tisdag 19 juni 2018 - 10:41

6 månader med Junia

Hej!

Kan vi låtsas som att det inte har gått en evighet sen jag har uppdaterat här?

Vi kan väl bara lämna det på att det blev lite intensivt i det privata.

 

Hur som.

Trots att Junia är den tredje i barnaskaran så har jag fortfarande inte förstått exakt h u r snabbt de små liven växer.

Imorgon blir hon 6 månader. 

S e x  m å n a d e r !

Jag tänker tillbaka på dagen då hon blev född, hur jag satt och såg på henne och naivt tänkte att jag ska komma ihåg och ta vara på varje sekund med henne. 

Har jag gjort det? Nej. Men, jag har varit så mycket mera med än med nån av de stora barnen, och det är jag tacksam för.

Vecka 30 RH2


Det var inte så himla länge sen jag var i vecka 30.

Foto av duktiga Rebecka Hägert !

Junia nyfodd


Tänk att hon var så här liten. H e r r e g u d.

Idag då?

Hon är fortfarande liten, knappa 6 kg väger hon. Men fullt så där liten som på bilden ovan är hon ändå inte.

Det här är månaden när jag som mamma börjar märka av hennes downs. Vågar knappt säga det, för som med allt annat vad gäller det här lilla flickebarnet, så var förväntingarna något helt annat. 

Jag drömde mardrömmar om hur hennes downs skulle yttra sig. Mardrömmar i stil med att hon en dag satt vid köksbordet och var en helt vanlig, glad och sprallig tjej, för att nästa morgon vara totalt handikappad, autistisk och okontaktbar. 

Riktigt så blev det inte. Men om det är något hon gör så är det att ta sin mor på århundradets bergochdahlbana. In fact, jag kan tycka att det känns lite som med döden. Ingen vet hur det ser ut bortom döden, ingen har kommit tillbaka för att berätta om det. 

Nu finns det ju så klart många som lever med down syndrome, men den ända gemenskapen man har är ju själva diagnosen. Alla är de olika individer och ingen är den andre lik. Man kan visserligen sitta och diskutera särskilda drag hos individer med downs, men sist och slutligen vet man inget före man står vid det vägskelet. 

Och som jag har nämnt tidigare så tycker jag att det är en ofantligt svår balansgång, det här med att ha ett barn med special behov. Man vill att de ska behandlas jämnställt och med respekt och kunskap, men ändå kan man inte frångå det faktum att de har särskillda behov som gör att de inte kan hålla takten med jämnåriga utan diagnos. Det ska liksom gå hand i hand.

Jag avskyr att jämföra för hon är ju en helt egen person, som kanske, även utan diagnos, skulle ha legat lite längre bak i utvecklingen än andra, men faktum är ju att det är så vi också ser h u r hon utvecklas, i vilken takt.

För att börja med det hon inte riktigt ännu har bemästrat så är det att vända sig. Varken från rygg till mage eller från mage till rygg. Det är så väldigt nära, men ännu har hon inte kommit underfund med att det faktiskt k a n vara trevligare att ligga på mage. 

Hon är ännu lite ostadig i nacken och det ser man speciellt när man håller henne i famnen och hon desperat försöker hitta en stabil punkt. 

Hon har lite svårt att lita på sin balans, och ligger därmed ännu relativt ofta med armarna utåt, för att kunna balansera bättre. Det här lär ska ha mera att göra med det faktum att hon är född prematur, än just hennes diagnos.

Har inte hittat fötterna ännu och gör inte heller några större ansträngningar för att hitta dom heller.

Vi har ju fysioterapi en gång i veckan och det går ändå bra, men hon orkar bara 30 minuter förrens tröttheten slår till och helvetet bryter ut. 

Något vi har fått problem med är hennes ätande. Hon ammar ännu mestadels, och det är både hon och jag fullständigt nöjda med. Behändigt är det ju. Men när det kommer till den fasta födan så har vi stött på lite problem. 

Hittills har inte hennes tunga varit något problem alls, och det har vi att tacka amningen för, den har byggt upp en bra käkmuskulatur. Och när jag började ge fast föda så var det här inget problem, men nu. Jag får knappt i henne något eftersom hon sätter upp tungan mot gommen och puttar ut allt tillbaka.

Vilket så klart stör rutinerna lite eftersom morgongröten var den som gjorde att dagsamningen har hållts rimlig, men numera ammar jag nog en hel del för att hon ska bli mätt. Om kvällarna är det ju samma problem då också, vilket gör att jag alt som oftast känner mig helt torr vid sista amningen. Så där som att man bara levererar luft, typ.

Junia 6 manader strumppisar


Vad fröken har bemästrat då!

Hon över enträget på att ta sig upp i sittande ställning från liggande. Det förstår man kanske att inte går så där jätte bra men man måste verkligen ge A for effort, för det s e r  & l å t e r väldigt tungt. Om hon skulle sätta så mycket energi på att hitta knixet med att vända sig så skulle hon ha vänt sig för länge sen. 

Hon har också nyligen lärt sig att greppa saker som hon ser framför sig. Sitter hon i matstolen så håller hon i stolen på sidorna, men sätter jag henne i sittern, som hon förövrigt inte gillar mera, så tar hon gärna i lekbågen och tittar storögt på sakerna. Det håller henne nöjd i ca 3 nanosekunder, alltid något.

Kan rulla över på sidan själv och gör det ofta om hon ligger på plan yta.

Gillar sina händer väldigt mycket. Tummen speciellt, eftersom den har ersatt nappen helt och hållet. 

Junia babybjorn 6 manader

Junia 6 manader babygymet


Men om vi bortser från alla dessa triviala saker som vad man kan och inte kan, vem är hon då?

Hon är helt klart en rolig typ.

Som sin far så pratar hon mycket och länge. Hon kan gott hålla sig nöjd i över en timme bara någon pratar med henne.

Hennes favoritperson att prata med är morfar. S o m  de pratar, Junia och hennes morfar. Går han iväg så ropar hon argt efter honom så det är även en tjej som vet vad hon vill. 

Vi andra får anstränga oss lite mer för att få någon reaktion av henne, hon är nämligen lite reserverad också. Behöver allt som oftast lite betänketid om hon träffar på andra personer. 

Men sen när hon väl har bekantat sig så är hon inte den som är den. Kan mycket väl bjuda på ett leende eller två.

Till utseendet så liknar hon fortfarande mest sina syskon när de var små, och det är ju drag som kommer från mig. Men där emellan så lyser även pappas drag igenom.

Hennes leende är finurligt, hennes leende hjärtligt, liksom hans. 

Väldigt sällan gråter hon och aldrig i onödan.

Somnar mellan 20:30-22, lite beroende på. Om man får föredra något som förälder så föredrar jag helt klart 20:30.

Sover hela nätter och ammar där vid 6 tiden, för att sen sova vidare till en 8-9 tiden.

Eftersom hon sover så pass bra om nätterna så har hon också ganska mycket vakentid om dagarna, men hellre det än nattrally.

Sover fortfarande inte i vagnen om den inte rör på sig. Här om dagen gick jag till min mor och fars (10 km) och det tog 2,5 timmar, då sov hon gott, men så klart vaknade hon när vagnen hade stannat. 

Bästa stunden på dagen är när vi har bänkat oss i min fula, men ack så bekväma amningsfåtölj och hon håller sin hand på mitt bröst, under tiden som hon ammar och bara tittar på mig. Det är vår alldeles egna stund och den är otroligt värdefull.

En till värdefull stund på dagen, och som egentligen har fallit sig naturlig för oss är vår musikstund. Hon älskar att lyssna på musik, vilket hon gjorde även när hon låg i magen. Hon blir lugn och kommer till ro. Spelar egentligen ingen roll vilken musik vi lyssnar på, hon är ändå gladeligen med i svängarna. Hör vi på lugna favoriter så ammar vi och njuter och hon somnar slutligen. Hör vi på lite mer svängig *host* pensionärsvarning för det ordet, så är hon med och dansar och skrattar allt som oftast så hon kiknar.

Överlag så känns det som att spädbarnstiden är över nu. Hon är inte längre så easygoing som hon var i början, utan hennes vilja och personlighet dyker allt mer upp och hon tar mera rum. Hon kräver mer underhållning vilket stundvis kan kännas lite överväldigande eftersom man knappt räcker till åt de större barnen.

Junia 6 manader


Här liknar hon sin far så det inte är klokt. Gullungen.

Trots att det här har varit månaden där jag blivit medveten om hennes utveckling och diagnos, så känner jag mig ändå väldigt trygg i min roll som mamma till henne.

I början var jag så otroligt kluven till huruvida jag skulle ställa mig för att alla skulle få en bit av kakan, men det behovet har helt fallit bort för mig. 

Jag lämnar inte bort henne, dels pga amningen och dels för att jag inte känner att jag blir lugnare av det heller. De gånger jag lämnar bort henne så känns det alltid tryggast att lämna henne med min mamma, men det där tror jag är ganska vanligt ändå, att man, om man har en nära relation till sin mor, även känner att det känns som det tryggaste alternativet. 

Även om jag har känt av pressen den senaste tiden, att vara mamma åt tre livliga barn, så finns det ändå ingen annan plats jag skulle vilja vara på.

Jag är fortfarande så himla tacksam över att jag fick bli hennes mamma.

Att jag får ha tre vackra barn, vilken lott i livet!

måndag 5 mars 2018 - 08:39

Punkter från den gångna veckan

Ajajaj, nu är vi här igen, i den där awkwarda positionen där vi tassar runt det faktum att jag inte bloggat på en vecka.

Så kan det vara ibland. Jag unnar mig själv det också, att inte alltid förklara livet i text eller bild, utan bara leva.

Nå. Jag är dock här nu igen, för att leverera er en sammanfattning över veckan som var!

 

➸ Junia blir 12 veckor nu på onsdag. Vart.rusar.tiden.iväg.med.mitt.barn!?

➸ Har fått sina första vaccinationer, mot Rotavirus samt det tidigarelagda kombinationsvaccinet mot bl.a kikhosta och stelkramp. Inga biverkningar så när som på att hon har haft aktivare tarmar.

 

➸ Hon blir stadigare och stadigare i nacken, om än det är svajjigt stundvis.

➸ Hon gillar bärsele, men inte vagn.

➸ Hennes tunga används frekvent av henne, den skapar dock ännu inga problem för henne, men det är märkbart åtm.

➸ Sov sin första hela natt inatt, faktiskt. Halleluja! Det blir att ligga i hårdträning nu så att vi kanske får sova hela nätterna nu med lite personal space framöver.

➸ Hon har växt i storlek 56 nu och jag vill leva i förnekelse. Snart har hon vuxenstorlek och piercing i naveln.

Omlott-koftan, tröjan, whatever, nedan ↓ är i storlek 56 och den fick hon som dopgåva! Väldigt varm och skön och fick helt klart godkänt av fröken som är en väldigt frusen en.

omlott

➸ Vår hund Vera har fyllt 1 år! ♥

➸ Min bil höll på att dö bort igår, ackun dragit slut. Jag fann mig själv i en position som jag svurit att jag aldrig ska befinna mig i, trots att jag är ensamstående; Nämligen med huvudet nerkört i motorrummet, oljiga händer och sen även kopplandes en laddare till batteriet. Jag har alltid ansett att det är två saker jag inte kommer lära mig i mitt liv som ensamstående, och det är att hantera söndriga bilar, eller ström. Jag fick ju göra bägge igår, så att, det var mina principer de.

➸ Jag har målat sonens säng klart, så nu är stora barnens sängar målade. Byrån eller bokhyllan som näst, efter en terapeutisk paus. En gillar inte att måla. Deras rum börjar ta form och jag är nöjd! Snart är det bara själva inredningen kvar, the most exciting part!

➸ Stora dottern har fyllt 8 år.

➸ Sonen fyller 6 år på söndag. Hjälp.

➸ Jag har varit på eftergranskning. Varpå läkaren sa; "Jag ser att du har två döttrar och en son". Mitt svar? "Nej, jag har nog bara en dotter!".... ..... ..... *Facepalm*

➸ När vi hade kommit över det faktum att jag har lite svårt att komma ihåg hur många avkommor jag har, så fick vi även gjort en remiss för operation åt mig! Äntligen! Snart är min babyfabrik ett minne blott (om man int betalar för att plantera ett barn i mig då, and that ain't happening anytime soon!) och jag skickar vidare den priviligerade uppgiften för förökning åt andra. Mina vänner te.x. En har ju inte fått äran att bli "Tant" ännu.

➸ Vi har vargar i hemknutarna. Jag sållar mig till dom som anser att det är dags att börja skjuta bort nu. Det är för obehagligt att ha dom så nära inpå och katastrofscenarion äro många.

➸ Jag har köpt en till vinter overall åt minstingen. Fröken är inte många veckor, och har redan overaller till förbannelse. Jag hittade en orange Nordbjörn i finfint skick, begagnat, för en struntsumma, och med min nyblivna fetish för orange och senapsgult, så var jag tvungen att köpa den. Vilket visade sig vara super! Junia fick en overall av fammo som är SÅ varm! Passar kallare utflykter (Mässkär) men blir liiiite för varm i bilen te.x. Till det kom nya halaren väl till pass och jag är nöjd.

nordbjorn

Det var den sammanfattningen.

Just idag, denna måndag så känner jag mig energisk och full av motivation. Det beror nog på att minstingen sov hela natten utan amning och i sitt babyneste. För det mesta ska hon sova nära nära nära, tror liksom att om hon skulle få välja så skulle hon fortfarande ligga och guppa på i min mage. Det är så klart mysigt and all that, men för mig, som ska orka nästa dag, så är det inte optimalt. Jag sover ju lite som katten då, alltid med ett öga öppet för att inte rulla över henne eller så att hon inte hamnar under mitt täcke etc etc. Amningen är väl inte heller något större problem, men det är så klart en del bökande och jag som är så i nattmössan om nätterna så brukar det oftast krävas att jag ska vakna till lite för att kunna amma, vilket i sin tur är ett problem när jag väl ammat, att jag är klarvaken. En dålig cirkel med andra ord. 

Igår kväll satte jag henne bredvid mig i sitt babyneste, helt beredd på att det inte skulle gå vägen, eftersom hon vanligtvis märker så fort hon inte bärs eller ligger nära. Men antingen är hon mogen för lite separation (5 cm) eller så var hon bara super trött. Either way så sov hon. Hela natten. Och även jag fick sova, med undantag för de korta stunderna som jag vaknade till i ren panik för att inget barn hade väckt mig. 

Jag skulle gott kunna vänja mig vid detta. Gör otroligt mycket för en människa att få sova en hel natt ostört, speciellt för mig som ändå ska orka om dagarna med alla tre, ensam. Dock håller jag inte mycket hopp för det, förmodligen var det bara en one time thing och vi får emotse några månader till av bök och stök nattetid.

Med min motivation så har jag idag redan åstadkommit en hel del. Sjutsat stora dottern till skolan och därmed fått upp alla tre barnen vid 6:30 slaget. Efteråt så gjorde jag frukost åt mig och sonen. Startade disk och tvättmaskinen, vikt kläder och nu tar minstingen redan sin första tupplur för dagen. Jag och sonen passar på att ha lite skärmtid så länge. Jag jobbar lite och han kollar på alla dessa ändlösa och fram för allt poänglösa youtubeklipp. Hatar dom.

 

Även om just den här dagen ser ut att vara en energifylld dag, så har inte den gångna veckan varit det. Jag har varit ganska nere och trött, energilös och motivationslös helt enkelt. Jag har sådana perioder, och dom vänder inte förrens jag riktigt drar upp mig själv ur dom, vilket kan vara allt mellan en vecka till fyra veckor. Nu är det länge sen som jag har gått en hel månad utan energi eller motivation till livet, allt som oftast brukar jag må bra och ha ork när alla barnen är hemma, men sen när det är bara jag och Junia så känner jag mig trött och vill bara vila. Vilket iofs är helt förståeligt, tre barn och med allt som hör till så blir lätt väldigt intensivt, även om man bara är på hemmaplan.

Att jag även nåddes av ett dödsbud inom min familj i veckan gjorde inte heller saken bättre. Det var väntat och en lättnad efter många decennier av sjukdom, men döden är aldrig enkel att hantera ändå, den påverkar alltid någon och även om jag inte var den närmsta anhöriga, så känns det tungt att veta att mina nära anhöriga lider av en förlust som enbart tiden råder bot på. 

Hur som helst. Livet rullar på för oss efterlevande och vi ska fortsätta vår dag i sjukstugans tecken. Jag har blivit snorig och har en dundrande huvudvärk, så det blir inte så mycket mera gjort idag, annat än det som är måste.

 

måndag 26 februari 2018 - 21:56

Vargavinterns ljusa stunder

Masskar260618

Idag var en sån dag då jag tänkte göra så mycket, men helt kallt struntade i det eftersom solen tittade fram. 

Vi, som många andra, har sportlov i detta nu, och jag har även hem de stora barnen några dagar in på denna vecka, i hopp om att även vi ska kunna hitta på något roligt under sportlovets gång.

Tyvärr så får vi ju smaka på en ordentlig vargavinter detta år, eller tyvärr och tyvärr. Det är himla trevligt att vi får ha vinter under de månaderna när det är meningen att det ska vara vinter, det inger liksom ett hopp om att inte vintern smyger in på de få sommarmånaderna som vi får ha, men det negativa överväger ändå det positiva många gånger, om en får vara pessimistisk.

Att bo i ett gammalt hus med gamla fönster och ingen kamin att värma upp huset med, gör att vi har otroligt kallt när de värsta köldknäpparna kommer. Inom kort lovar de -30 grader, så vår elräkning lär vara skyhög. Ändå klarar inte luftvärmepumpen eller batterierna att värma upp huset helt och hållet, utan vi hamnar klä oss varmt också för att det ska vara drägligt. Att sen vår hyresvärd inte får klart sina projekt inne hos oss gör inte saken bättre. I vardagsrummet har vi stora hål uppe vid taket som inte är täta, som gör att just det rummet är svinkallt om mornarna. Varför vi har det et jag inte, men inte sjutton får han igen dom åtm. Fruktansvärt enerverande.

Sen det faktum att spädbarn och köld inte går så väl ihop, gör ju att vi sitter inne väldigt mycket. Vilket i sin tur gör mig lite mer kokko än vanligt, och även de stora barnen tenderar krypa upp efter väggarna.

SÅ, idag hade jag planer på att måla sonens säng, som jag inte hann med före dotterns kalas, MEN, eftersom det "bara" var -6 ute och solen sken, så bojkottade jag den planen, stängde av alla skärmar och bokstavligen släpade med mig barnen till Mässkär. Med oss fick vi även Junia's farmor, vilket var tur. Vinden var isande kall där ute och stora barnen var inte sena med att klaga och streta. Sonen åkte på pulkan och såg mer eller mindre lika lidande ut som Alfred gjorde när han låg på släden. (Emil i Lönneberga). Stora dottern kämpade tappert på och med mycket bortvillande och prat så gick det.

Junia had det bra inne i vagnen iaf. Tror vi alla avundades henne där ett tag när vinden riktigt nöp i kinderna. Men, även om det var svinkallt, så var det också otroligt fint där ute på isen. Solen som sken, vinden som gjorde att ett tunt snömoln svävade just ovanför marken och den uppfriskande känslan man fick av att vara ute och göra något vettigt, gjorde det hela så värt det.

Väl framme drack vi varm choklad, åt våra medtagna pizzor och sen tog vi den enkla vägen hem, nämligen med snöskoter. Sonen var eld och lågor och jag tror, att med lite lirkande att det nog ska gå att få med dom flera gånger!

Masskar

Vår lilla utflykt till Mässkär lär dock vara den ända vi hann med under detta sportlov. Men, vi njöt verkligen till fullo utav den här dagen.

Efter Mässkär så släppte vi av Junia hos farmor och farfars och traskade till pulkbacken bredvid deras. Där åkte vi i ca en timme, så där för att riktigt dränera ungarna på energi. Lite mer varm choklad på det och en bulle, och vi alla var dösluta och helt redo att åka hem.

Jag har för övrigt inte mått så där super bra den senaste tiden. En enorm trötthet, som jag förmodar kommer från minstingens minglande om nätterna, plus att jag hela gårdagen kände besvär av mitt kejsarsnitt ärr. Det gjorde ont i det, och jag tänkte åka in och kolla upp det idag, men eftersom jag inte kände av något besvär idag så struntade jag i det och väntar ist på läkartiden som jag har nu på fredag. 

Imorgon är det back to basics, om man säger så. Huset behöver städas och sonens säng ska målas, och i något skede ska jag också hinna sjutsa dottern till sin pappa. 

Resten av veckan har jag fullt med möten eftersom det egentligen är min "barnfria" vecka, som jag tenderar proppa full med just, möten och såna där måsten, för att slippa ränna runt med det när jag har hem barnen. 

Tack för den här dagen! Det är dagar som denna som gör livet värt att leva! 

lördag 24 februari 2018 - 13:26

Att fira en 8 åring

Nalas kalas 3

När ens avkommor fyller år så nalkas det också födelsedagsfest.

Förslagen har varit många, ett dyrare än det andra. Och jag har varit fruktansvärt nejgo. Jag vill i-n-t-e betala flera hundra euron för ett kalas på några timmar. Det är huuuutlöst att man betalar hälften av en hyra för att underhålla barn på lekland, vilket var ett av förslagen. 

Jag övervägde faktiskt det en tur. Det var provad sak när vi ställde till dop när Junia var 3 veckor gammal, jag fick avsmak för allt vad som hette fest. Vem sjutton orkar liksom baka med en nyfödding i huset? Om och man mot förmodan hade ork att baka, ville man slösa den dyrbara orken på att blanda muffinssmet och stå i köket från morgon till kväll? Om man mot förmodan hade möjlighet till det, vilket man sällan har med en som är totalt oförmögen att ta hand om sig själv.

Nå, hur som helst så beslutade jag att det ändå är för mycket pengar att spendera på ett kalas, så vi hostar ett gammalt hederligt barnkalas här hemma. Jag sollar mig också till de mammor som tycker att Linn's förslag om ett UF-företag som ordnar barnkalas i nejden!

Jag har dock helt släppt på principerna och pressen när det kommer till kalaset. Jag har, för första gången ever inte bakat något till ett kalas. Alltså verkligen i-n-g-e-n-t-i-n-g. Jag köpte pizzor, läsk, glass och godis och så fick det vara lite sillä lailla bara. Inget program har vi heller, eller ja, en skattjakt ska jag väl få ihoppysslat i något skede före gästerna droppar in. Hur man sen lyckas med en skattjakt i ett 90 km2's hem är en annan sak. Rapporterar om det lyckades! Jag hoppas att nutidens barn åtminstone har liiiite fantasi att underhålla sig i två timmar. 

Hemmet är dock super cleant. Skickade iväg den minsta igår till fammo's så att vi skulle få något gjort här hemma, och OM vi fick något gjort sen. Så skönt!

Nu är det någon som är en halvmeter lång som ligger och skriker efter bröst, så vi får avrunda. 

Ni får en rapport sen om jag överlevde kalaset.

Nalas kalas

torsdag 22 februari 2018 - 20:42

Årets investering

Ja, jag använder termen Investering eftersom allt över 50€ från en ensamståendes börs känns som en investering, ett commitment, if you will. 

2 av 3 barn har för mig varit i väldigt stort närhetsbehov. Den som har varit mest mammig av dom alla har nog varit sonen, SOM jag har burit på honom. Ända till vecka 36, dagen före Junia kom, bar jag honom. Mina fogar skrek visserligen, men jag bar honom. Varför man bär en blivande 6 åring kan man ju fråga sig, men det är en annan historia.

Där ifrån jag kommer så skämmer man bort barnen om man bär dom hela tiden. Det har jag visserligen fnyst åt och struntat i, eftersom jag anser att man inte kan skämma bort barn med närhet. Många hajar nog till när dom hör att jag bär min 6 åring (eller bar) men jag tänker som så, att tänk att jag har fått bära honom så pass länge. Om några år är hans värld så mycket större än bara familjen, och då önskar man att man burit mera, tagit till vara på varje liten stund av småbarnsåren. Snart är dom stora och är knappt hem om helgerna, då önskar man att man åtminstone för en dag skulle få vara hela deras värld igen.

När Junia kom så insåg jag ganska snabbt att hej, det här var ju skitmysigt. Att bara sitta och hålla ens barn i famnen. En helt ny liten människa. Som en dag kommer vara lika stor som sina syskon. Ganska snabbt hade jag försatt mig i samma situation som jag har haft med sonen. Att sitta nära nära, bära och finnas till. 24/7. Alltid. 

Att fröken var på den mindre sidan när hon föddes hjälpte ju inte upp det hela. Känner mig som en värmelampa till en hög med kultingar. 

Den krassa sanningen är ju dock den, att jag inte kan sitta i soffan dygnet runt. Jag måste fungera och kunna göra saker här hemma, annars får vi anmäla oss till brittiska serien "Extreme Hoorders" eller vad den nu hette. Alla vet vi ju hur ett hem kan se ut efter att barnen har dragit igenom det. Vårt hem är inget undantag. Jag hittade mina trosor upphänd i julstjärnan här om dagen, varför har jag ännu inte fått något svar på. 

Så, jag fick börja fundera på bärdon. Vi har ju haft en bärsjal här hemma, som visserligen var mysig, men jag som har ett tålamod kortare än den finska mannens... mandom.. så orkade helt enkelt inte med allt bindande. Före jag hade bundit sjalen rätt så hade också hunden strypt sig flera gånger i den bara av att gå förbi mig, barnen lekt Tarzan i den och den som skulle ligga i sjalen, ja hon hade flugit över gränsen från Sjal-mode till I-helvete-heller-mode

I tiderna, när stora barnen var små så hade jag en Baby Björn-sele. Tyvärr är dom selarna inte ergonomiska, säga vad som vill om den saken. Min rygg har alltid varit svag efter graviditeterna, så att bära på det viset som Baby Björn-selen krävde att man bar på, gjorde att min rygg skrek efter en kvart. 

Så, denna gång tänkte jag i ren "Anton-Anda!" (Emil i Lönnebergas pappa) "Köste va de köste vill!". Med viss begränsningar dock, hehe.

Och jag googlade. Frenetiskt. I flera dagar. "Vilken sele är bästa bärselen?" "Ergonomisk bärsele" "Vilken bärsele kan man använda längst?" "Kan min hund strypa sig i bärselen?"

Svaret blev Ergobaby. 

Och en Ergobaby blev det också. En Ergobaby 360 närmare bestämt. Med spädbarnsinlägg. 

 

Ni kan syna underverket nedan

ergo2

Tänker inte ljuga för er. Vid första anblick tänkte jag lite "Va i helvete e de där för nå klumpigt otyg!?". Jag vet inte vad jag hade föreställt mig, men den var åtminstone inte vad jag hade förväntat mig. 

Som det lilla barn jag är så ville jag prova den med det samma. Heti. Så när vi kom till mina föräldrars så ögnade jag bara igenom manualen och försökte förstå mig på den. Nu vet jag inte om jag är mer en människa som måste se för att förstå eller om amningshjärnan är ett dystert faktum, men, det var inte alls så smidigt och enkelt som jag hade föreställt mig att det skulle vara. Så många band, knäppen och olika lägen. Bara att se det kändes avskräckande och gjorde att hjärnan lag av. När jag sen skulle få dit barnet så kändes det bara otympligt och jag måste faktiskt erkänna att jag kände mig lite nedslagen. Det skulle ju bli så bra, mitt och Ergon's förhållande. 

Men, skam den som ger sig får man väl säga i dessa lägen och bara dra upp snoron! Om man har betalat flera lappar för en bärsele, då ska den banne mig fungera också. 

Så, när vi kom hem så knappade jag in "Ergo baby 360" på Youtube och försökte hänga med i instruktionerna. Efter några försök kändes det som världens enklaste sak att få på sig den, så mitt tips till er som köper Ergobaby, låt er inte avskrämmas! 

Idag gav då flera ypperligt goda tillfällen att prova den. Och efter flera timmars användning, minimalt med oförnöjsamhet från den lilla och med en konstant bakgrundsmusik i bakhuvudet, (tänk er "En helt ny värld") så ger jag verkligen Ergon all creds man bara kan!

Jag har målat stora dotterns säng idag och därmed suttit mycket på golvet. Även sorterat och tvättat kläder, & gjort mat i ett enda kör, samt ätit. Vi har till och med gjort premiär på en friluftsdag. Allt medans den lilla sov gott i selen. 

Det jag var mest rädd för var ju så klart att min rygg skulle börja protestera av att bära så mycket. Här om dagen när jag höll på att möblera om i barnens rum så kände jag ännu av foglossningen som jag hade under graviditeten, så kroppen är väldigt svag ännu och tillåter inte alltför mycket rörelse.

Men icke. Jag tror det beror på det breda höftbandet som man spänner fast runt sig som gör att jag slapp ryggont och foglossningen, det är nämligen så pass brett att det går ner över höften men också upp till korsryggen, så man har lite mera stöd i den. 

Jag är mycket nöjd med mitt köp. Lite synd att jag var tvungen att nalla av min "Dreads-kassa", men det var välspenderade pengar.

Nu har dock selen väckt ett inre monster inom mig, jag skulle nämligen vilja ha en bärpanel till jackan så att jag ska kunna bära även i kallare temperaturer. Snart ska ni se att jag bär på allt även fysiskt, som att inte psyket skulle ha tillräckligt att bära på.

 

Det var allt jag hade att komma med för ikväll! Om ni är i köpan-taget så att säga, så kan jag varmt rekommendera Ergon!

Nu ska jag börja sova! Vi har ett så fint flow här hemma för tillfället, där barnen går till sängs klockan 20 om kvällarna, och är piggare om mornarna när dom ska iväg till skolan. Jag har nyss ätit min gemlagade sushi och råkat öppna en av godispåsarna till lördagens kalas, med betoning på råkat.

Gonatt alla fina!

 

(OBS! INTE ett sponsorerat inlägg!)

tisdag 20 februari 2018 - 10:20

Favoriter i Junia's garderob

Om det är något jag är riktigt riktigt dålig på så är det att handla kläder. Det är inte det att jag inte tycker det är snyggt, men jag kommer mig helt enkelt inte för det. Sen våndas jag över att jag betalat närmare 30 euro för en Spiderman-tröja, eller 20€ för en bh, och i det skedet tenderar min motivation för klädshopping flyga ut genom fönstret.

However, det här med små kläder. Bedårande. 

Minstingen har hela byrån full och på hängaren trängs det också kläder. Dock kan jag inte ta creds för att ha fyllt på särskillt aktivt. Några enstaka plagg har jag köpt, oftast second hand också, till på köpet. Allt för att slippa göra svåra val bland H&M's miljonutbud. Sen fick vi ju en hel del från moderskapsförpackningen, som idag ännu är ungefär tre storlekar för stora. 

När Junia föddes var jag tvungen att dag två ta mig till KappAhl och panik-köpa pyttesmå kläder i storlek 44, eftersom hon fullkomligt drunknade i storlek 50. 44ans storlek var också för stor, men det var ändå de minsta plaggen vi fick tag i på så kort varsel. Önskar definitivt att ett större utbud av prematurkläder skulle finnas. Det är mer vanligt än man tror att det föds prematurer, eller bara annars små bebisar, och även om bebisarna växer i rasande fart så brukar det gå långsammare för prematurer att växa ikapp, så jag åtminstone tyckte det var skönt att kunna ha kläder åt henne som faktiskt passade. Det tror jag hon också tyckte, inte skönt att ha för stora kläder som ger utrymme för drag. 

Nu råkar ju Junia ha en farmor som frekvent fyller på hennes garderob med söta skapelser. Mormor har helt klart lämnat på släp när det kommer till det, hehe. Här om dagen kom farmor hem med en ljuvlig kofta från ICA i Haparanda, som påminner väldigt mycket om Odd Molly's Lovely knit. Helt underbart söt är den. 

Hur som helst. Jag rensade idag bland hennes kläder. Jag ska ju ge bort kläderna i storlek 44 åt bättre behövande, som just har hamnat i en liknande situation som mig, där det fanns noll tid att förbereda för en mini-bebis. 

Det finns guldkorn i klädberget. Koftan av farmor en av dem. 

Junia klader 2

Junia's dopklänning. Hela setet har farmor skaffat åt fröken.

junia klader 3Senapsgul väst från H&

Junia klader 5

Klänning från Zara, köpt second hand!

Junia kladerEn ny favorit-kofta av farmor!

Junia klader 8

Onepiece från Maxomorra, helt ljuvligt print! Väntar igert på att få börja använda den!

 

Jag minns att året när min förstfödda blev född så började också loppisarnas populäritet öka. Vilket var en himla tur. Det glädjer mig att se att man numera konsumerar mycket mer medvetet än förut. Tänk liksom vilken tur att loppisar finns, så att kläder som barnen har växt ur, kan värma en ny liten människa!

Second hand är också en räddning för en ansträngd ekonomi. Som ensamstående kan det många gånger kännas som hutlösa summor att betala 20€ för en tröja i butik, när man för samma pris kan få en hel outfit.

Jag gillar hur man kan komplettera ändå. Allt som oftast strosar jag runt på loppisar och hittar några plagg, och då känns det också enklare att gå vidare till butik och köpa det som inte fanns på loppis, för att man ändå vet att man har sparat in på något. If that makes sense. Lite som när man handlar på Lidl. Billigare och stort utbud, men vissa saker har dom bara inte och då får man komplettera från en annan butik. 

 

Nåväl, nu har jag rensat bort allt i storlek 44, satt undan plagg med ett sentimentalt värde för framtiden (någon annan som har en hel låda full med babykläder från alla barnens spädbarnstider??) och packat ner 44orna i en presentpåse. Byrån känns lite tom, men hon har börjat få fart på växandet nu så jag tror jag avvaktar med att köpa mer i storlek 50/56. 

Nu ska jag vila. Det här med att öva på att amma rätt tar på krafterna. Vi har sovit ungefär 4 timmar inatt. Gäsp.

lördag 23 december 2017 - 10:25

3 dagar med DOWNS

Men inget av dessa dagar har känts ens lite ”downigt”.

Som ni kanske förstått så har lilla Junia kommit, med fart kan man nog påstå!

En perfekt liten liten liten flicka på 2335 g & 44 cm lång. Hon har mörkt hår och är en väldigt nöjd bebis!

Hon föddes med planerat snitt (så planerat det nu kan bli på ett dygn) pga tillväxthämning och blir idag 3 dagar ”gammal”.

Jag ska berätta mer om allt, om förlossningen, om min dotter och om kärleken, men, först behöver hon få träffa sina syskon och vi behöver lära känna varandra ❤️

Så med det önskar jag er en God Jul & ett Gott nytt år! ✨

måndag 11 december 2017 - 21:25

36 VECKOR

And still counting!

Tröttheten är på en helt annan nivå och numera räcker det inte med en tupplur, utan helst så borde det vara tre stycken! Vilket ni kanske förstår att då lämnar det inte mycket tid över om dagarna för annat.

Lillasyster har varit väldigt väldigt aktiv de senaste dagarna, buffar på konstant. Att det är trångt har nog alla förstått, men hon vill gärna vara den som påminner en om det ändå.
Vilket i sin tur inte är jätte bekvämt för mig som mamma. Ibland är magen mer fyrkantig än rund när hon har bökat till det ordentligt.

Jag har dumpat av alla hennes kläder hos mor och fars, eftersom kära mor höll på att stressa ihjäl sig över det faktum att jag inte hade tvättat ett ända plagg ännu. Sen ska jag packa bb-väskan, när alla kläder är rena. Eller det är iaf tanken. Vad jag hinner med sist och slutligen är ju egentligen helt utom min kontroll.

Jag oroar mig mycket kring förlossningen. Hur det kommer kännas att traska igenom korridoren ensam där. Vart min blick kommer vandra när den största smärtan och sårbarheten slår till. På samma gång som jag är enormt peppad på att få föda. Min vision är att jag ska ligga i badet (om jag får med mitt läckage) och lyssna på musik. Andas lustgas och så lugnt och odramatiskt föda fram henne till denna värld.

Jag skrev i mitt förlossningsbrev att jag önskar få ett familjerum, men det kanske jag redan sa? Inte nog med att man förlorar all form som gravid, det är också som att hjärnan får ett konstant meltdown.
Vanligtvis brukar man inte få familjerum som omföderska, men jag vet redan i detta nu att sen när hon väl är född, så vill jag bara ha henne ensam hos mig. Få den där korta, värdefulla och lugna bubblan före man stiger ut genom dörrarna och tar sig an omvärlden. Det har varit en väldigt omtumlande tid, och jag anar nog att jag kommer känna av babybluesen ordentligt denna gång. Eller nån sorts blues. Betvivlar att det är jazz liksom.

Mitt förlossningsbrev var för övrigt väldigt kort och konsist. Jag skrev mestadels om dotterns diagnos, min önskan om att inte påminnas om faderns frånvaro, samt om möjlighet finns att jag vill jobba på i badet med lustgas, men att jag även känner min kropp så pass bra att jag vet att epidural behövs i något skede. Skrev också om att jag inte är en orolig människa på så vis, men vill ändå ha bra info om hennes mående både under och efter förlossningen.
Nått mer tänker jag inte beblanda mig i barnmorskornas arbete, utan jag får helt enkelt lita på det faktum att jag redan klarat av att föda två barn till världen, och att min kropp vet vad den ska göra.

Jag har kommit till de sista fruktansvärda veckorna när både kroppen och huvudet i samspel fullkomligt hatar ordet ”Gravid”. Kom på mig själv idag när jag skulle gratulera en bekant som kom ut med graviditeten att jag egentligen bara ville skriva ”Beklagar” eller ”Styrkekramar”, hellre än ett ”Grattis”. Det där grattiset kan jag gott ta emot och ge när det sen väl är över, men dear lord alltså vad det är tungt i dessa veckor.

Idag te.x har jag gått i affärer så länge barnen var i skola/dagis. Jultomtens rundaste nisse här hej!
Det var en pina redan det. Sen när barnen kom hem så åkte vi än en gång in till stan med mommo för att prova kläder inför julfesterna.

Och förut så har jag liksom inte varit så berörd av barnens stojj. Jag har inte stressat upp mig eller sett det som ett problem att ha dom med. Men, idag. Idag såg jag nog djävulen i mina barn. Hade god lust att dumpa dom i en container utanför Retro-loppiset och stampa på gasen. Jag var hangry. Barnen var hangry. Mommo var förkyld. Jag var trött. Barnen var ännu tröttare. Barnen sprang. Det fanns inte en cell i min kropp som skulle ha tillåtit någon högre hastighet än Max Hassel under sina sista dagar i livet. Sonen flängde på och rev i provhyttarnas gardin. Dottern fulgrät för att hon inte fick sin vilja igenom, så, by the time när vi kom till Citymarket för att handla ett par skor åt henne så statuerade jag tydligt ut åt dom att jag bränner upp deras julkalendrar och inhibierar julen om dom inte lyder. Det finns inte ett pedagogiskt hår kvar på den här kroppen, och jag hoppas ju så klart att jag någon gång ska hitta tillbaka till den där mamman med lite mer överseende, lite mildare ton och liiite mer pedagogik och ork i mitt tankesätt, men det är inte nu, i vecka 36.

Julklädseln blev dock inhandlad och allas humör jämnades ut efter en matpaus i det hela.
Så, där var den pärsen undanröjd.

För övrigt kunde jag konstatera att de hade extremt dåligt utbud på fina festkläder, och speciellt klänningar i år. Allt var fult. Och då gick vi ändå igenom varje butik i hela stan.

Nå hur som haver! Jag kan gott avsluta denna uppdatering om mina 36 veckor som gravid med att konstatera att det är en himla tur att jag har dokumenterat denna graviditet så noggrant som jag ändå har, för att jag sen när jag lägger mig under kniven och gör en renovering av underredet inte ska känna någon tvivel eller ånger.

I detta nu, så vill jag bara att förlossningen ska dra igång och att jag snart ska få samla alla mina barn i mina armar. Alla tre.


På bild ser ni kalaskulan, och jag passar på att ställa er en fråga; Kan man ha en sån morgonrock på sig på bb ist för deras fula och obekväma? Eller ser det ut som att Hugh Hefner hostar ett party på andra våningen?
Har nämligen fått en mindre besatthet av sammet eftersom det känns så himla skönt.

söndag 10 december 2017 - 21:57

Som en skenande häst

Lite så känns det som att livet går för tillfället.
Inte synkad på något plan alls!

Jag har haft en fin helg, även om alla mina dagar känns som en oändlig dimma av trötthet.

På lördagen åkte jag till grannstaden med min mamma för att hjälpa till med julhandeln, och sen mot kvällen var det tänkt att en av mina vänner skulle komma hit och dela en box med chili cheese tops från McDonalds med mig. I know, so fancy!
Livet har helt klart ändrats under de gångna åren. Förut festade man tills solen gick upp, och åkte via McDonalds efteråt. Nuförtiden åker man enbart till McDonalds, höhö.

Nå hur som helst så var jag fem före att avboka, jag var verkligen dö slut efter en hel dag i Kokkola med mamma.
Efter en tupplur så valde jag ändå att inte avboka. Hade inte pratat med en vuxen på typ 2 veckor pga flunssan så jag tyckte jag behövde plussa på det kontot.

Och vilken tur sen alltså att jag inte avbokade!
För in kom dom, en efter en, mina allra närmsta och finaste vänner, med ballonger, blöjtårta och godsaker!

Där stod jag, snoret rann, jag var lika sliten som jag såg ut och fram för allt rejält överraskad!

Jag hade inte förväntat mig en babyshower under den här graviditeten alls! I ärlighetens namn så väntade jag mer på första cidern efter förlossningen, ungefär så har jag känt att jag har behövt avsluta den här eran i mitt liv.

Men visst kändes det helt underbart att det finns de vänner som har stått kvar genom alla dessa år. Saker vi har upplevt tillsammans gör mig så tacksam, att jag liksom får ha dom i mitt liv. Att lilla Junia ska få ha världens bästa tanter i sitt liv! Det slår faders-förlusten med hästlängder vill jag nog påstå!

Hur som helst så åt vi gott, jag utsattes för sedvanliga lekar och vi hade over all en jätte fin kväll.

Och när dom hade åkt, så sov jag min första fulla natt på en hel vecka. Utan andnöd, sammandragningar eller snor över hela mig.

Det slog mig när vi satt där och skulle gissa när lilla damen ska göra sin entré att livet rusar på som en skenande häst i detta nu.

Hela december är fullbokad med julfester, julhandel, möten och sånt. Jag hade en ”föda-barn-lucka” där i mellandagarna, hur illa låter inte det liksom?
Även om jag känner att livet nödvändigt skulle behöva sakta i lite nu, enbart av den orsaken att jag är hiiiiimla trött för tillfället, så är det bara att konstatera att som ensamstående så får jag bara inse att paus är för de dödliga.

Denna vecka har vi fortfarande inövning av bussåkandet för dottern i fokus, samt två julfester att närvara på. På onsdagar rider fröken och fredag har jag rådgivning plus att jag ska få mina naglar fixade. Hela veckan ska sonen också köras till dagis för att han ska kunna hänga med i julfestprogrammet. På lördag ska det hämtas julgran och så ska den ju kläs också.

Veckan därpå är barnen hos sina pappors och kommer hem på julafton. Med andra ord så ska jag hinna inhandla alla sista julklapparna och maten och fixa med det före dom kommer. Plus att två dagar där går åt att få mina dreads insatta igen. Hohho liksom.

Man tror på något vis att 4 veckor är länge. Vi pratar max 4 veckor, och jag ränner runt som en vettvilling.

Ett tips är nog att inte skaffa barn i december-januari, hehe.

Men, på samma gång känns det helt okej att det är så här nu. Jag hinner liksom inte oroa mig lika mycket över vår situation, och det ger mig på sätt och vis ett visst lugn att jag inte sitter med den där enorma ångesten över något jag ändå inte kan kontrollera.

Nu, ska jag sova! Imorgon drar vi igång veckan kl 6, sharp. Sonen kommer mörda mig.

Hoppas ni haft en fin vecka och fram för allt att ni får en fin vecka!

torsdag 7 december 2017 - 05:40

Att bli flera, mentalt.

Ni vet det där talesättet, eller om de månne var ett förslag eller riktlinje som småbarnsföräldrar får; Sov när babyn sover?

Nå. Jag råkar ju ha haft den otroliga förmånen att ha barn som började sova hela nätter där vid 4-6 månaders strecket, och sen har det liksom bara fortsatt genom åren, en bra natt efter den andra. Jag har liksom ALDRIG kunnat klaga på att barnen har gett mig sömnlösa nätter.

Nu när barnen är stora så samsover vi alla dagar under mammaveckan. Vi samsover om nätterna, och vi tar gemensamma tupplurer vid behov om dagarna. Varför jag har valt att samsova med mina barn så här länge är väl av den enkla orsaken att jag valt mina strider.
Något man liksom får lära sig som flerbarnsförälder.

Det där första barnet försöker man väl allt som oftast vara mer principfast med, i tron att man kommer förstöra ungen om denne inte får morgongröten prick kl 8 eller deras sovrutiner följs slaviskt. Relativt vanligt scenario skulle jag vilja påstå. Se liksom på min familj. Jag var först ut, med andra ord hade jag strikta hemkomsttider och en hel massa regler, som jag för övrigt sällan följde. Min lillebror, som är tredje i ledet, tja, honom glömmer dom att mata, eller märker på morgonen där på att han inte kommit hem ännu.

Nåja, sidetrack där lite. Att välja sina strider ja.

Jag känner väl mest så här att eftersom jag inte lever med någon äldre än 7 år, och mina barn mår och sover bäst när de tar upp all min plats i sängen, och jag, efter 7 år har fallit för förtrycket och lärt mig sova på de sketna 10 centimetrarna som erbjuds, så ser jag kanske inte riktigt någon orsak till varför jag borde kasta ut dom.

Until now, dvs. Jag får konstatera att 3 barn, varav en kommer vara pikuliten och varav den mellersta älskar att slänga benen på sin mor och böka ganska så hejvilt så känns det som ett scenario jag vill undvika. Jag blir nästan kallsvettig av tanken liksom. Att offra mina 10 cm känns så.. drastiskt.
På samma gång som jag blir ledsen av att behöva jaga bort mina större barn likt älgkon i ”Plupp & älgen”. Det är liksom få saker som jag njuter av så mycket som att kunna hålla om bägge barnen om kvällarna tills de somnar. Höra andetagen bli lugna och djupa. Känna sonens armar runtomkring en och det där sedvanliga, ack så värdefulla ”Finaste mamma, jag älskar dig så” eller dotterns ”Jag älskar dig i evighetens evighet”. Det är liksom en trygghet jag vet att jag kan ge dom. Hur bryter man liksom det mönstret?

Jag kan allt som oftast känna en klump i magen över att det ska komma en till hit till oss. Inte för att hon inte skulle vara välkommen, utan mer pga det faktum att jag har fått 7 & 5 år enbart med mina två större barn. Det är ganska många år som vi har kunnat leva som vi behagar, om man säger så. Vi har inte behövt leva slaviskt efter någons sovschema eller anpassat oss efter någons humör.
Jag har enkelt kunnat säga ”Gå på toaletten” eller ”Hämta en joghurt ur kylskåpet om du är hungrig”. Mina barn är så stora redan nu att de fungerar med mutor liksom.
Vår vardag är så fin som den är liksom, skola, dagis, utflykter, spontana simhallsbesök, förmågan att föra en konversation men fram för allt det faktum att jag, trots mitt höggravida tillstånd kan säga att jag sover för mycket även när barnen är hemma, ja, det är liksom sånt som ibland slänger en av kärran.

Det slog mig här om dagen när jag satt och bläddrade igenom gamla bilder. Hur mycket vi har upplevt som ett tremannaband.

Jag tror på inga vis att lillasyster inte skulle hitta sin plats. Hon har trots allt förmånen att komma till en familj med två väldigt omtänksamma och förstående storasyskon, men, det är klart man undrar hur verkligheten kommer bli. Det är ju inte riktigt som med en hund att man kan föra tillbaka den till uppfödaren om det skulle visa sig vara omöjligt att få det att fungera. Dock är det få gånger jag har känt så gällande mina barn så jag är väl inte speciellt orolig för just det.

Det är nog mer det faktum att ingen vet till vilken grad vårt liv kommer ställas om. Vi vet att vi står inför downs, lite som i vilda västern står vi där, vi och downs. Och bara väntar, fingrar på puffran. Ingen vet vem som skjuter först, vem som träffar eller hur illa det träffar. Vi vet bara att det träffar oss.

Kommer jag komma levande ur det här? En fråga jag allt som oftast ställer mig.

Om 5 år, var står vi då?
Har downs fullkomligt ätit upp vårat liv, eller är det bara en kompanjon på resan? Lever vi med sidodiagnoser, autism, stödtecken, och allt det där, eller har vi en helt vanlig, sprallig 5 åring med downs med oss? Är liksom den värsta diagnosen downs eller prinsessklännings-syndromet, eller är det downs, hjärtproblem, autism, och what not?

Om 5 år.. Då är dottern snart 13 år och sonen 11. Och jag är 30.

Tänk att livet liksom bara rullar. Dag efter dag, år efter år. Så hänsynslöst ändå.
Och vi bara följer med.

Dessa är några av mina tusen tankar som rör sig i huvudet ungefär 4 timmar före sonen vaknar till liv. Vi är visserligen sjuka, jag skulle rent av vilja påstå att jag är döende, men igår när sonen sov från kl 21:30 till 12 på dagen därpå? Tja, då var jag uttråkad, OCH utvilad.
En lyx som jag väldigt väldigt snart får ge upp.