torsdag 21 juni 2018 - 20:16

Mitt sista inlägg

header 7

Hej på er!

Det här kommer bli mitt sista inlägg här på Sevendays!

Från och med juli så hittar ni mig på min gamla blogg igen.

Varför? 

Egentligen bara av den orsaken att jag bloggar så himla sällan nuförtiden, jag har fullt upp med att leva livet och känner en enorm press att behöva leverera välskrivna inlägg, och det är en känsla jag inte vill känna.

Jag har älskat att vara en del av Sevendays-gänget, alla fina bloggare här och det otroliga jobbet de lägger ner på den här portalen är fenomenal, men just därför känner jag att jag hellre "mårar på" i min egen takt, utan någon press, och lämnar rum till någon som är mer driven och ambitiös i sitt bloggande, eftersom det här är en fab plattform att stå på!

Mycket grundar sig i att jag är min egen värsta kritiker när det kommer till min blogg. Den är min baby. Okej, min andra baby.

Jag lovade mig själv när jag startade upp mitt bloggande igen att aldrig leverera en text som jag inte står för. Jag vill inte sålla mig till en vardagsblogg heller, för det är inte min mening med mitt bloggande, att skriva om varje liten händelse i min vardag. Det är för svårt för mig att skriva om min vardag eftersom den ändrar för var dag. Ja, jag är hemma med barnen och vårt liv rullar så klart på i sedvanlig takt, men jag styrs väldigt mycket av händelser utanför min vardag och det känner jag att inte får rum i bloggen, inte i sin helhet iaf.

Hur som helst så har tiden här varit f a n t a s t i s k, och jag önskar hela gänget all lycka och kommer så klart fortsätta hänga här på Sevendays som läsare, några av mina favoritbloggare befinner ju sig här!

I sinom tid kommer alla inlägg också vara överflyttade till gamla bloggen, men det får ta den tid det tar!

Med det önskar jag er en fin midsommar!

Jag och sonen ska grilla, jag ska dricka en cider och försöka återhämta mig från dagens mayham. Att handla dagen före midsommar är rena rama självmordet. Vi var oskojjat i stan från kl 9 imorse, till kl 17!!

Nästa vecka semestrar vi! Minstingens pappa ska få känna på hur en äkta familjesemester känns, till skillnad från hans "ett-par-kalsonger-så-far-jag-spontana resor". Kommer chocka skiten ur ungkarlen. 

tisdag 19 juni 2018 - 10:41

6 månader med Junia

Hej!

Kan vi låtsas som att det inte har gått en evighet sen jag har uppdaterat här?

Vi kan väl bara lämna det på att det blev lite intensivt i det privata.

 

Hur som.

Trots att Junia är den tredje i barnaskaran så har jag fortfarande inte förstått exakt h u r snabbt de små liven växer.

Imorgon blir hon 6 månader. 

S e x  m å n a d e r !

Jag tänker tillbaka på dagen då hon blev född, hur jag satt och såg på henne och naivt tänkte att jag ska komma ihåg och ta vara på varje sekund med henne. 

Har jag gjort det? Nej. Men, jag har varit så mycket mera med än med nån av de stora barnen, och det är jag tacksam för.

Vecka 30 RH2


Det var inte så himla länge sen jag var i vecka 30.

Foto av duktiga Rebecka Hägert !

Junia nyfodd


Tänk att hon var så här liten. H e r r e g u d.

Idag då?

Hon är fortfarande liten, knappa 6 kg väger hon. Men fullt så där liten som på bilden ovan är hon ändå inte.

Det här är månaden när jag som mamma börjar märka av hennes downs. Vågar knappt säga det, för som med allt annat vad gäller det här lilla flickebarnet, så var förväntingarna något helt annat. 

Jag drömde mardrömmar om hur hennes downs skulle yttra sig. Mardrömmar i stil med att hon en dag satt vid köksbordet och var en helt vanlig, glad och sprallig tjej, för att nästa morgon vara totalt handikappad, autistisk och okontaktbar. 

Riktigt så blev det inte. Men om det är något hon gör så är det att ta sin mor på århundradets bergochdahlbana. In fact, jag kan tycka att det känns lite som med döden. Ingen vet hur det ser ut bortom döden, ingen har kommit tillbaka för att berätta om det. 

Nu finns det ju så klart många som lever med down syndrome, men den ända gemenskapen man har är ju själva diagnosen. Alla är de olika individer och ingen är den andre lik. Man kan visserligen sitta och diskutera särskilda drag hos individer med downs, men sist och slutligen vet man inget före man står vid det vägskelet. 

Och som jag har nämnt tidigare så tycker jag att det är en ofantligt svår balansgång, det här med att ha ett barn med special behov. Man vill att de ska behandlas jämnställt och med respekt och kunskap, men ändå kan man inte frångå det faktum att de har särskillda behov som gör att de inte kan hålla takten med jämnåriga utan diagnos. Det ska liksom gå hand i hand.

Jag avskyr att jämföra för hon är ju en helt egen person, som kanske, även utan diagnos, skulle ha legat lite längre bak i utvecklingen än andra, men faktum är ju att det är så vi också ser h u r hon utvecklas, i vilken takt.

För att börja med det hon inte riktigt ännu har bemästrat så är det att vända sig. Varken från rygg till mage eller från mage till rygg. Det är så väldigt nära, men ännu har hon inte kommit underfund med att det faktiskt k a n vara trevligare att ligga på mage. 

Hon är ännu lite ostadig i nacken och det ser man speciellt när man håller henne i famnen och hon desperat försöker hitta en stabil punkt. 

Hon har lite svårt att lita på sin balans, och ligger därmed ännu relativt ofta med armarna utåt, för att kunna balansera bättre. Det här lär ska ha mera att göra med det faktum att hon är född prematur, än just hennes diagnos.

Har inte hittat fötterna ännu och gör inte heller några större ansträngningar för att hitta dom heller.

Vi har ju fysioterapi en gång i veckan och det går ändå bra, men hon orkar bara 30 minuter förrens tröttheten slår till och helvetet bryter ut. 

Något vi har fått problem med är hennes ätande. Hon ammar ännu mestadels, och det är både hon och jag fullständigt nöjda med. Behändigt är det ju. Men när det kommer till den fasta födan så har vi stött på lite problem. 

Hittills har inte hennes tunga varit något problem alls, och det har vi att tacka amningen för, den har byggt upp en bra käkmuskulatur. Och när jag började ge fast föda så var det här inget problem, men nu. Jag får knappt i henne något eftersom hon sätter upp tungan mot gommen och puttar ut allt tillbaka.

Vilket så klart stör rutinerna lite eftersom morgongröten var den som gjorde att dagsamningen har hållts rimlig, men numera ammar jag nog en hel del för att hon ska bli mätt. Om kvällarna är det ju samma problem då också, vilket gör att jag alt som oftast känner mig helt torr vid sista amningen. Så där som att man bara levererar luft, typ.

Junia 6 manader strumppisar


Vad fröken har bemästrat då!

Hon över enträget på att ta sig upp i sittande ställning från liggande. Det förstår man kanske att inte går så där jätte bra men man måste verkligen ge A for effort, för det s e r  & l å t e r väldigt tungt. Om hon skulle sätta så mycket energi på att hitta knixet med att vända sig så skulle hon ha vänt sig för länge sen. 

Hon har också nyligen lärt sig att greppa saker som hon ser framför sig. Sitter hon i matstolen så håller hon i stolen på sidorna, men sätter jag henne i sittern, som hon förövrigt inte gillar mera, så tar hon gärna i lekbågen och tittar storögt på sakerna. Det håller henne nöjd i ca 3 nanosekunder, alltid något.

Kan rulla över på sidan själv och gör det ofta om hon ligger på plan yta.

Gillar sina händer väldigt mycket. Tummen speciellt, eftersom den har ersatt nappen helt och hållet. 

Junia babybjorn 6 manader

Junia 6 manader babygymet


Men om vi bortser från alla dessa triviala saker som vad man kan och inte kan, vem är hon då?

Hon är helt klart en rolig typ.

Som sin far så pratar hon mycket och länge. Hon kan gott hålla sig nöjd i över en timme bara någon pratar med henne.

Hennes favoritperson att prata med är morfar. S o m  de pratar, Junia och hennes morfar. Går han iväg så ropar hon argt efter honom så det är även en tjej som vet vad hon vill. 

Vi andra får anstränga oss lite mer för att få någon reaktion av henne, hon är nämligen lite reserverad också. Behöver allt som oftast lite betänketid om hon träffar på andra personer. 

Men sen när hon väl har bekantat sig så är hon inte den som är den. Kan mycket väl bjuda på ett leende eller två.

Till utseendet så liknar hon fortfarande mest sina syskon när de var små, och det är ju drag som kommer från mig. Men där emellan så lyser även pappas drag igenom.

Hennes leende är finurligt, hennes leende hjärtligt, liksom hans. 

Väldigt sällan gråter hon och aldrig i onödan.

Somnar mellan 20:30-22, lite beroende på. Om man får föredra något som förälder så föredrar jag helt klart 20:30.

Sover hela nätter och ammar där vid 6 tiden, för att sen sova vidare till en 8-9 tiden.

Eftersom hon sover så pass bra om nätterna så har hon också ganska mycket vakentid om dagarna, men hellre det än nattrally.

Sover fortfarande inte i vagnen om den inte rör på sig. Här om dagen gick jag till min mor och fars (10 km) och det tog 2,5 timmar, då sov hon gott, men så klart vaknade hon när vagnen hade stannat. 

Bästa stunden på dagen är när vi har bänkat oss i min fula, men ack så bekväma amningsfåtölj och hon håller sin hand på mitt bröst, under tiden som hon ammar och bara tittar på mig. Det är vår alldeles egna stund och den är otroligt värdefull.

En till värdefull stund på dagen, och som egentligen har fallit sig naturlig för oss är vår musikstund. Hon älskar att lyssna på musik, vilket hon gjorde även när hon låg i magen. Hon blir lugn och kommer till ro. Spelar egentligen ingen roll vilken musik vi lyssnar på, hon är ändå gladeligen med i svängarna. Hör vi på lugna favoriter så ammar vi och njuter och hon somnar slutligen. Hör vi på lite mer svängig *host* pensionärsvarning för det ordet, så är hon med och dansar och skrattar allt som oftast så hon kiknar.

Överlag så känns det som att spädbarnstiden är över nu. Hon är inte längre så easygoing som hon var i början, utan hennes vilja och personlighet dyker allt mer upp och hon tar mera rum. Hon kräver mer underhållning vilket stundvis kan kännas lite överväldigande eftersom man knappt räcker till åt de större barnen.

Junia 6 manader


Här liknar hon sin far så det inte är klokt. Gullungen.

Trots att det här har varit månaden där jag blivit medveten om hennes utveckling och diagnos, så känner jag mig ändå väldigt trygg i min roll som mamma till henne.

I början var jag så otroligt kluven till huruvida jag skulle ställa mig för att alla skulle få en bit av kakan, men det behovet har helt fallit bort för mig. 

Jag lämnar inte bort henne, dels pga amningen och dels för att jag inte känner att jag blir lugnare av det heller. De gånger jag lämnar bort henne så känns det alltid tryggast att lämna henne med min mamma, men det där tror jag är ganska vanligt ändå, att man, om man har en nära relation till sin mor, även känner att det känns som det tryggaste alternativet. 

Även om jag har känt av pressen den senaste tiden, att vara mamma åt tre livliga barn, så finns det ändå ingen annan plats jag skulle vilja vara på.

Jag är fortfarande så himla tacksam över att jag fick bli hennes mamma.

Att jag får ha tre vackra barn, vilken lott i livet!

tisdag 5 juni 2018 - 21:06

Årets familjesemester

make today amazing

Det här med sommar och aktiviteter som inkluderar en hel familj, det är minsann lite svårt att få ihop, speciellt när ens vardagsekonomi inte tillåter desto större utsvävningar.

Därför har årets utflykt blivit mer eller mindre en process där jag har gått mellan att vilja våga och gå all in, för att sen ångra mig. En process som har tagit många, många år, faktiskt.

Jag tror att mitt intresse för natur alltid har funnits där. Jag älskar att sitta i en båt ute på sjön och fiska. Jag älskar lugnet och bara det faktum att man får koppla bort den stressiga omvärlden för en liten stund. 

De senaste åren har jag också funnit lugn och harmoni i skog och mark och tanken på att se slående vyer från alla världens hörn har gett mig ett rus inombords. Sen det faktum att mitt mål är att leva så minimalistiskt som möjligt när barnen väl är utflugna (husbuss and all that jazz) tyder ju också på att jag strävar efter något som inte existerar i mitt nuvarande liv. 

Skogen

Inmyergo

Jag är på inga vis missnöjd med det liv jag lever idag. Jag lever i den mest intensiva perioden i mitt liv med skolgång, sjutsar, hobbys, vardag och mycket måsten, men det gör mig ingenting. Jag försöker att ändå leva så mycket i nuet som jag bara kan för den här tiden, när barnen är små, kommer aldrig tillbaka och det är en tid som  f å r  ta rum i mitt liv nu. Dock behöver ju inte ett intensivt familjeliv betyda att allt man gör är formar sitt liv efter barnen, man kan helt bra väva in något som kan komma att bli ett värdefullt och gemensamt intresse.

Så. Nu har jag bestämt mig. Det blir av. I sommar. Jag ska, med alla tre barn åka och tälta. Hur länge vet jag inte, det känns som att det får stå öppet. Kanske det går bra och vi campar i en vecka, eller så går det mindre bra och vi kommer hem efter en natt, who knows.

Vad jag vill få ut av den här utflykten är väl för barnen att få upp ögonen för vår vackra natur och för att boosta deras fantasi lite, och för mig är det en enorm egoboost som mamma att utmana mig själv till att göra saker som får många andra kan tänkas omöjligt, min kära mor inkluderad i den skaran.

Jag har aldrig tyckt om när någon har sagt åt mig att jag inte klarar av något och som ensamstående så känns det många gånger som att det finns för många restriktioner till det mesta man vill ta sig an. Det är ju inte bara så där att packa ihop en familj på fyra personer, varav den minsta inte kan göra något för sig själv ännu, och åka iväg, om det så bara är till en strand 10 km bort. Allt som oftast ses det som ett "tvåmanna-jobb" och det stör mig många gånger. 

Jag är uppväxt med ett sådant tänk, men jag kan ändå inte identifiera mig själv i ett sådant tankesätt, utan jag är villig att utmana mig själv och min familj.

Tanken är att vi ska dra iväg i slutet av Juni, inom Finland. Jag tänker gärna strand eller varför inte klippor med utomordentlig utsikt. Vi behöver inga bekvämligheter på så vis men helt inne i djupa skogen bland tomtar, troll och vargar vill vi ju ändå inte vara helt och hållet. 

Nu önskar jag lite hjälp från er  l ä s a r e !

Hit me med era bästa camping-platser i Finland!

Gärna dit man kan ta hunden med också!

Och ja, vi behöver kunna ha bilen på samma ställe där vi tältar, 'cause med 3 barn och en vuxen så bär man inte allt fram och tillbaka i flera km... Om man inte är starke Adolf, vilket jag inte är. Än.

Vera skog

I'm excited, blir himla spännande att se hur detta går!

söndag 3 juni 2018 - 18:30

Jag och mina icke-existerande gröna fingrar

Hej!

För några veckor sedan så slängdes det ut önske-rubriker i vår insider grupp på facebook, ja, vi är that coola här på Sevendays så att vi har en grupp tillägnade oss bloggare, men, that's beside my point.

Jag föreslog en önskerubrik åt min blogg kollega, Sandra som kunde gå i stil med "Plantering för dumhuvuden"

(Dumhuvudet would be me).

Men, jag har insett nu i efterhand att hon nog inte har någon förståelse för just hur dum jag kan vara när det kommer till trädgård och växter över huvud taget. Jag beskyller henne absolut inte, jag hade ingen aning själv heller förrens förra hösten när mitt gravida tillstånd satte griller i hjärnan på mig och jag skördade allt som skördas gick, och sen stod i köket och funderade hur fan man kokar äppelmos, lingonsylt eller rabarbersaft.

Jag var ju tvungen att googla, eftersom jag hade plockat på mig 30 liter äpplen, 20 liter lingon och förmodligen samma mängd vinbär. Och jag kokade och frös ner, utan att våga smaka. Jag litade helt enkelt inte på mig själv så pass.

Det är nästan pinsamt att erkänna att det ända bäret jag kan baka med, är blåbär. Jag älskar blåbär, så till den grad att jag skiter blåbär om höstarna. I know, TMI, men ändå. 

Men så här för att backa bandet lite så tänkte jag härmed visa ad jag har gjort idag, utan någon som helst kunskap och enbart med hopp om att det kanske blir till  n å g o t  i ett senare skede. 

Jag började med att rengöra mina gamla fönster som jag släpa ner från "skulla" i vecka 32, en mörk vinterkväll.

Fun fact är att det var j a g som kom på den brilianta idén att hämta ner dom, med det var stora dottern som fick klättra upp och hämta dom eftersom jag 1. Är höjdrädd. 2. Är barnsligt rädd för råttor. 3. Hade lite självbevarelsedrift kvar och tänkte minsann inte ramla igenom något dolt hål som höggravid. I know, årets mamma går helt klart till mig.....

Hur som helst, jag rengjorde dom, så här ett halvt år senare. Och jag var inte i närheten så arg som jag ser ut på bilden, men mina barn säger att jag ser arg ut så att, f ö r l å t. Jag hade solen i ögonen.

Jag fonster

Sen var det bara a matter of att släpa min nedärvda pallkrage till bilen, som min mor så osjälviskt skänkte åt sin arma, fattiga dotter.

Hon skänkte också två påsar jord åt mig efter min ack så charmiga blick med de desperata blinkningarna som  k u n d e  ha varit gulliga, om jag hade haft nån av mina barns långa ögonfransar som komplement. 

Min mor måste älska mig innerligt, för jag förmodar att mina bedjande och charmiga blickar ser ut som en arg nakenråtta som vrider sig i våndor.

Nå hur som, hon skänkte alltså jord åt mig. Två säckar. Som jag tappert baxade in i min röda fara, på samma gång som jag i mitt stilla sinne blev enormt medveten om det förfall som har hänt i min muskelmassa under den gångna graviditeten.

Jag tog också mina nedärvda jordgubbssticklingar, som min barmhärtige faster hade skickat åt mig, och så brummade vi iväg, med en pallkrage som stack mig i nacken och ett par gamla fönster som var fastspända med ett bälte.

När vi sen kom hem så baxade jag ut allt och började måtta och ha mig. Pappa sa, (höhöhö) att jordgubbar ska ha mycket sol, så då tänkte jag att baksidan var ett bra alternativ eftersom majoriteten av dagen så ligger solen på där bak. Man ska inte prata så mycket om väderstreck med mig heller, I have no clue liksom.

Det här med att måtta, på samma gång som man hade en hyper hund med sig ute, gick ju så där, och, jag kunde konstatera att det är ju ganska onödigt att försöka få något rakt på en gård där  i n g e n t i n g  är rakt. Så, det blev snett. Eller sluttande. 

pallkrage

Sen svor jag lite under tiden som jag försökte få jorden i pallkragen, eftersom hunden stod och grävde ut den. När jag hade schasat bort henne för hundrafemtioelfte gången så dumpade jag, på ett icke-graciöst sätt ner mina sticklingar i jorden.

Aj jo, där emellan jord och sticklingar så var jag och tömde kaninburen för att få lite  s k i t  därifrån. Det fick mig att tänka på min fammo, som älskar att prata om häst eller hönsskit när hennes trädgård kommer på tal... 

När jag sen var nöjd med placeringen så vattnade jag dom och fick sen ångest över att jag inte vet hur mycket eller lite vatten dom ska ha.

sticklingar

Efter den kraftansträningen så placerade jag mina fönster ovanför och synade mitt arbete förnöjt. Jag satte enbart dit mina fönster för att jag har sett att Helen Torsgården gjorde så på sina pallkragar. Utan någon som helst vetenskap om det var bra eller dåligt. En ruta är dock sönder i ett av fönstren så där slipper ju en liten bris in, ifall växter behöver sånt. Ni vet. Syre. 

fonster

När det var klart så var jag tvungen att försöka fånga in hunden, och plockade på samma gång på mig lupiner som växte i dikeskanten, och konstaterade att jag alltid har gillat blommor, att plocka dom, hantera dom och se på dom. Men jag kan  i n g e t  om dom, trots att jag i flera omvarv jobbat med dom.

lupiner

Sen hittade jag även lite rabarber som jag i min obetänksamhet plockade, och som jag nu är tvungen att göra något vettigt av. Jag tänker rabarbersaft. Att ge bort, eftersom jag inte dricker rabarbersaft. Eller vinbärssaft. Eller äter äppelmos för den delen heller.

Måste googla hur man gör. Utan saftmaja.

Lupiner rabarber

När jag kom in hade kommandoran vaknat och jag var tvungen att ta itu med mer pressande ärenden, som att mata min svältande avkomma, som inte alls hade ätit 30 min tidigare...

There you have it, the dumhuvud har odlat! Nu gäller det bara att komma ihåg att vattna också. Och rensa ogräs. Så kanske vi har jordgubbar om hundra år. 3 stycken.

 

H J Ä L P .

torsdag 31 maj 2018 - 09:27

Sommarlov & Sommarliv

Hej!

Här har det minsann inte varit så värst aktivt.

Kan det månne bero på att maj har bjudit på  f a n t a s t i s k t  sommarväder?

Bara det i sig är ju en raritet som man inte bör förbise hur som helst. Det är länge sen Finland has been so kind with the weather som det har varit just denna månad, och även om man inte gör något speciellt, så kan man ju åtminstone försöka uppskatta det.

What else då?

Livet rullar bara på.

Stora barnen får snart sommarlov och jag ser fram emot det med skräck blandat med förtjusning. Jag har planer på att vi ska åka på en kortare roadtrip och tälta i sommar. Jag vill gå på Utterleden och barnen har både ridläger och simskola, samt en husvagnssemester med mormor och morfar att se fram emot, så att, vi har en del inplanerat ändå för denna sommar, MEN, jag fasar ändå lite för tiden där emellan. 

Det blir lätt med större barn  v ä l d i g t  snabbt tråkigt. Vilket i sig inte är farligt, att ha tråkigt. Det inser jag ju nu idag, men när jag var i deras ålder så förstod inte jag heller hur tråkigt kunde vara bra. 

Under skolåret och de mörkare perioderna på året så blir det en del skärmtid hos oss. Oundvikligen skulle jag väl vilja säga. Jag jobbar ju med sociala medier från och till, så jag sitter också en hel del med näsan i någon skärm, och bidrar således till deras syn på telefoner, tv & dator. Plus att stora dottern måste ha sin telefon när hon åker buss till skolan.

Men, med det sagt så är jag också 90% av tiden otroligt irriterad över att det väldigt sällan finns något mättnads behov av det. Jag får allt som oftast bli arg före de stänger av skärmarna, och när de väl har gjort det, så sitter dom och rullar tummarna ett bra tag, utan  n å g o n  som helst fantasi. Sen tar det där uttråkade-springet över, som kan liknas som ett vårrus. Inomhus. Leksaker som sprids ut, soffor som byter skepnad, kläder som flyger på golven och ett evinnerligt klampande av och an här hemma.

I ett stort hus kan det gå, men i en liten trea så känns det som att leva med elefanter när barnen väl får upp farten. Som avslut brukar det alltid vara någon som ger ifrån sig ett öronbedövande tjut för att hen har skadat sig. Ni vet, föräldraskapet.

Jag känner också att jag har lite svårt att identifiera mina större barn i deras rätta ålder. Och svårt att anpassa mig själv och mitt tankesätt.

Så länge har dom ju varit små. Helt beroende av mig och utan vidare kunskap om någonting. Men någonstans så har tiden fått även dom att växa, och jag inser att vi har kommit till en ny era i stora barnens liv.

Jag är för det första inte längre den som alltid står först och leder dom. Dom vill klara sig själva, utforska och lära på andra sätt. 

Deras värld har blivit större, med vänner och ett behov av självtsändighet. Gärna åker dom ju bort för att leka med vänner och behöver inte ha någon mamma som ska dra igång leken åt dom.

I och med att stora dottern åker buss till skolan, så har även hennes ålder blivit mer påtaglig.

Det g å r liksom att kräva lite ansvarstagande från hennes sida. Att hon håller koll på tiden på mornarna så att hon kommer i tid till bussen. Att hon håller reda på sina saker så att hon inte glömmer dom någonstans, osv osv. 

Hur som helst så har jag väldigt sällan alla tre barnen med mig längre.

När jag går på kortare promenader runt byn så brukar dom stora barnen stanna hemma. Ska jag på något ärende som tar längre än en timme så brukar sonen få följa med, men dottern har alltmer fallit bort från det som inte ger henne någon vidare glädje, så som att följa med och handla.

Det känns konstigt. Men så igen är det ju precis så här livet ska vara. Barn ska frigöra sig från oss föräldrar.

Något jag har funnit tröst i genom åren när det kommer till den stundande vårdnadstvisten och den stress den har åsamkat mig.

Det är sist och slutligen ingen vits att stå och riva och slita i sina barn och försöka få dom att komma till en likt förlorade hundvalpar. Det spelar egentligen inte så stor roll vilka avtal man än har, eftersom det kommer en tid i livet när vi som föräldrar inte längre ska styra barnens liv, en tid när barnen själva väljer var dom vill vara, OM dom över huvudtaget vill vara med oss föräldrar. En tid när barnen själva vill styra sitt liv, med enbart vägledning av oss föräldrar.

Nala 2 20.5.2018

Hur som helst, det är konstigt, men ändå roligt att känna att man kommit en bit på vägen.

Sen har jag ju fortfarande kvar vår minsting, så helt frigjord är jag ju inte.

Även om hon inte gör så mycket väsende av sig.

Visserligen har hon blivit lite mer "krävande" om man jämför med hennes första månader, på så vis att jag inte längre helt random kan åka iväg för att handla eller göra andra "spontana" utflykter. Det ska passas in med matturer och sovturer, och ska vi till fyssen så ska hon ha ätit och sovit  b r a  före, annars kan vi lika gärna skippa hela den sessionen eftersom min annars så snälla och tysta bebis förvandlas till en vrålapa om hon ska gympa trött och hungrig. Helt förståeligt iofs, vem vill överhuvudtaget gympa?

Men utöver det så njuter jag av den rutin vi har, det får livet att kännas enklare om man får in någon sorts rutin redan från början.

Fröken somnar kl 20:30 om kvällarna, och sover fram till kl 6 ungefär, äter, och så sover vi en stund till. Där runt en 8 tiden brukar hon äta gröt, sen tar hon en morgontupplur på några timmar, för att sen vara vaken i flera timmar. Där vid lunch äter hon något och sen vilar hon, ibland. Väldigt simpelt och skönt att det fungerar.

Något som inte känns skönt är det faktum att jag  r e d a n  känner mig enormt stressad över att min föräldraledighet tar slut i september. 

Med stora barnen så var det mer eller mindre ett måste att återgå till arbetslivet för att få ekonomin att rulla, vilket gjorde att dom har varit i dagvård sen 11 månaders ålder. Det är tidigt, men situationen krävde det.

Den här gången ville jag inte missa något. Och det känns inte heller som att jag ens har möjligheten att återgå till studie eller arbetslivet.

Junia är så pass liten, och så pass efter i utvecklingen ändå, så det känns inte bekvämt för mig att ens tänka tanken på att lämna bort henne om dagarna.

Men, faktum är ju att om jag stannar hemma på hemvårdsstöd, så reduceras mina inkomster med 70% och det kan  i n g e n  leva på. 

Tycker det är dåligt att man ska behöva välja bort tid med barnen, för att ekonomin inte tillåter, men, så igen så tycker jag inte heller att vi ska klaga som ändå får betald föräldraledighet. Tudelad är bara förnamnet.

Så att, sådant är vad som rör sig i mitt huvud för tillfället!

Nu vaknade minstingen från sin morgontupplur så nu får jag shifta mitt fokus åt ett annat håll, för stunden!

Barnen 20.5.2018

tisdag 15 maj 2018 - 23:28

Sommar i Maj

Hej i stugan!

Jag hoppas ingen här känner att de vill dräpa mig för min frånvaro, jag menar, can you blame me? Har ni tittat ut isf? Det är värsta sommarvädret utomhus, vilket i mitt fall inte ger så mycket rum för bloggande.

Jag tänkte ge er lite sött och salt från de senaste dagarna.

Vi kan väl börja med den söta sidan?

1. Måste helt klart vara denna tropiska värme vi har fått.

Om en har paniksovit nån gång, så vet ni att jag i detta nu, paniknjuter. Om det inte är ett ord, make it one!

Varje dag känner jag nästan en liten angst över att vi sällan kommer oss ut för en hel dag i solen och det beror mainly på min minsting. Att ha en liten en och tro att man ska kunna ligga och lapa sol i flera timmar är bara naivt och dödar förmodligen fler hjärnceller än vad en vinlåda gör. 

Här om dagen bestämde jag nästan med våld att vi skulle ha en dag på stranden. Höll på att förgås här hemma. Har ju uttryckt mig emellanåt att Junia ligger som klistrad vid bröstet, well, i dessa temperaturer så är vi bokstavligen som klistrade vid varandra.

Höll på att bli så desperat där ett tag att jag tänkte för mig själv att jag ska bada. I havet. I maj. 

Som tur var så svalkade vinden helt lagom ute vid havet så jag behövde inte ta till fullt så desperata metoder. 

En ser dock inte fram emot klimakteriet.

Nala Aaron pa stranden

Aaron pa stranden

NAla pa stranden

JAg pa stranden
2. Morsdagen.

Här i Finland så firar vi ju morsdag en vecka före er i Sverige, och denna söndagen gick morsdagen av stapeln.

En av de högtiderna som tyvärr fallit offer för konsumtionshetsen, men, om vi bortser från det, så betyder morsdagen så mycket mer för mig.

För mig betyder det att jag har fått vara mamma i 8 år. Kan ni förstå det? Har jag faktiskt blivit så gammal, är min första spontana tanke. Sen tittar jag på stora dottern och konstaterar att hon snart växer om mig.

Hur man också kan märka att man är mamma åt en 8 årig tjej är att vi dagligen bråkar om de sista häl-sockorna, som en viss fröken, nämner inga namn, hela tiden stjäl av sin arma moder. Eller det faktum att hon hade hjälpt sig själv med tre par av mina shorts här om dagen när värmeböljan slog till. 

Åren går minsann. Och med åren, så växer också mitt moderskap sig starkare.

Vid 17 års ålder så var nog inte mitt moderskap i närheten av så solid som det är idag. När jag tänker efter så är det inte mycket jag minns av de åren som har gått. Stor del beror ju på att livet har rusat på i 120 för mig, men också det faktum att småbarnslivet  Ä R  intensivt. Så fruktansvärt intensivt. Ena dagen föds de små liven, andra dagen smäller det i dörrarna och de pratar om att flytta hemifrån.

Som jag skrev åt min mor till morsdag, så tror jag inte att varken jag eller barnen förstår hur tålmodig, ovillkorlig och stark en moderskärlek är. 

Jag behöver inte och kommer aldrig heller kunna vara den perfekta mamman. Det kommer komma dagar när även jag faller på mina bara knän. Dagar när jag bara vill sova. Inte stiga upp före ögonen har öppnats. Inte tjata om att klä på sig eller borsta tänderna. Inte sjutsa till skola. Inte läsa läxor. Inte städa. Inte funktionera, helt enkelt. 

Och allt jag kan göra, är mitt bästa. Och för barnen räcker det gott och väl. Det måste räcka, annars kan vi lika gärna byta ut mänskligheten till robotar. 

3. Jag redde ut & tvättade mina dreads här om dagen.

De spärrade åt alla håll pga tråden som används för att säkra roten, så den klippte jag bort här om dagen. Along with typ hälften av mitt hår. Passade på att tunna ur det odreadade partiet också så nu är det hanterbart igen!

4. Jag har inte behövt koka mat en ända gång denna vecka.

Visserligen är det bara tisdag än, men still, ganska snyggt jobbat ändå. Och ja, vi har nog ätit ändå!

Igår åkte vi via mamma och pappas på hemvägen, när vi kom från stranden. Vräkte i oss korvsoppa, mannagrynsgröt och pannkaka. Jo man tackar liksom. #BeachbodyNEVER.

Ikväll var vi på klädparty och fick en massa gott, och sen kokade sonens far mat åt oss.

Imorgon tror jag dock att jag måste koka lite mat. Men då jag har ju så rent i köket...

Det där salta då?

1. Hands down P O L L E N

Jävla skit-pollen. Både jag och sotra dottern är helt svullna, vattniga, röda och kliande i ögonen. Not a good look.

Äter antihistaminer som godis känns det som. 

Lov pa stranden

2. Eftersom vi käkar antihistamin på löpande band så är vi också T R Ö T T A som aldrig förr.

Om det är vardaglig känsla som jag a v s k y r så är det att känna mig trött. Vilket jag har gjort nu i flera dagar. Idag tänkte vi försova oss till klädpartyt eftersom alla fyra hade däckat. 

3. Modet atm.

Jag har sprungit runt som en idiot i butikerna. Jag hatar modet för tillfället.

Som sagt, älskar färgerna, älskar flowet i alla kläder. Men vafan liksom. Korta maga-pajtor och jeans-string? 

Antingen det eller så är det så pösiga och oformbara kläder att man lika gärna kunde ta trädgårdsduken. Bah.

4. Gnälliga människor.

Nej nej. Vet inte om jag har fått overload i livet av personer med narcisisstiska drag, gnälliga, dålig attityd men I cannot deal with it.

Får alltid bita mig hårt i läppen för att inte ge dom en skopa av min åsikt, men, så kommer jag ihåg att även om jag kanske ser attitydproblemen, så kanske inte personen i andra änden är redo att inse problemet, så vad spelar det då för roll egentligen?

Hur som helst, det får en att vilja glömma sociala medier. Allt detta gnäll. Commooooon people!

Du är din egen lyckas smed!

 

Och med det sagt så ser jag att klockan är waaaaay past my bedtime. Jag ska härmed stänga av alla skärmar och paniksova i 6 timmar. 

Ha de gott!

lördag 12 maj 2018 - 01:17

Fyra dagar före jul

I min quest att få avsluta mitt kapitel om året som gått, så har vi ännu kvar min förlossning.

Och jag har övervägt att inte alls skriva något om den, eftersom jag har haft så svårt att acceptera att den blev som den blev.

Den gav mig så klart det finaste man kunnat få, men det har varit en process att smälta den. 5 månader har det tagit, och idag kan jag förhålla mig relativt neutralt till den.

Jag visste att Junia förmodligen kommer födas för tidigt, eller åtminstone före beräknat. Inte bara för att hon var mitt tredje barn, men även för att det i många fall, inte alla, men ganska ofta när det kommer till barn med downs, händer det sig att dom gör entré lite tidigare. Så, jag var inställd på det.

Trots det så kom det ändå lite som en chock den där måndagen i december, när de började prata om igångsättning. Och när den värsta chocken hade lagt sig, så blev jag extremt stressad. Det var en vecka före jul, och jag hade verkligen inte tid att föda barn. Hur konstigt det än låter, men så var fallet. Jag hade i vanlig ordning lämnat julklappsshoppingen till det sista och hade inte köpt en enda julklapp. Jag skulle ju ordna inför julaftonen med maten och julgranen var inte ens klädd. Ack alla dessa rationella tankar som far igenom en höggravids huvud under press.

Måndagen den 18.12.2017 hade jag tid till mödrapolikliniken för den sedvanliga tillväxtkontrollen samt ctg kurvan. Sonen var hemma så jag hade mutat honom med sushi och glass efteråt, bara han uppför sig.

När vi kom upp till mödrapolikliniken så fick jag sätta mig i kurvan ganska snabbt. Satt där ca 40 min medans sonen låg och ålade sig på golvet så som extremt uttråkade barn gör. Satt och pratade lite med barnmorskan som övervakade, på samma gång som jag försökte underhålla sonen.

När kurvan var tagen så fick vi gå vidare till läkaren. 

När man är gravid med ett barn med downs så spenderar de ganska mycket tid på att grundligt gå igenom hjärtat, för att kunna följa med hur det ser ut och för att de ska ha chans att förbereda sig, ifall att barnet skulle ha något allvarligt hjärtfel som kräver att kardiologen är på plats.

Denna gång var heller inget undantag utan jag låg säkert 30 minuter på britsen där, utan att reflektera desto mer över tid och rum. Men i något skede så slog det mig att min mage började kännas öm av allt rullande över den, men tänkte inte desto mera på det.

När läkaren var klar fick vi gå ut i väntrummet igen och vid det här laget hade jag dragit fram telefonen åt sonen för han var uttråkad som aldrig förr. Inte ens sushin kunde muta honom till ett normalt uppförande.

Efter en stund fick vi gå in igen och jag märkte med det samma att läkaren såg bekymmrad ut. 

Och grejen är den, att vid det här laget kunde man ju tycka att jag borde ha varit härdad, van med överraskningar. Hela graviditeten hade bjudit på överraskningar, så varför bryta det mönstret liksom. 

Hon förklarade lugnt och sakligt att hon var lite bekymmrad över babyns låga vikt, som vid ultraljudet uppskattades ligga runt 1900 gram och även babyns hjärtljud eftersom de hade varit lite monotoma i kurvan, samt att hon under ultraljudet hade upptäckt att flödet i navelsträngen var ansträngd och blodet i hjärtat pumpade via en passage, vilket kallas ductus.

I stora drag betyder det att blodådrorna växer till för att bilda två kretslopp, det lilla genom lungorna, där blodet syresätts, och det stora som förser alla
kroppens celler med blod. De båda kretsloppen står i förbindelse
med varandra vid födelsen genom en passage som då kallas
ductus, men den förbindelsen tillsluts normalt ett dygn
efter födelsen.

Men iom att hon fortarande hade ett öppet ductus, så var läkaren rädd att det, plus det dåliga flödet i navelsträngen skulle orsaka hjärtsvikt vid ett värkarbete, så därav ville hon att jag skulle komma in på tisdagen för att påbörja igångsättning via värkstimulerande dropp. Detta för att de skulle se om babyn då klarade av värkarna. Om hon gjorde det, så skulle de låta förlossningen komma igång och hon skulle födas vaginalt, men om hennes hjärta inte skulle orka med värkarna, så skulle det bli snitt.

Jag fick kämpa med att behålla lugnet, vilket jag skulle komma att vara tvungen att göra många gånger under de två kommande dagarna.

Mitt mantra i huvudet var; "Du har klarat dig så här långt ensam, du klarar lite till. Don't loose your shit". Det mantrat behövdes, för egentligen skulle jag vid det laget ha velat bryta ihop och bara bli en pöl av tårar. 

Jag var rädd. Livrädd. 

När jag hör ordet "Kejsarsnitt", så fryser jag till is. Jag har inte ett bra förhållande till det, och för mig så var det som att en mardröm besannades bara av att det fanns som alternativ. 

När stora dotterns föddes via akut kejsarsnitt så traumatiserade det mig så, för den gången hade jag ingen kontroll över något. Jag visste inte vad som hände och jag var överväldigad över den smärta som hade greppat tag om min kropp. Jag var så oförberedd och så ung, vilket förvärrade hela situationen. Det var nämligen svårt att få barnmorskorna att ta en på allvar eftersom jag bara var 17 år, och under förlossningens gång så var det inte bara en gång som jag hörde hur dom pratade över huvudet på mig.

Det, och det faktum att det var mitt första barn, jag var lättpåverkad och hade fått det framlagt åt mig att ett kejsarsnitt är något man gör när man misslyckas med att själv föda fram barnet. 

Och även om jag nu i efterhand vet att det inte ligger någon sanning i det, så är det den inställningen som har lämnat kvar inom mig, vad gäller mig själv. 

När jag sen kom ut från läkaren så var jag nästan svimfärdig av nervositet och rädsla. Hela jag skakade och svettades om vartannat. 

Jag fick gå vidare till barmorskan som skulle ge mig en kortisonspruta för babyns lungor, och sen skulle jag bara liksom... åka hem.

Före vi åkte hem så gick vi och åt på en sushi-restaurang, jag och sonen, men det minns jag inte mycket av.

Again, jag faschineras ganska ofta över att jag klarade av att hålla ihop mig själv i dessa situationer.

Jag förvånas över det faktum att jag klarade av att köra hem, rodda så att sonen kom sig iväg till sin pappas och att jag helt enkelt inte bröt ihop. 

Som jag nämnde i mitt inlägg "Ett år senare" så hade jag under graviditeten varit tvungen att bygga upp nån sorts skyddsmur runtomkring mig, och den muren bestod till stor del av ilska, bitterhet, besvikelse och stolthet. Jag var så arg och besviken på människorna som borde ha funnits där, som hade vänt ryggen till, att min stolthet sen gjorde att jag inte kunde tänka mig att ha någon med under förlossningen som jag inte kunde lita på.

Men, ibland får man erkänna att man inte klarar av allt själv. Så just den kvällen ringde jag åt Junia's pappa och bad honom att följa med mig. Ännu i detta skede trodde jag att jag behövde hitta tryggheten i någon annan för att jag skulle klara detta. 

Den kvällen packade jag bb-väskan som en yr höna, och pyntade julgranen. Man kan lugnt påstå att jag inte var in my right state of mind at that time. När jag blir stressad och känner att kontrollen glider ur mina händer så börjar jag stress-göra saker. Städa, sortera, plocka eller som i detta fall, pynta julgranen. Jag minns att jag packade bb-väskan, men hade noll koll över vad jag skulle ha med mig. I ett skede var jag i färd med att packa ner påslakan åt babyn... Fick ju packa om den nog när jag kom till sans, kan jag ju meddela. 

Förmodligen i samband med all stress jag kände inombords, så drog det också igång värkarna. Regelbundna värkar som jag var tvungen att andas igenom. 

Jag gick och vankade av och an, tog en dusch, en panadol och försökte lindra med en värmekudde, men, vid en 3 tiden, natten till tisdagen, så var jag så slut och hade ont, men kunde ändå inte hitta sömnen, så då rinde jag åt Junia's pappa och meddelade att jag tror det är dags att åka in.

Om jag ska berätta något om den mannen, så är det att det inte finns någon cell i hans kropp som någonsin har bråttom. Han tar alltid god tid på sig, och så även denna gång. Väntade säkert en timme på honom, före han yrvaket dök upp.

Vi åkte in, och jag fick lägga mig i kurvan. Vid det laget hade sammandragningarna så klart avtagit lite, och främst kände jag av dom mer mot ryggen, så dom mappades inte av så bra heller. Jag var också bara öppen 2 cm så vid det laget sjönk modet lite. Men, vi blev iaf inskrivna och fick ett förlossningsrum eftersom vi ändå skulle påbörja värkdroppet vid 8 tiden på morgonen.

Väl inne på vårt rum så somnade dotterns pappa, och jag fortsatte ha värkar titt som tätt. Minns att jag var extremt irriterad på honom. Låg och sov som en liten grisunge på sängen bredvid, medans jag satt och studsade på en boll och försökte massera bort smärtan i korsryggen. Det gick ju så där, kan jag ju meddela.

Kunde inte sova, men mot morgonen så var jag så trött att jag ändå slumrade till.

Vaknade av att läkaren och en barnmorska kom in för att informera om dagens tillvägagångssätt. Pappan sov igenom hela den konsultationen och jag var arg som ett bi inombords.

Planen var att de skulle påbörja droppet och övervaka babyns hjärtljud för att se hur hon klarade av det. I ca 5 timmar skulle de prova och sen skulle de försöka komma till något sorts beslut baserat på uppgifterna de samlade in under tiden.

Lagom tills barnmorskan kom in för att sätta dropp åt mig, vaknade dotterns pappa, men något vidare stöd i den smärtsamma processen fick jag inte eftersom han är nålrädd som få och blev vit som ett lakan. Själv gillar jag inte heller nålar så värst mycket, inte heller blod klarar jag av särskillt bra, men, jag fortsatte med mitt mantra tyst inombords och tog mig igenom även det. Eftersom jag hade så sköra vener så sprack dom flera gånger så de var tvungen att pröva säkert 5-6 gånger före de fick in kanylen. Måste medge att jag ville skrika åt dom skulle sluta ett tag där när dom hade grävt tillräckligt mycket i mig.

De första doserna märkte jag inte av. Sov mig igenom dom faktiskt för att jag var så trött. Tror kroppen liksom visste att vi var på slutrakan nu. Jag kände hur den laddade ur helt och jag kunde inte hålla mig vaken även om jag skulle ha velat. 

Nu är min tidsuppfattning lite dålig eftersom jag var så trött och dåsig, men några timmar in åtminstone så hade dom ökat på dosen med oxytocin rejält, och jag kände också av värkarna ordentligt. 

Minns att jag blev så irriterad på dotterns far när han satt och påminde mig att andas genom värkarna, trots att det var jag själv som hade bett honom att göra det, eftersom jag känner mig själv så väl och vet att jag vid smärta slutar andas. Profylaxkursen hjälpte inte mycket i detta skede, men så igen så var det inte mycket som hjälpte under den här graviditeten. Det mentala, allt det jobbiga och alla känslor satt så hårt rotade i mig, så jag tror faktiskt inte att det var den fysiska smärtan som var värst, utan det var den mentala biten som helt enkelt inte kunde greppa att jag snart skulle få träffa min dotter, efter alla dessa månader av sorg, oro, längtan och förundran.

Hela jag kände mig trött. 

5-7 timmar efter att de startat droppet åt mig, så avslutade de det och värkarna avtog efter ett tag. Jag blev flyttad till avdelningen för observation, ifall värkarna skulle komma tillbaka.

Inga värkar kom, och jag minns vi satt där i matsalen och åt rostat bröd med ost på. Förmodligen den godaste brödskivan jag ätit.

Sen somnade jag, och vaknade av att läkaren kom in för att meddela att det blir kejsarsnitt. 

Och det var här som jag förmodligen drabbades av en panikattack. När läkaren hade förklarat att barnmorskorna kommer in för att sätta kateter och preppa mig inför operation, och sen lämnat mig, så började hjärtat rusa och hela rummet snurrade. I något skede hade jag försökt få tag i dotterns pappa, som hade åkt hem för att sova. Stressnivån när han inte svarade var utom denna värld. 

Något inom mig visste redan då att det här var något jag skulle vara tvungen att göra själv. Och paniken, den gick att ta på. Jag var inte redo. Jag var livrädd för smärtan. Vad som komma skall.

Fick senare tag på pappan och han meddelade att han skulle komma. Så småningom. Nå, det där med så småningom är inte något man vill höra när man ska föda barn, vare sig man föder vaginalt eller via kejsarsnitt.

Före lunchen kom de och hämtade mig och rullade ner mig till operationssalen. Minns att jag vid det laget skakade av rädsla. De frågade om jag fryser, och jag nickade av ren stolthet. Jag ville inte visa åt någon att jag höll på att tappa greppet helt, utan försökte tappert behålla lugnet in i det sista. 

Nere i operationssalen så fanns det en väldigt sympatisk och kavat herreman. Han var ingen läkare utan var den som ställde och fixade så jag låg ordentligt på operationsbordet. Slängde på mig som en kebabrulle i Snellman's köttfabrik, tänkte jag. Där emellan skrattade och skojjade han friskt med mig, vilket lättade upp stämningen rejält.

Jag tror han såg min rädsla, jag tror nog att alla såg eller kände den. Han satte sin ena hand på min axel, och sin andra hand tog ett fast grepp om min hand, kramade den och sa;

"Jag vet att jag inte är han, men jag finns här, och du kan lita på mig. Jag går ingenstans."

Dessa ord, kommer jag alltid bära med mig. Det var just dessa ord som jag behövde då. Jag kände mig så liten på denna jord, så otrygg i situationen, och han jag hade satt min tillit till, var inte där. 

Det var som att en våg av lugn sköljde över mig i denna stund.

Tårarna rullade ner för mina kinder, för att sen avta.

Läkaren som skulle operera, kikade över skynket och frågade; "Ootko valmis tavata tyttäresi?" (Är du redo att träffa din dotter?)

Jag nickade, slöt ögonen och andades in djupt.

I den stunden var det som att månaderna som gått passerade i revy framför mina ögon. Jag lät alla känslor komma till ytan. Jag tillät mig själv att minnas alla goda, men även alla svåra, sorgliga stunderna i denna graviditet, och jag tillät mig själv att känna mig stolt över att jag orkade. Jag minns att jag tänkte i mitt stilla sinne att jag är min egen stora trygghet.

Efter vad som kändes som en evighet, efter en hel del slit och elbowgreese, så sa läkaren åt mig att öppna ögonen, och ett ljuvligt litet skrik fyllde salen.

Hon var här. Min dotter. Mitt solskensbarn. Klockan 11:51, 4 dagar före jul kom hon. Det där lilla flickebarnet som hade slängt omkull hela min värld för länge sen.

Och dammen brast. Tårarna rann och jag skrattade och grät om varandra. Jag klarade det.

JAG KLARADE DET! 

Vårt första möte finns inte på bild, men det finns välbevarat i hjärtat, så länge jag lever.

Jag minns att jag frågade om hon mådde bra, eftersom läkarna hade förvarnat mig om att barn med downs kan vara lite slöa vid födseln och eventuellt behöva lite hjälp med syresättningen, men som svar fick jag; "On kyllä täällä kaunis ja vilkas tyttö! Pitkät ripset ja ihan täydellinen!" (En vacker och pigg flicka! Långa ögonfransar och helt perfekt!)

Sekunden efteråt lag dom henne, kind mot kind med mig och hon öppnade sina ögon, som för att meddela att allt är okej nu mamma. Jag är här, och jag ska lära dig allt om mig, om livet, om det som är annorlunda.

Det som jag var så himla rädd för, att vara ensam, kom att bli ett av det finaste ögonblicket i mitt liv, och det här ögonblicket, det var bara mitt och Junia's.

Jag kan med stolthet säga att jag var där. Jag fanns där, trots att det fanns stunder som varje instinkt i mig sa åt mig att fly. Jag fanns där, när min dotter tog sitt första, starka andetag. Och jag kommer alltid finnas där.

Min tredje förlossning gick inte som planerat. In fact, inget med den här lilla ljuvliga tösabiten har gått som planerat.

I 5 månader har jag slitits mellan att känna en enorm stolthet över mig själv, på samma gång som jag har kännt mig sorgsen och ledsen över att jag var tvungen att vara så stark, i en av de få stunder i livet när det är okej att inte vara så stark.

Idag har jag som sagt accepterat att det blev så här, men, ska jag vara ärlig, så bränner tårarna fortfarande när jag riktigt börjar känna efter och minnas.

Men, nu är hon här. Hon har varit min i 5 månader. Jag har fått ta hem ett litet mörkt knytte. Fått det enorma privilegiet att se första mötet mellan syskon och familj. Jag har fått hålla hennes lilla hand. Vagga henne till sömns. Kämpat med henne genom mjölkstockningar och magknip. Och varje morgon får jag vakna till en glad liten bebis, som skrattar så att tårna spretar. Varje dag får jag krama henne och fram för allt älska henne.

Varje dag, i resten av mitt liv, ska jag hålla hennes hand. Genom med och motgångar.

Jag ska älska henne, med allt jag har inom mig.

Jag är glad, att jag valde henne.

Tack Junia, för att du valde mig. Tack för att du ville komma till oss. Tack för att du lärde mig att ta fram min kämparglöd. Tack för att du lärde mig att se ödmjukt på livet. Tack för att du fick mig att bli den bästa versionen av mig.

Junia nyfodd

torsdag 10 maj 2018 - 22:18

Egna rum

Det här att bo smått med 3 barn, det är minsann lite svårt kan jag tycka ibland. 

Skulle jag vara själv, så skulle jag för länge sen ha emigrerat till en husbuss, för mer utrymme än så behöver jag faktiskt inte. Enkelt att städa, plus att man inte kan köpa på sig massor med onödiga prylar.

Verkligheten ser ju dock lite annorlunda ut. Vi bor i en relativt stor trea (tippar den ligger på 90 kvadrat or so) och hittills har det fungerat bra. Vårt vardagsrum är stort och rymmer soffa och ett sexpersoners matbord, plus att vi har ett hörn som är helt dött och som jag inte riktigt vet vad jag ska sätta dit. 

Men, nu har tiden kommit som jag nog har väntat på; Stora dottern vill ha ett eget rum. Hittills har stora barnen sovit väldigt bra i egna rum, och känt sig som tryggast med varandra inom synhåll. Men, hon är ändå 8 år och börjar väl känna att det inte är så himla roligt att dela rum med lillebror alla gånger. Plus att lillebror har en tendens att störa hennes sömn lite iom att han kryper ner bredvid henne om nätterna. Vilket jag tycker är mysigt, skulle ha älskat att ha ett storasyskon att få ty sig till när man var rädd som liten, men, jag kan också förstå att det inte är så roligt för henne som ska upp till skolan om mornarna.

Av de två sovrummen som vi har så har barnen fått det största sovrummet, eftersom dom har en hel del saker, plus att dom som sagt, velat sova tillsammans.

Jag och Juni har det minsta rummet, och om än det är lite trångt, så kan jag tycka det är lite mysigt ändå. Plus att jag inte känner att jag behöver så mycket plats eftersom jag bara sover här.

Men, nu får jag börja tänka om. Vilket ju borde vara enkelt för mig som studerar till Interiörs assistent, men nej. De senaste åren känns det som att det har stått still i min inrednings-gen. Jag har inte velat sätta pengar på inredning så som nya soffor eller möbler eller ens velat möblera om. Något jag gjorde väldigt ofta förut. 

Hur som så känns det ändå lite roligt att få börja planera, och jag känner hur det spritter i den kreativa sidan av mig.

Nu har jag inga bilder på mitt hem, eftersom jag inte har kommit mig för att ta några bilder men i något skede ska jag leverera bilder så att ni kanske får en hum över hur det ser ut och hur jag tänker. Jag tänkte dock skissa upp lite hur jag tänkt i RoomSketcher!

Renovering

Till vänster ser ni hur vi har det för tillfället, och till höger ser ni min vision!

 

Vi har ju inget extra rum, och vi hyr så vi kan inte bygga någon vägg här, men, vad vi har är ett stort L-format vardagsrum. Ja, jag tyckte formen på vardagsrummet var opraktiskt och inte så värst fint när jag flyttade in, men det skulle visst komma att bli praktiskt nu när vi står inför detta dilemma.

Där vi har soffan och tv:n nu, så går man även in till mitt sovrum. Där har jag tänkt att jag skulle sätta in en stor bokylla (typ Expedit från Ikea) och den kommer då agera som vägg åt vad som ska komma att bli sonens sovrum. För att det ska kännas mer som ett rum så tänkte jag täcka baksidan med en spånskiva som går ända upp till taket och sen tapetsera den åt sonen och sätta dit lister. När jag gör så, så får jag också in flera ytor för mitt krimskrams, i vad som ska komma att bli vårt nya vardagsrum.

Stora dottern kommer alltså få flytta in i mitt gamla sovrum, där hon får plats med alla sina saker, och även har en dörr att stänga om sig med ifall hon vill vara ifred med läxor, kompisar eller bara annars. Sonen får därmed rummet som ska göras i vardagsrummet och jag och Junia tar stora barnens gamla rum!

Trots att jag har trivts bra i mitt lilla krypin så ska faktiskt bli riktigt skönt att få ett lite större sovrum åt mig och minstingen. Hon har ju en hel del saker även hon och iom att vi får lite större ytor så kan jag också göra ett eget litet hörn åt henne.

För att det ska fungera i vardagsrummet så hamnar vi nedgradera från ett sexpersoners matbord, till ett runt bord. Men, det gör egentligen inte mig något. Vi använder så väldigt sällan det stora bordet, vi är ju ändå bara 4 personer majoriteten av tiden här. Tänkte sätta ut vårt nuvarande matbord och ha det ute i trädgården!

Vad jag behöver inskaffa är med andra ord en stor Expedit-hylla i vitt. Ett runt matbord och ett nytt klädskåp åt sonen. (Någon som har som ni vill sälja? I'll buy it!) Och så klart så ska vi ju inreda också! Jag tänker senapsgult, mörkblått, lite grått och murrigt, eftersom väggarna annars är vita!

Vad tror ni? Blir det bra? Vill ni följa med i renoveringen?

onsdag 9 maj 2018 - 22:27

Det är nu som livet är

Det är verkligen en hel livstid sen jag har mått så här bra som jag gör just nu. Jag känner mig lugn inombords och funnit harmoni i livet.

Nu är det ju inte harmoniskt alla dagar med tre barn, det ska ingen tro. Ibland är det så stressigt så an bara vill stoppa huvudet ner i sanden, men, det är en övergående känsla.

Jag har bara njutit de senaste dagarna, och ämnar njuta till fullo resten av sommarens alla dagar. 

Igår gjorde vi t.ex det här ↓

Gront

Aaron skogen

Jag i skogen

Vera skog

Inmyergo

Skogen

Det var m y c k e t skönt att komma sig ut i skogen igen. Stor del av graviditeten hade jag ju sån hemsk foglossning att jag helt enkelt var tvungen att skippa det. Sen så har kroppen inte varit stark nog att bära i bärsele längre stunder, plus att vädret inte alltid varit så nådigt eller lockat till skogsvandring med en liten en. För att sen inte tala om vargproblematiken som vi har här i Österbotten atm. Själv är jag inte rädd att vargen ska komma på mig, är nog för elak för att den ska vilja ha något med mig att göra, men, jag kan tänka mig att hunden skulle vara en god munsbit efter att hon retat gallfeber på dom.

Hur som, igår var vädret så himla fint, sonen bara gnällde om att allt var tråkigt, fult och jobbigt och hunden stod bara och gnydde vi dörren så det var bara att hitta ett motionsalternativ som passade alla. 

Vi kom oss dock inte så långt eftersom leden var dyngsur ännu, men, sen i sommar, oj vad vi ska nöta alla vandringsleder här i nejden!

Fröken Junia sov gott i bärselen hela vägen så henne gick det absolut ingen nöd på!

Och idag har vi gjort det här ↓

Aaon ute

 

jordgubbar

Junia i solen

Junia vaknade kl 6:30 imorse, glad som en solstråle. Vi ammade, och sen var det bara att kliva upp ur sängen, koka gröt, starta en tvättmaskin och väcka sonen.

Vi hade nämligen tid åt sonen till tandläkaren till kl 9:15 imorse, vilket vi nog alla hade gruvat på rejält.

Aaron har nämligen tre döda tänder fram i munnen som han har haft sen han var liten (ca 3 år) som uppkom när han slog i tänderna. Dessa har inte stört något annat än att folk förmodligen har trott att vi inte bostar tänderna på honom nå, men annars har han inte lidit av dom. Men så för nån månad sen så tappade han en tand på sidan om, och sen dess har det börjat komma upp en stor jäkel som växer upp bakom en av dom döda framtänderna. 

När jag ringde för att boka tid till tandläkaren så förklarade jag läget och telefonisten sa att vi skulle få tid till idag så får tandläkaren dra ut dom. Vilket vi ju alla vet att inte är en rolig sak, allra minst för en 6 åring. 

Jag bad till och med sonens pappa att följa med eftersom jag 1. Inte klarar av att se honom gråta hysteriskt och ha ont. 2. Jag är inte från förr så högt i kurs här hemma efter gårdagens vaccin-spruta. Det är ett case av "Hon höll pistolen, men du tryckte av" iom att det var jag som släpade med honom på 6 års kontroll. 3. Ifall han skulle ha börjat protestera och bli hysterisk så skulle inte jag ha kunnat hålla fast honom rent fysiskt, och även om det låter grymt att hålla fast med tvång, så är det för hans eget bästa så att han inte börjar lida av de döda tänderna, eller under ingreppet skulle ha rört på sig och skadat sig.

Till all lycka så meddelade tandläkaren att han inte behöver dra ut några tänder eftersom framtanden redan var lite lös. Skulle den ha suttit fast helt och hållet skulle han ha varit tvungen att dra ut. Vi var nog alla väldigt lättade över att slippa den striden redan från morgonen, svårt att få en dag bra efter det liksom. 

Efter tandläkaren så åkte jag och barnen in till stan för att handla mat, och sen när den pärsen var över så åkte vi hem och njöt på gården.

Vi har ju som sagt ingen rolig gårdsplan att vara på för tillfället, men idag var det så skönt ute så jag tänkte banne mig inte sitta inne bara för att vi inte har några solstolar eller bra plats att vara på. Så, jag släpade ut en gammal madrass och lag den på några EUR-lavar och byggde ett litet sol & vindskydd av ett lakan åt mig och Junia. 

Det var grejer det ska ni veta! Att amma i skuggan, med fötterna i solen. Att inte behöva klä på barnen tio lager med kläder. Att kunna äta jordgubbar i solen medans sonen bygger lego och leker med sina bilar. Det är verkligen livet på en pinne!

Efter maten så bestämde vi oss för att åka in tilll stan igen. Jag var tvungen att se om jag skulle hitta några nya kläder inför fredagens middag och så konstaterade jag att jag inte har en enda snygg bikini att ha på mig i sommar.

Som vanligt när man ska ha kläder åt sig själv så hittar man ju massor åt barnen, men åt en själv är det sämre. Jag och dagens mode har lite svårt att komma överens. Tycker väldigt mycket om alla dessa wrap-klänningar i vackra kulörer, flowy tyg med en bohemisk känsla över det hela, men, det passar inte min kroppsform så jag går alltid lika moloket från provrummet.

Hur som helst så hittade jag två bikinin & en simdräkt. Köpte även ett par nya svarta basic byxor, mjukisshorts, amningstoppar och ett par sandaler. Minstingen fick en hel hög med nya, somriga kläder, två par skor och ett par solbrillor och stora dottern fick ett par nya jeans. Sonen ville inte ha något så han fick vara utan denna gång. Han nöter på i sina kläder från Maxomorra han och älskar varje minut i sina glasströjor och jeansshorts.

Vi börjar ha det under kontroll på klädfronten igen, några snygga toppar behöver jag hitta ännu men tänkte ta det på fredagen när jag kanske orkar gå i butiker igen. Avskyr ju egentligen det, men när man öppnar garderobsdörren och konstaterar att ens kläder kan klassas som antikt eller har krymt med 3 storlekar så är man väl tvungen att ta itu med det.

Sist men inte minst så var vi och köpte morsdagspresent åt mamma, men vad det blev kan jag ju inte avslöja här eftersom hon tenderar läsa min blogg nu som då!

En fullspäckad dag är med andra ord till ända, och barnen somnade ungefär samma sekund som huvudet nådde kudden så det gick ju otroligt smidigt ikväll! Gör det iofs alla kvällar, but still!

Imorgon lovar dom samma fina sommarväder så då ska vi åka till mina föräldrars och sola och njuta! Det är minsann gött det också!

 

Hoppas ni läsare också har haft en fin dag och kunnat njuta av vädret! Man vet ju aldrig när det vänder så det gäller att passa på! Nästa vecka kan det hagla! ♥

tisdag 8 maj 2018 - 10:09

Tisdag

God förmiddag för man väl säga, klockan är ju ändå 10 här!

Det minsta barnet vaknade klockan 6 imorse, och sov därmed en timme längre än vanligt. Det märktes tydligt på mina bröst, om man säger så. Ni vet, det där ack så glamorösa livet som ammande mamma när det läcker och har sig.

Vi ammade, och jag kan hands down säga att det är den absolut mysigaste stunden under dagen som vi två får tillsammans. Det blir lätt hänt att vi har så mycket senare på dagen att man inte riktigt hinner komma till ro under amningarna, men morgonamningen, den är som kaffe för mig. 

Det finns ingen gladare liten en än Junia när jag hämtar henne från sin säng. Hon ligger och pratar och skrattar så hjärtligt när jag byter blöja, och sen när vi ammar så ligger hon och håller i min hand och tittar upp på mig, bränner av ett leende och fortsätter sen med sitt. Alla borde minsann få ha henne hos sig på mornarna, kan garantera att det inte finns någon som skulle ha dåligt morgonhumör då!

Sen när jag kliver upp så ligger hon kvar i sängen och jollrar. Går jag till rummet bredvid och väcker sonen så är det minsann en helt annan ton i pipan. Där får jag vara snabb för att hinna väcka honom och sen ta skydd. Hans morgonhumör är nämligen inte att leka med. Tänk så olika ändå, bara från rum till rum. 

Jag brukar strategiskt ta med mig Junia in till honom, för då vaknar han på glatt humör och ligger och myser med henne så länge jag gör mig i ordning och ställer fram frukosten. Och så hör jag där emellan hur han suckar och säger "Mamma, Junia är sååååå gullig!".

Aaron jag

Idag var sonen ledig från dagis, vi hade nämligen tid för 6-årskontroll och Junia hade tid för sin 5 månaders kontroll!

Bägge barnen fick väl godkänt och även om sonen nu inte var så där jätte imponerad av Mpr-sprutan så gick det smärtfritt ändå.

Junia hade växt bra och vi fick order om att fortsätta precis som vi gör i detta nu. Vilket känns otroligt skönt att höra. Jag är enormt tacksam över att jag hade vett att bromsa in det skenande loket och verkligen ta mig tid att hitta rutiner i vardagen som fungerar för oss. Det säger väl sig själv att allt blir lite halvdant om man inte riktigt hinner med något.

Numera har vi ett starkt band mellan oss, vi har rutiner med ätandet och sovandet och då går också livet bra mycket enklare! För många kan det säkert kännas stressande, det här med rutiner, men för oss är det verkligen A och O för att vi ska få det att rulla. 

Nu har vi varit hemma en stund. Sonen har varit ut och cyklat här bredvid, känner på mig att det kommer bli många kilometrar denna sommar på cykeln eftersom även han nu har bemästrat det. Förra året gick det, men oj så trögt. Att cykla in till stan på 3 km tog en hel dag.

Jag passade på att fortsätta svara på mail och publicera ett samarbete här på bloggen!

Ni hittar det inlägget H Ä R !

Höll på in på småtimmarna igår med jobb, men fick ge mig när klockan kröp mot 1 tiden. En måste ju inse fakta att ens barn bryr ju inte sig om att modern har vakat.

Jobbar

Jag som många andra den här tiden på året, sprudlar verkligen av energi och jag vill göra så mycket!

Väntar otåligt på att hyresvärden ska få jämnat ut och sådd gräsmattan här så att jag får börja bestämma var jag ska ha mitt trädgårdsland i år. Jag skulle nämligen vilja plantera några buskhallon men även jordgubbar, morötter och potatis. 

Förra året hade vi även svarta och röda vinbär här på bakgården som jag, höggravid skördade. Det var tider det, när allt jag tog i smakade som en gudagåva. Den senaste tiden har jag dock inte haft lika mycket flyt med varken bakning eller matlagning. Morotssemlor som har blivit en fadäs, munkar en katastrof och maten har blivit så där halvdan den också.

Minns när jag var yngre att jag inte förstod varför mamma tyckte det var tråkigt att laga mat. Numera kan jag relatera. Vardagsmaten känns allt som oftast lite tråkig att göra. Det blir dom där samma vanliga spenatplättarna, korvstumparna eller lappskojsen. 

En gång försökte jag faktiskt "spica" upp barnens spagetti och korv genom att göra spindlar av det hela. Dottern frågade vad det skulle föreställa och jag förklarade att jag försökte göra spindlar så kanske det skulle kännas roligare att äta. Varpå hon dumförklarade mig och sa att ingen vill ju äta spindlar, plus att det ser ut som slemmiga bläckfiskar. Jahapp jahapp tänkte jag, och gjorde inte det nån fler gång.

Men, så där omedvetet har jag fortsatt i mina föräldrars spår och hållit hårt på husmanskosten här i huset. Försöker att göra allt från grunden och använda så lite halvfabrikat som möjligt. Inte för att det är något fel med det heller, var och en gör som det passar dom bäst, men jag gillar inte riktigt smaken så därav. 

Till helgen brukar jag dock göra lite mer ambitiösa rätter som faktiskt har tagit tid och är en sån där mat som man äter tillsammans med familjen, utan telefoner, skärmar eller annan distrahering. Många av mina vänner brukar kalla det lyxmat, men jag är ju uppväxt med det så för mig är det helt vanlig, god mat. 

Nu ska jag ringa till tandkliniken åt sonen och sen ska vi se vad den här soliga tisdagen har att erbjuda!

Hoppas ni får en bra dag!