Downs i samhället

torsdag 15 februari 2018 - 22:09 | 3 Kommentarer

Junia rosett2

Under graviditeten oroade jag mig mycket över hur samhället skulle se på min dotter. 

Man önskar ju att människan 2018 skulle vara just så öppensinnad och medveten som många utger sig för att vara. Jag menar, man är mer eller mindre dum om man inte är medveten i dagens samhälle. Om allt. 

Tyvärr går inte all denna medvetenheten ihop med sympati, empati eller respekt. Varken hos vaccinsmotsåndare, veganer eller människor med förminskande syn på de som står utanför normen. Nu säger jag ju inte att alla är aggressiva i sitt sätt att framföra sina åsikter, men många gånger upplever jag att det är lite "What says, goes". Man är medveten om så mycket runtomkring en att det mera ser ut som ett desperat försök att fly undan sina egna problem, än att man faktiskt bryr sig. Man kan absolut förespråka veganism, olika uppfostringsmetoder, kämpa mot plastförbrukningen i världen, prata om religion, involvera sig i politik och sådant, diskutera vacciner etc etc, men så fort man som förespråkare, börjar förminska andra för att de inte står på samma plan som dig, så blir det en motsatt effekt och det är där jag känner att respekten, sympatin och allt det viktiga i en diskussion försvinner.

 

I flera dagar har jag stött på sånt som jag oroat mig för under graviditeten. Tack och lov har inget riktats mot oss, men oroväckande ändå att det ens är något man ska behöva oroa sig för år 2018.  Människor runtomkring som har kommenterat om downs ur ett negativt perspektiv, fruktansvärda kommentarer under vackra bilder av barn med downs, påhopp osv.

Bara för att det finns en diagnos i ett barn, så är det många som tar sig rätten att uttrycka sina åsikter om huruvida det här barnet har rätt att existera. Något som man aldrig skulle kommentera när det kommer till ett barn utan diagnos. 

Jag kom in på Patricia's blogg ikväll och läste kommentarerna på hennes senaste inlägg. Och jag kan inget annat än förundras. Vuxna människor som kommenterar att "Jag tycker att ditt barn ser ut att ha downs" eller "Jag tycker ditt barn är sen i utvecklingen, är du säker på att denne inte har downs?" Vuxna människor, mammor som själva har barm, som lever sig in i sociala mediens värld så intensivt, att dom glömmer tänka i perspektiv, bara för att få något sagt. Mammor, som glömmer att dom hoppar på en 8 månader gammal baby, som inte hunnit göra någon något ont i denna värld, bara för att dom är så jävla medvetna om alla andra, förutom sig själva.

Jag blir mörkrädd på många plan. Och fruktansvärt illa berörd, eftersom jag lever i en helt annan verklighet.

Här sitter jag bredvid min två månader gamla dotter, den absolut mest välskapta, vackra bebisen i min värld. En baby som råkar ha en extra kromosom. Och jag känner mig tvungen att försöka förstå dessa människor. Jag studerar henne, och undrar om jag har upplevt något negativt med downs, så som alla dessa människor vill få det att framstå som?

Vet ni vad som är det absolut mest negativa med downs? Samhällets fördomar. Odd Molly-fittor, som Mia Skäringer en gång sa. 

Det finns få saker som jag har oroat mig så mycket för som jag har gjort när det kommer till alla fördomar. Inget hjärtfel eller mental-störning. Allt som Junia's diagnos medför, känns som smågodis i jämförelse. 

Mitt sätt att hantera människor runtomkring mig, har varit att i redan tidigt skede när de tittar ner i vagnen, berätta om att min dotter har downs. Inte för att dom ska tycka synd om henne eller mig, utan för att jag inte skäms. Det finns inget negativt med min dotter. Hon är absolut inte världens gladaste bebis, tvärtom, hon har inte gett mig ett medvetet skratt ännu. Hon är inte särskillt nöjd heller om man inte bär runt på henne eller serverar bröst 24/7. Idag var första gången jag kunde amma utan bröst-gummi, för att hon nu, vid två månaders ålder äntligen har växt till sig så att hon klarar av att suga från bara bröstet. En del av "problematiken" är sådant som kommer med diagnosen, men mycket av det beror på att hon är en helt ny individ. En individ som inte har förstått att samhället förväntar sig att hon ska leva efter en norm.

Men, likt sina syskon så har hon två vackra bruna ögon med långa ögonfransar som sveper längst kinden när hon sover. En genomborrande blick som ser med förundran och nyfikenhet på omvärlden. Hon är hela min värld och hon är värdefull, på alla sätt och vis.

Hon har inget mer negativt i sig, än vad någon annan har. 

Min vision med alla mina sociala medier har varit att ge er en inblick i hur det är att leva med downs. Att ge ord åt tankar som många anhöriga till personer med downs har. Att göra omvärlden mer medveten. Mitt bidrag till den moderna världen. 

Men många gånger känner jag, att den här världen borde jobba bra mycket mer med sig själv och medmänskligheten in general, än att fokusera så mycket på andra. 

Ibland behöver man, som fullvuxen individ, slänga ut sig själv från alla sociala medierna och ta sig en titt i spegeln. Och det är stunder som denna, som jag ibland tvivlar på om det är rätt val att prata om vårt liv så öppet som jag gör. Är det värt det?

Det är vi vuxna som ska skapa en trygg värld för våra barn att växa upp i. Trots det, så vet jag, att jag som vuxen har bättre chans att skapa en trygg individ i min dotter, genom att förbereda henne på alla fördomar som finns, än att förlita mig på samhällets empati, förståelse och respekt. 

Vart jag sist och slutligen ville komma med inlägget är lite oklart. Hela jag är väldigt osammanhängande för tillfället och får inte riktigt ner något i en bra text. Jag, som många andra i min närhet har slagits av någon form av vinter-trötthet och lever i någon slags limbo, i väntan på bättre tider. Hjärnan har som sagt helt blivit till mos och trots två soliga dagar på raken så har inte jag och Junia sett mycket av den för vi har legat inne och ammat. Och ammat. Och ammat lite till. 

Kommentarer

  • Lars Hedman

    16.02.2018 21:43 (4 månader sen)

    Du skriver väldigt vackert och insiktsfullt. Tack! Det får mig att tänka på Emily Pearl Kingsleys dikt jag skrev om på min blogg. https://sevendays.vasabladet.fi/bloggar/nollhinder/resan-till-holland


  • Linda

    17.02.2018 08:24 (4 månader sen)

    Jag kan inte säga annat än oj vilken vacker dotter du har! En sann guldklimp med fängslande bruna ögon!!


  • Catariina Salo

    18.02.2018 13:52 (4 månader sen)

    Det är ju tyvärr så att det är de vuxna i samhället som sprider sina rädslor och sin okunskap. Det är så jäkla konstigt, att vuxna människor känner sej ha rätt och säga vad de vill utan att tänka efter. Jag tänker också på mitt eget kommande barn, efter att ha läst de senaste dagarnas kommentarer på nätet (gällande moderskapslagen), så inser jag ju att det finns en hel armada av människor och fördomar jag kommer att behöva skydda mitt barn mot - bara för att det har två mammor. Suck. Som tur är du (och jag!) stark och modig och har tre perfekta barn! Tack för din blågi, uppskattar den verkligen! :)


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.