Inte ens sushin kunde muta honom till ett normalt uppförande.

Efter en stund fick vi gå in igen och jag märkte med det samma att läkaren såg bekymmrad ut. 

Och grejen är den, att vid det här laget kunde man ju tycka att jag borde ha varit härdad, van med överraskningar. Hela graviditeten hade bjudit på överraskningar, så varför bryta det mönstret liksom. 

Hon förklarade lugnt och sakligt att hon var lite bekymmrad över babyns låga vikt, som vid ultraljudet uppskattades ligga runt 1900 gram och även babyns hjärtljud eftersom de hade varit lite monotoma i kurvan, samt att hon under ultraljudet hade upptäckt att flödet i navelsträngen var ansträngd och blodet i hjärtat pumpade via en passage, vilket kallas ductus.

I stora drag betyder det att blodådrorna växer till för att bilda två kretslopp, det lilla genom lungorna, där blodet syresätts, och det stora som förser alla
kroppens celler med blod. De båda kretsloppen står i förbindelse
med varandra vid födelsen genom en passage som då kallas
ductus, men den förbindelsen tillsluts normalt ett dygn
efter födelsen.

Men iom att hon fortarande hade ett öppet ductus, så var läkaren rädd att det, plus det dåliga flödet i navelsträngen skulle orsaka hjärtsvikt vid ett värkarbete, så därav ville hon att jag skulle komma in på tisdagen för att påbörja igångsättning via värkstimulerande dropp. Detta för att de skulle se om babyn då klarade av värkarna. Om hon gjorde det, så skulle de låta förlossningen komma igång och hon skulle födas vaginalt, men om hennes hjärta inte skulle orka med värkarna, så skulle det bli snitt.

Jag fick kämpa med att behålla lugnet, vilket jag skulle komma att vara tvungen att göra många gånger under de två kommande dagarna.

Mitt mantra i huvudet var; "Du har klarat dig så här långt ensam, du klarar lite till. Don't loose your shit". Det mantrat behövdes, för egentligen skulle jag vid det laget ha velat bryta ihop och bara bli en pöl av tårar. 

Jag var rädd. Livrädd. 

När jag hör ordet "Kejsarsnitt", så fryser jag till is. Jag har inte ett bra förhållande till det, och för mig så var det som att en mardröm besannades bara av att det fanns som alternativ. 

När stora dotterns föddes via akut kejsarsnitt så traumatiserade det mig så, för den gången hade jag ingen kontroll över något. Jag visste inte vad som hände och jag var överväldigad över den smärta som hade greppat tag om min kropp. Jag var så oförberedd och så ung, vilket förvärrade hela situationen. Det var nämligen svårt att få barnmorskorna att ta en på allvar eftersom jag bara var 17 år, och under förlossningens gång så var det inte bara en gång som jag hörde hur dom pratade över huvudet på mig.

Det, och det faktum att det var mitt första barn, jag var lättpåverkad och hade fått det framlagt åt mig att ett kejsarsnitt är något man gör när man misslyckas med att själv föda fram barnet. 

Och även om jag nu i efterhand vet att det inte ligger någon sanning i det, så är det den inställningen som har lämnat kvar inom mig, vad gäller mig själv. 

När jag sen kom ut från läkaren så var jag nästan svimfärdig av nervositet och rädsla. Hela jag skakade och svettades om vartannat. 

Jag fick gå vidare till barmorskan som skulle ge mig en kortisonspruta för babyns lungor, och sen skulle jag bara liksom... åka hem.

Före vi åkte hem så gick vi och åt på en sushi-restaurang, jag och sonen, men det minns jag inte mycket av.

Again, jag faschineras ganska ofta över att jag klarade av att hålla ihop mig själv i dessa situationer.

Jag förvånas över det faktum att jag klarade av att köra hem, rodda så att sonen kom sig iväg till sin pappas och att jag helt enkelt inte bröt ihop. 

Som jag nämnde i mitt inlägg "Ett år senare" så hade jag under graviditeten varit tvungen att bygga upp nån sorts skyddsmur runtomkring mig, och den muren bestod till stor del av ilska, bitterhet, besvikelse och stolthet. Jag var så arg och besviken på människorna som borde ha funnits där, som hade vänt ryggen till, att min stolthet sen gjorde att jag inte kunde tänka mig att ha någon med under förlossningen som jag inte kunde lita på.

Men, ibland får man erkänna att man inte klarar av allt själv. Så just den kvällen ringde jag åt Junia's pappa och bad honom att följa med mig. Ännu i detta skede trodde jag att jag behövde hitta tryggheten i någon annan för att jag skulle klara detta. 

Den kvällen packade jag bb-väskan som en yr höna, och pyntade julgranen. Man kan lugnt påstå att jag inte var in my right state of mind at that time. När jag blir stressad och känner att kontrollen glider ur mina händer så börjar jag stress-göra saker. Städa, sortera, plocka eller som i detta fall, pynta julgranen. Jag minns att jag packade bb-väskan, men hade noll koll över vad jag skulle ha med mig. I ett skede var jag i färd med att packa ner påslakan åt babyn... Fick ju packa om den nog när jag kom till sans, kan jag ju meddela. 

Förmodligen i samband med all stress jag kände inombords, så drog det också igång värkarna. Regelbundna värkar som jag var tvungen att andas igenom. 

Jag gick och vankade av och an, tog en dusch, en panadol och försökte lindra med en värmekudde, men, vid en 3 tiden, natten till tisdagen, så var jag så slut och hade ont, men kunde ändå inte hitta sömnen, så då rinde jag åt Junia's pappa och meddelade att jag tror det är dags att åka in.

Om jag ska berätta något om den mannen, så är det att det inte finns någon cell i hans kropp som någonsin har bråttom. Han tar alltid god tid på sig, och så även denna gång. Väntade säkert en timme på honom, före han yrvaket dök upp.

Vi åkte in, och jag fick lägga mig i kurvan. Vid det laget hade sammandragningarna så klart avtagit lite, och främst kände jag av dom mer mot ryggen, så dom mappades inte av så bra heller. Jag var också bara öppen 2 cm så vid det laget sjönk modet lite. Men, vi blev iaf inskrivna och fick ett förlossningsrum eftersom vi ändå skulle påbörja värkdroppet vid 8 tiden på morgonen.

Väl inne på vårt rum så somnade dotterns pappa, och jag fortsatte ha värkar titt som tätt. Minns att jag var extremt irriterad på honom. Låg och sov som en liten grisunge på sängen bredvid, medans jag satt och studsade på en boll och försökte massera bort smärtan i korsryggen. Det gick ju så där, kan jag ju meddela.

Kunde inte sova, men mot morgonen så var jag så trött att jag ändå slumrade till.

Vaknade av att läkaren och en barnmorska kom in för att informera om dagens tillvägagångssätt. Pappan sov igenom hela den konsultationen och jag var arg som ett bi inombords.

Planen var att de skulle påbörja droppet och övervaka babyns hjärtljud för att se hur hon klarade av det. I ca 5 timmar skulle de prova och sen skulle de försöka komma till något sorts beslut baserat på uppgifterna de samlade in under tiden.

Lagom tills barnmorskan kom in för att sätta dropp åt mig, vaknade dotterns pappa, men något vidare stöd i den smärtsamma processen fick jag inte eftersom han är nålrädd som få och blev vit som ett lakan. Själv gillar jag inte heller nålar så värst mycket, inte heller blod klarar jag av särskillt bra, men, jag fortsatte med mitt mantra tyst inombords och tog mig igenom även det. Eftersom jag hade så sköra vener så sprack dom flera gånger så de var tvungen att pröva säkert 5-6 gånger före de fick in kanylen. Måste medge att jag ville skrika åt dom skulle sluta ett tag där när dom hade grävt tillräckligt mycket i mig.

De första doserna märkte jag inte av. Sov mig igenom dom faktiskt för att jag var så trött. Tror kroppen liksom visste att vi var på slutrakan nu. Jag kände hur den laddade ur helt och jag kunde inte hålla mig vaken även om jag skulle ha velat. 

Nu är min tidsuppfattning lite dålig eftersom jag var så trött och dåsig, men några timmar in åtminstone så hade dom ökat på dosen med oxytocin rejält, och jag kände också av värkarna ordentligt. 

Minns att jag blev så irriterad på dotterns far när han satt och påminde mig att andas genom värkarna, trots att det var jag själv som hade bett honom att göra det, eftersom jag känner mig själv så väl och vet att jag vid smärta slutar andas. Profylaxkursen hjälpte inte mycket i detta skede, men så igen så var det inte mycket som hjälpte under den här graviditeten. Det mentala, allt det jobbiga och alla känslor satt så hårt rotade i mig, så jag tror faktiskt inte att det var den fysiska smärtan som var värst, utan det var den mentala biten som helt enkelt inte kunde greppa att jag snart skulle få träffa min dotter, efter alla dessa månader av sorg, oro, längtan och förundran.

Hela jag kände mig trött. 

5-7 timmar efter att de startat droppet åt mig, så avslutade de det och värkarna avtog efter ett tag. Jag blev flyttad till avdelningen för observation, ifall värkarna skulle komma tillbaka.

Inga värkar kom, och jag minns vi satt där i matsalen och åt rostat bröd med ost på. Förmodligen den godaste brödskivan jag ätit.

Sen somnade jag, och vaknade av att läkaren kom in för att meddela att det blir kejsarsnitt. 

Och det var här som jag förmodligen drabbades av en panikattack. När läkaren hade förklarat att barnmorskorna kommer in för att sätta kateter och preppa mig inför operation, och sen lämnat mig, så började hjärtat rusa och hela rummet snurrade. I något skede hade jag försökt få tag i dotterns pappa, som hade åkt hem för att sova. Stressnivån när han inte svarade var utom denna värld. 

Något inom mig visste redan då att det här var något jag skulle vara tvungen att göra själv. Och paniken, den gick att ta på. Jag var inte redo. Jag var livrädd för smärtan. Vad som komma skall.

Fick senare tag på pappan och han meddelade att han skulle komma. Så småningom. Nå, det där med så småningom är inte något man vill höra när man ska föda barn, vare sig man föder vaginalt eller via kejsarsnitt.

Före lunchen kom de och hämtade mig och rullade ner mig till operationssalen. Minns att jag vid det laget skakade av rädsla. De frågade om jag fryser, och jag nickade av ren stolthet. Jag ville inte visa åt någon att jag höll på att tappa greppet helt, utan försökte tappert behålla lugnet in i det sista. 

Nere i operationssalen så fanns det en väldigt sympatisk och kavat herreman. Han var ingen läkare utan var den som ställde och fixade så jag låg ordentligt på operationsbordet. Slängde på mig som en kebabrulle i Snellman's köttfabrik, tänkte jag. Där emellan skrattade och skojjade han friskt med mig, vilket lättade upp stämningen rejält.

Jag tror han såg min rädsla, jag tror nog att alla såg eller kände den. Han satte sin ena hand på min axel, och sin andra hand tog ett fast grepp om min hand, kramade den och sa;

"Jag vet att jag inte är han, men jag finns här, och du kan lita på mig. Jag går ingenstans."

Dessa ord, kommer jag alltid bära med mig. Det var just dessa ord som jag behövde då. Jag kände mig så liten på denna jord, så otrygg i situationen, och han jag hade satt min tillit till, var inte där. 

Det var som att en våg av lugn sköljde över mig i denna stund.

Tårarna rullade ner för mina kinder, för att sen avta.

Läkaren som skulle operera, kikade över skynket och frågade; "Ootko valmis tavata tyttäresi?" (Är du redo att träffa din dotter?)

Jag nickade, slöt ögonen och andades in djupt.

I den stunden var det som att månaderna som gått passerade i revy framför mina ögon. Jag lät alla känslor komma till ytan. Jag tillät mig själv att minnas alla goda, men även alla svåra, sorgliga stunderna i denna graviditet, och jag tillät mig själv att känna mig stolt över att jag orkade. Jag minns att jag tänkte i mitt stilla sinne att jag är min egen stora trygghet.

Efter vad som kändes som en evighet, efter en hel del slit och elbowgreese, så sa läkaren åt mig att öppna ögonen, och ett ljuvligt litet skrik fyllde salen.

Hon var här. Min dotter. Mitt solskensbarn. Klockan 11:51, 4 dagar före jul kom hon. Det där lilla flickebarnet som hade slängt omkull hela min värld för länge sen.

Och dammen brast. Tårarna rann och jag skrattade och grät om varandra. Jag klarade det.

JAG KLARADE DET! 

Vårt första möte finns inte på bild, men det finns välbevarat i hjärtat, så länge jag lever.

Jag minns att jag frågade om hon mådde bra, eftersom läkarna hade förvarnat mig om att barn med downs kan vara lite slöa vid födseln och eventuellt behöva lite hjälp med syresättningen, men som svar fick jag; "On kyllä täällä kaunis ja vilkas tyttö! Pitkät ripset ja ihan täydellinen!" (En vacker och pigg flicka! Långa ögonfransar och helt perfekt!)

Sekunden efteråt lag dom henne, kind mot kind med mig och hon öppnade sina ögon, som för att meddela att allt är okej nu mamma. Jag är här, och jag ska lära dig allt om mig, om livet, om det som är annorlunda.

Det som jag var så himla rädd för, att vara ensam, kom att bli ett av det finaste ögonblicket i mitt liv, och det här ögonblicket, det var bara mitt och Junia's.

Jag kan med stolthet säga att jag var där. Jag fanns där, trots att det fanns stunder som varje instinkt i mig sa åt mig att fly. Jag fanns där, när min dotter tog sitt första, starka andetag. Och jag kommer alltid finnas där.

Min tredje förlossning gick inte som planerat. In fact, inget med den här lilla ljuvliga tösabiten har gått som planerat.

I 5 månader har jag slitits mellan att känna en enorm stolthet över mig själv, på samma gång som jag har kännt mig sorgsen och ledsen över att jag var tvungen att vara så stark, i en av de få stunder i livet när det är okej att inte vara så stark.

Idag har jag som sagt accepterat att det blev så här, men, ska jag vara ärlig, så bränner tårarna fortfarande när jag riktigt börjar känna efter och minnas.

Men, nu är hon här. Hon har varit min i 5 månader. Jag har fått ta hem ett litet mörkt knytte. Fått det enorma privilegiet att se första mötet mellan syskon och familj. Jag har fått hålla hennes lilla hand. Vagga henne till sömns. Kämpat med henne genom mjölkstockningar och magknip. Och varje morgon får jag vakna till en glad liten bebis, som skrattar så att tårna spretar. Varje dag får jag krama henne och fram för allt älska henne.

Varje dag, i resten av mitt liv, ska jag hålla hennes hand. Genom med och motgångar.

Jag ska älska henne, med allt jag har inom mig.

Jag är glad, att jag valde henne.

Tack Junia, för att du valde mig. Tack för att du ville komma till oss. Tack för att du lärde mig att ta fram min kämparglöd. Tack för att du lärde mig att se ödmjukt på livet. Tack för att du fick mig att bli den bästa versionen av mig.

Junia nyfodd

torsdag 10 maj 2018 - 22:18

Egna rum

Det här att bo smått med 3 barn, det är minsann lite svårt kan jag tycka ibland. 

Skulle jag vara själv, så skulle jag för länge sen ha emigrerat till en husbuss, för mer utrymme än så behöver jag faktiskt inte. Enkelt att städa, plus att man inte kan köpa på sig massor med onödiga prylar.

Verkligheten ser ju dock lite annorlunda ut. Vi bor i en relativt stor trea (tippar den ligger på 90 kvadrat or so) och hittills har det fungerat bra. Vårt vardagsrum är stort och rymmer soffa och ett sexpersoners matbord, plus att vi har ett hörn som är helt dött och som jag inte riktigt vet vad jag ska sätta dit. 

Men, nu har tiden kommit som jag nog har väntat på; Stora dottern vill ha ett eget rum. Hittills har stora barnen sovit väldigt bra i egna rum, och känt sig som tryggast med varandra inom synhåll. Men, hon är ändå 8 år och börjar väl känna att det inte är så himla roligt att dela rum med lillebror alla gånger. Plus att lillebror har en tendens att störa hennes sömn lite iom att han kryper ner bredvid henne om nätterna. Vilket jag tycker är mysigt, skulle ha älskat att ha ett storasyskon att få ty sig till när man var rädd som liten, men, jag kan också förstå att det inte är så roligt för henne som ska upp till skolan om mornarna.

Av de två sovrummen som vi har så har barnen fått det största sovrummet, eftersom dom har en hel del saker, plus att dom som sagt, velat sova tillsammans.

Jag och Juni har det minsta rummet, och om än det är lite trångt, så kan jag tycka det är lite mysigt ändå. Plus att jag inte känner att jag behöver så mycket plats eftersom jag bara sover här.

Men, nu får jag börja tänka om. Vilket ju borde vara enkelt för mig som studerar till Interiörs assistent, men nej. De senaste åren känns det som att det har stått still i min inrednings-gen. Jag har inte velat sätta pengar på inredning så som nya soffor eller möbler eller ens velat möblera om. Något jag gjorde väldigt ofta förut. 

Hur som så känns det ändå lite roligt att få börja planera, och jag känner hur det spritter i den kreativa sidan av mig.

Nu har jag inga bilder på mitt hem, eftersom jag inte har kommit mig för att ta några bilder men i något skede ska jag leverera bilder så att ni kanske får en hum över hur det ser ut och hur jag tänker. Jag tänkte dock skissa upp lite hur jag tänkt i RoomSketcher!

Renovering

Till vänster ser ni hur vi har det för tillfället, och till höger ser ni min vision!

 

Vi har ju inget extra rum, och vi hyr så vi kan inte bygga någon vägg här, men, vad vi har är ett stort L-format vardagsrum. Ja, jag tyckte formen på vardagsrummet var opraktiskt och inte så värst fint när jag flyttade in, men det skulle visst komma att bli praktiskt nu när vi står inför detta dilemma.

Där vi har soffan och tv:n nu, så går man även in till mitt sovrum. Där har jag tänkt att jag skulle sätta in en stor bokylla (typ Expedit från Ikea) och den kommer då agera som vägg åt vad som ska komma att bli sonens sovrum. För att det ska kännas mer som ett rum så tänkte jag täcka baksidan med en spånskiva som går ända upp till taket och sen tapetsera den åt sonen och sätta dit lister. När jag gör så, så får jag också in flera ytor för mitt krimskrams, i vad som ska komma att bli vårt nya vardagsrum.

Stora dottern kommer alltså få flytta in i mitt gamla sovrum, där hon får plats med alla sina saker, och även har en dörr att stänga om sig med ifall hon vill vara ifred med läxor, kompisar eller bara annars. Sonen får därmed rummet som ska göras i vardagsrummet och jag och Junia tar stora barnens gamla rum!

Trots att jag har trivts bra i mitt lilla krypin så ska faktiskt bli riktigt skönt att få ett lite större sovrum åt mig och minstingen. Hon har ju en hel del saker även hon och iom att vi får lite större ytor så kan jag också göra ett eget litet hörn åt henne.

För att det ska fungera i vardagsrummet så hamnar vi nedgradera från ett sexpersoners matbord, till ett runt bord. Men, det gör egentligen inte mig något. Vi använder så väldigt sällan det stora bordet, vi är ju ändå bara 4 personer majoriteten av tiden här. Tänkte sätta ut vårt nuvarande matbord och ha det ute i trädgården!

Vad jag behöver inskaffa är med andra ord en stor Expedit-hylla i vitt. Ett runt matbord och ett nytt klädskåp åt sonen. (Någon som har som ni vill sälja? I'll buy it!) Och så klart så ska vi ju inreda också! Jag tänker senapsgult, mörkblått, lite grått och murrigt, eftersom väggarna annars är vita!

Vad tror ni? Blir det bra? Vill ni följa med i renoveringen?

onsdag 9 maj 2018 - 22:27

Det är nu som livet är

Det är verkligen en hel livstid sen jag har mått så här bra som jag gör just nu. Jag känner mig lugn inombords och funnit harmoni i livet.

Nu är det ju inte harmoniskt alla dagar med tre barn, det ska ingen tro. Ibland är det så stressigt så an bara vill stoppa huvudet ner i sanden, men, det är en övergående känsla.

Jag har bara njutit de senaste dagarna, och ämnar njuta till fullo resten av sommarens alla dagar. 

Igår gjorde vi t.ex det här ↓

Gront

Aaron skogen

Jag i skogen

Vera skog

Inmyergo

Skogen

Det var m y c k e t skönt att komma sig ut i skogen igen. Stor del av graviditeten hade jag ju sån hemsk foglossning att jag helt enkelt var tvungen att skippa det. Sen så har kroppen inte varit stark nog att bära i bärsele längre stunder, plus att vädret inte alltid varit så nådigt eller lockat till skogsvandring med en liten en. För att sen inte tala om vargproblematiken som vi har här i Österbotten atm. Själv är jag inte rädd att vargen ska komma på mig, är nog för elak för att den ska vilja ha något med mig att göra, men, jag kan tänka mig att hunden skulle vara en god munsbit efter att hon retat gallfeber på dom.

Hur som, igår var vädret så himla fint, sonen bara gnällde om att allt var tråkigt, fult och jobbigt och hunden stod bara och gnydde vi dörren så det var bara att hitta ett motionsalternativ som passade alla. 

Vi kom oss dock inte så långt eftersom leden var dyngsur ännu, men, sen i sommar, oj vad vi ska nöta alla vandringsleder här i nejden!

Fröken Junia sov gott i bärselen hela vägen så henne gick det absolut ingen nöd på!

Och idag har vi gjort det här ↓

Aaon ute

 

jordgubbar

Junia i solen

Junia vaknade kl 6:30 imorse, glad som en solstråle. Vi ammade, och sen var det bara att kliva upp ur sängen, koka gröt, starta en tvättmaskin och väcka sonen.

Vi hade nämligen tid åt sonen till tandläkaren till kl 9:15 imorse, vilket vi nog alla hade gruvat på rejält.

Aaron har nämligen tre döda tänder fram i munnen som han har haft sen han var liten (ca 3 år) som uppkom när han slog i tänderna. Dessa har inte stört något annat än att folk förmodligen har trott att vi inte bostar tänderna på honom nå, men annars har han inte lidit av dom. Men så för nån månad sen så tappade han en tand på sidan om, och sen dess har det börjat komma upp en stor jäkel som växer upp bakom en av dom döda framtänderna. 

När jag ringde för att boka tid till tandläkaren så förklarade jag läget och telefonisten sa att vi skulle få tid till idag så får tandläkaren dra ut dom. Vilket vi ju alla vet att inte är en rolig sak, allra minst för en 6 åring. 

Jag bad till och med sonens pappa att följa med eftersom jag 1. Inte klarar av att se honom gråta hysteriskt och ha ont. 2. Jag är inte från förr så högt i kurs här hemma efter gårdagens vaccin-spruta. Det är ett case av "Hon höll pistolen, men du tryckte av" iom att det var jag som släpade med honom på 6 års kontroll. 3. Ifall han skulle ha börjat protestera och bli hysterisk så skulle inte jag ha kunnat hålla fast honom rent fysiskt, och även om det låter grymt att hålla fast med tvång, så är det för hans eget bästa så att han inte börjar lida av de döda tänderna, eller under ingreppet skulle ha rört på sig och skadat sig.

Till all lycka så meddelade tandläkaren att han inte behöver dra ut några tänder eftersom framtanden redan var lite lös. Skulle den ha suttit fast helt och hållet skulle han ha varit tvungen att dra ut. Vi var nog alla väldigt lättade över att slippa den striden redan från morgonen, svårt att få en dag bra efter det liksom. 

Efter tandläkaren så åkte jag och barnen in till stan för att handla mat, och sen när den pärsen var över så åkte vi hem och njöt på gården.

Vi har ju som sagt ingen rolig gårdsplan att vara på för tillfället, men idag var det så skönt ute så jag tänkte banne mig inte sitta inne bara för att vi inte har några solstolar eller bra plats att vara på. Så, jag släpade ut en gammal madrass och lag den på några EUR-lavar och byggde ett litet sol & vindskydd av ett lakan åt mig och Junia. 

Det var grejer det ska ni veta! Att amma i skuggan, med fötterna i solen. Att inte behöva klä på barnen tio lager med kläder. Att kunna äta jordgubbar i solen medans sonen bygger lego och leker med sina bilar. Det är verkligen livet på en pinne!

Efter maten så bestämde vi oss för att åka in tilll stan igen. Jag var tvungen att se om jag skulle hitta några nya kläder inför fredagens middag och så konstaterade jag att jag inte har en enda snygg bikini att ha på mig i sommar.

Som vanligt när man ska ha kläder åt sig själv så hittar man ju massor åt barnen, men åt en själv är det sämre. Jag och dagens mode har lite svårt att komma överens. Tycker väldigt mycket om alla dessa wrap-klänningar i vackra kulörer, flowy tyg med en bohemisk känsla över det hela, men, det passar inte min kroppsform så jag går alltid lika moloket från provrummet.

Hur som helst så hittade jag två bikinin & en simdräkt. Köpte även ett par nya svarta basic byxor, mjukisshorts, amningstoppar och ett par sandaler. Minstingen fick en hel hög med nya, somriga kläder, två par skor och ett par solbrillor och stora dottern fick ett par nya jeans. Sonen ville inte ha något så han fick vara utan denna gång. Han nöter på i sina kläder från Maxomorra han och älskar varje minut i sina glasströjor och jeansshorts.

Vi börjar ha det under kontroll på klädfronten igen, några snygga toppar behöver jag hitta ännu men tänkte ta det på fredagen när jag kanske orkar gå i butiker igen. Avskyr ju egentligen det, men när man öppnar garderobsdörren och konstaterar att ens kläder kan klassas som antikt eller har krymt med 3 storlekar så är man väl tvungen att ta itu med det.

Sist men inte minst så var vi och köpte morsdagspresent åt mamma, men vad det blev kan jag ju inte avslöja här eftersom hon tenderar läsa min blogg nu som då!

En fullspäckad dag är med andra ord till ända, och barnen somnade ungefär samma sekund som huvudet nådde kudden så det gick ju otroligt smidigt ikväll! Gör det iofs alla kvällar, but still!

Imorgon lovar dom samma fina sommarväder så då ska vi åka till mina föräldrars och sola och njuta! Det är minsann gött det också!

 

Hoppas ni läsare också har haft en fin dag och kunnat njuta av vädret! Man vet ju aldrig när det vänder så det gäller att passa på! Nästa vecka kan det hagla! ♥

tisdag 8 maj 2018 - 10:09

Tisdag

God förmiddag för man väl säga, klockan är ju ändå 10 här!

Det minsta barnet vaknade klockan 6 imorse, och sov därmed en timme längre än vanligt. Det märktes tydligt på mina bröst, om man säger så. Ni vet, det där ack så glamorösa livet som ammande mamma när det läcker och har sig.

Vi ammade, och jag kan hands down säga att det är den absolut mysigaste stunden under dagen som vi två får tillsammans. Det blir lätt hänt att vi har så mycket senare på dagen att man inte riktigt hinner komma till ro under amningarna, men morgonamningen, den är som kaffe för mig. 

Det finns ingen gladare liten en än Junia när jag hämtar henne från sin säng. Hon ligger och pratar och skrattar så hjärtligt när jag byter blöja, och sen när vi ammar så ligger hon och håller i min hand och tittar upp på mig, bränner av ett leende och fortsätter sen med sitt. Alla borde minsann få ha henne hos sig på mornarna, kan garantera att det inte finns någon som skulle ha dåligt morgonhumör då!

Sen när jag kliver upp så ligger hon kvar i sängen och jollrar. Går jag till rummet bredvid och väcker sonen så är det minsann en helt annan ton i pipan. Där får jag vara snabb för att hinna väcka honom och sen ta skydd. Hans morgonhumör är nämligen inte att leka med. Tänk så olika ändå, bara från rum till rum. 

Jag brukar strategiskt ta med mig Junia in till honom, för då vaknar han på glatt humör och ligger och myser med henne så länge jag gör mig i ordning och ställer fram frukosten. Och så hör jag där emellan hur han suckar och säger "Mamma, Junia är sååååå gullig!".

Aaron jag

Idag var sonen ledig från dagis, vi hade nämligen tid för 6-årskontroll och Junia hade tid för sin 5 månaders kontroll!

Bägge barnen fick väl godkänt och även om sonen nu inte var så där jätte imponerad av Mpr-sprutan så gick det smärtfritt ändå.

Junia hade växt bra och vi fick order om att fortsätta precis som vi gör i detta nu. Vilket känns otroligt skönt att höra. Jag är enormt tacksam över att jag hade vett att bromsa in det skenande loket och verkligen ta mig tid att hitta rutiner i vardagen som fungerar för oss. Det säger väl sig själv att allt blir lite halvdant om man inte riktigt hinner med något.

Numera har vi ett starkt band mellan oss, vi har rutiner med ätandet och sovandet och då går också livet bra mycket enklare! För många kan det säkert kännas stressande, det här med rutiner, men för oss är det verkligen A och O för att vi ska få det att rulla. 

Nu har vi varit hemma en stund. Sonen har varit ut och cyklat här bredvid, känner på mig att det kommer bli många kilometrar denna sommar på cykeln eftersom även han nu har bemästrat det. Förra året gick det, men oj så trögt. Att cykla in till stan på 3 km tog en hel dag.

Jag passade på att fortsätta svara på mail och publicera ett samarbete här på bloggen!

Ni hittar det inlägget H Ä R !

Höll på in på småtimmarna igår med jobb, men fick ge mig när klockan kröp mot 1 tiden. En måste ju inse fakta att ens barn bryr ju inte sig om att modern har vakat.

Jobbar

Jag som många andra den här tiden på året, sprudlar verkligen av energi och jag vill göra så mycket!

Väntar otåligt på att hyresvärden ska få jämnat ut och sådd gräsmattan här så att jag får börja bestämma var jag ska ha mitt trädgårdsland i år. Jag skulle nämligen vilja plantera några buskhallon men även jordgubbar, morötter och potatis. 

Förra året hade vi även svarta och röda vinbär här på bakgården som jag, höggravid skördade. Det var tider det, när allt jag tog i smakade som en gudagåva. Den senaste tiden har jag dock inte haft lika mycket flyt med varken bakning eller matlagning. Morotssemlor som har blivit en fadäs, munkar en katastrof och maten har blivit så där halvdan den också.

Minns när jag var yngre att jag inte förstod varför mamma tyckte det var tråkigt att laga mat. Numera kan jag relatera. Vardagsmaten känns allt som oftast lite tråkig att göra. Det blir dom där samma vanliga spenatplättarna, korvstumparna eller lappskojsen. 

En gång försökte jag faktiskt "spica" upp barnens spagetti och korv genom att göra spindlar av det hela. Dottern frågade vad det skulle föreställa och jag förklarade att jag försökte göra spindlar så kanske det skulle kännas roligare att äta. Varpå hon dumförklarade mig och sa att ingen vill ju äta spindlar, plus att det ser ut som slemmiga bläckfiskar. Jahapp jahapp tänkte jag, och gjorde inte det nån fler gång.

Men, så där omedvetet har jag fortsatt i mina föräldrars spår och hållit hårt på husmanskosten här i huset. Försöker att göra allt från grunden och använda så lite halvfabrikat som möjligt. Inte för att det är något fel med det heller, var och en gör som det passar dom bäst, men jag gillar inte riktigt smaken så därav. 

Till helgen brukar jag dock göra lite mer ambitiösa rätter som faktiskt har tagit tid och är en sån där mat som man äter tillsammans med familjen, utan telefoner, skärmar eller annan distrahering. Många av mina vänner brukar kalla det lyxmat, men jag är ju uppväxt med det så för mig är det helt vanlig, god mat. 

Nu ska jag ringa till tandkliniken åt sonen och sen ska vi se vad den här soliga tisdagen har att erbjuda!

Hoppas ni får en bra dag!

måndag 7 maj 2018 - 21:28

Bjud.fi


resizedimage600848 Bjud fi

Inlägget är ett kommersiellt samarbete med HSS Media & Bjud.fi


 

 

 

Som ensamstående med en relativt tight budget så finns det ett par veckor som man ser extra fram emot. Mellandagsrea, Black Friday och när Bjud.fi drar igång sina auktioner.

Jag blir lite som ett barn på julafton när jag vet att det nalkas auktioner eftersom jag brukar passa på att skämma bort mig själv med sådant som jag normalt inte skulle spendera pengar på.

Från och med idag, fram till den 16nde dagen, då händer det! Då går startskottet för årets auktion!

*Hejarop*

 

Varför jag använder mig av Bjud.fi då? 

För att det är så simpelt, och för att jag själv kan kontrollera situationen, men behöver ändå inte  riskera att få magsår av spänning genom att frenetiskt buda mot andra lika frenetiska och fynd-sugna shoppare.

(Jag har provat buda till mig en bil på ett facebookloppis där reglerna har varit lite så där "Var man får sig", och I will tell you, de sista sekunderna före budgivningstiden hade gått ut så var brutala. Om aldrig förr så då bet jag på naglarna.)

Budgivningspress är därmed inte för alla, så därav gillar jag Bjud.fi's koncept!

Bjud.fi fungerar som så att du bjuder på den produkt du vill ha, till det pris du vill betala. Produkten i fråga säljs när den har uppnått reservationspriset som i regel är hälften av butikspriset.

bjud funktion2

Nu till mina bästa tips av alla auktionerna!

1. Presentkort till Blossom, värde 200€

Presentkort blossom 200

2. Presentkort till Homefun, värde 200€

Presentkort homefun

3. Presentkort till Leikkikauppa.fi, värde 150€

Presentkort leikkikauppa.fi

4. Zip adventure Park, Familjepaket, värde 110€

zip adventure park

5. V-Lift Presentkort, värde 800€

V lift presentkort

Bjud.fi hittar de flesta något som faller dom i smaken, med ett utbud från alla våra fina lokala affärer! Kanske behöver du en ny badtunna, eller en hotellweekend med bästa vännen. Eller varför inte nya bildäck, något som jag åtminstone annars avskyr att sätta pengar på!

Happy shopping och Lycka till! 

söndag 6 maj 2018 - 22:20

Tack

Jag vill börja med att säga Tack, alla ni, som läst min föregående text. 

Aldrig kunde jag tro att det inlägget, som jag skrev i nattmössan bara för att jag var tvungen att fånga skrivlusten i flykten, skulle få sån stor spridning.

Jag kommer aldrig kunna toppa det, för allt annat kommer kännas som trivialt småsnack jämtemot det inlägget. 

Flera tusen läsare. Min analyctics har lagt av för länge sen, och jag, jag känner bara en enorm tacksamhet.  För att NI, alla mammor, kvinnor, män, mommona & moffona tog er tid att läsa lite av något som för mig hann bli vardagsmat. 

Jag inser ju, nu i efterhand när man ser tillbaka på det, att det var som att dansa på taggtråd. Men när man var inne i det, så blev det en vardag som man underligt nog vande sig vid, och det kan till och med ha hänt sig att jag nån gång bara har ryckt på axlarna och sagt; "Int är de så farligt".

 

Min allra största mening med inlägget var dels att få ett avslut på historien, för mig själv. Få det nerskrivet, någonstans, ifall jag någonsin skulle hamna i den situationen att jag skulle tvivla på mig själv igen. Eller ifall någon annan tvivlar & ifrågasätter min förmåga att vara den bästa mamman för mina barn.

 

Men, jag skrev även inlägget för att belysa. Vi lever i Finland, 2018. Vi är så mycket klokare än vad vi utger oss för att vara, så det blir ja, mer eller mindre en chock när man står öga mot öga med en av de procenterna som gör att samhället inte tillåts vara så bra som det kunde vara. 

Föråldrad, diskriminerande, kränkande människosyn. Alla vet vi att det fortfarande finns, men aldrig skulle man tro att det kommer från läkare och sjukvårdspersonal som har hand om något så magiskt som livets allra första början. 

Och belysa har jag lyckats göra. Med hjälp av er och kraften i de sociala medierna. 

Sidenote: Som för övrigt är helt galet och nästan lite skrämmande, hur långt en ända liten text från en trött småbarnsmor kan nå. Inte särskillt välskriven, inte särskillt vacker och allra minst något flytande sammanhang, och ändå, så förstod ni mig. 

Jag hoppas, att när min dotter går på stan om några år, att hon får möta alla er, i affären, på gatan, vid stranden, genom vardagen helt enkelt. Det kommer bära henne långt i livet.

Tack än en gång, från en ödmjuk trebarnsmamma!

Jag svartvit

lördag 5 maj 2018 - 22:20

Ett år senare

På lördag har det gått exakt ett år sen jag fick ett plus på stickan.

Året som prövade mig rejält som person & som mamma. Men också året då jag äntligen fann den där tryggheten i mig själv, som jag så länge letat efter. För visst är man gjort av tufft virke om man orkar sig igenom ett år som detta.

Min skyddsmekanism är ännu på känner jag, eftersom minnena är rejält suddiga från den tiden. Kanske skulle det göra för ont att se tillbaka? Kanske är jag inte helt redo?

 

Men jag tänkte ändå skriva några rader om det. För det gav ju mig ett solskensliv.

 

Min mens hade sen 2016 varit rejält ur balans efter hormonbehandlingar och pga den stressen som fanns i mitt liv. År 2016 var det året då jag sakta började kravla mig ur den stora, djupa depressionen. Lite som en fågel som försöker lära sig flyga, igen. Mitt liv var verkligen all over the place, och mina handlingar var likaså. Jag mådde helt enkelt inte bra, ångest dagligen och den där känslan av att det bara inte går, men att jag ändå var på väg någonstans, bort från mörkret och den förlamande känslan en depression kan ge. Och detta fortsatte in på år 2017.

Hur som helst så kunde mensen hoppa av och an och ibland vara borta i flera månader före den dök upp som ett brev på posten. 

Därför vet jag faktiskt inte vad som fick mig att göra det där testet, den där fredagsmorgonen förra året. Inget var egentligen annorlunda. Jag kände att mensen var på gång med ömmande bröst, humörsvängningar, svullnad, oren hy och en molande värk i magen. Dom där typiska symptomerna med andra ord. 

Men, det var något i mig som sa att brösten ömmade lite för mycket och att alla symptom verkligen var så mycket mera denna månad, så jag beslutade mig att ta ett test ändå, bara för att få utesluta det.

Och det här var ända gången på många år som jag inte suttit som fastklistrad vid testet, väntat, inbillat mig. Nej, den här gången tog jag testet, men sen lämnade det bara på lavoarkanten och jag åkte iväg för att fixa det sista inför min barndomsväns möhippa som skulle ske dagen därpå.

När jag sen kom hem, några timmar senare och gick på toaletten, såg jag testet. Ett test, med två streck.

Med ens fick jag tungt att andas. Svindel. Panik.

Hoppade i bilen och åkte till apoteket för att köpa ett digitalt test. Min enda tanke var "Det här kan inte hända".

Den här gången lämnade jag inte testet åt sitt öde. Dessa två-tre minutrar som det tar för ett digitalt test att visa svaret, kändes som evigheter. Tror jag knappt andades, blinkade eller levde. Och när svaret väl kom, ja, då kom paniken och ångesten krypande också.

Sen blev det mörkt. Suddigt. 

Jag minns inte riktigt vad jag gjorde efter det. Jag tror jag ringde i panik åt en vän. Sen ringde jag åt pappan. Och efter det, så följde månader av fullständigt k a o s. 

Jag kände mig värdelös. Misslyckad. Gravid med ett tredje barn. Utan något som helst förhållande. Jag skämdes. 

Och att det var tufft, är nog att försköna det hela. Att hantera en sån här situation med ångest och panikattacker, plus ett enormt hormonpåslag, det var inte enkelt. Och så här i efterhand kan jag se tillbaka och känna att jag kunde ha skött det annorlunda, visserligen. Men så igen, hur skulle någon annan ha gjort? Skulle någon ha gjort det bättre? Man spelar ju med de kort man tilldelas liksom.

De mest konstanta känslorna jag hade under graviditeten var rädsla, misstron i mig själv var så stor, men även ensamheten. Det kändes som att jag var ensammaste i världen med allt. Hela världen låg på mina axlar, och jag sprang av och an som en marionettdocka, i ett tafatt försök att hålla alla nöjda och kontrollera situationen. 

Jag trodde helt enkelt, att det här var min hårdaste prövning någonsin i livet. Och det kändes som att jag skulle dö. Varje dag.

Sen, i vecka 14, ringde dom från mödrapolikliniken och sa med halvt panik i rösten att jag måste komma in snarast. De hade försökt få tag i mig i en veckas tid, men pga min telefonfobi som uppstår när jag känner mig stressad, så hade jag inte svarat när någon okänd nummer ringde.

Och den där dagen. Den dagen kommer jag bära med mig, för resten av mitt liv. Den dagen, kommer jag aldrig glömma. Den dagen gör ont, men den kommer också vara det som driver mig för att få ett så rättvist och värdigt liv som möjligt åt min dotter.

Det var ingen lång väntan den här gången. Vi fick komma in nästan genast. In i ett litet rum, fullt med pärmar och mappar, och en ask med servetter. Jag minns att jag tänkte att det är här dom berättar åt föräldrarna att deras baby inte kommer klara sig. Man kunde ta på sorgen i det rummet.

Barnmorskan började prata i medicinska termer. Hon sa, att de på KuB testet som gjordes i vecka 12, hade hittat antydningar till avvikelser. Och jag minns att jag tittade frågande på henne. Jag kände hur jag hade den där blicken som sa; Nu förstår jag inte, snälla hjälp mig förstå? Läkaren hade ju klart och tydligt sagt åt mig att allt såg normalt ut? Ingen nacksvullnad, ingenting som indikerade på avvikelser.

Hon frågade mig om jag vet vad downs är. Hon började också prata om abort i nästa mening. Och frågade mig vad jag tänkte om saken. Hon gav som alternativ fostervattensprov, men efter det så minns jag inget mer. Jag minns att jag försökte hålla tillbaka tårarna. Jag minns att jag hörde barnmorskan och pappan prata, men vid det laget så rann tårarna ner för mina kinder. Och jag minns hur jag sa, att nu orkar jag inte mera. Jag förstår inte, och jag har inte kapacitet att ta något sådant beslut. Rädslan och ångesten grep tag i mig så hårt, som en järnhand. 

Ni vet när man får jätte många valmöjligheter på en och samma gång, och man ser hur personen som gav dig dessa valmöjligheter, står och väntar stressat på svar, och man ist försöker leda in ämnet på något annat? Jag minns att jag sa att jag gärna vill prata med en socialarbetare först, för att få reda på vilka stöd och vilken hjälp man kan få med ett handikappat barn. Egentligen visste jag ju i stora drag va det handlade om. Det var ansökningar och byråkrati som jag i så många omvarv hade hjälpt mina klienter med. Men, just då kändes det som att jag inte visste någonting. Det handlade ju helt plötsligt om mitt liv, inte en klients.

Barnmorskan famlade med några utprintade papper från tidigt 2000-tal och ursäktade sig så där tafatt att hon bara hade på finska och försökte sen hitta informationen på svenska. Hon bokade även tid för ett NIPT-test, som då enligt henne skulle visa med 98% säkerhet om fostret hade nån form av trisomi. Och där, i samband med det, så kom nog det ända positiva beskedet; Jag skulle få veta könet på mitt barn. Flera veckor före. Eller ja, det var ju positivt fram tills att faktum kvarstod att jag ändå hade ett val att göra, och då med vetenskapen om vilket kön min baby var. Efter det så blev det ordnat så att vi fick gå raka vägen till en socialarbetare, som jag önskat.

Och när vi kom in dit, så pratade vi om vårt besked och jag tyckte att vi hade en bra dialog och kontakt, jag och socialarbetaren. Vi pratade om min problematik med depressionen och hur livet har varit hittills. Men vad jag kommer ihåg allra mest från den dagen var, hur orden ekade i rummet;

"Om barnet är friskt, så stannar jag och hjälper till, men är det "sjukt" så tror jag nog att Emilia vet att jag inte kommer vara närvarande".

Och det här berättar jag inte för att svartmåla någon. Vi var alla i chock den dagen. Men, jag tycker det var för hårt sagt, och det är det, som än i denna dag, gör ont i mig. Junia kommer aldrig få höra de orden sägas åt henne, men jag kommer minnas, så länge jag lever. Och det gör också, att jag idag, har så otroligt svårt att lita och släppa iväg henne, om så ens för någon timme. För i mitt huvud, så hör jag fortfarnade de orden. 

Två veckor senare fick jag svaret från NIPT-testet. Det var en liten flicka. Och hon hade en kromosomavvikelse.

Till min stora förvånad så berättades det senare att NIPT inte visar VILKEN trisomi min dotter hade, utan det ända säkra sättet att få reda på det var genom fostervattensprov. Och vid det här laget så var jag redan i vecka 17. Riskerna för missfall ökar ju för var vecka som går, och vid det här laget så snurrade karusellen i alltför hög fart redan för mig, och allt jag ville var att få slut på det. Jag ville helt enkelt inte veta mera. Jag ville inte ta mig an allt som kom efter domen. Så, när jag satt där hos läkaren och han burdust rabblade upp mina tre alternativ; Abort, fostervattensprov eller adoption, så sa jag bara Nej. Jag vill inte veta mera. Jag tar det som det kommer, och älskar henne med all den förmågan jag bara har inom mig.

Och läkaren tittade på mig, och muttrade sen; Ja, det är ju också ett alternativ. Nog har dom ju ett värde dom också och det finns ju möjlighet för dom att få bo på serviceboende. 

Jag gick ut, med tårarna brännande bakom ögonlocken. Så arg på vården att jag bra kunnat bränna ner hela stället. Men också så otroligt ledsen för det lilla liv som låg i magen och sprattlade.

Från den dagen så blev det ett ihärdigt ringande från både barnmorska och socialarbetare. Alla tyckte att jag borde bestämma mig för hur jag skulle göra. Det skulle ju ta två veckor minst före en abort i så pass sena veckor kunde bli gjord!

Men jag hade redan bestämt mig. Att göra abort i vecka 21, vara tvungen att föda ett fullt livsdugligt foster till världen, för att sen bara lämna det där för att dö, det skulle vara en så enormt stor psykisk påfrestning att jag redan då visste att det skulle bli min död. Jag skulle inte ha orkat leva vidare efter det. Och det är fruktansvärt att någon ens begärde det av mig, bara för att slippa undan eller slippa se på eller hanter vårt fall.

Dom brukar ju säga att ett Nej är alltid ett Nej. I mitt fall sågs mitt Nej som något förhandlingsbart. Något som kunde pressas till att ändras. Och again, jag berättar inte det här för att svartmåla någon, men, det här är min historia. Det här hände mig, och jag önskar att i n g e n ska behöva gå igenom detta. Någonsin. 

Reaktionerna från familjerna var minst sagt motsträviga. Många levde i förnekelse, ingen ville riktigt tro att det var sant. Flera vände ryggen till och sa att dom inte ville ha något med detta att göra. Alla ville få sin röst hörd, sin åsikt fram. Det kändes som att jag fysiskt revs mellan alla andras vilja och mina egna tankar. För var fanns dom egentligen? Ingenstans. Det fanns inte rum för mina tankar eller känslor. Den ända personen, vars känslor och tankar borde ha funnits i första rummet, fanns inte ens med på världskartan. 

Pga pressen jag kände, blev mitt nej, till slut ett ja. Jag valde att få en andra åsikt från läkaren vid grannsjukhuset, eftersom jag hade förlorat all tilltro till läkaren här i stan, och det är nog mycket tack vare hennes expertis, hennes empati och hennes förmåga att se situationen för vad den var; En ensam, rädd och orolig mamma som slets mellan allas viljor och åsikter, som jag klarade mig igenom graviditeten. Hon blev min stöttepelare i det hela. 

Vi beslutade i vecka 19 att göra ett fostervattensprov. Jag minns att jag den morgonen skakade när jag satte mig i bilen. Förmodligen inte så medveten om omvärlden heller eftersom jag helt plötsligt var framme vid sjukhuset. Vägen dit var liksom helt borta. Jag var livrädd. Dels pga det faktum att en stor nål skulle köras igenom min mage, och dels för att riskerna för missfall var betydligt större än den där 1% man har i tidigare veckor. 

När jag kom dit så behövde jag inte vänta alls. En barnmorska kom och hämtade mig, och jag fick lägga mig på britsen. Läkaren pratade som vanligt om allt möjligt med mig och gjorde att jag behöll lugnet. Barnmorskan höll min hand när dom förde in nålen i magen, och även om det var obekvämt, så gjorde det inte särskilt ont. Allt såg bra ut, det fanns mycket fostervatten att ta av och bebisen sprattlade på där inne.

Sen åkte jag hem. Absurt eller hur? Jag hade nyss en stor nål i min mage, och några minuter senare så satte jag mig i min lilla röda polo och körde hem. Ensam. 

En vecka senare kom svaret. Min dotter hade trisomi 21, även känt som downs syndrome. Och där och då, kunde jag säga att det är bekräftat, babyn i magen har downs syndrome, och hon kommer födas i Januari. Först då orkade jag sätta ner foten och säga min åsikt. 

Det var långa och plågsamma veckor. Och jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte blev bitter under de veckorna. Jag var arg, ledsen och besviken. Jag var så fruktansvärt ensam i något så stort och livsomväldigande. Att även stöta på ett så enormt motstånd inom vården och få ett bemötande så som jag fick, har gjort att jag idag insett att kompetensen är otroligt bristande när det kommer till dessa saker. 

Och alla sa dom åt mig att jag måste ha överseende. Jag måste försöka förstå allas reaktioner. Allas beteenden. Vänta ut det. Låta dom komma till sans. Och allt jag kunde tänka var; Men jag då? Jag var den ända personen som inte kunde vända ryggen till. Jag kunde inte åka tusentals kilometrar bort. Jag kunde inte välja. Det här var min verklighet, och den var jag helt ensam i.

Och ensam skulle jag vara, ända tills den dag hon föddes. Ensamheten gör mycket i en person i dessa fall. Den tär enormt på en. Den gör en till någon man inte vill vara. 

 

När jag ser tillbaka på året som gått, så är jag förvånad över att jag lever. Jag säger inte det för att vara dramatisk, alls, utan jag undrar genuint vad det var som gjorde att jag orkade. Det här var ju liksom bara ett "sidospår" i livet.

Det här var ju något som jag skulle orka med på sidan om en påfrestande graviditet, två barn, en vårdnadstvist och allt vardagssurr.

Men.

Jag tror att just den här enorma modersinstinkten, den där lejon-mamman, kommer från mina mammor. Jag tror att min biologiska mamma gav mig den här styrkan, iom hennes osjälviska val att adoptera bort mig, för att hon själv inte kunde ta hand om mig. Det krävs något alldeles, utom denna värld, enorm styrka att göra ett sådant beslut, och sen även kunna fortsätta leva vidare. Bara tanken på att jag skulle vara tvungen att lämna bort någon av mina barn gör mig tårögd. 

Sen har min mamma här bara plussat på med den styrkan. Hon har älskat mig ovillkorslöst genom alla dessa år, med och utan mina fel och brister. Och om det är något jag har insett efter det här gågna året så är det att jag var aldrig helt ensam. Mina föräldrar stod bakom mig, på avstånd, som ett skyddsnät. Som dom alltid har gjort. Alltid redo att plocka upp mig. Alltid redo att plocka upp bitarna, så som de gjort så många gånger förr. Och de har gjort det, så bra som bara de kan. 

Smärtan, sorgen, besvikelsen, det var mina känslor att bära. Det kunde ingen annan bära åt mig, men mina föräldrar hjälpte mig ändå att orka lite till. 

Jag kommer aldrig kunna ge tillbaka för allt dom gjort för mig. Om jag blir hälften så bra människa som dom är, även de med sina fel och brister, så har jag lyckats i livet. 

Det är så klart många andra som tillhört vårt viktiga skyddsnät, men de allra viktigaste delarna är mina föräldrar.

Min lärdom av allt detta var, att jag räcker till. Jag kanske inte alltid orkar alla dagar. Jag är definitivt inte den mest pedagogiska mamman. Jag hanterar stress väldigt dåligt. Men jag gör mitt bästa. Och jag har aldrig lämnat min post. Alltid huvudet före och kört på, trots rädslor. 

 

Så, med denna text så känner jag att jag kan avsluta ett kapitel. Lagom till min 8onde morsdag. För nu är hon här. Nu är alla mina barn hemma hos mig igen, efter många, smärtsamma år. Och nu, nu ska jag bara vara deras mamma. Nu ska vi läka. Och leva på våra villkor. Jag ska med stolthet och tacksamhet få se mina tre vackra barn växa upp. Jag ska få lära och växa som person även mer.

Det här året, testade mig ända in till benmärgen, men det gav mig, mig. 

3 alsklingar2

fredag 4 maj 2018 - 13:55

Fredagen som kändes som ett migränanfall

Junia 3 maj

V i l k e n  d a g.  Suckar hon, och klockan är inte ens 15.

Jag har sovit dåligt den här veckan. Har inte ett barn spytt ner hela sängen, så har det varit nån sorts natt-stafett till kylskåpet. Det plus tidiga mornar har fått mig att känna mig helt överkörd. Av livet. Tack.

Så, när fredagsmorgonen grydde, så vaknade jag klockan 5 och kunde omöjligt somna om. Skönt på ett vis att jag var så pass pigg att jag vaknade, mindre skönt nu på eftermiddagen när jag borde orka och borde vara mer levande än en kyckling i disken på lokala handeln. I stället sitter jag här med en dundrande huvudvärk, och en liten oro inom mig.

Vi började vår morgon sedvanligt med att jaga upp de stora, motsträviga, trötta barnen och ställa dom iväg till skola och dagis. Efter det åkte vi hem, ammade och sov en liten stund. Klockan 10:20 hade vi tid till barnpolikliniken eftersom Junia's njurvärden hade varit förhöjda, så nu ville dom ta nya blodprov.

Gruvade mig så mycket för denna blodprovstagning, hon är ju så liten och blir så himla ledsen. Förra gången de tog blodprov på henne så grävde dom så i armen och när jag satt där och höll mitt panikgråtande barn så var det som att vårt liv passerade i revy framför mig. Det här är det livet vi kommer få leva. Den där känslan av otillräcklighet, enorm oro och den där fysiska känslan av smärta man får när man ser sitt barn ha ont, det var känslor som jag helt enkelt var tvungen att vänja mig vid, för så här ska tydligen vårat liv se ut. Dramaqueen #1 var min första tanke när jag hade kommit till sans, men sen konstaterade jag att det här förmodligen kommer vara scenarion & känslor som jag kommer stöta på mer frekvent när det kommer till Junia. 

Den där inre kampen, förvirrningen som jag känner eftersom man inte kan placera Downs i något fack, det kommer skapa stunder där jag helt enkelt inte vet hur jag ska känna eller reagera.

Det är ganska svårt, i ärlighetens namn att förhålla sig realistisk och sansad alla gånger, när man egentligen inte har någon aning om vad man står inför. 

Stundvis känns det som att man står på gränsen till två helt olika världar. Med en fot inne i den vanliga, välkända världen där man har någosånära hum över vad som händer med ens barn, men den andra foten står i en värld där allt är främmande. 

Dagligen får jag höra meningar så som; "Det här hör ju till barn med downs" eller "Det här är ganska vanligt när det kommer till prematurfödda barn" och någonstans i alla dessa, välmenande meningar, så tappar jag bort henne. Vad hör till min dotter då? 

Junia har te.x ända sedan hon var riktigt nyfödd inte gillat beröring. Inte tyckt om att bli smekt på kinden eller över näsryggen när hon ska somna. Har man tagit i hennes händer eller fötter så har hon dragit tillbaka dom, likt en sköldpadda. Min första tanke har bara varit att hon är lik sin far, tycker helt enkelt inte om beröring. Men närhet gillar hon ju. Hon älskar att sova tätt intill. Älskar när jag andas på hennes kind.

Idag fick jag höra att det här hör till prematurfödda barn. Att deras ytliga känsel är mer "hypad" och känslig eftersom dom inte fått ligga tillräckligt länge i magen.

Min spontana undran är ju, när får jag se hennes äkta personlighetsdrag? Som inte har med varken diagnos eller prematurfödsel att göra?

Är hennes dö-söta reaktion på morgonen, när hon kryper ihop till en ostbåge och skrattar så hon kiknar när hon ser mig komma för att hämta henne från hennes säng, är den en biverkning av något, eller är det min dotter? Jag vet ju svaret på det, så klart. Realisten i mig säger ju att det är 100% min dotter, men så här för exempel.

Hur som helst. Blodprovet var svettigt och barnet skrek sig hes. Jag ville allra helst riva ungen ur händerna på dom och rusa därifrån. 

Efter blodprovet så skulle vi iväg till fysion med fröken. Vi försökte och kom oss så långt som in på rummet. Först skrek hon och grät hysteriskt, men sen när hon hörde sin fysio-tants lugna, välkända röst, så somnade hon av ren utmattning i hennes famn, och vi fick åka hem ist för att gympa.

Stackaren.

Väl hemma så var allt väl igen, barnet sov en bra stund efteråt och sen var allt sunshine and rainbows tillbaka.

En annan sak som jag märkte av idag, och som förmodligen hör till en ny fas i hennes utveckling är att hon har blivit rädd för främmande människor. Den annars så reserverade bebisen men ändå lugna och förnöjda lilla fröken som jag har haft med mig, visade helt plötsligt att hon har blivit rädd för främmande människor. 

Är det inte en begränsande fas så är det en annan. Nu har vi liksom kämpat på med intensivamningen i flera veckor, som har gjort att vi har suttit ihop som limmade, och nu när det äntligen börjat lätta lite och vi funnit lite rutin i amningen igen, så går hon och blir shitfaced scared för nya främmande människor. 

Nåja, allt har sin tid!

Det är fredag idag iaf! Fredag betyder ju mat hos mina föräldrars. Förra helgen åt vi så mycket och så gott att jag kände mig spyfärdig efteråt. Inte hälsosamt på långa vägar att äta så mycket, men hej, jag slapp koka mat och det var så  g o t t.

Imorgon ska vi gå på marknaden med mamma, det har blivit mer eller mindre en tradition att vi åker på marknaden med henne och alla barnen. Går på café, strosar runt på marknaden och känner hur våren kommer. 

Det utlovas fint väder också så vi ska hoppas att helgen blir lika bra som förra helgen!

Och med det önskar jag er också en t r e v l i g  h e l g ! 

tisdag 1 maj 2018 - 21:10

Första maj

Munkar forsta maj2

Hej, från vårat hörn av valborgsfirandet!

Det är verkligen v å r på gång nu! Vårmarknaden som går av stapeln i i helgen avlöser första maj firandet, och nästa vecka är det morsdag. Tre händelser som indikera att våren är här och att man ska stå beredd att njuta till fullo av sommaren, eftersom den finska sommaren i många år har tagit slut förrens man ens har hunnit blinka. 

Jag vet inte med er, men i detta hushåll åtminstone är det som att alla familjemedlemmar, förutom skribenten här, har fått våryra av den värsta sorten. Det, eller så är det bara trots och omställning som sätter griller i huvudet på alla mina avkommor. 

Vårt första maj firande har innehållit en blandning av total harmoni, eufori och mat-koma, blandat med hög ljudnivår, sår i öronen och en hel del bråk. Det är som att försöka tämja ett vilt boskap där emellan.

Trots den minst sagt blandade kompotten av känslor och händelser, så har vi haft en fin valborg och första maj. 

För mig så uppkommer det alltid en olustig känsla inombords när första maj närmar sig, och jag är tvungen att jobba för att inte avsky den här dagen. Det är ju iofs inte dagens fel att jag avskyr den, men för mig är det som att första maj är mitt fredagen den 13nde. 

För 6 år sedan stängde jag dörren till ett liv som mycket väl kunde ha blivit min död om jag hade fortsatt lite till. Där stod jag, med en tvååring och en två månader gammal bebis, 20 år gammal, och skulle lära mig att stå på egna ben, redan då så söndertrasad och vilsen.

För två år sedan stängde jag dörren till vad som då var min stora kärlek. Så på botten att ingen i min närhet trodde jag skulle orka ta mig upp. Så trött, så otroligt färdig med livet att inte ens mina barn lockade fram viljan att leva längre.

Så ja, mina första maj har minsann satt spår i mig, och vägen hit har varit lång och snårig. En skulle nästan vilja påstå att den varit snudd på omöjlig, och fram för allt så trodde nog ingen, inklusive jag, att jag skulle orka leva så pass länge att jag skulle se år 2018's första maj gå av stapeln. Men det gjorde jag. Och vilken tur ändå, att jag orkade. Att jag fann nån sorts urkraft inom mig, som gjorde att jag orkade vidare, fann viljan att jobba mig upp.

För idag, två år senare, så kunde jag fira första maj med min 8 åring, 6 åring och min 4 månaders lilla solstråle. Med en stabilitet och trygghet inom mig som jag har kämpat för så hårt. Och jag är, precis där jag vill vara i livet, just i detta nu.

Att livet sen tenderar ge mig en hel del törnar än i denna dag gör inte så mycket längre. Dom där törnarna får inte mig att svikta i min tro på mig själv. Blåsten gör inte att jag tappar fotsfästet, och jag famlar inte längre desperat efter trygghet. Den bär jag på, inom mig. Efter allt, så fanns den där. 

Hur som helst, vi fick en riktigt bra första maj i år. Munkar, mat i överflöd, dricka, topp tio sällskap, såpbubblor, svindyr glass i svinkall vind, majvippor och over all en väldigt bra feeling.

Vi är redo att ta oss an resten av veckan, med skola, dagis, fysio och det där vardagliga surret!

Aalo forsta maj

Aaron forsta maj

Converse forsta maj

Natalia forsta maj

Nala forsta maj

Hoppas ni också har haft en fin valborg och första maj!