torsdag 19 april 2018 - 21:29

Jorden anropar

Helt plötsligt hade det gått en hel månad utan något livstecken på den här plattformen.

Det finns många orsaker, varav jag listar några åt er nu;

- Amningshjärna. Den är no joke den värsta av dom alla. Jag glömmer ord. Jag blir disträ. Jag tappar tråden. Jag ränner helt enkelt runt som en huvudlös höna. Att blogga med en sådan åkomma är lika enkelt som att göra upp eld mitt i en orkan. 

- Tidsbrist. Den är ett faktum. Från att ha varit en vecka-vecka mamma i 6 år, har jag nu inom några få månader gått från att ha inga barn en vecka, till att ha två av tre barn hela tiden, förutom vartannat veckoslut. I och med att sonen kommer upp i förskoleålder så behövde vi se över vårt arrangemang, och även om det smärtar mig att han ska behöva vara ifrån sin pappa inne i veckorna, så var det ända alternativet vi kunde välja nu eftersom vi bor på olika orter. Så, med det så blev det mycket fix och trix med ansökningar som skulle in, inskolningar, varvat med minstingens läkarbesök, rådgivningskontroller samt terapier. Plus att jag också på något magiskt vänster ska räcka till de veckorna jag har alla barnen hemma med läxläsning, skolsjutsar och hobbys. Vissa dagar är jag uppe från kl 5 på morgonen, till kl 1 på natten. Man kunde väl påstå att jag bränner ljuset i båda ändarna här, men faktum är ju att det här är vårat liv nu, och även om det stundvis kan kännas som ett ekorrhjul som går runt i 200 km/h, så njuter jag ändå av att jag har den möjligheten att vara just deras mamma, med allt vad det innebär. 

- Ett labilt state of mind, baserat på trötthet och uppgivenhet. Ingen har väl undgått att det senaste året (herregud, tänk att det gått så lång tid redan...) har varit enormt påfrestande och prövande, på alla plan för mig. Det har varit trevande, stökigt och inte så värst babybubbligt av sig, om man säger så. Jag har konstant gått med en pockande känsla av bitterhet, dåligt samvete och förtryckt ilska som bubblat på inom mig och för en månad sen så kände jag att ventilerna inte riktigt längre höll för trycket. Jag var tvungen att backa och isolera mig själv och min familj, för att ens kunna fokusera på de vardagliga måsten som jag var, och är tvungen att utföra. 

Jag anser ändå att jag har varit väldigt transparent i mitt sätt att framföra hur jag har upplevt tiden som gravid, hur jag mådde under den perioden när dotterns diagnos blev uppdagad och även kunnat framföra väldigt målande förklaringar på mina känslor kring det hela. Speciellt tydligt har jag ändå tyckt att jag har varit kring just min oro om hur tiden efter förlossningen skulle se ut. Den där känslan inom mig som sa att när hon väl är född, så kommer vi inte ha någon ro alls. Jag hade ju så väldigt rätt i den frågan, vilket också gjorde att det tog stopp helt och hållet för en månad sedan.

Jag är ändå en sån person som försöker iakta och se hur situationen ser ut för en annan människa. Kanske tänka en extra gång före jag sätter ännu en börda, ett krav på någon annans axlar. Jag har ju dock fått lära mig nu, att trots att man bokstaverar ut hur man känner och hur man vill att livet ska se ut för att det ska fungera, så är det inte en självklarhet för alla människor att kunna "köra enligt väglaget" så att säga.

Jag har slitit som en idiot för att andra ska få en bit av kakan. Min kaka, den kakan som jag knappt fått färdig. Alltid satt någon annan före egna behov eller vilja. Fullt vuxna människor som egentligen borde klara sig själva.

Så, när dottern hamnade in på barnavdelningen (inget allvarligt) och det började komma frågor så som; "Hur sover hon?" eller "Hur ser era rutiner ut?", "Vad tycker hon om?", "Hur följer hon med rent motoriskt?" så slog varningslamporna på i mitt huvud. 

Här har jag gått 4 månader som trebarnsmamma. 4 månader med en baby, som jag knappt hunnit lära känna själv, för att det har varit så mycket ståhej kring henne.

Det slog mig att flickan sover knappa timmen på en hel dag. Ända gångerna hon sover längre pass, är när jag sover bredvid henne, och det förstår ni kanske att den möjligheten inte uppenbarar sig varje dag, om man säger så.

Det slog mig att hon fortfarande har väldigt dålig nackmuskulatur och svajar något fruktansvärt med huvudet ännu.

Det slog mig också att vi inte KAN ha rutiner, för att vi alltid är på vägen. Alltid påväg någonstans. Alla dessa läkarbesök, PLUS att man kör som en svart taxi mellan olika ställen för att folk ska få träffa henne. 

Det blev helt enkelt för mycket av det goda. Ett praktexemplar på hur man INTE vill att ens babybubbla ska se ut.

Så, jag slog på bromsen, begränsade oss till saker som är måsten och begränsade körandet för att hälsa på folk till ingenting. Min nya policy är; Vill man träffa oss, henne, så får man komma hit. När hon var 4 veckor gammal började morgonen kl 7:40 med att vi sjutsade dottern till skolan. Sen hämtade vi också henne. För att sen åka på besök. Åka hem igen, sent på kvällen. I -15, snö, köld och halka. Jag kunde köra nästan 150 km på en dag, 5 dagar i veckan, MED EN NYFÖDD. Ohållbart är bara förnamnet. *

Jag kände att vi behövde vår babybubbla nu. 4 månader senare. Vi behövde dagar som enbart gått åt att amma. Vi behövde tid att bara ligga och titta på varandra, lära känna varandra och skapa ett band. Jag behövde tid att få insupa babydoften en sista gång. Vi behövde få våra vagnpromenader utan mål. Vi behövde få pyjamasdagar. Jag behövde få känna känslan av att ha ett barn med down syndrome. Och jag behövde få tid att se vad min dotter har för behov i detta nu. 

Att vi under denna babybubbla också fick uppleva tidernas värsta vecka med kraftig allergisk reaktion från dotterns sida över mjölkersättningen som hon stundvis fick, mjölkstockning från helvetet som höll på att bli min död där ett tag, 40 graders feber och 3 barn är inte att rekommendera. Eller 3 snoriga, förkylda och febriga barn. Allt inom loppet av en sketen vecka. 

* Sen vill jag bara nämna att jag är oerhört tacksam över all hjälp vi har fått under Junia's första tid, don't get me wrong! Välbehövd på alla sätt och vis. Och det är underbart att så många vill träffa henne, min point i det hela var bara att det inte längre får ske på andras vilkor, utan det är på våra vilkor som allt detta måste ske. Det är jag som ska styra den här skutan, och om inte jag orkar med, så kan det mycket väl hända att vi stöter på ett isberg.

Så ja, det har funnits många stora orsaker till varför bloggen har ekat tom den senaste månaden.

3 alsklingar

Nu börjar vi dock komma oss upp till ytan igen. Alla ansökningar har blivit inlämnade, inskolningen är på G, fysioterapin har blivit igångsatt, amningen börjar jämna ut sig även den efter en period efter den allergiska reaktionen (kaskadspyor, say no more) med intensivamning varje timme och jag kan se rutiner skymta i horisonten. 

Nu låter det ju som att den här månaden har varit totalt skit, men nej. Den har varit skön. Välbehövd.

Solens strålar jobbar effektivt på om dagarna och snön smälter sakta men säkert. Att man vissa dagar har fått alla ungar i led först kl 19 på kvällen och man därav inte ser så värst mycket av den solen är ju en helt annan sak.

Jag har försökt investera i mitt eget mående och försökt göra rum för mig själv också lite här och var i livet. Te.x så satt jag frivilligt 11 timmar i en frisörstol och endured some pain iom att jag fick mitt hår dreadat på nytt. Om man kan vara kär i hår, så är jag kär i mitt. Det blev så bra och under dessa låånga timmar så kunde jag konstatera att jag genom åren alltid, när något ledsamt, jobbigt har hänt i mitt liv, så har jag känt ett så enormt stort behov av att få bort en del av den sorgen och därmed också gått lös på mitt hår. Och that ain't pretty. Jag passar inte i kort hår. Så den här gången så behöll jag mitt hår, och gjorde något eget, något som jag ville göra som en symbol för den självständiga kvinnan jag är idag. 

Det är mitt andra set av dreads som jag har nu. De första hade jag enbart i några månader eftersom jag inte riktigt förstod mig på processen eller orkade med den, men, den här gången har jag planer på att stick with them, så länge det bara går. OBS! Bilder finns på min instagram @ encjansson *Shamelesselfpromotion*

Sen har jag också beställt en ny kamera åt mig. I hopp om att kunna dokumentera livet genom en bättre sorts lins än vad min gamla Iphone kan. Även den blev som en liten investering i mig själv, eftersom det gör mig glad att kunna fota barnen, men även livet runtomkring mig. Någon proffs-fotograf lär jag dock aldrig bli, speciellt inte med den här amningshjärnan som har gjort att jag har fått återgå till att räkna på fingrarna för att kuna hjälpa stora dottern med sina matteläxor, så att, ett redigeringsprogram skulle förmodligen krascha hårddisken för all tid och evighet framöver. 

Idag hade vi också besök av en fotograf och journalist från Yle. Vi gjorde nämligen en uppföljare på vår intervju som gjordes när jag var gravid i vecka 26 och nyss hade fått reda på att min dotter skulle födas med downs. Den intervjun kan jag länka till när den väl kommer ut!

Det gick bra, trevliga typer och en hel del skratt och bra dialog hade vi! Junia sov sig igenom hela besöket och vaknade bara till för att göra nr 2 i blöjan, så att, ja. Det är ju gulligt nu när hon är 4 månader, får man ju trösta sig med. 

Men, det bästa som den här månaden har gett mig är ändå känslan av att må bra igen. För någon vecka sedan gick jag och väntade på ett besök med en psykiatriker för att eventuellt kunna få en diagnos åt mig, för att sen kunna hitta rätt medicinering för mig. När jag väl kom ut därifrån, kom jag ut med en enorm lättnad inom mig. Av alla tänkbara diagnoser som jag hade gått igenom som kandidater, så kunde det konstateras att jag mer sannolikt lider av PTSD. Post traumatic stressyndrome. Vilket inte är konstigt alls. Livet har varit enormt prövande i många år. Många traumatiska händelser, känslor som egentligen inte haft någonstans att ta vägen. Mitt kännspaka sätt att stänga ner när livet blir för stressigt. It all makes sense. 

Vad vi kommer göra åt det vet jag inte i detta nu. Det återstår att se.

Hur som helst, så mår jag äntligen bra igen. Jag har mina ups and downs, som vilken annan människa. Jag är inte deprimerad, men jag blir stundvis trött pga all press som ligger på mina axlar, vilket är en helt annan sak. Men ja, det här är ett helt annat ämne, säkert värt att gå in på, men, ska jag vara ärlig så vill jag inte längre prata om min psykiska ohälsa.

Efter 8 år av utmattningsdepressioner, förlossningsdepression, utbrändhet, uppbrändhet, you name it, så ska jag njuta av att vara helt frisk. 

Den här resan är förmodligen inte slut, tror den aldrig tar slut när man väl genomlevt en depression, men jag har äntligen verktygen att ta mig igenom det med. 

En recap från den gångna månaden! Jag trodde att min hjärna skulle smälta och tappa tråden halvvägs här så jag hade som mål att få ihop åtminstone tre små punkter, men jag fick ju ändå ihop det mesta här! Heja mig!

Nu ska jag försöka hinna få lite shut eye före lilla chefen vaknar igen!

Jag lämnar er med ett löfte om fina bilder och mer frekvent uppdatering i något skede!

Lev väl.

tisdag 20 mars 2018 - 10:13

3 månader med Junia

Junia 25 manTänk att den här lilla tösabiten blir 3 månader idag. 

Jag tänker inte ens ta upp det här med tiden, det är ett faktum och har så varit hos föräldrar i allan värld. 

Imorgon är det World Down Syndrome Day, ni kommer väl ihåg att Rocka sockorna? För Junia och alla andra som berikar våra liv med en extra kromosom!

Men, om vi ska bortse från hennes diagnos då, och lyfta upp fröken ljuvlig, så här på hennes 3 månaders dag och allt?

I nuläget så väger hon ca 4,2 kg, skulle jag gissa. Hon är med andra ord ingen stor tjej, och växer långsamt. Vilket jag inte har något emot på så vis, det känns roligt att ha en så pass lång spädbarnstid. Eller längre än någon annans spädbarnstid är den ju inte, men vid tre månader har åtm mina stora barn känts större än vad hon gör i detta nu. 

Fröken orkar inte lyfta huvudet i många sekunder och är fortfarande väldigt svajig och ostadig i nacken. Den som bär och lyfter henne behöver vara medveten om att hon kan slänga med huvudet helt okontrollerat för det händer dagligen. 

Hon har börjat skratta, eller le. Absolut inte åt mig. Jag får som sagt sälja min förstödda och hon skulle inte ge mig mer än ett småflin, som jag inte kan tyda om det är pga gaser i magen eller om det görs medvetet. MEN, hon skrattar, stort och hjärtligt åt min mamma och pappa och fammo, ja, egentligen alla andra än åt hon som föder henne och ser till så att hon överlever varje dag. Ack dessa barn. 

Hon börjar även vara mer medveten om saker runtomkring henne, så som gosedjur, hunden eller annat trevligt. Jag har tänkt skaffa ett babygym åt henne nu, och har hittar några riktigt fina.

Vi har börjat med smakportioner åt henne. Barn som är födda tidigare rekommenderar dom ju att man ska börja lite tidigare med, så det har vi gjort. Jag skulle inte påstå att hon gillar det, men det gör väl inga barn den första tiden. Men äter, det gör hon. Jag har ju på så vis haft turen med alla mina barn att det aldrig har spelat någon roll vad jag har ätit, trots att jag har ammat.. Choklad, lök, kryddigt etc etc, inget har påverkat barnens magar, så det har varit tacksamt, och även en orsak till varför jag har känt mig trygg i att även med henne börja med smakportioner vid denna ålder. Skulle hon vara känslig i magen så skulle jag inte ha börjat med smakportioner redan. Hittills har hon fått smaka på potatis och morot. Som näst tänkte jag introducera batat, majs och avokado åt henne. Kanske redan nästa vecka, beroende på!

Sova gör hon ju också, bra. Jag visste ju redan när hon sov sin första hela natt att det här är något som kommer i perioder, och som jag absolut inte ska vänja mig vid, och även om hon i majoritet sover hela nätter (kl 21-6) så har vi nu haft en vecka där hon kunnat vakna vid kl 4 på natten, vilja ha mat och sen somnat om igen. Det gör ju inget heller för min del att hon vaknar en gång per natt för mat, det är väl mer ovanligt än vanligt att dom inte gör det vid den här åldern så att, jag klagar inte. Hon sover också i egen säng, eftersom jag valde att börja sätta henne dit när hon började sova så bra som hon gör, bara så att jag kanske ska slippa samsova med henne tills hon är 10. Som jag nämnt tidigare så sov ju stora barnen med mig fram tills det att hon blev född, och även om det var mysigt på sitt sätt, så var det inte hållbart eftersom jag sov så dåligt av det. 

Dock sover hon ju som sagt inte bra i vagnen, så vi får kämpa med att komma oss ut dagligen med henne eftersom hon inte gillar att sova i vagn. Försöker dock ändå, om vädret tillåter, att komma oss ut på en kort vagnspromenad varje dag. Oftasr brukar det bli i samband med att stora dottern kommer hem, då går vi och möter henne till bussen,

Överlag så är jag väldigt glad över de rutinerna vi har nu. Att vakna kl 6 på morgonen gör inget för mig, eftersom klockan ändå ringer kl 6:30 på vardagarna. Då hinner vi amma i lugn och ro, före alla barnen ska väckas och ställas iväg. Eftersom jag sover hela nätter nu också, nästan iaf, så finns det ork i mig att hålla mig vaken även efter att stora dottern är sjutsad till skolan. Förut, när vi vakade lite mera så gick vi allt som oftast och la oss igen efter sjutsen, vilket gjorde att vi kunde sova till kl 9-10 och på så vis blev det en segare start på dagen. 

Numera så startar vi gröten när vi kommer hem, jag startar allt som oftast disk och tvättmaskinen, plockar undan lite, äter frukost, plockar fram mat, börjar laga mat och där emellan så ammar vi några gånger och före stora dottern ska hämtas från skola eller buss så brukar vi vila på soffan. 

Jag får inte mindre gjort för att vi har fått Junia, jag gör precis lika mycket, om inte mer, men, det tar så klart mera tid och det behöver finnas utrymme för oinplanerade amningspauser eller blöjbyten. 

Sen så försöker vi få in en träff med farmor och farfar åtminstone en gång i veckan, både för deras och Junia's skull, men även för min egen skull. Så att jag får tid helt ensam med stora barnen, men också för mig själv att göra något utan barn ibland. 

 

Junia har verkligen funnit sin plats hos oss, och är omtyckt av alla. Vi har inte upplevt någon svartsjuka på så vis att någon är elak eller så. Ibland kan latmasken i de stora barnen komma fram och då börjar dom fråga varför hon tar så mycket tid och varför jag klär på henne men inte dom, men jag antar att det är ganska vanligt.

Känner överlag att jag äntligen kan börja njuta av livet lite nu, att vardagen fungerar så pass bra och att jag är trygg i min roll som mamma åt alla tre. Den värsta känslostormen och oron kring Junia har lagt sig, även om jag så klart kämpar på med en hel del så här på sidan om. Men det känns ändå som att vi äntligen vågar oss utanför vår lilla bubbla, träffa människor och börja leva som en fyra personers familj. 

Tänk, att jag, har fått den äran att bli mamma till tre fantastiska barn. Vad har jag gjort för att förtjäna det?

tisdag 20 mars 2018 - 08:53

Vagndjungeln & en recension på vår Beemo Duo Premium Lux

Hörni.

3 månader in med vår Beemo Premium Lux, och ska jag vara ärlig, så tja.. Jag vet inte.

Beemon

Junia gillar inte att sova i vagn. Eller jo, det gör hon, men hon sover inte som de stora barnen gjorde. Så där att man kan sätta ut henne och så sover hon i flera timmar. Nej. Hon sover, men bara om vagnen är i rörelse. 

Lite tråkigt ändå, på samma gång som jag stundvis har varit glad över att jag inte lade en tusenlapp på en vagn som hon ändå inte gillar. Men, jag är som sagt kind of sad ändå. Barnvagnar har ju alltid varit en rolig grej liksom.

Jag tänkte ge er en liten recension på vagnen, pros and cons, eftersom vagnen i sig inte är ett jätte känt barnvagnsmärke.

Vagnen är alltså en Beemo Duo Premium Lux årsmodell 2017

PRO'S

- Snygg! Väldigt stilren och precis så som jag gillar utseendet på vagnar. Som jag nämnt tidigare borde den nog klassas som en dupe för Bugaboo's Buffalo eller Donkey te.x.

- Liten och smidig på så vis att den ryms perfekt i min lilla polo. Enkelt att lyfta av liggdelen och på så vis tar den också väldigt lite plats. Tung är den inte heller. Enkel att ratta i butiker te.x

- Liggdelen ryms bra i en pulka, som ni såg ovan, vilket är bra de gånger när man vill ha vindskydd.

- Enkel att fälla ihop.

- Bågen gör att det är enkelt att flytta den te.x från chassit till en pulka, med barnet i. 

- Enkelt att byta från ligg till sittdel eftersom bägge har samma stomme.

- Tyget är lite vattenavstötande. Har ännu inte skaffat mig något regnskydd till den och betvivlar att jag behöver göra det hellre. Med gamla Emmaljungan så behövdes absout ett regnskydd efterso, tyget släppte igenom vatten på ett helt annat sätt, men det berodde kanske också på att de stora barnen sov ute i vagnen i ur och skur, så där kunde den stå i flera timmar, ute i hällregn. Det kommer förmodligen aldrig denna behöva.

 

CON'S

- Den är ostadig. Speciellt handtaget känns ostadigt. Minns min Emmaljunga City Cross från 2010, man kunde ratta den hur som helst och den skulle aldrig ha varit ostadig på så vis. Den klarade av att bära TVÅ trötta barn även om den var en singel-vagn. Kontruktionen känns ostadig och plastig på nått vis, för om man te.x ska vända på den så kan man inte vända den med en hand för då knakar det till och det känns ju inte som ett lugnande ljud precis, inte när man rattar det absolut dyrbaraste man har. 

Ska du te.x ha vagnen upp för en trappa så får man vara rädd att handtaget ska släppa från haket som håller fast det i den position man ha det i.

- Varukorgen är gjord av plast. Vilket jag ju märkte EFTER att jag hade tvättat den och hela korgen blev till en banan. Det är ett tunt tyg ovanför lite mjukare plast, och tanken där var väl bra, att man kunde torka av den, MEN jag är mamma, och jag vill kunna slänga allt i tvättmaskinen. Ain't nobody got time att stå och gnugga the shit out of the varukorg. Plus att den är under vagnen, vilket så klart är väldigt vanligt, men jag gillar att man kan ha varukorg bredvid vagnen ist, som te.x Donkey eller Emmaljunga's Viking. Den blir inte i närheten så smutsig, plus att det är mer ergonomiskt för mig. 

- Dom här satans (sori) svängbara framhjulen. Skulle jag inte ha haft J's fammo med när vi var till Mässkär så skulle jag ha svärt ner vagnen till helvetet och förmodligen i ilskan också lämnat den där. Hjulen drar in sig i snön och fastnar. Möter man på en mindre kant, så fastnar dom också där och man mer eller mindre flyger över handtaget. Det här är med andra ord en vagn som passar ypperligt (bortsett från det ostadiga handtaget) i stadsmiljö, där underlaget är plant. I terräng, nej. Det finns en möjlighet att svänga handtaget och använda bakhjulen till framhjul ist, men det gör inte saken bättre eftersom handtaget i sig inte är stadigt nog att ratta något så stelt som orörliga framhjul. Orsaken till varför dom kommer undan med det ostadiga handtaget är ju pga att hjulen där framme är svängbara, vilket ju kräver minimalt med handalag för att få vagnen svängd. 

Det finns ju så klart terränghjul även till denna, meeeen jag har inte orkat klicka hem dom eftersom barnet ändå inte sover i den.

- Den är låg. Till och med Emmaljungan var högre. Det är en hel del böj och töj fär att lyfta barnet i och ur vagnen och det skulle jag väl annars inte ha något emot, eftersom jag själv är ganska kort, men min rygg är inte glad efter den här graviditeten så allt som är under mindjehöjd är en pärs att beblanda sig med. 

- Den har inget gung i sig. Stötdämparna är inte sköna, utan ska man ha gung i den så måste man gunga den sida till sida, vilket då också ger ifrån sig ett hemskt, knarrande ljud. 

 

Den här vagnen skulle jag rekommendera åt någon som har främst liten budget, eftersom nypriset på Jollyroom låg på 300€ (give or take), vilket är otroligt förmånligt ändå för en kombivagn. Den passar som nämnt bra i stadsmiljöer och rattar enkelt runt i butikerna, mellan butikshyllorna. In the concrete djungel passar denna ypperligt. Den är snygg och har ett exklusivare utseende. 

Jag skulle inte rekommendera den åt en familj som gillar att promenera i terräng, man stöter som sagt på patrull ganska snabbt då. Inte heller skulle jag rekommendera den åt någon som bor högst upp i ett höghus utan hiss. Eller har syskon som inte orkar gå själva, att knäppa fast en ståbräda på denna skulle jag inte göra, pga stadgan då. Eller bristen på stadga. Nu menar jag då inte att själva vagnen känns som att den ska ramla ihop bara för att barnet ligger där, nej. I såna fall skulle vi ine använda vagnen mera och jag skulle inte rekommendera den åt någon, men kontruktionen känns plastig och vid använding så känns det som att den ger utrymmen för konstruktionsfel, eller att den te.x kunde vinka, vilket kanske inte känns så där jätte rolig. 

 

Hur som helst! Jag har börjat gå i tankarna att köpa en ny vagn, och fastnat för Emmaljunga Viking i navy blue med läderdetaljer. 

Viking OutdoorNavy Carrycot

Även om fröken inte är någon hejare på att sova i vagn, än, så vill jag ändå inte helt ge upp med tanken om att hon nån dag skulle köra ett tre timmars pass i vagnen. 

Tanken har väl varit att jag skulle köpa helt ny vagn, från butik, och på så vis skulle jag också plocka med terränghjulen och även sidokorgen som finns till Vikingen. 

Jag tror helt enkelt inte att jag kan sålla mig till de som älskar dessa nya märkena, för utöver designen på denna vagn, så gillar jag inte mycket med den. Vad jag då igen kan tänka mig att jag gillar är det välkända i Emmaljunga's märke. Även om designen är ny, så kan jag tänka mig att jag känner mig mer bekväm med den vagnen än vad jag känner mig med denna. Men det vet man ju inte heller. Hur som, jag har åtm tänkt åka ner till Sejnäjoki nån dag (eller finns dom i butik här närmare?) för att provköra och känna lite. Inget spikat i sten än, och som sagt så kommer ju våren emot så då tror jag ju absolut att Beemon klarar av det underlaget. 

 

Har jag någon läsare som har en Viking och som kan ge mig lite input?

tisdag 20 mars 2018 - 07:59

Hemmalivet när det är som bäst

Hej från ett snorigt hem!

I söndas kom stora barnen hem, och sen dess har det flugit snorkråkor överallt, känns det som iaf. 

Den lilla har som tur är, inte drabbats så vi ska hoppas att det går vägen.

Andra sjon 11

Igår hade stora dottern stegring på morgonen så vi skippade skolan för hennes del. Sen mot förmiddagen så försvann febern och vi bestämde oss för att åka på picknik och försöka få i oss lite frisk luft, i hopp om att förkylningen kanske skulle ge med sig då. Frisk luft har aldrig skadat, brukar dom ju säga, så, vi klädde på oss, åkte via mor och fars efter termos och gjorde smakbitar, och så brummade vi iväg till Andra Sjön. Vi hade tänkt gå på isen och picknicka där, men så såg vi att dom hade plogat bilväg där så vi åkte med bilen över isen, fram till den allmänna stugan som de har nån kilometer därifrån, och så åt vi våra smakbitar i solskenet och riktigt NJÖT.

Med åren så har friluftslivet blivit allt mer viktigare för min del, det är rogivande och det har varit en av de sakerna som har fått upp mig över ytan i mina perioder, något som jag fortfarande orkar och gärna gör.

Barnen är inte riktigt lika faschinerade av det, än, men we are getting there! Sonen som annars är av bekvämare modell älskar att gå i skogen, så trots att han i stadsmiljö slår på bromsen efter ungefär 10 meter, så kan han i skogen gå upp till 5 km i ett rapp. 

För något år sedan så skulle jag aldrig ha fått för mig att dra på mig täckbyxor och packa picknik korg för att sitta ute och frysa, men jag är glad att jag kunnat ändra mig, även på den fronten!

Det ger något alldeles speciellt att få plumsa i snön eller gå på isen, se hunden njuta till fullo, barnen leka och använda fantasin ist för att stirra ner i ett par skärmar. 

Min tanke är ju att vi med mer kunskap och bättre utrustning ska kunna sova i tält och vandra i skog och mark nån gång, hela familjen, och faktiskt njuta av det. 

Hur som helst, det var helt underbart väder ute på isen igår, solen sken men vinden nöp ändå i kinderna. Minstingen hade vi packat ner i liggdelen på vagnen, även om jag hade tagit med mig Ergon också. Eftersom det blåste så kände jag att Ergon blir lite för kall så hon hade det bra mycket mysigare där i sin liggdel, som vi satte på pulkan och drog iväg med. Att få den där arma vagnen ut i någon sorts terräng annat än asfalt är som att försöka få en häst att gå framåt om den har bestämt sig för att stå stilla. Omöjligt. 

Andra Sjon 2

Uppe vid stugan fanns det perfekt vindskydd som även tillät solens strålar att värma, så där hade vi det mysigt!

Andra sjon 12

Andra sjon 13

Jag kan absolut rekommendera friluftslivet med rastlösa barn! Ett sätt att få ur dom all överloppsenergi på, och om man som oss gör det på hobbynivå så är det ju allt som oftast gratis också, något som alla kan göra! Sen att det ger lite motion och träning så där omedvetet är väl bara ett plus, kan jag tänka mig. Det allra största pluset är väl att sen när man väl kommer hem, så orkar man mera i hemmet. Igår vilade vi en halvtimme, och sen drog vi igång med städningen, och till skillnad från de dagar när vi bara sitter inne, så gick det förvånansvärt lätt att slita sig ur sängen och ta itu med städningen denna gång. 

Ställen vi gillar att vara på är te.x Andra Sjön, att gå på isen där är helt underbart. Typ 2 km ut finns en liten stuga på en holme där man kan sitta på bryggan eller ta skydd uppe vid stugan och äta mellanmål eller grilla, finns en grillplats där också.

Klippan i Nykarleby har också en bra gångstigar att gå på, lagom lång, plus att den då angränsar till Banvallen. Man kan välja att gå en kortare sträcka eller så går man ända ner till Andra Sjön och går runt.

Pörkenäs brukar vara perfekt under varmare sommardagar. Barnen brukar rusa ner till stranden och leka och jag brukar stå i skogsbrynet och plocka blåbär. 

Fäboda har ju också fått fina gångstigar om man vill njuta av havet på samma gång!

Mässkär var också en riktigt trevlig tur, för mig iaf. Barnen avskydde varje minut eftersom vi valde en blåsig dag, och vi vet ju alla att ute till havs känns vindarna ännu kallare. Det gick dock, och där har dom ju den servicen att man kan få åka skoter tillbaka till parkeringen mot en liten summa, om man som mig då har två stretiga barn och en icke terräng-vänlig vagn. Hade faktiskt tänkt hinna skida över där också i år, när vet jag inte, men kanske jag hinner!

Här i Sandsund har de fina leder också har jag hört, vi väntar dock på att gå på dom iom vargproblematiken här i nejden. Vi brukar oftast ha hunden med eftersom det är ett ypperligt sätt att dränera vår vilding på all energi, men man vågar ju helt enkelt inte nu när det stryker varg överallt.

Försöker iaf njuta av denna tid nu, när dagarna är ljusare och solen tittar fram. Jag brukar ju älska våren, och det gör jag visserligen än, men där i april-maj-juni så brukar den inte vara lika gemytlig för mig som är pollenallergiker, ett otyg det där också kan man ju tycka. 

Jag har kommit till den punkt i mammaledigheten där jag verkligen älskar att vara hemma. Med de stora barnen så fanns varken ekonomi eller ro att vara hemma, hade så bråttom ut i arbetslivet, men den här gången ska jag verkligen ta tillvara på det. Jag njuter också så av att kunna spendera så pass mycket tid med alla mina barn som jag kan göra nu. Utan stress. Det är klart, dom blir ju stora dom också och har skolplikt, sonen börjar ju förskola till hösten och dottern 2:an, så visst har vi tidigar mornar också, men jag får åka hem och bara vara under tiden de är borta. 

Det är härligt att kunna vara så pass närvarande ändå, att se hur dom växer och få se alla förändringar och se dom möta på nya saker i livet. 

Vad brukar ni göra om dagarna om ni är hemma med barnen? Gillar ni friluftsliv eller föredrar ni inomhusaktiviteter?

 

fredag 16 mars 2018 - 13:54

Just i detta nu

Här kommer en lite mer lättsmält läsning för er som kanske inte orkar ögna igenom en bibel, eller som är så sömnberövade att ordet "Hund" känns oöverkomligt.

Tankar ur mitt huvud, helt utan sammanhang, i detta nu;

 

  • Längtar är bara förnamnet tills jag får göra mina nya dreads. Varje morgon stirrar jag mig själv i spegeln och angstar över att jag borde göra något åt det. Ibland går det dagar före jag borstar igenom håret. Ni kan tro att ångesten är stor när jag vet att jag behöver fixa det inför morgondagens begravning. Fuck. Än mer uppgiven är jag över att jag köpte ett schampo och balsam från Lidl eftersom att jag inte orkade släpa med alla barnen till ännu en till butik, och det schamponet och balsamet råkade dofta ljuvligt, MEN, vara rena döden för mitt hår. Det är flottigt och äckligt och jag vill bara raka av mig det. Att göra nya dreads har jag väntat och väntat så länge på, och det blir ju en ganska stor investering i mig själv, vilket jag känner att jag behöver, något som bara är för min egen vinning.

 

  • Solen skiner ute, har gjort så i många timmar. Jag blev färdig för en stund sen med dagens jobb och tänkte att vi skulle gå ut. Sen blev jag stressad och tänkte att de hinner vi ändå inte med eftersom solen snart går ner. Tror det kallas föräldraskap. När det är så inrotat att det tar en evighet att få iväg alla. Man skulle bra kunna utvecklas till vampyr med barn. Här om veckan tror jag det tog 1,5 timme att få iväg alla barnen. Jag höll på att explodera.

 

  • Jag saknar min kindpiercing. Kan man ens sakna en piercing? Jag gör det iaf. Har haft den i 8 år liksom, den är en del av mig. Till sommaren ska den nog vara på plats igen.

 

  • Jag var på föräldramöte i dotterns skola igår. En del av mig är fortfarande så pass barnslig eller ung att jag helt enkelt inte orkar sitta på föreläsningar om läsproblematiken i våra skolor. Jag är helt enkelt inte så engagerad kl 20 på kvällen när allt jag vill göra är att vara hemma och se på film och sova.

 

  • Jag MÅSTE investera i en ny kamera. Det går inte att fota med Iphone om man har tänkt att det ska bli till något mer än en hobby det här med sociala medier. Sony A5100 har jag funderat på, någon som har och vill sälja? Jag köper!

 

  • Det är fredag idag, vilket betyder våldsgästning och tiggeri hos mor och far. Sen barnsben så har pappa alltid kokat riktigt god "lyxmat" på fredagar, så därför stryker jag runt hemknutarna likt vargen gör nu, varje fredag. Plus att det ger mig en halvtimmes lucka att lyssna på dunderhög musik i en bil som har servo samt en knapp till handbroms. Ist för min som kräver en hel del vilja och elbow-grease för att få den rattad dit man vill ha den. Jag är nämligen alltid chaufför åt min bror som kommer från Dragsvik på fredagkväll. 

 

  • Vagnfeber har uppstått här hos mig. Mer i ett annat inlägg om det!

 

Nu, mina damer och herrar, ska jag gå ut med hunden på gårdsplan så länge tösabiten sover sin fjrde tupplur för dagen!

fredag 16 mars 2018 - 10:44

Rocka sockorna genom kunskap

Aaron och Junia

Nästa vecka, 21 mars är dagen då vi alla Rockar sockorna, World Down Syndrome day.

Det är första gången, någonsin, som jag rockar sockorna, och verkligen vet varför jag gör det. 

Det har ju hänt genom åren att man pga tvättmonstret har hamnat rocka sockorna ändå, och de senaste åren har jag rockat sockorna 21 mars, men, jag har rockat sockorna av fel orsak. Utan kunskap och medvetenhet.

 

Trots att dottern snart blir tre månader, så känns det stundvis som att inte chocken över det hela har lagt sig ännu.

Jag trodde liksom aldrig att jag skulle bli mamma till ett barn med downs.

Det fanns inte i min bok. 

Den första tiden efter beskedet så var jag arg på mig själv för att jag hade tagit förgivet att det aldrig skulle hända mig. Det skulle verkligen aldrig bli jag som krigade om den handikappades rättigheter, så som jag i så många år gjorde för mina klienter. Trots det, så fann jag mig själv i samma situation som jag enbart har varit åskådare till hittills, här om dagen. Där jag skrev på ett papper till FPA att min dotter behöver konstant vård. Att personer som lyfter henne, behöver veta hur de ska bära henne eftersom hon inte har någon stadga i nacken och kan slänga sig okontrollerat. Att min dotter har downs syndrom.

Jag var arg för att jag så ofta hade haft handikappade runtomkring mig, i olika variörer, men ändå inte kunde ta till mig att det här, skulle bli en del av mitt liv också. 

Jag var arg, för att jag visste exakt vad downs var. Det var en individ med sneda ögon, sluddrigt prat och ett överempatiskt sätt att leva. Trodde jag. Jag visste ingenting. Jag vet fortfarande för lite.

Jag hade ingen aning om hur mycket ett besked så som det vi fick, kunde slänga omkull hela ens värld.

Jag hade ingen aning om att ett besked så som det vi fick, kunde pröva och få personers integritet, värdighet och emotionella nivåer att helt försvinna.

Jag hade ingen aning om, vilken enorm styrka och ork det krävs av en människa, som får en så otydlig diagnos, att bearbeta, acceptera, på samma gång som livet ska fortsätta rulla på. 

Jag hade heller ingen aning om den oron och rädslan som skulle komma att etsa sig fast i benmärgen på en likt inget annat. Allt, bara för en extra kromoson. 

 

Jag tror inte att jag någonsin kommer få ett fast grepp om det hela. Jag tror inte att jag till fullo kommer att förstå mig på eller kunna förbereda mig.

Jag tror att livet kommer rulla på, och att vi med det, kommer lära oss hur vi ska hantera Junia's diagnos. 

Med det sagt, så kämpar jag ännu med mycket.

Jag kämpar med att acceptera att jag har noll kontroll, noll vetenskap om hur framtiden för oss kommer att se ut. Vi vet inget om utsträckningen av Junia's downs. Idag är det enbart en osynlig diagnos, om några år kan det vara ett fullt synligt handikapp. Den känslan av hjälplöshet och att inte ha kontroll, är den värsta jag varit med om.

Jag kämpar fortfarande med att hålla mig undan jämförelser, eftersom jag vet, att min dotter, kan inte jämföras med en tre månaders baby utan diagnos. Det skulle driva mig till vansinne, och kanske därför också som jag tog så illa vid mig när någon jämförde henne med sitt friska barn. 

För andra var det en hel natts sömn av pure joy, för mig blev det skräck blandat med förtjusning, eftersom mamman i mig jublade av en hel natts sömn, men den andra delen, den nyblivna mamman till ett barn med downs, började oroa sig över att hon sov FÖR mycket. Oron över att hennes läckage skulle ha gjort att hon sov hela natten, att hon kanske sakta dog ifrån mig, när jag sov, 5 cm ifrån. 

Den här oron jag bär på, baseras ju på det faktum att ingen har en mall över hur downs ser ut eller påverkar olika barn. Alla är vi ju olika, oavsett diagnos eller inte. 

Jag kämpar också med att acceptera att vi har år framför oss av terapier och byråkratiska problem, som ska rymmas där bredvid den faktiska diagnosen.

Jag kämpar med att lära mig se min dotter, ist för hennes diagnos. Att kunna skilja på vad som är hennes diagnos, och vad som är henne. Jag känner nästan skam när jag säger att en del av mig, ser bara downs. Inte fysiskt och inte i livet som vi lever nu, men den bild jag har av framtiden, är att downs är allt jag fick i henne. Vilket så klart inte är sant, hon är en individ som bortom downs också fick gener av mig och sin pappa, och som även hon kommer vara en helt egen individ, så som hon skulle ha varit utan diagnos också. 

Men fram för allt kämpar jag med mig själv. Jag kämpar med min oro över att jag inte ska räcka till som mamma åt tre barn, varav en har specialbehov. Jag känner en oro över att jag inte ska vara pedagogisk nog, att jag inte ska vara lekfull nog att jag ska kunna bistå med det som Junia behöver. Jag oroar mig för att jag ska ha för stort fokus på att överleva, snarare än att jag lever och gör mitt bästa. 

Det är en stor del av vad downs syndrom har betytt för mig. Men, den absolut betydelsefulla lärdomen jag har fått, och som också gör att jag med glädje och stolthet kommer rocka sockorna 21 mars, det är min dotter.

Det ljuvliga lilla flickebarnet, som har kämpat så hårt redan i detta liv. 

Jag är så stolt över den lilla kroppen, den enorma viljan, hennes syskon och mig själv. Att hennes kropp har orkat växa så pass bra att hon klarat av sitt biljud och klarat av att utan medicinering eller operation få bort sitt ductus. På samma gång som hon gång på gång bevisat åt läkarna att hon inte lever efter någon mall. Hon är sin egna lilla flicka, och downs, det är bara en liten del av henne.

Jag är så stolt, att hon, trots alla "Det här kan vara problematiskt med barn med downs", så har hon motbevisat och varit som vilken annan baby som helst.

Hon ammar, vilket är en stor sak för oss eftersom barn med downs har en svagare käkmuskulatur som oftast gör att tungan vill rymma nu som då. Iom amningen, så tränar vi upp den muskulaturen. Hon är ostadig i nacken ännu, men kämpar glatt på och blir bara duktigare och duktigare för var dag som går. 

Men det som ger allra mest glädje är bara hon. Det som inte har med hennes diagnos att göra, utan det som hon visar åt mig, som bara är hon. 

Hennes djupa, varma blick. Hennes härliga leende, hennes ljud. Allt det där, som vi har tillsammans. 

Ord kan inte heller beskriva den stoltheten och tacksamheten jag känner för mina stor barn. Som så okomplicerat, vilkorslöst älskar sin lillasyster. Från dag ett. Det är ett nöje för mig som mamma, att få den möjligheten att på sidan om betrakta hur deras band förstärks dag för dag. Hur mina stora barn, som trots den brokiga väg vi gått, kan ta till sig ännu en liten människa och älska med hela hjärtat. 

Jag är oerhört stolt, ännu idag, över att jag besitter en så enorm styrka att jag, trots tvivel, klarade mig igenom gravidieteten & förlossningen. Jag är stolt över att min kropp i 9 månader orkade hålla mitt barn vid liv. Jag är stolt över att jag, än i denna dag håller ihop min familj. Det har krävts jävla mycket jobb och än mer viljestyrka.

Så, jag hoppas att ni, 21 mars rockar sockorna med oss. För Junia's rätt att finnas, växa och blomstra. För hennes medsystrat och brödrar. För medvetenheten och forskningen kring downs. För familjerna och anhöriga. Så att alla människor har möjligheten till ett rikt liv.

Och jag hoppas att jag med denna text, ska kunna skapa en förståelse och visa just varför ni Rockar sockorna.

tisdag 13 mars 2018 - 10:59

Inte din att jämföra med

Hej på er! Ett tag sen sist nu igen.

Jag är inne i en sämre, eller tröttare period för tillfället och trots att jag kanske hade en hel del att blogga om, så förmår jag mig inte att starta datorn och göra ord till meningar.

Sen har jag också känt en hel del avsmak för sociala medier, om jag ska vara ärlig.

Ibland känns det som att pressen över sociala medier är för tung, det lämnar för mycket rum för jämförelse och fram för allt passiv aggressivitet.

Här om dagen var jag helt otroligt glad över att minstingen har börjat sova hela nätter, de flesta småbarnsföräldrar vet att det är en gudagåva när det väl händer. Men, många glömmer at jag postar enbart från min synvinkel, från mitt liv.

Jag postar inte för att nån annan ska jämföra mig och mina barn med sina. Vilket i sin tur skedde, att någon jämförde.

Till en början kände jag inte att det var en så stor grej, men sen blev jag lite arg, faktiskt. Inte då kanske på individen rent specifikt, men mera på det här med att det känns som en omöjlighet för mammor nuförtiden att unna varandra lycka och välfärd. Hur svårt kan det vara? Att sila, att inse att det jag eller någon annan postar på sociala medier, enbart är en bråkdel av ett liv?

Jag tycker ändå att jag har varit så pass öppen med hur otroligt påfrestande hela graviditeten med Junia, samt hennes diagnos har varit för mig. Jag har varit öppen med att jag står som ensamstående med henne, och har därmed också fått ta emot allt själv, allt från det att downs kom på tal, till förlossningen och fram till nu har jag fått ta alla nätter och de flesta dagarna också utan avlastning. Jag känner inte att det är en jätte avundsvärd situation, än mindre något som någon bör jämföra med eller sura över att jag råkar få en natt med en hel natts sömn.


Jag som lever i detta, är väl medveten om alla positiva och negativa sidor. Jag är oerhört tacksam över att alla mina barn får vara friska, att jag har fått så mycket stöd i allt kring Junia och att min egna styrka orkar bära allt. Jag är också enormt tacksam över att jag, har kunnat slipa fram en rutin med alla barnen, som gör att jag får sova hela nätter, redan nu. Bara dagarna före Junia föddes så trängdes jag och stora barnen i min säng, eftersom dom vägrade sova i egna rum. Inte heller en avundsvärd situation, en situation som jag beslutade att var ohållbar sen när lillasyster väl anlände.

Min poäng är väl att det finns saker som jag väljer att inte dela med mig utav på sociala medier. Jag känner inte att det tillför något att jag dagligen postar att stora barnen bråkar så stickorna yr, jag låser in mig i badrummet för att huvudet håller på att sprängas, minstingen vägrar sova i vagn eller det faktum är att jag 95% av tiden känner oroar mig för framtiden med en stundande vårdnadstvist, en förälder som är nowhere to be found och det faktum att vi ännu inte vet var sonen ska börja i förskola.

Det ger inget för andra.

Att som utomstående stå på sidan och titta på, ger en helt annan synvinkel än för mig som faktiskt lever i det här livet.

Jag är inte alltid så duktig som jag ser ut. Jag kämpar fortfarande med min psykisk ohälsa och går för tillfället igenom en tuff diagnostiseringsperiod och inväntar en ännu tuffare inkörningsperiod med nya mediciner som riktar sig mot bipoläritet.

Jag har veckor när allt är perfekt, precis som jag vill att livet ska vara. Veckor där jag slipper ut på vagnspromenader och verkligen orkar gå på promenader. Veckor där vi hinner med utflykter eller annat roligt, men även läxläsning och att vara i säng i tid. Veckor där humöret är på topp och inga bråk utspelar sig. Veckor där vi efter varje måltid plockar i diskmaskinen och huset hålls på en fräsh och trevlig nivå. Nätter när minstingen sover hela nätter och jag fram för allt kännerr motivation att göra annat än allt det inrutade vardagskrafset.

Sen har jag också haft perioder, där disken hopar sig för att jag får ångest av att bara öppna luckan till diskmaskinen. Det finns dagar när vi bara sitter i soffan och spelar memory eller har alltför mycket skärmtid. Det finns perioder när klädhögen liknar snöjätten i Frozen. Det finns nätter när minstingen vaknar 4 gånger, ist för ingen. Det finns perioder när ångesten i mig är så påtaglig att allt känns hopplöst. Det finns perioder där min ekonomi är så bortom räddning att det är helt otänkbart.

För 6 år sen, efter uppbrottet med sonens far, så varade dessa perioder i flera veckor, ibland i månader. En vecka kunde vara super, och jag mådde så otroligt bra. Sen följde en månad med trötthet, trötthet, trötthet och ännu mera trötthet. Huset mer eller mindre en sanitär olägenhet, ekonomin som skenade iväg och fick ett eget liv, ingen kontroll, inget konsekvenstänk, nada.

Jag har blivit bättre, jag har lärt mig hantera mina perioder så pass mycket att vi kan leva ett bra liv med dom. Jag lämnar inte längre hemmet att förfalla helt utan brukar hitta den där ena dagen där jag städar och gör det fräsht igen. Jag bränner inte iväg mina pengar längre bara för att dom ändå inte skulle råda bot på mina räkningshögar. Jag jobbar varje dag med att bli en bättre version av mig själv, något om jag är otroligt stolt över att jag har kunnat, orkat.

Med det sagt så dömer jag ingen som är i samma situation som jag var för några år sedan. Det handlar inte om att någon är sämre än mig eller jag bättre än någon annan, det handlar mer om att vi inte är på samma plan. Det är en process. Dit du/ni också kommer en dag, om det är det ni önskar.

Att jag började orka lite mer, beror mycket på självinsikt. Jag valde att börja se kritiskt på mitt egna beteende. Tillåta mig själv att se det negativa i mig, för att kunna jobba på det.
Sen, hur andra väljer att leva sitt liv, vare sig vi har något gemensamt eller ej, är inte min sak att fundera på.

Att jämföra, och sen framföra det genom passiv aggressivt beteende får en enbart att framstå som bitter och otacksam. Var glad över det liv du/ni lever. Var glad över det som är bra, och jobba med det som är sämre. Så jobbar jag på här i mitt hörn av världen. Det är allt vi kan göra.

p.s

Pga min sämre period nu så känner jag heller ingen press över att blogga. Det kommer inlägg när orken finns!

Hoppas ni har det bra!

 

måndag 5 mars 2018 - 08:39

Punkter från den gångna veckan

Ajajaj, nu är vi här igen, i den där awkwarda positionen där vi tassar runt det faktum att jag inte bloggat på en vecka.

Så kan det vara ibland. Jag unnar mig själv det också, att inte alltid förklara livet i text eller bild, utan bara leva.

Nå. Jag är dock här nu igen, för att leverera er en sammanfattning över veckan som var!

 

➸ Junia blir 12 veckor nu på onsdag. Vart.rusar.tiden.iväg.med.mitt.barn!?

➸ Har fått sina första vaccinationer, mot Rotavirus samt det tidigarelagda kombinationsvaccinet mot bl.a kikhosta och stelkramp. Inga biverkningar så när som på att hon har haft aktivare tarmar.

 

➸ Hon blir stadigare och stadigare i nacken, om än det är svajjigt stundvis.

➸ Hon gillar bärsele, men inte vagn.

➸ Hennes tunga används frekvent av henne, den skapar dock ännu inga problem för henne, men det är märkbart åtm.

➸ Sov sin första hela natt inatt, faktiskt. Halleluja! Det blir att ligga i hårdträning nu så att vi kanske får sova hela nätterna nu med lite personal space framöver.

➸ Hon har växt i storlek 56 nu och jag vill leva i förnekelse. Snart har hon vuxenstorlek och piercing i naveln.

Omlott-koftan, tröjan, whatever, nedan ↓ är i storlek 56 och den fick hon som dopgåva! Väldigt varm och skön och fick helt klart godkänt av fröken som är en väldigt frusen en.

omlott

➸ Vår hund Vera har fyllt 1 år! ♥

➸ Min bil höll på att dö bort igår, ackun dragit slut. Jag fann mig själv i en position som jag svurit att jag aldrig ska befinna mig i, trots att jag är ensamstående; Nämligen med huvudet nerkört i motorrummet, oljiga händer och sen även kopplandes en laddare till batteriet. Jag har alltid ansett att det är två saker jag inte kommer lära mig i mitt liv som ensamstående, och det är att hantera söndriga bilar, eller ström. Jag fick ju göra bägge igår, så att, det var mina principer de.

➸ Jag har målat sonens säng klart, så nu är stora barnens sängar målade. Byrån eller bokhyllan som näst, efter en terapeutisk paus. En gillar inte att måla. Deras rum börjar ta form och jag är nöjd! Snart är det bara själva inredningen kvar, the most exciting part!

➸ Stora dottern har fyllt 8 år.

➸ Sonen fyller 6 år på söndag. Hjälp.

➸ Jag har varit på eftergranskning. Varpå läkaren sa; "Jag ser att du har två döttrar och en son". Mitt svar? "Nej, jag har nog bara en dotter!".... ..... ..... *Facepalm*

➸ När vi hade kommit över det faktum att jag har lite svårt att komma ihåg hur många avkommor jag har, så fick vi även gjort en remiss för operation åt mig! Äntligen! Snart är min babyfabrik ett minne blott (om man int betalar för att plantera ett barn i mig då, and that ain't happening anytime soon!) och jag skickar vidare den priviligerade uppgiften för förökning åt andra. Mina vänner te.x. En har ju inte fått äran att bli "Tant" ännu.

➸ Vi har vargar i hemknutarna. Jag sållar mig till dom som anser att det är dags att börja skjuta bort nu. Det är för obehagligt att ha dom så nära inpå och katastrofscenarion äro många.

➸ Jag har köpt en till vinter overall åt minstingen. Fröken är inte många veckor, och har redan overaller till förbannelse. Jag hittade en orange Nordbjörn i finfint skick, begagnat, för en struntsumma, och med min nyblivna fetish för orange och senapsgult, så var jag tvungen att köpa den. Vilket visade sig vara super! Junia fick en overall av fammo som är SÅ varm! Passar kallare utflykter (Mässkär) men blir liiiite för varm i bilen te.x. Till det kom nya halaren väl till pass och jag är nöjd.

nordbjorn

Det var den sammanfattningen.

Just idag, denna måndag så känner jag mig energisk och full av motivation. Det beror nog på att minstingen sov hela natten utan amning och i sitt babyneste. För det mesta ska hon sova nära nära nära, tror liksom att om hon skulle få välja så skulle hon fortfarande ligga och guppa på i min mage. Det är så klart mysigt and all that, men för mig, som ska orka nästa dag, så är det inte optimalt. Jag sover ju lite som katten då, alltid med ett öga öppet för att inte rulla över henne eller så att hon inte hamnar under mitt täcke etc etc. Amningen är väl inte heller något större problem, men det är så klart en del bökande och jag som är så i nattmössan om nätterna så brukar det oftast krävas att jag ska vakna till lite för att kunna amma, vilket i sin tur är ett problem när jag väl ammat, att jag är klarvaken. En dålig cirkel med andra ord. 

Igår kväll satte jag henne bredvid mig i sitt babyneste, helt beredd på att det inte skulle gå vägen, eftersom hon vanligtvis märker så fort hon inte bärs eller ligger nära. Men antingen är hon mogen för lite separation (5 cm) eller så var hon bara super trött. Either way så sov hon. Hela natten. Och även jag fick sova, med undantag för de korta stunderna som jag vaknade till i ren panik för att inget barn hade väckt mig. 

Jag skulle gott kunna vänja mig vid detta. Gör otroligt mycket för en människa att få sova en hel natt ostört, speciellt för mig som ändå ska orka om dagarna med alla tre, ensam. Dock håller jag inte mycket hopp för det, förmodligen var det bara en one time thing och vi får emotse några månader till av bök och stök nattetid.

Med min motivation så har jag idag redan åstadkommit en hel del. Sjutsat stora dottern till skolan och därmed fått upp alla tre barnen vid 6:30 slaget. Efteråt så gjorde jag frukost åt mig och sonen. Startade disk och tvättmaskinen, vikt kläder och nu tar minstingen redan sin första tupplur för dagen. Jag och sonen passar på att ha lite skärmtid så länge. Jag jobbar lite och han kollar på alla dessa ändlösa och fram för allt poänglösa youtubeklipp. Hatar dom.

 

Även om just den här dagen ser ut att vara en energifylld dag, så har inte den gångna veckan varit det. Jag har varit ganska nere och trött, energilös och motivationslös helt enkelt. Jag har sådana perioder, och dom vänder inte förrens jag riktigt drar upp mig själv ur dom, vilket kan vara allt mellan en vecka till fyra veckor. Nu är det länge sen som jag har gått en hel månad utan energi eller motivation till livet, allt som oftast brukar jag må bra och ha ork när alla barnen är hemma, men sen när det är bara jag och Junia så känner jag mig trött och vill bara vila. Vilket iofs är helt förståeligt, tre barn och med allt som hör till så blir lätt väldigt intensivt, även om man bara är på hemmaplan.

Att jag även nåddes av ett dödsbud inom min familj i veckan gjorde inte heller saken bättre. Det var väntat och en lättnad efter många decennier av sjukdom, men döden är aldrig enkel att hantera ändå, den påverkar alltid någon och även om jag inte var den närmsta anhöriga, så känns det tungt att veta att mina nära anhöriga lider av en förlust som enbart tiden råder bot på. 

Hur som helst. Livet rullar på för oss efterlevande och vi ska fortsätta vår dag i sjukstugans tecken. Jag har blivit snorig och har en dundrande huvudvärk, så det blir inte så mycket mera gjort idag, annat än det som är måste.

 

måndag 26 februari 2018 - 21:56

Vargavinterns ljusa stunder

Masskar260618

Idag var en sån dag då jag tänkte göra så mycket, men helt kallt struntade i det eftersom solen tittade fram. 

Vi, som många andra, har sportlov i detta nu, och jag har även hem de stora barnen några dagar in på denna vecka, i hopp om att även vi ska kunna hitta på något roligt under sportlovets gång.

Tyvärr så får vi ju smaka på en ordentlig vargavinter detta år, eller tyvärr och tyvärr. Det är himla trevligt att vi får ha vinter under de månaderna när det är meningen att det ska vara vinter, det inger liksom ett hopp om att inte vintern smyger in på de få sommarmånaderna som vi får ha, men det negativa överväger ändå det positiva många gånger, om en får vara pessimistisk.

Att bo i ett gammalt hus med gamla fönster och ingen kamin att värma upp huset med, gör att vi har otroligt kallt när de värsta köldknäpparna kommer. Inom kort lovar de -30 grader, så vår elräkning lär vara skyhög. Ändå klarar inte luftvärmepumpen eller batterierna att värma upp huset helt och hållet, utan vi hamnar klä oss varmt också för att det ska vara drägligt. Att sen vår hyresvärd inte får klart sina projekt inne hos oss gör inte saken bättre. I vardagsrummet har vi stora hål uppe vid taket som inte är täta, som gör att just det rummet är svinkallt om mornarna. Varför vi har det et jag inte, men inte sjutton får han igen dom åtm. Fruktansvärt enerverande.

Sen det faktum att spädbarn och köld inte går så väl ihop, gör ju att vi sitter inne väldigt mycket. Vilket i sin tur gör mig lite mer kokko än vanligt, och även de stora barnen tenderar krypa upp efter väggarna.

SÅ, idag hade jag planer på att måla sonens säng, som jag inte hann med före dotterns kalas, MEN, eftersom det "bara" var -6 ute och solen sken, så bojkottade jag den planen, stängde av alla skärmar och bokstavligen släpade med mig barnen till Mässkär. Med oss fick vi även Junia's farmor, vilket var tur. Vinden var isande kall där ute och stora barnen var inte sena med att klaga och streta. Sonen åkte på pulkan och såg mer eller mindre lika lidande ut som Alfred gjorde när han låg på släden. (Emil i Lönneberga). Stora dottern kämpade tappert på och med mycket bortvillande och prat så gick det.

Junia had det bra inne i vagnen iaf. Tror vi alla avundades henne där ett tag när vinden riktigt nöp i kinderna. Men, även om det var svinkallt, så var det också otroligt fint där ute på isen. Solen som sken, vinden som gjorde att ett tunt snömoln svävade just ovanför marken och den uppfriskande känslan man fick av att vara ute och göra något vettigt, gjorde det hela så värt det.

Väl framme drack vi varm choklad, åt våra medtagna pizzor och sen tog vi den enkla vägen hem, nämligen med snöskoter. Sonen var eld och lågor och jag tror, att med lite lirkande att det nog ska gå att få med dom flera gånger!

Masskar

Vår lilla utflykt till Mässkär lär dock vara den ända vi hann med under detta sportlov. Men, vi njöt verkligen till fullo utav den här dagen.

Efter Mässkär så släppte vi av Junia hos farmor och farfars och traskade till pulkbacken bredvid deras. Där åkte vi i ca en timme, så där för att riktigt dränera ungarna på energi. Lite mer varm choklad på det och en bulle, och vi alla var dösluta och helt redo att åka hem.

Jag har för övrigt inte mått så där super bra den senaste tiden. En enorm trötthet, som jag förmodar kommer från minstingens minglande om nätterna, plus att jag hela gårdagen kände besvär av mitt kejsarsnitt ärr. Det gjorde ont i det, och jag tänkte åka in och kolla upp det idag, men eftersom jag inte kände av något besvär idag så struntade jag i det och väntar ist på läkartiden som jag har nu på fredag. 

Imorgon är det back to basics, om man säger så. Huset behöver städas och sonens säng ska målas, och i något skede ska jag också hinna sjutsa dottern till sin pappa. 

Resten av veckan har jag fullt med möten eftersom det egentligen är min "barnfria" vecka, som jag tenderar proppa full med just, möten och såna där måsten, för att slippa ränna runt med det när jag har hem barnen. 

Tack för den här dagen! Det är dagar som denna som gör livet värt att leva! 

lördag 24 februari 2018 - 13:26

Att fira en 8 åring

Nalas kalas 3

När ens avkommor fyller år så nalkas det också födelsedagsfest.

Förslagen har varit många, ett dyrare än det andra. Och jag har varit fruktansvärt nejgo. Jag vill i-n-t-e betala flera hundra euron för ett kalas på några timmar. Det är huuuutlöst att man betalar hälften av en hyra för att underhålla barn på lekland, vilket var ett av förslagen. 

Jag övervägde faktiskt det en tur. Det var provad sak när vi ställde till dop när Junia var 3 veckor gammal, jag fick avsmak för allt vad som hette fest. Vem sjutton orkar liksom baka med en nyfödding i huset? Om och man mot förmodan hade ork att baka, ville man slösa den dyrbara orken på att blanda muffinssmet och stå i köket från morgon till kväll? Om man mot förmodan hade möjlighet till det, vilket man sällan har med en som är totalt oförmögen att ta hand om sig själv.

Nå, hur som helst så beslutade jag att det ändå är för mycket pengar att spendera på ett kalas, så vi hostar ett gammalt hederligt barnkalas här hemma. Jag sollar mig också till de mammor som tycker att Linn's förslag om ett UF-företag som ordnar barnkalas i nejden!

Jag har dock helt släppt på principerna och pressen när det kommer till kalaset. Jag har, för första gången ever inte bakat något till ett kalas. Alltså verkligen i-n-g-e-n-t-i-n-g. Jag köpte pizzor, läsk, glass och godis och så fick det vara lite sillä lailla bara. Inget program har vi heller, eller ja, en skattjakt ska jag väl få ihoppysslat i något skede före gästerna droppar in. Hur man sen lyckas med en skattjakt i ett 90 km2's hem är en annan sak. Rapporterar om det lyckades! Jag hoppas att nutidens barn åtminstone har liiiite fantasi att underhålla sig i två timmar. 

Hemmet är dock super cleant. Skickade iväg den minsta igår till fammo's så att vi skulle få något gjort här hemma, och OM vi fick något gjort sen. Så skönt!

Nu är det någon som är en halvmeter lång som ligger och skriker efter bröst, så vi får avrunda. 

Ni får en rapport sen om jag överlevde kalaset.

Nalas kalas