torsdag 15 februari 2018 - 22:09

Downs i samhället

Junia rosett2

Under graviditeten oroade jag mig mycket över hur samhället skulle se på min dotter. 

Man önskar ju att människan 2018 skulle vara just så öppensinnad och medveten som många utger sig för att vara. Jag menar, man är mer eller mindre dum om man inte är medveten i dagens samhälle. Om allt. 

Tyvärr går inte all denna medvetenheten ihop med sympati, empati eller respekt. Varken hos vaccinsmotsåndare, veganer eller människor med förminskande syn på de som står utanför normen. Nu säger jag ju inte att alla är aggressiva i sitt sätt att framföra sina åsikter, men många gånger upplever jag att det är lite "What says, goes". Man är medveten om så mycket runtomkring en att det mera ser ut som ett desperat försök att fly undan sina egna problem, än att man faktiskt bryr sig. Man kan absolut förespråka veganism, olika uppfostringsmetoder, kämpa mot plastförbrukningen i världen, prata om religion, involvera sig i politik och sådant, diskutera vacciner etc etc, men så fort man som förespråkare, börjar förminska andra för att de inte står på samma plan som dig, så blir det en motsatt effekt och det är där jag känner att respekten, sympatin och allt det viktiga i en diskussion försvinner.

 

I flera dagar har jag stött på sånt som jag oroat mig för under graviditeten. Tack och lov har inget riktats mot oss, men oroväckande ändå att det ens är något man ska behöva oroa sig för år 2018.  Människor runtomkring som har kommenterat om downs ur ett negativt perspektiv, fruktansvärda kommentarer under vackra bilder av barn med downs, påhopp osv.

Bara för att det finns en diagnos i ett barn, så är det många som tar sig rätten att uttrycka sina åsikter om huruvida det här barnet har rätt att existera. Något som man aldrig skulle kommentera när det kommer till ett barn utan diagnos. 

Jag kom in på Patricia's blogg ikväll och läste kommentarerna på hennes senaste inlägg. Och jag kan inget annat än förundras. Vuxna människor som kommenterar att "Jag tycker att ditt barn ser ut att ha downs" eller "Jag tycker ditt barn är sen i utvecklingen, är du säker på att denne inte har downs?" Vuxna människor, mammor som själva har barm, som lever sig in i sociala mediens värld så intensivt, att dom glömmer tänka i perspektiv, bara för att få något sagt. Mammor, som glömmer att dom hoppar på en 8 månader gammal baby, som inte hunnit göra någon något ont i denna värld, bara för att dom är så jävla medvetna om alla andra, förutom sig själva.

Jag blir mörkrädd på många plan. Och fruktansvärt illa berörd, eftersom jag lever i en helt annan verklighet.

Här sitter jag bredvid min två månader gamla dotter, den absolut mest välskapta, vackra bebisen i min värld. En baby som råkar ha en extra kromosom. Och jag känner mig tvungen att försöka förstå dessa människor. Jag studerar henne, och undrar om jag har upplevt något negativt med downs, så som alla dessa människor vill få det att framstå som?

Vet ni vad som är det absolut mest negativa med downs? Samhällets fördomar. Odd Molly-fittor, som Mia Skäringer en gång sa. 

Det finns få saker som jag har oroat mig så mycket för som jag har gjort när det kommer till alla fördomar. Inget hjärtfel eller mental-störning. Allt som Junia's diagnos medför, känns som smågodis i jämförelse. 

Mitt sätt att hantera människor runtomkring mig, har varit att i redan tidigt skede när de tittar ner i vagnen, berätta om att min dotter har downs. Inte för att dom ska tycka synd om henne eller mig, utan för att jag inte skäms. Det finns inget negativt med min dotter. Hon är absolut inte världens gladaste bebis, tvärtom, hon har inte gett mig ett medvetet skratt ännu. Hon är inte särskillt nöjd heller om man inte bär runt på henne eller serverar bröst 24/7. Idag var första gången jag kunde amma utan bröst-gummi, för att hon nu, vid två månaders ålder äntligen har växt till sig så att hon klarar av att suga från bara bröstet. En del av "problematiken" är sådant som kommer med diagnosen, men mycket av det beror på att hon är en helt ny individ. En individ som inte har förstått att samhället förväntar sig att hon ska leva efter en norm.

Men, likt sina syskon så har hon två vackra bruna ögon med långa ögonfransar som sveper längst kinden när hon sover. En genomborrande blick som ser med förundran och nyfikenhet på omvärlden. Hon är hela min värld och hon är värdefull, på alla sätt och vis.

Hon har inget mer negativt i sig, än vad någon annan har. 

Min vision med alla mina sociala medier har varit att ge er en inblick i hur det är att leva med downs. Att ge ord åt tankar som många anhöriga till personer med downs har. Att göra omvärlden mer medveten. Mitt bidrag till den moderna världen. 

Men många gånger känner jag, att den här världen borde jobba bra mycket mer med sig själv och medmänskligheten in general, än att fokusera så mycket på andra. 

Ibland behöver man, som fullvuxen individ, slänga ut sig själv från alla sociala medierna och ta sig en titt i spegeln. Och det är stunder som denna, som jag ibland tvivlar på om det är rätt val att prata om vårt liv så öppet som jag gör. Är det värt det?

Det är vi vuxna som ska skapa en trygg värld för våra barn att växa upp i. Trots det, så vet jag, att jag som vuxen har bättre chans att skapa en trygg individ i min dotter, genom att förbereda henne på alla fördomar som finns, än att förlita mig på samhällets empati, förståelse och respekt. 

Vart jag sist och slutligen ville komma med inlägget är lite oklart. Hela jag är väldigt osammanhängande för tillfället och får inte riktigt ner något i en bra text. Jag, som många andra i min närhet har slagits av någon form av vinter-trötthet och lever i någon slags limbo, i väntan på bättre tider. Hjärnan har som sagt helt blivit till mos och trots två soliga dagar på raken så har inte jag och Junia sett mycket av den för vi har legat inne och ammat. Och ammat. Och ammat lite till. 

tisdag 13 februari 2018 - 16:39

Hjärtultra suomeksi

Eftersom Junia är född på Kokkola BB och även sköttes på barnavdelningen där så blev det automatiskt en lite mer finskspråkigare vistelse där. Vilket jag i och för sig inte förespråkar eftersom jag vet att språkbarriären är något som vi finlandssvenska är mest rädda för när det kommer till förlossningar. 

Före hon kom så upplevde jag inte något problem med språket, jag tror de försökte sätta de barnmorskor som pratade bäst svenska åt mig och det uppskattar jag. Men efteråt, dear lord vad jag stötte på patrull där. Jag fick en äldre barnmorska med en riktigt dålig attityd, hon vägrade prata svenska med mig. Som tur var så spenderade jag nästan all min vakna tid nere på barnavdelningen, så jag slapp irritera mig på henne.

Nere å barnavdelningen var nästan alla finskspråkiga, och eftersom finskan inte är ett jätte problem för mig så blev det att jag svängde om per automatik och pratade finska med dom också.

När vi sen kom till hjärtundersökningarna så fick vi svenskspråkiga sköterskor som kunde översätta vad kardiologen från Uleåborg berättade. 

 

De flesta barn med downs, eller många föds med något form av hjärtfel. Vissa får milda och vissa får gravare problem med hjärtat. Junia föddes med ett bihljud och PDA (Persisterande ductus arteriosus), ett blodkärl som leder blodet förbi lungorna. I vanliga fall så sluts detta kärl redan i magen, men i Junia's fall så var det fortfarande öppet när hon föddes, vilket är ganska vanligt hos för tidigt födda barn. 

Idag var vi tillbaka i Kokkola på barnpolikliniken för att göra ett hjärtultra. Allt såg bra ut, ductuset är nästan helt borta vilket betyder att vi slipper medicinering och även så bihljudet lät "vackert" som kardiologen sa. En otrolig lättnad! Vet inte hur jag skulle ha klarat ett hjärtsjukt barn till på köpet i den här röran, så något gick vår väg ändå.

Fröken var inte missnöjd på så vis eller omöjlig under undersökningen, men populära var dom inte när dom kom med sina apparater, slangar och ultraljud. Med lite mutande så låg hon ändå så pass stilla att de kunde göra de undersökningar som behövdes men det gällde att ha tålamod.

Som avslut så vägde de henne och hon väger idag 3520 g, så med andra ord har hon gått upp 1185 g sen hon föddes. Det var läkaren mycket nöjda med!

Även hennes hb var så pass bra att hon inte längre behöver järndroppar.

Hon är med andra ord en frisk tjej med mycket bus i kroppen. Allt en mor vill höra alltså!

Junia i babybjornen

Efter ultrat så åkte vi för att äta lite och för att försöka hitta ett par nya byxor åt modern. Mat fick jag i mig, men några byxor hittade jag inte som föll mig i smaken. Jag är en sådan som går i svarta jeans året runt, så många gånger krigar jag med mig själv i den frågan om jag behöver ännu ett till par svarta jeans. Svaret blir allt som oftast att jag nog behöver flera, men idag blev det bara inte till något. En tröja hittade jag dock, den var skön.

Sen blev jag trött på en sekund och så åkte vi hemåt. Det här med att ränna runt en hel dag tär på krafterna.

Nu har vi ammat och ska snart vidare mot Sundby för att åka med moffa på fastlagsjippo vid skolan. Man kan ju bli bjuden på fastlagsbulle om man har tur liksom!

söndag 11 februari 2018 - 21:23

Barnrummet - Det stora bombnedslaget

Barnrummet

När vi flyttade in i vårat hus från 1800 talet så blev jag så himla betuttad i husets struktur. De gamla trägolven som knarrar när man går på dom. De höga fönstren och det höga taket som gör att det känns rymligt trots att 4 personer ska husera i en trea. Jag hade stora visioner redan då. Bilden ovan var inte en av dom. 

Barnens rum har alltid varit missmatchande, och ett rent bombnedslag, var vi än har bott. Det har varit typiska barnrum med rosa och dockor i ena hörnet, och i andra hörnet blått och Spiderman, plastleksaker i alla dess kulörer och en och annat eget tillverkat snickeri i nån skrikig färg som dom gjort i dagis, för så har dom velat ha det. Och jag som mamma har låtit det stå, för jag känner väl att dom behöver få ha som dom vill så länge dom vill ha det så.

Men, nu har äntligen tiden kommit. Det lilla fönstret där de litar på mitt omdömde och har växt ur alla dessa Spiderman, Blixten, Frozen och what not. Dottern har klart och tydligt statuerat att hon inte tycker om rosa mera, utan nu gillar hon svart och grått. 

 

Min tanke med rummet är att det ska passa åt en 8 åring och hennes skolsaker, legon och lite "större-barns-behov" på samma gång som det så klart behöver ge utrymme för sonens kärlek till traktorer och Batman. Ett rum att växa i, men främst ett rum som bjuder in till lek och MYS.

Mina barn är nämligen hejare på att mysa. Det är det absolut bästa dom vet, och det slår alla aktiviteter med hästlängder. 

Jag var också så när jag var liten. Älskade att bygga kojor, ju mindre desto mysigare tyckte jag. Och så låg jag där, och bara njöt. Så gör mina barn också. Bygger kojor, myser med nån bok eller leker med sina gosedjur. 

 

Moodboard nedan ↓

Barnens rum moodboard

Allt inredning kommer från Smallable , och kulören hittar ni bl.a HÄR . Inte sponsrat, simply ett tips efter en hel del surfande!

 

För tillfället sover barnen i en KURA-säng från Ikea. Dom är ju inte jätte fina om man inte målar om dom, och det har jag inte orkat göra, även om visionen var att jag skulle måla om den och att barnen skulle sova på olika nivåer. Men, as we know så tenderar mina visioner att lämna som just visioner. Där i vecka 30+ fanns inte orken längre att börja kräla runt och ta isär, måla och bygga ihop en säng och det här med att barnen skulle sova på olika nivåer fick jag ju glömma. Allt som oftast hittar jag dom ihopträngda i dotterns slaf och där sover dom så gott. Orsaken till det är väl att dom vill vara nära varandra och fram för allt se varandra när dom ska gå och lägga sig om nätterna.

Så, nu har jag påbörjat projekt "Barnrum's makeover". Jag har sålt bort deras gamla möbler och tömmer sakta men säkert bort allt det gamla för att ha en så vit canvas som möjligt. 

Tanken är att jag med så små medel som möjligt ska kunna göra om rummet till en mysig oas för barnen. Eftersom vi bor i hyresrätt så kan vi inte måla om, men jag tänker väggstickers och fina tavlor, och fina detaljer. 

Jag har redan hittat två sängar begagnat (Jippii för begagnat!) som har fått godkänt av barnen. Det blev Ikea's Minnen sängar i vitt. Tanken är att jag ska måla dom i färgen ovan (Montana Gold G7060 Gravel heter färgen). Ovanför ska jag ha skaffat varsin sänghimmel som bilden visar ovan. Ja, jag har snörat in mig så otroligt på senapsgult och petrol blått i kombination. Ljuvligt!

Deras klädförvaring blir en MALM-byrå med 6 lådor som även den ska målas i samma kulör, och ovanför den ska det hängas en klädstång för sånt som ska hängas upp. 

Barnen har också extremt mycket böcker, och dom ska förvaras i en bokhylla som även den är tänkt ska få samma kulör, så där för att hålla det enhetligt när det kommer till möblerna. 

Jag är ännu lite i valet och kvalet om vi ska ta in något skrivbord dit eftersom det tar en hel del plats och så läser dottern gärna sina läxor vid köksbordet ändå, så det känns lite overkill att släpa dit ett sådant bara för att ha.

Leksaksförvaringen är också något vi akut behöver ta tag i. Vi förvarar allt i fula plastlådor för tillfället och det vill jag gärna byta ut mot något annat trevligt. 

 

Hur som helst! Jag tror det blir bra när det väl är klart. Det känns otroligt viktigt för mig att göra det här nu. Stora barnen har varit så oerhört tålmodiga och fina på alla sätt och vis sen lillasyster kom, och många gånger får dom underhålla sig själva så länge jag ammar eller byter blöjor, så då känns det inte mer än rätt att dom har ett rum som dom trivs i.

 

Och med det sagt så ska jag nu gå och vika ihop alla deras kläder som jag så ogenomtänkt slängde på golvet i min framfart. 

Tack för den!

fredag 9 februari 2018 - 13:26

Livet

Kaffe

Ironiskt nog så dricker jag kaffe idag. För mig är kaffe inte gott. Inte fastän hur mycket socker eller mjölk jag dumpar i det. Det är enbart ett desperat försök att väcka denna trötta småbarnsmamman till liv. Vill dock inte påstå att det fungerar riktigt bra. 

Vadan detta drastiska tilltag kan ni ju säkert undra? Svaret är min minsta. Hon har börjat sporta med att vakna där vid kl 3 och INTE somna om. Två nätter i rad nu. Och så skrattar ni säkert och tänker jaa, två nätter är ju ingenting. Nej, det är ingenting, MEN, jag är ändå trött eftersom vi hann bli vana med riktigt smärtfria nätter. Ni vet, vakna, amma, somna om. Inte vakna, amma, mingla, mingla, mingla, somna om 30 minuter före alarmet går. 

Det är ett under att vi har fått uppleva dagsljuset idag, om man säger så. Min hjärna vill bara stänga ner, krypa under täcket och inte alls vara vaken. 

Det är dock inte ett alternativ med tre barn hemma. Klockan 6 fick jag hasa mig upp och börja rycka i barnen. Alla extremt sömndruckna så fick vi i oss frukost och kläder på oss, och storasyster kom sig iväg till bussen. Till och med min annars så pigga polo suckade lite extra imorse, hehe. 

När vi sen kom hem så var resterande av barnaskaran så pass trötta att vi lyckligtvis fick 2 timmar shuteye men jag är ändå tröttare än trött. Det spelar ingen roll hur många tupplurar jag tar om dagen om min nattsömn blir rubbad.

 

Junia 090218Orsaken till mitt sömnproblem är dock väldigt gulligt.

 

MEN, så här lagom tills storasyster kommer hem så ska vi också försöka göra något av dagen. Jag hade planer på att dra med ungarna till hundparken så att hunden också skulle få springa av sig, men eftersom det blåser så pass så vill jag inte släpa med mig den lilla, så jag tror vi håller oss hemma idag. Rensar och söker efter kläder, lagar mat, leker lite och sen, ikväll ska vi alla sjunka ner i soffan och ha fredagsmys med chips och en bra film. Två av tre barn ska också badas, och hunden ska få sina klor klippta. 

 

Igår hade vi fysioterapi och blodprov på agendan. Sonen har fysioterapi si så där varannan vecka, och Junia skulle det tas blodprov av inför nästa veckas hjärtultraljud. Det kändes inte roligt att kliva in i sjukhuset, om man säger så. 

Det har varit många diskussioner om de här den senaste tiden, vad det är med just det här årets februari då ALLA sorters sjukdomar härjar just i detta nu. Kikhostan härjar, massor med fall av RS-viruset och även magsjuka. Som en godisbar av sjukdomar. 

Var det än kommer ifrån så kan det göra den mest sansade mamman till ett hypokondriskt nutjob. 

Igår var jag te.x helt säker på att Junia hade fått någon bacillusk med sig från sjukhuset. Hon har ända sen hon var nyfödd haft en lite rosslande, ansträngd andning. Det här har läkarna sagt att beror på mjölken, och att det inte finns något att oroa sig för. Men jag menar, om vi har det som ursprungsläge, när ska jag då kunna veta om hon faktiskt har fått nån åkomma? 

Hur som helst, att kliva in till ett sjukhus gör ju inte situationen bättre. Snor som flyger och folk som hostar. Ville dränka oss i handsprit när vi kom hem. 

Det här är ju också en sån sak som jag aldrig oroat mig för förut. Så det kan ändra. 

Men, fyssen gick bra för sonen, blodprovet gick bra för dottern och annat än det faktum att vi inte sover så mycket om nätterna för tillfället så är läget ganska stabilt.

 

Imorgon är dagen kommen som jag har väntat på nu i snart två veckor. (Ja, jag är kåtabränd). Jag ska få gå på bio. Med mina vänner. Utan ett endaste barn. Halleluja!

Realiteten i det är väl att jag kommer att somna där på bion, mitt i Mr Grey's smiskande. 

Men, skönt ska det bli att slippa utanför dörren och bara få vara JAG, om så bara för några timmar. Att få klä på sig något som inte är nerdränkt i mjölkspyor (jag badade i det imorse) eller mjölkfläckar på. Att få sminka sig för en orsak och inte bara för att lura ögat att man lever. Det har lite kommit till den punkt att mitt hår har börjat forma sina egna dreads för att jag inte har borstat håret på flera dagar, eller det faktum att jag legit kan gå förbi spegeln här hemma och bli skrämd för ett ögonblick utav min egen spegelbild. Ack detta liv! Man får ju bara tänka att allt har sin tid. Nu är det mjölkspyan, läckande bröstens och spädbarnstiden. Sen tänker man naivt att man ska återgå till det vanliga livet där man har en fin balans mellan vuxet socialt liv och ett fungerande vardagsliv med barnen, men faktum är ju att efter spädbarnstiden så är det som om någon suttit på ens förmågor att tänka, prata och bete sig vuxet i sociala sammanhang, att man lika gärna platsar på ett dagis ist. Det skulle absolut inte förvåna mig om jag skulle fråga efter saltet imorgon med bebisröst. Och så blir man så där gammal i ungdomarnas ögon. Ooja. 

Jag är 5 år äldre än min lillebror, 3 år äldre än syster. Deras vänner ser på mig som om jag vore 40+. Och så får jag ålderskris, för att jag egentligen inte är så där tråkig och ospontan som de tror att jag är det är bara det att jag inte orkar vara rolig, konstant berusad eller värst spontan. Sen har vi ju det faktum att jag inte kan vara det heller. Men ja, nothing gives you så mycket ålderskris som att umgås med ungdomar i deras prime-time. 

Vad var det inlägget egentligen skulle handla om idag? Ingen aning. Ni får ta det som det kom.

Det är fredag. Hjärnan har ruttnat för länge sen och jag önskar er en trevlig helg iaf! 

tisdag 6 februari 2018 - 22:05

Ljuva vardagen

Junia maxomorra 3

En tisdag i sedvanlig ordning. Eller inte.

Idag kom nämligen stora dottern hem efter en två veckors lång semester i Thailand. Brun som en pepparkaka, flätor i håret och en saknad som gick att ta på. Även ett jetlag som hette duga.

Vi har spenderat kvällen hos mina föräldrars, för omväxlings skull, höhö. Vi är relativt ofta där när jag har barnen hemma, speciellt den här veckan när moster är hemma från Uppsala också. Det är skönt att få komma hem. Att inte alltid vara den som måste stå för maten, eller underhålla barnen. Det är skönt, att ha någon som tar hand om en där emellan. 

Stora barnen har mer eller mindre vuxit upp i det huset eftersom min familj alltid har varit mitt stora stöd i vardagen. Utan dom skulle nog inte den här mamman vara så värst stor på jorden. Inte för att jag är det nu heller. 

Hur som helst så fick vi min mammas goda lasagne till middag, jag och stora dottern gick i bastun i ett försök att bota min sjuka arm. Flera nätter i rad har jag nämligen vaknat av en sån otrolig smärta i höger underarm. Läkarna gissar på en nerv i kläm iom att jag har ganska oergonomiska ställningar om nätterna när jag ammar. Själv vet jag inte, men det jag vet är att jag inatt har värkmedicin i beredskap. Här om natten sov jag några ynka timmar, sen låg jag och oroade mig för att jag höll på att få en blodpropp. Jag ringde till och med jouren, men blev helt förlöjligad där så det gav ju ingen tröst i våndorna. 

Är det inte underligt det där. Under förlossningens gång så stod jag ut med massor med nålstick, som jag i vanliga fall är llivrädd för. Jag kämpade mig igenom smärtorna efter kejsarsnittet, like a champ om man får säga det själv. Men, när man ligger hemma i sin säng och känner av smärta i andra delar av kroppen, då blir man minsann ynklig på en gång och vill bara ligga och böla.

Hem kom vi iaf där vid 21 snåret, efter mycket om och men. Stora dottern är rejält jetlaggad så det var många tårar och suckar förrens vi kom oss iväg. Men, nu sover dom skönt i sina sängar och jag ska avnjuta min svampsoppa till tonerna av en missnöjd minsting. 

 

Våra vardagar är ganska inrutade numera. Skolsjutsar, möten, terapier, kontroller etc etc. Vi är nästan aldrig helt lediga, och de dagarna vi faktiskt är det så tar vi ledigheten till en helt ny nivå och hasar runt i pyjamas dagen lång, och äter frukost kl 11.

fickorna

Igår gjorde vi pizza och myste under trettiofem filtar, ungefär. Vi bor nämligen i ett äldre hus och när det kryper mot kallare gradrar så känns det minsann här. Stickasockor, plädar och lager på lager är en överlevnadsstrategi här. 

pizza

Det fick bli allt för ikväll. Jag har ungefär tre sekunder på mig att äta min soppa nu förrens helvetet bryter lös här bredvid mig. Ack denna spädbarnstid!

måndag 5 februari 2018 - 18:48

Att förutspå eller välja bort

Junia vecka 25

 

I samband med att Junia kom, och iom hennes diagnos så blev vi föräldrar erbjuden genetik kartläggning i Uleåborg.

Detta är något som de flesta föräldrar med barn med handikapp blir erbjudna, men även något som jag har förhållit mig tveksam till. 

Tanken med det hela är ju att kunna kartlägga varifrån handikappet kommer ifrån, om man bär på den genen. Detta för att kunna "förutspå" om nästa barn också kan födas med ett handikapp. 

 

Jag reflekterade inte desto mera kring det hela när barnläkaren i Kokkola erbjöd det, sa att jag skulle fundera på saken och återkomma. För mig kändes det onödigt eftersom jag inte vill ha flera barn, och på så vis inte känner behovet av att veta. Och dels också för att jag lever med den inställningen att det inte spelar någon roll. Skulle det ha gjort det så skulle ju Junia högst troligen inte finnas hos oss idag. Men också för att det känns som att man letar efter en syndabock i det hela, och på så vis fokuserar på det negativa i det hela, ist för att vara tacksamma över den fina dottern vi fick. 

Jag känner mig så otroligt tudelad till alla dessa tester som utförs när det kommer ett handikapp med in i bilden. 

Finns dessa tester i ett välmenande syfte, eller finns dom för att rensa bort och bilda ett samhälle med enbart "friska" människor? 

Jag menar, det finns ju dolda handikapp också. Nästan varje människa du möter på idag lever med en diagnos, så det här med den "Perfekta människan" finns ju ändå inte. 

 

Numera finns det fyra olika steg att ta för att fastställa en diagnos för downs.

KuB-testet som görs i vecka 12, där man tar blodprov och även mäter nacksvullnaden på fostret. Det här testet ger sen svar på om det finns möjligheter till kromosonavvikelser. Det här testet har blivit obligatoriskt numera, förut gjordes det enbart i samförstånd med föräldrarna och om läkarna ansåg att det fanns behov till det (hög ålder, högriskgraviditet, trisomier i släktet etc etc). OBS! Tydligen så är det inte obligatoriskt, vilken tur att det finns valmöjligheter där också! Tyvärr blev det framlagt åt mig att det blivit obligatoriskt, men bra att ni hojtar till så att nästa som ska göra det ver bättre! :)

Nästa steg är ett test som kallas NIPT, Non-invasive prenatal test, vilket enbart är ett blodprov som man tar ifall att föregående test indikerat på att det finns en kromosonavvikelse. Blodprovet tas av mamman. Detta test bekräftar i sin tur inte vilken trisomi fostret lider utav (Downs syndrom, trisomi 21, Edwards syndrom, trisomi 18 eller Pataus syndrom, trisomi 13) utan enbart att det finns en avvikelse. 

Detta prov tas även detta i tidiga veckor, och det är här det blir etiskt klurigt, för mig iaf. Testet är nämligen framtaget för att helt eliminera kromosonavvikelser, därav tas det också i så pass tidiga veckor att abort är möjligt. 

Jag tog testet, men jag önskade att informationen kring det hela skulle ha kommit från barnmorskan och inte från internet. För mig blev det förklarat som att NIPT är lika säkert som fostervattensprov (svarsmässigt alltså, NIPT är helt riskfritt för fostret iom att det enbart är ett blodprov), men det visade sig ändå att jag var tvungen att göra fostervattensprov för att kunna fastställa vilken trisomi det gällde, vilket man ju kanske i det skedet vill veta, jag menar, KuB-testet ger ju heller ingen diagnos, utan enbart en riskbedömning. Så för mig kändes NIPT både oetiskt och onödigt.

Junia's diagnos blev sedan fastställd genom fostervattensprov, och sedan ännu bekräftad via blodprov efter hennes födelse. 

 

Och som sagt, jag är tudelad. Jag anser inte mig själv ha den rätten att välja bort ett barn, bara för att det kanske inte uppfyller de "krav" som sahället ställer på en. Det borde inte vara min uppgift som förälder. 

Jag fick en kommentar i förra bloggen som sa något i stil med att jag borde ha gjort abort, att hon enbart kommer bli en börda för samhället. 

Mitt val att behålla Junia baserade sig på att hon var ett litet barn, som redan då låg och sparkade i min mage, min kärlek till henne fanns redan där, så fastrotad och så äkta. Sen också bara det faktum att jag skulle ha varit tvungen att föda ett barn i vecka 22, som med dagens läkarvård skulle haft goda chanser till överlevnad, kändes för mig otänkbart. Men också det faktum att jag har betalat skatt under alla mina år ute i arbetslivet, jag känner att om mitt barn är i behov av vård, så ska det också finnas med tanke på de många tusentals euron jag har betalat i just skatt.

Junia's liv är värt allt, och om hon i framtiden behöver hjälp, så kommer jag, som hennes mamma, att hjälpa henne. Det är inget som samhället behöver ta på sig, det ända samhället behöver göra är att ge rum för olikheter och acceptera att det finns människor med andra förutsättningar i livet. 

På grund av detta så har jag också känt mig skeptisk till genetik kartläggningen också. 

Men, jag inser ju också att alla har inte möjlighet att ta hand om ett barn med specialbehov. Det krävs tid, ekonomi och fram för allt förmågan att omdirrigera sitt liv och göra rum för mer än bara ett barn. För dessa människor så är ju dessa tester något som kanske kan hjälpa, i alla de val som de ställs inför när det kommer till deras barn. 

Jag tror, att jag, om någon månad, kommer att åka iväg till Uleåorg för att göra denna utredning ändå. Inte kanske pga just rädslan för downs, iom att jag inte ska ha flera barn, men pga en viss nyfikenhet. Det kommer ju fram andra saker också i denna kartläggning, som jag inte har en möjlighet att veta om eftersom jag är adopterad. Jag vet inte vad jag bär på för gener, jag vet inget om min familjs hälsohistorie, så jag skulle göra det pga nyfikenhet. Men också för att jag har barn som inte har downs, men som också kan bära på den genen. Kanske det är något som de vill vara varse om sen när den dagen kommer när dom vill skaffa barn. Kanske det inte spelar någon roll, eller så gör det. Det är inte min plats att dömma deras val sen när den dagen väl kommer, men om dom önskar få ett svar, så kan jag ge henne det i såna fall. 

Hur skulle ni tänka kring detta?

Sidenote: Jag drivs inte av någon religion, därav kan jag inte tala från religösa aspekter kring det hela. Sen vill jag också påminna er om att det här är mina tankar, åsikter. Jag är inte felfri, och jag kanske inte ens tänker rätt i det här heller, men jag gör det som känns okej för min egen del. Det är inte heller min plats att döma någon, och om det har framstått som att jag skulle dömma folk så ber jag om ursäkt! Jag försöker att inte se med kritiska ögon på något, men realiteten är ju också att alla lever vi olika liv, med olika förutsättningar och tankegångar, vilket så klart skapar en barriär mellan oss på ett eller annat vis. 

Alla är ni välkomna att läsa min blogg, men ni är också kapabla att ha en egen åsikt och egna tankar. Det som fungerar för er, ska ni också fortsätta med om det känns rätt. Min tanke med min blogg är enbart att öppna ögonen, kanske ge lite perspektiv kring ämnet. 

 

Junia 6 veckor2

lördag 3 februari 2018 - 21:56

Föräldraskapet då & nu

Jag och barnen genom tidernaNog har man själv allt ändrat genom åren, nästan till det bättre om man får säga så ;)

 

I samband med att min förstfödda blir 8 år om några veckor, så har jag reflekterat lite över huruvida åren har ändrat min syn på föräldraskapet. Inte bara min syn på det, utan mer hur det har ändrat i samband med att samhället har ändrat och jag själv har vuxit i min roll som förälder. 

Natalia är född 2010, Aaron 2012, det är med andra ord snart 6 år sen jag senast hade en liten en. Nu, med en sex veckors bebis så kan jag tycka att det känns som en helt ny värld, trots att jag borde känna mig bekväm och van i min roll. 

När jag blev mamma första gången så var jag bara 17 år gammal. Jag var bara ett barn jag själv, vilket var något jag avskydde när folk påpekade det. Men så klart, det låg en stor sanning i det. Jag var bara ett barn. 

Livet ändrade inte för att jag blev gravid. Jag tror inte att jag någonsin reflekterade över hur graviditeten påverkade min kropp fysiskt, eller mentalt. Vi fortsatte bara leva som de tonåringar vi var. Ännu min sista trimester kunde man hitta mig i framsätet på volvon utanför en hemmafest mitt i natten. 

Att jag skulle vara medveten om omvärlden fanns inte på kartan. Vi levde i vår lilla bubbla, delvis pga att vi var unga och delvis för att vi var förstagångsföräldrar. Vi visste ingenting. Och delvis bidrog också samhället till det. Allt som oftast så gjorde ingen sig besväret att förklara desto djupare gällande något, utan tog väl mer eller mindre förgivet att det helt enkelt skulle gå i stöpet. Vi fick ingen information om vaccinationer, försäkringar, hur man klädde sitt barn under vinterhalvåret, det faktum att amningen de första veckorna skulle vara en pina pga sjuka bröst, eller det faktum att det ens kunde bli akut kejsarsnitt etc etc. Ni vet, såna där saker som i dagens läge är vanligt att det informeras om. Allt går ju framåt på 8 år liksom. 

Sen var inte sociala medier alls a thing ännu då. Man hade möjligheten att stänga ut alla pekpinnar, välmenande råd och allt som egentligen kunde påverka en, om man ville. 

Det är jag delvis väldigt glad över. Att som ung, förstagångenförälder behöva ta sig an alla dessa råd, pekpinnar osv osv nu, tror jag inte skulle ha varit en enkel sak. Man behöver helt enkelt lite skinn på näsan som förälder i dagens läge. 

Jag tyckte helt enkelt att de åren som de stora barnen var små gav mig en bra grund, ett bra självförtroende i min roll som förälder. Jag oroade mig inte, utan carpe diemade mestadels

 

Men, så kom Junia. Och helt plötsligt klev jag in i en värld, som jag trodde var välkänd för min del, men som hade ändrat totalt. 

Jag har gått från att vara självsäker, till att vara en oroande, lättskrämd nybliven mamma. Och ibland irriterar det mig. 

I grund och botten är jag inte en osäker person. Jag lever med det tankesättet att jag gör mitt bästa, men, allt för ofta, speciellt sen Junia kom, så kommer jag på mig själv att känna en enorm ångest över vaccinationer, oro för att hon inte växer som hon ska, jag känner dagligen efter hur jag mår för att inte förlossningsdepressionen ska få ett grepp om mitt liv igen, smittorisker och nu sist så har jag snörat in mig på det faktum att Junia's andning låter så himla ansträngd iom hennes grymtande och högljudda ljudeffekter. Sånt som jag aldrig skulle ha oroat mig för med stora barnen om det inte svart och vitt skulle ha varit ett problem just då. 

Det har så klart enormt mycket med sociala medier att göra. Det gör oss mer medvetna, men också ibland osäkra. 

Det går liksom inte att undvika. Dagligen dyker det upp frågor gällande föräldraskap i något forum. Saker som man aldrig tänkt på, men som ändå nestlar sig in och drar igång tankeverksamheten. Man ser mycket mer av andras liv, och har därmed något att jämföra med, både på gott och ont. 

 

Jag har ännu bibehållit någon sorts förmåga att välja bort den informationen som jag inte behöver, men, många gånger tänker jag på hur otroligt påfrestande och svårt det måste vara att bli förälder för första gången i dagens samhälle. Man får mer eller mindre alla välmenande råd och pekpinnar på köpet, vare sig man vill det eller inte, och med tanke på hur nytt och livsomväldigande bara barnet i sig är, så kan jag tänka mig att det är svårt att veta om just den där svindyra bärselen är just så nödvändig som mammorna på facebook gruppen påstår, eller om dom där punkteringsfria hjulen är ett måste, eller det faktum att man borde vara självutnämnd vaccinationsexpert för att inte bli nermejad av allvetare, eller om barnet dör för att man två dagar före dennes 3 månaders dag får smaka på fast föda, eller alla dessa kemiska kompositioner som finns i barnmatsburkar, är det man borde ta till fasta på under sin resa mot föräldraskapet. 

Förstår ni hur jag tänker? Jag menar inte att det är en dålig sak, det här med att vara medveten som förälder. Men ibland undrar jag om man är FÖR medveten? Finns det rum för misstag eller är allt förutspått och noga uträknat redan? Finns det möjlighet att få lära sig nå mera?

Jag tycker iaf att det både är bra, men samtidigt också jobbigt. 

Jag vill kunna slappna av med Junia så som jag gjorde med stora barnen, på samma gång som jag känner mig trygg i att vara förberedd. 

Men som sagt, allt förändras. Och vi med det. 

Några korta konkreta saker som gjorde att jag ens skrev om det här ämnet;

- När vi kom hem med Natalia så var det ingen som sa något om en köldgräns gällande småbarn åt oss. Vilket kanske skulle ha varit nyttigt med tanke å vilken vargavinter vi hade det året hon föddes. Svinkallt och mycket snö. Från det att hon var 3 månader gammal så sov hon ute i vagnen i ur och skur. Vilket iofs inte har skadat henne alls. Hon har förmodligen bäst immunförsvar av oss alla och har varit sjuk ungefär 5 gånger under sina 8 levnadsår. 

Numera har spädbarn en köldgräns på -10 grader, vilket te.x idag, denna otroligt vackra vinterdag, gjorde att jag mer eller mindre sprang med Junia mellan dörren och bilen för att hon inte skulle hinna ta så många dödande andetag. 

- År 2010 var ju året då svininfluensan härjade, och med den kom den stora vaccinationsmissen som sen gav biverkningar som narkolepsi. Vilket gjorde att det föddes vaccinationsmotståndare i stora mängder. Men före det, så var det få som ifrågasatte vaccinerna, eftersom det var välbeprövade vacciner. Tänk er det. Ett misstag och samhället är beredd att gå tillbaka 40-50 år i tiden där epedemier härjade och skördade offer. 

Hur som helst, jag var inte rädd eller orolig över förkylningar eller övriga smittor då. 

Nu, 8 år senare är jag livrädd att gå utanför dörren med den lilla, just pga allt motstånd. Helt plötsligt blev vi enormt begränsade, och med tanke på min livssituation där det inte finns en andra part som kan ta hand om babyn så länge man åker och handlar, så har det också gjort att jag har hamnat att ha Junia och skötas mycket mer än vad jag egentligen skulle vara redo för. Varje vecka, i flera timmar. För att vi måste ha mat. För att stora barnen behöver stimulans. För att jag behöver gå på möten. För att livet helt enkelt inte stannar upp för att man får barn. 

- Om vi ska gå tillbaka så långt som till mina lågstadieår, och röra lite vid ämnet mobbning. Jag hade jätte jobbigt med mobbningen under mina år i lågstadiet. Riktigt jobbigt. Men, jag kunde gå hem, och jag hade en frizon ifrån mobbningen när jag var hemma. 

I dagens läge är det inte så. Barn, unga har telefoner, och vistas i allt yngre ålder på olika forum, och med det så når också mobbningen ända hem. Det finns aldrig någon paus. Dina barn som du tror att tryggt sitter i sitt rum, kan bli mobbad i just den sekunden som du tänker på det.

Vilket så klart oroar mig. Natalia har telefon. För att hon måste. Hon åker nämligrn varje morgon, kl 7:45 med bussen till skolan. Går 400 m i mörkret och ska i samband med det korsa en relativt hårt trafikerad väg, i morgonrusingen dessutom, när alla ska till jobbet. Sen ska hon hem igen efter skoldagens slut med buss. Ni förstår nog själva att telefonen behövs, så att jag vet att hon kommit sig ända fram till skolan, men också så att hon kan ringa ifall något händer. 

Än så länge har hon inte tillgång till några sociala medier, och det kommer inte hon ha på många år ännu. Men, jag oroar mig redan för den dagen då hon får tillgång till sociala medierna. När man ser hur inte ens fullvuxna människor kan låta bli att mobba, slänga glåpord efter varandra, hur ska det liksom då kännas tryggt att låta henne ta del av det. När allt detta med sociala medier var nytt så var det ju inget som var nödvändigt, man behövde inte vistas där. Numera så hänvisar skolan till grupper på facebook eller andra sidor som en del av läroplanen. Skolor finns på instagram och allt finns helt enkelt på internet. 

Det är verkligen på gott och ont. Även om man tar sitt ansvar och lär barnen vett och etikett på sociala medier, så är det ju plus minus noll om de inte möts med samma medel. Eller vice versa. 

 

Bara några av de sakerna som har ändrat under de senaste 8 åren, är det något ni kommer att tänka på?

Det kan mycket väl hända att jag är ute och seglar också. Kanske jag skötte mitt föräldraskap från under en sten också. Kanske det alltid har varit så här. Kanske det beror på att hela grejen med just Junia's downs har vänt upp och ner på hela min syn på föräldraskapet. Kanske jag försöker hitta en gemenskap i det som inte kan erbjuda en gemenskap för just oss? Vem vet?

Men, jag öppnar upp för en diskussion här! Vad tycker ni?

 

Nyfodda barn

 

Med det sagt så ska jag avrunda detta evighetslånga inlägg. Jag tenderar skriva så ofantligt långa inlägg om saker som jag gått och grubblat på en längre tid. 

 

Ha det bra & ta hand om varandra!

 

fredag 2 februari 2018 - 14:35

Februari

Junia3

Tänk att det är februari redan!

 

Månaden när min förstfödda blir 8 år, hur galet är inte det!?

 

Är det inte underligt hur det här med tidsperspektiv ändrar genom åren. I yngre år gick dagarna, veckorna och månaderna så himla långsamt. Dagen före man fyllde 18 hade åtminstone 36 timmar. Kanske det beror på att man väntade på så mycket i den åldern? Numera vaknar jag och så hinner jag vara vaken i 15 minuter ungefär. Inget väntande längre, allt bara händer. 

Vi kan mycket väl använda den här dagen som ett exempel. Vi vaknade i helt rimlig tid, för att vara en mor och ett spädbarn vars sömn är ytterst oregelbunden ännu. Klockan 9 var det dags för blöjbyte, klädbyte och morgonamningen. Sen var det bara att starta igång dagen. 

Junia somnar alltid om efter morgonamningen, vilket ger mig och hunden ett litet fönster på ca 45 minuter att få undan morgonbestyren. Idag var inget undantag. Att solen sken var bara ett enormt plus. 

Vi gick sedvanligt ut på gården och lekte av oss lite energi. Vera älskar snön och skulle nog leka i snön i all evighet om man inte skulle ha en sån partypooper till matte. När barnen är hemma så har dom snöbollskrig och hon är verkligen i sitt esse. Idag fick hon nöja sig med att matte sparkade lite snö åt henne. 

När vi kom in så skulle Junia matas igen, och det är nog det som tar tid. Hon älskar att ligga vid bröstet hur länge som helst. Tror vi ammar 90% av tiden, åtminstone känns det så. 

När hon sen blev klar så satte jag henne i bärsjalen och dundrade igång musiken och så var vi igång med storstädningen. Man kan gott och väl påstå att det behövdes. Undertecknade har inte varit den aktivaste när det kommit till städningen den senaste månaden. Har slarv-städat, så där så att det är representabelt ifall att någon skulle sticka in på besök, men också så där så att det krävs att vissa dörrar hålls stängda. 

Och här är vi nu. Många timmar senare. 

Jag rensade ur Junia's kläder och fick smått panik över att storlek 44 är urväxta. Som vi stressade med att hitta kläder i just den storleken när det blev klart att hon skulle anlända tre veckor tidigare. Läkaren hade mätt henne till en vikt på 1,9 kg så kvällen före hon skulle komma så rände jag runt halva stan för att samla ihop små små kläder så att ungen skulle ha något att ha på sig. När hon sen väl kom var hon inte fullt så liten som läkaren förutspådde, men hon drunknade ändå i sina 44 pyjamasar. Nu är dom för små, och en del ska jag ge vidare till någon som behöver, men några plagg sparade jag i barnens klädlåda. Roligt att ha sen när barnen vill veta exakt hur små dom var, en gång i tiden. 

Min tomma moderskapslåda fyllde jag med blöjor, påslakan, täcke och några gosedjur, den ska nämligen till fammo's så att hon har när fröken ska dit på besök. 

Hemmet är städat, kläderna rensade, hunden rastad och med tanke på att jag började kl 10 imorse och klockan är 15 nu så säger det väl en hel del om hur snabbt tiden går för en som inte längre väntar på att få körkort eller slippa in på krogen. 

 

Om en stund ska vi försöka ta oss ut på en vagnspromenad, man kan ju inte städa bort en dag med solsken, man borde ju vid det här laget ha vett att ta till vara på de få timmarna som det här landet erbjuder somewhat solsken. 

Livet som mammaledig är gött också, inte bara intensivt och struligt. Det är himla trevligt också att bara få hasa runt i pyjamas, snusa på bebis och ha en utomordentligt bra orsak att få ligga på soffan majoriteten av tiden. 

Om den här fredagen sen är som de flesta fredagar så åker vi och hälsar på nån av far eller morföräldrarna, och helt plötsligt är den här dagen ett minne blott. 

 

Som vanligt så bloggar jag väldigt sällan under helgerna, försöker ge rum för familjetid och att ladda batterierna inför en ny vecka. Ibland tummar jag lite på den regeln också, men för det mesta så är det tomt här under veckosluten, så, med det önskar vi er en trevlig helg! 

 

Vera 3

fredag 2 februari 2018 - 07:00

Nya bloggen 2.0

vecka 30 Rebecka Hagert

Välkomna till min nya blogg!


Det är här jag ska husera numera är det tänkt! Vi får hoppas att alla parter gillar det och att vi får en lika skön stämning som på min gamla blogg.

Jag inser ju att det var lite elakt av mig att så där abrupt pausa och hålla er på sträckbänken efter ett så intensivt blogghalvår som jag hade före dottern föddes.
Men, jag vet att många av er förstår. Den här pausen var mer än välbehövlig, den var nödvändig.
Hela min existens, framtill dagarna före dottern kom, bestod av att enbart överleva. Adrenalinet som hade rusat på i kroppen i flera månader, bara för att ta udden av allt och hjälpa mig igenom allt som jag bar på, det slutade dock flöda efter förlossningen, och jag kände av den enorma tröttheten.

Nu är hon dock här, och har redan hunnit bli en månad gammal, jaiks liksom! Jag vet att många som inte följer mig på Instagram (följ mig, encjansson) är nyfikna på vem hon är och hur livet efter förlossningen har blivit.

Vår vardag har så där försiktigt hittat ett spår att gå i och jag känner att orken och motivationen och fram för allt möjligheten sakta men säkert börjar komma tillbaka.

Vi har en hel massa att prata om känner jag. Som sagt, hur livet efter förlossninen blev, mina tankar och känslor kring det hela. En förlossningsberättelse kanske en borde knåpa ihop, om inte för nån annans skull, men för mig, tänker jag. Vem är år nya familjemedlem? Hur det känns att vara trebarnsmamma? Hur det känns att börja om med spädbarnsåren? Ja, ni vet, en hel del hinner hända på en månad.


Och för er som inte vet vem den här matta, svamlande individen är så HEJ, jag heter Emilia, och det är jag som ska fungera som er kvällsunderhållning ist för kaffedrickande, biobesök, sex eller annat gemytligt. Det är tänkt att jag, denna arma kvinna, vars hjärna har förvandlats till mos, med jämna mellanrum, ska kunna leverera slagkraftiga, vardagliga inlägg med hög igenkänningsfaktor, men även med de mest simpla orden väcka förståelse, för livet som förälder till ett solskensbarn.

Det är en learning-curve för alla i detta skede, jag är så pinfärsk som man bara kan bli inom just området handikapp. Men, där för många veckor sen, när jag stod med orden "Downs syndrom" ringande i mit huvud och en känsla av tomhet och ensamhet, så kände jag att jag behövde börja någonstans.
Så jag började skriva. Om hur det kändes, när jag, den unga tvåbarnsmamman, helt plötsligt fick reda på att mitt tredje barn skulle komma med något extra. Jag skrev om läkarnas missar, om känslorna och oron jag bar på. Om sorgen som nestlade sig in i mitt liv. Om acceptansen. Om resan mot förståelse. Jag skrev och hällde verkligen ut mitt hjärta i orden och texterna, ända fram tills att min dotter föddes.
Helt plötsligt hade jag inget att skriva om. Tankarna snurrade runt i huvudet som en gröt och det mest avancerade jag kunde åstadkomma var Ja, Nej eller Kanske. Mitt huvud tog helt enkelt paus.

Varför? För att jag inte fick downs. Jag fick en dotter.
För er som vill läsa om mina tankar och resan hit så finns det hoppeligen till er förfogan här nedan, men annars är det fritt fram att fråga och min gamla blogg kommer finnas kvar också.

 

Men, för er som är nya och inte orkar skrolla igenom mina gamla inlägg, here's what you need to know;

 

Jag gillar sol, hav och skogen. Jag gillar att vandra, hästar, musik, matlagning, inredning och möbeldesign. Jag gillar familjelivet lika mycket som jag gillar en cider på en uteservering med mina vänner. Dricker hellre varm choklad än kaffe. Instagrammar lite väl mycket. Älskar bohemiska stilen. Drömmer om att köpa en dubbeldäckare, renovera den och bo nära havet. 

Jag gillar inte myggor. Livrädd för ormar. Höjdrädd och löjligt farträdd. Svimmar av blod & får mardrömmar av clowner. Gillar inte samhällets alla moderniteter eller tankesätt. Lider av grym telefonfobi, avskyr att prata i telefon.

Om du ska trivas här så behöver du förstå dig på sarkasm och dålig humor, jag tenderar utöva bägge av det. 

Välkomna!

 

vecka 30 rh6

Foton tagna av den talangfulle och underbara Rebecka Hägert, hennes blogg hittar ni HÄR !

måndag 25 december 2017 - 05:46

7 utkast senare

Jag har försökt blogga från och till i flera omvarv nu. Men det slutar alltid med att inläggen sparas som utkast, inte för att ämnet i fråga skulle vara dåligt, men min hjärna är så disträ och vandrar iväg på egna vägar så att få knutit ihop säcken känns mer eller mindre omöjligt.

Det finns många korta nyckelord som kunde förklara hur allt känns för tillfället. Omtumlande. Skört. Spännande. Skrämmande. Råddigt. Ovant. Avdramatiserat. Tacksam.

Dagen då Junia kom till världen så var det som att en sten släpptes från mitt bröst. Den där stenen som jag burit på i min ensamhet i flera månader. Som har känts så himla definitiv, kvävande, okänd och skrämmande.

Först av allt känner jag mig så fruktansvärt dramatisk. Nästan som att jag lurat er.
Det är ju själva downs som har varit elefanten i rummet, som har varit just så främmande och skrämmande för mig. Så när jag väl fick se min lilla flicka, och såg att downs var, är, en så himla liten del av det hela just nu, så kändes det som att jag hade lurat in er i en fälla av medlidande, onödig sorg och ponerande.

Så klart finns det en oro kvar inom mig. Men den är varken större eller värre än den oron som man dagligen bär för alla sina barn. Den var liksom inte något som jag inte kunde klara av, hittills iaf.

Nu är hon ju bara några dagar ung ännu, och mitt humör pendlar en hel del pga alla hormoner.

Jag har varit livrädd. Jag var livrädd när jag låg där ensam på bb och läkaren sa att vi plockar ut henne nu. Att ligga och stirra upp i taket när dom plockar ut ens barn, helt ovetandes i vilket tillstånd hon skulle vara. Oerhört skrämmande.

Men också en enormt häftig upplevelse och allra mest en enorm boost för självförtroendet.

Jag klarade det. Jag klarade av hela graviditeten, som har gjort så ont, prövat mig så hårt. Jag klarade av att möta många av mina stora rädslor helt själv, utan att drabbas av panik. Jag klarade av att höra att min dotter inte mådde så bra i magen. Jag klarade av att åka hem, ordna allt med stora barnen och kring julen. Jag klarade av flera timmar av smärtsamma värkar. Jag klarade av att ta den informationen om att hon, 20.12, en helt vanlig onsdagsförmiddag, skulle plockas ut via snitt. Snitt som jag varit så oerhört rädd för sen jag fick stora dottern. Inom loppet av en timme hade dom satt kateter, rullat in mig i operationssalen, gett mig epidural och börjat på. Smärtan som jag var så rädd för att inte klara av.
Jag klarade av att några timmar senare att kliva upp och duscha.

Jag hade faktiskt hjälp. Junia’s pappa kom trots allt, och var där stundvis. Men, han var inte den tryggheten jag behövde.
Jag var min egen stora trygghet.
Mitt tysta mantra var nog att inte få panik, du har klarat dig så här långt.

Och när jag skriver de orden så rinner tårarna. För jag är så otroligt stolt över mig själv, men på samma gång känner jag mig så oerhört trött. Som att förlossningen var slutet av en jobbig era, och när den väl var över, så bara släpper det. För stunden så orkar man inte längre hålla ihop.

Vi kom hem för två dagar sen, och allt har känts väldigt ovant. Ovan att ha en liten en som kräver min uppmärksamhet dygnets alla timmar. Ovan att hantera en så liten människa. Ovan att få vardagen att normalisera sig.
Amningshjärna eller bara ren och skär förvirring, ingen aning. Hemmet ser dock ut som ett bombnedslag, det ligger små klädesplagg och strumpor lite överallt. Disken hopar sig. Tvättberget är ett faktum. Det är med andra ord ett milt kaos för tillfället här hemma.

Men, kanske det får vara så, två dagar efter hemkomst. Kanske jag borde tillåta mig själv att läka, hinna ifatt och njuta av min lilla familj.

Ni får ursäkta de dåliga mobilbilderna. Modellerna är ju desto finare!

Junia är för övrigt en mycket snäll och nöjd bebis.
Pga att hon är prematur så sover hon väldigt mycket och ger mig på så vis ännu en viss rörelsefrihet. Hon säger inte så mycket om hon inte är hungrig eller behöver ny blöja.
Bara tanken på att hon ännu skulle rymmas i min mage är stundvis skrämmande, hon är så skör, på samma gång som hon är otroligt välmående för att ha kommit för tidigt och ha ett litet PDA (biljud) .
Hon äter bra och vi har fått amningen att fungera. De mysigaste stunderna är just när vi får amma. När jag ostört får se på henne. Smeka hennes kind. Dofta på hennes hår.
Fina stunder som jag fått ha med alla mina barn.

Igår firade vi jul. Den där julen som såg ut att gå i stöpet, pga en liten christmas-crasher.

Storasyskonen fick träffa henne för första gången och det gick ändå bra. Stora dottern har skött och skött ända sen hon kom, men storebror tror jag fick lite overload med både julafton OCH en ny lillasyster så han hade det lite kämpigt igår. Det blev bättre sen när han fick åka hem till pappas och bygga lego. Alla har inte lika lätt för förändring som stora dottern har, och jag kan relatera bra mycket mer till sonen när det kommer till just förändringar, så det gäller att ha tålamod och förståelse. Han har ju varit min lilla bebis i 5 år. Alltid varit den som fått sitta i famnen eller bli buren eller tyckt om att mysa. Allt det där kan vi ju så klart göra än, men tror att både jag och han kände av det faktum att han blev stor så fort han kom in till oss igår. Hans fötter som alltid varit så små och lena i mina ögon, var helt plötsligt stora och sträva. Han lilla kropp som jag så smidigt har haft i min famn, den var helt plötsligt stor och svårmanövrerad. Han mjuka små kinder var fortfarande mjuka och små, men i en helt annan benämning.

Igår när vi kom hem från mor och fars så kände jag ändå en sån enorm tacksamhet.

Tacksam över all hjälp vi har fått. Tacksam över den insikt, den styrka och den rikedom som det här året bar med sig.

Tacksam, över att jag är jag, och att jag klarade det.

Nu är vi fyra i vår familj. Och det känns komplett.

Nu kommer jag att pausa med bloggandet tills efter nyår, och då kommer ni även hitta mig på en ny portal.

Jag vill tacka er för all den respons, all kärlek som jag har fått under det gångna året, och jag hoppas ju så klart att ni vill följa med mig på nya portalen också!

Tack också för alla lyckoönskningar, gåvor, tankar, peppande ord, både här och på Instagram! Önskar att jag kunde svara er alla, men det har bokstavligen ramlat in kommentarer konstant i flera dagar så jag kan omöjligt hänga med.

Jag har under våren ett fint projekt på gång som jag hoppas ska kunna verkställas, för att visa precis hur tacksam jag är över allt!

Tack för allt! ❤️