Ett år senare

lördag 5 maj 2018 - 22:20 | 31 Kommentarer

På lördag har det gått exakt ett år sen jag fick ett plus på stickan.

Året som prövade mig rejält som person & som mamma. Men också året då jag äntligen fann den där tryggheten i mig själv, som jag så länge letat efter. För visst är man gjort av tufft virke om man orkar sig igenom ett år som detta.

Min skyddsmekanism är ännu på känner jag, eftersom minnena är rejält suddiga från den tiden. Kanske skulle det göra för ont att se tillbaka? Kanske är jag inte helt redo?

 

Men jag tänkte ändå skriva några rader om det. För det gav ju mig ett solskensliv.

 

Min mens hade sen 2016 varit rejält ur balans efter hormonbehandlingar och pga den stressen som fanns i mitt liv. År 2016 var det året då jag sakta började kravla mig ur den stora, djupa depressionen. Lite som en fågel som försöker lära sig flyga, igen. Mitt liv var verkligen all over the place, och mina handlingar var likaså. Jag mådde helt enkelt inte bra, ångest dagligen och den där känslan av att det bara inte går, men att jag ändå var på väg någonstans, bort från mörkret och den förlamande känslan en depression kan ge. Och detta fortsatte in på år 2017.

Hur som helst så kunde mensen hoppa av och an och ibland vara borta i flera månader före den dök upp som ett brev på posten. 

Därför vet jag faktiskt inte vad som fick mig att göra det där testet, den där fredagsmorgonen förra året. Inget var egentligen annorlunda. Jag kände att mensen var på gång med ömmande bröst, humörsvängningar, svullnad, oren hy och en molande värk i magen. Dom där typiska symptomerna med andra ord. 

Men, det var något i mig som sa att brösten ömmade lite för mycket och att alla symptom verkligen var så mycket mera denna månad, så jag beslutade mig att ta ett test ändå, bara för att få utesluta det.

Och det här var ända gången på många år som jag inte suttit som fastklistrad vid testet, väntat, inbillat mig. Nej, den här gången tog jag testet, men sen lämnade det bara på lavoarkanten och jag åkte iväg för att fixa det sista inför min barndomsväns möhippa som skulle ske dagen därpå.

När jag sen kom hem, några timmar senare och gick på toaletten, såg jag testet. Ett test, med två streck.

Med ens fick jag tungt att andas. Svindel. Panik.

Hoppade i bilen och åkte till apoteket för att köpa ett digitalt test. Min enda tanke var "Det här kan inte hända".

Den här gången lämnade jag inte testet åt sitt öde. Dessa två-tre minutrar som det tar för ett digitalt test att visa svaret, kändes som evigheter. Tror jag knappt andades, blinkade eller levde. Och när svaret väl kom, ja, då kom paniken och ångesten krypande också.

Sen blev det mörkt. Suddigt. 

Jag minns inte riktigt vad jag gjorde efter det. Jag tror jag ringde i panik åt en vän. Sen ringde jag åt pappan. Och efter det, så följde månader av fullständigt k a o s. 

Jag kände mig värdelös. Misslyckad. Gravid med ett tredje barn. Utan något som helst förhållande. Jag skämdes. 

Och att det var tufft, är nog att försköna det hela. Att hantera en sån här situation med ångest och panikattacker, plus ett enormt hormonpåslag, det var inte enkelt. Och så här i efterhand kan jag se tillbaka och känna att jag kunde ha skött det annorlunda, visserligen. Men så igen, hur skulle någon annan ha gjort? Skulle någon ha gjort det bättre? Man spelar ju med de kort man tilldelas liksom.

De mest konstanta känslorna jag hade under graviditeten var rädsla, misstron i mig själv var så stor, men även ensamheten. Det kändes som att jag var ensammaste i världen med allt. Hela världen låg på mina axlar, och jag sprang av och an som en marionettdocka, i ett tafatt försök att hålla alla nöjda och kontrollera situationen. 

Jag trodde helt enkelt, att det här var min hårdaste prövning någonsin i livet. Och det kändes som att jag skulle dö. Varje dag.

Sen, i vecka 14, ringde dom från mödrapolikliniken och sa med halvt panik i rösten att jag måste komma in snarast. De hade försökt få tag i mig i en veckas tid, men pga min telefonfobi som uppstår när jag känner mig stressad, så hade jag inte svarat när någon okänd nummer ringde.

Och den där dagen. Den dagen kommer jag bära med mig, för resten av mitt liv. Den dagen, kommer jag aldrig glömma. Den dagen gör ont, men den kommer också vara det som driver mig för att få ett så rättvist och värdigt liv som möjligt åt min dotter.

Det var ingen lång väntan den här gången. Vi fick komma in nästan genast. In i ett litet rum, fullt med pärmar och mappar, och en ask med servetter. Jag minns att jag tänkte att det är här dom berättar åt föräldrarna att deras baby inte kommer klara sig. Man kunde ta på sorgen i det rummet.

Barnmorskan började prata i medicinska termer. Hon sa, att de på KuB testet som gjordes i vecka 12, hade hittat antydningar till avvikelser. Och jag minns att jag tittade frågande på henne. Jag kände hur jag hade den där blicken som sa; Nu förstår jag inte, snälla hjälp mig förstå? Läkaren hade ju klart och tydligt sagt åt mig att allt såg normalt ut? Ingen nacksvullnad, ingenting som indikerade på avvikelser.

Hon frågade mig om jag vet vad downs är. Hon började också prata om abort i nästa mening. Och frågade mig vad jag tänkte om saken. Hon gav som alternativ fostervattensprov, men efter det så minns jag inget mer. Jag minns att jag försökte hålla tillbaka tårarna. Jag minns att jag hörde barnmorskan och pappan prata, men vid det laget så rann tårarna ner för mina kinder. Och jag minns hur jag sa, att nu orkar jag inte mera. Jag förstår inte, och jag har inte kapacitet att ta något sådant beslut. Rädslan och ångesten grep tag i mig så hårt, som en järnhand. 

Ni vet när man får jätte många valmöjligheter på en och samma gång, och man ser hur personen som gav dig dessa valmöjligheter, står och väntar stressat på svar, och man ist försöker leda in ämnet på något annat? Jag minns att jag sa att jag gärna vill prata med en socialarbetare först, för att få reda på vilka stöd och vilken hjälp man kan få med ett handikappat barn. Egentligen visste jag ju i stora drag va det handlade om. Det var ansökningar och byråkrati som jag i så många omvarv hade hjälpt mina klienter med. Men, just då kändes det som att jag inte visste någonting. Det handlade ju helt plötsligt om mitt liv, inte en klients.

Barnmorskan famlade med några utprintade papper från tidigt 2000-tal och ursäktade sig så där tafatt att hon bara hade på finska och försökte sen hitta informationen på svenska. Hon bokade även tid för ett NIPT-test, som då enligt henne skulle visa med 98% säkerhet om fostret hade nån form av trisomi. Och där, i samband med det, så kom nog det ända positiva beskedet; Jag skulle få veta könet på mitt barn. Flera veckor före. Eller ja, det var ju positivt fram tills att faktum kvarstod att jag ändå hade ett val att göra, och då med vetenskapen om vilket kön min baby var. Efter det så blev det ordnat så att vi fick gå raka vägen till en socialarbetare, som jag önskat.

Och när vi kom in dit, så pratade vi om vårt besked och jag tyckte att vi hade en bra dialog och kontakt, jag och socialarbetaren. Vi pratade om min problematik med depressionen och hur livet har varit hittills. Men vad jag kommer ihåg allra mest från den dagen var, hur orden ekade i rummet;

"Om barnet är friskt, så stannar jag och hjälper till, men är det "sjukt" så tror jag nog att Emilia vet att jag inte kommer vara närvarande".

Och det här berättar jag inte för att svartmåla någon. Vi var alla i chock den dagen. Men, jag tycker det var för hårt sagt, och det är det, som än i denna dag, gör ont i mig. Junia kommer aldrig få höra de orden sägas åt henne, men jag kommer minnas, så länge jag lever. Och det gör också, att jag idag, har så otroligt svårt att lita och släppa iväg henne, om så ens för någon timme. För i mitt huvud, så hör jag fortfarnade de orden. 

Två veckor senare fick jag svaret från NIPT-testet. Det var en liten flicka. Och hon hade en kromosomavvikelse.

Till min stora förvånad så berättades det senare att NIPT inte visar VILKEN trisomi min dotter hade, utan det ända säkra sättet att få reda på det var genom fostervattensprov. Och vid det här laget så var jag redan i vecka 17. Riskerna för missfall ökar ju för var vecka som går, och vid det här laget så snurrade karusellen i alltför hög fart redan för mig, och allt jag ville var att få slut på det. Jag ville helt enkelt inte veta mera. Jag ville inte ta mig an allt som kom efter domen. Så, när jag satt där hos läkaren och han burdust rabblade upp mina tre alternativ; Abort, fostervattensprov eller adoption, så sa jag bara Nej. Jag vill inte veta mera. Jag tar det som det kommer, och älskar henne med all den förmågan jag bara har inom mig.

Och läkaren tittade på mig, och muttrade sen; Ja, det är ju också ett alternativ. Nog har dom ju ett värde dom också och det finns ju möjlighet för dom att få bo på serviceboende. 

Jag gick ut, med tårarna brännande bakom ögonlocken. Så arg på vården att jag bra kunnat bränna ner hela stället. Men också så otroligt ledsen för det lilla liv som låg i magen och sprattlade.

Från den dagen så blev det ett ihärdigt ringande från både barnmorska och socialarbetare. Alla tyckte att jag borde bestämma mig för hur jag skulle göra. Det skulle ju ta två veckor minst före en abort i så pass sena veckor kunde bli gjord!

Men jag hade redan bestämt mig. Att göra abort i vecka 21, vara tvungen att föda ett fullt livsdugligt foster till världen, för att sen bara lämna det där för att dö, det skulle vara en så enormt stor psykisk påfrestning att jag redan då visste att det skulle bli min död. Jag skulle inte ha orkat leva vidare efter det. Och det är fruktansvärt att någon ens begärde det av mig, bara för att slippa undan eller slippa se på eller hanter vårt fall.

Dom brukar ju säga att ett Nej är alltid ett Nej. I mitt fall sågs mitt Nej som något förhandlingsbart. Något som kunde pressas till att ändras. Och again, jag berättar inte det här för att svartmåla någon, men, det här är min historia. Det här hände mig, och jag önskar att i n g e n ska behöva gå igenom detta. Någonsin. 

Reaktionerna från familjerna var minst sagt motsträviga. Många levde i förnekelse, ingen ville riktigt tro att det var sant. Flera vände ryggen till och sa att dom inte ville ha något med detta att göra. Alla ville få sin röst hörd, sin åsikt fram. Det kändes som att jag fysiskt revs mellan alla andras vilja och mina egna tankar. För var fanns dom egentligen? Ingenstans. Det fanns inte rum för mina tankar eller känslor. Den ända personen, vars känslor och tankar borde ha funnits i första rummet, fanns inte ens med på världskartan. 

Pga pressen jag kände, blev mitt nej, till slut ett ja. Jag valde att få en andra åsikt från läkaren vid grannsjukhuset, eftersom jag hade förlorat all tilltro till läkaren här i stan, och det är nog mycket tack vare hennes expertis, hennes empati och hennes förmåga att se situationen för vad den var; En ensam, rädd och orolig mamma som slets mellan allas viljor och åsikter, som jag klarade mig igenom graviditeten. Hon blev min stöttepelare i det hela. 

Vi beslutade i vecka 19 att göra ett fostervattensprov. Jag minns att jag den morgonen skakade när jag satte mig i bilen. Förmodligen inte så medveten om omvärlden heller eftersom jag helt plötsligt var framme vid sjukhuset. Vägen dit var liksom helt borta. Jag var livrädd. Dels pga det faktum att en stor nål skulle köras igenom min mage, och dels för att riskerna för missfall var betydligt större än den där 1% man har i tidigare veckor. 

När jag kom dit så behövde jag inte vänta alls. En barnmorska kom och hämtade mig, och jag fick lägga mig på britsen. Läkaren pratade som vanligt om allt möjligt med mig och gjorde att jag behöll lugnet. Barnmorskan höll min hand när dom förde in nålen i magen, och även om det var obekvämt, så gjorde det inte särskilt ont. Allt såg bra ut, det fanns mycket fostervatten att ta av och bebisen sprattlade på där inne.

Sen åkte jag hem. Absurt eller hur? Jag hade nyss en stor nål i min mage, och några minuter senare så satte jag mig i min lilla röda polo och körde hem. Ensam. 

En vecka senare kom svaret. Min dotter hade trisomi 21, även känt som downs syndrome. Och där och då, kunde jag säga att det är bekräftat, babyn i magen har downs syndrome, och hon kommer födas i Januari. Först då orkade jag sätta ner foten och säga min åsikt. 

Det var långa och plågsamma veckor. Och jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte blev bitter under de veckorna. Jag var arg, ledsen och besviken. Jag var så fruktansvärt ensam i något så stort och livsomväldigande. Att även stöta på ett så enormt motstånd inom vården och få ett bemötande så som jag fick, har gjort att jag idag insett att kompetensen är otroligt bristande när det kommer till dessa saker. 

Och alla sa dom åt mig att jag måste ha överseende. Jag måste försöka förstå allas reaktioner. Allas beteenden. Vänta ut det. Låta dom komma till sans. Och allt jag kunde tänka var; Men jag då? Jag var den ända personen som inte kunde vända ryggen till. Jag kunde inte åka tusentals kilometrar bort. Jag kunde inte välja. Det här var min verklighet, och den var jag helt ensam i.

Och ensam skulle jag vara, ända tills den dag hon föddes. Ensamheten gör mycket i en person i dessa fall. Den tär enormt på en. Den gör en till någon man inte vill vara. 

 

När jag ser tillbaka på året som gått, så är jag förvånad över att jag lever. Jag säger inte det för att vara dramatisk, alls, utan jag undrar genuint vad det var som gjorde att jag orkade. Det här var ju liksom bara ett "sidospår" i livet.

Det här var ju något som jag skulle orka med på sidan om en påfrestande graviditet, två barn, en vårdnadstvist och allt vardagssurr.

Men.

Jag tror att just den här enorma modersinstinkten, den där lejon-mamman, kommer från mina mammor. Jag tror att min biologiska mamma gav mig den här styrkan, iom hennes osjälviska val att adoptera bort mig, för att hon själv inte kunde ta hand om mig. Det krävs något alldeles, utom denna värld, enorm styrka att göra ett sådant beslut, och sen även kunna fortsätta leva vidare. Bara tanken på att jag skulle vara tvungen att lämna bort någon av mina barn gör mig tårögd. 

Sen har min mamma här bara plussat på med den styrkan. Hon har älskat mig ovillkorslöst genom alla dessa år, med och utan mina fel och brister. Och om det är något jag har insett efter det här gågna året så är det att jag var aldrig helt ensam. Mina föräldrar stod bakom mig, på avstånd, som ett skyddsnät. Som dom alltid har gjort. Alltid redo att plocka upp mig. Alltid redo att plocka upp bitarna, så som de gjort så många gånger förr. Och de har gjort det, så bra som bara de kan. 

Smärtan, sorgen, besvikelsen, det var mina känslor att bära. Det kunde ingen annan bära åt mig, men mina föräldrar hjälpte mig ändå att orka lite till. 

Jag kommer aldrig kunna ge tillbaka för allt dom gjort för mig. Om jag blir hälften så bra människa som dom är, även de med sina fel och brister, så har jag lyckats i livet. 

Det är så klart många andra som tillhört vårt viktiga skyddsnät, men de allra viktigaste delarna är mina föräldrar.

Min lärdom av allt detta var, att jag räcker till. Jag kanske inte alltid orkar alla dagar. Jag är definitivt inte den mest pedagogiska mamman. Jag hanterar stress väldigt dåligt. Men jag gör mitt bästa. Och jag har aldrig lämnat min post. Alltid huvudet före och kört på, trots rädslor. 

 

Så, med denna text så känner jag att jag kan avsluta ett kapitel. Lagom till min 8onde morsdag. För nu är hon här. Nu är alla mina barn hemma hos mig igen, efter många, smärtsamma år. Och nu, nu ska jag bara vara deras mamma. Nu ska vi läka. Och leva på våra villkor. Jag ska med stolthet och tacksamhet få se mina tre vackra barn växa upp. Jag ska få lära och växa som person även mer.

Det här året, testade mig ända in till benmärgen, men det gav mig, mig. 

3 alsklingar2

Kommentarer

  • Liisa Mendelin

    06.05.2018 01:00 (18 dagar sen)

    Så otroligt vackert skrivet. Jag är helt chockad över hurdant bemötande du fick av vården, att de så hårt pressade dig till abort. Sån välsignelse att du tog dig till en annan läkare, som var empatisk. Empati är ju det allra, allra viktigaste i krissituationer. Saknas empatin så är alla goda råd och alternativ värdelösa. Så stark du blivit av den här processen! Hoppas att ni nu ska få ta det lugnt och chilla mycket med din fina familj. <3

    • Emilia Jansson

      06.05.2018 22:20 (17 dagar sen)

      Tack så mycket för dina fina ord, och tack för att du tog dig tid att läsa! <3

      • Emilia Jansson

        06.05.2018 22:51 (17 dagar sen)

        Tack! <3


  • Diana

    06.05.2018 08:38 (18 dagar sen)

    Vad fina barn du har, alla tre är vackra! Tack för din berättelse! Även jag blir chockerad av bemötandet du fått, speciellt från vården!

    • Emilia Jansson

      06.05.2018 22:19 (17 dagar sen)

      Tack själv för att du tog dig tid att läsa! <3


  • Catariina

    06.05.2018 11:22 (18 dagar sen)

    <3 <3 <3

    • Emilia Jansson

      06.05.2018 22:19 (17 dagar sen)

      <3


  • Annica

    06.05.2018 18:42 (17 dagar sen)

    Fy vilket bemötande av vården. Idag betyder inte att man har downs att man behöver bo på serviceboende. I Svensk Finland satsas det på att man ska bo hos sina föräldrar och att man ska få de stöd man behöver tex. på dagis. Vet inte hur det fungerar på finskt håll. Blir rädd när jag läser sådant här. Ska läkarna få bestämma vem som ska få födas? Var går gränsen? Tycker att det redan gått för långt. Tur att du stod på dej och fick en annan läkare. Blir också ledsen ska man bli bortvald innan man föds om man har ett handikapp?

    • Emilia Jansson

      06.05.2018 18:46 (17 dagar sen)

      Ja, jag tror vi är många som reagerar och undrar varför inte vi har kommit längre i tankesättet? Jag märkte tydligt att det här är besked som de väldigt sällan behöver hantera, men det är ändå ingen ursäkt eftersom det för dom, bara är ett jobb. För mig som förälder är det något som jag kommer bära med mig hela livet. Ja, den frågan har jag ställt mig själv många gånger också. När drar man den gränsen då? Jag menar, numera så lider ju de flesta människor av nån form av handikapp eller diagnos, så vem är det då som ska få besluta sist och slutligen? När har vi fått rätten att bestämma vem som får leva och vem som ska dö?


  • Hanna

    06.05.2018 21:50 (17 dagar sen)

    Tack för din fina text! Så ledsamt att höra att du inte blev bättre bemött inom vården. Då man får ett tungt besked om att ens barn inte är friskt och man är i chock, borde man få bästa möjliga stöd och bemötas bättre. Så glad att du vågade låta din lilla flicka födas, trots att du inte fick mer stöd. Jag önskar dig allt det bästa och hoppas att du kommer att få ett bättre bemötande. Jag tycker mycket om din blogg, du skriver så fint om dina känslor och ditt liv.

    • Emilia Jansson

      06.05.2018 22:19 (17 dagar sen)

      Tack så väldigt mycket för att du tog dig tid att läsa! <3


  • Pauline

    06.05.2018 22:43 (17 dagar sen)

    Fint skrivet, önskar dig mycket kärlek och ork för att vara den allra bästa mamman för dina barn <3


  • Johanna

    06.05.2018 23:11 (17 dagar sen)

    <3


  • Marion

    07.05.2018 02:18 (17 dagar sen)

    Vården gör nog så många tabbar ännu med första beskedet tyvärr. Deltagit i Mer än ord via FDUV och längtar efter att få börja sprida resultaten. Kanske kanske KANSKE kan man nå fram till dessa förvirrade läkare och vårdare så de inser hur mycket deras sätt faktiskt betyder för oss lejonmammor... grattis till din fina familj Emilia! Tror det blev sagt redan då du vänta men fritt fram att ta kontakt om du vill bannas över byråkratin någon gång eller bara annars prata ? Barn med olika diagnoser, men samma verklighet att möta.

    • Emilia Jansson

      07.05.2018 14:49 (17 dagar sen)

      Ja, man tycker ju ändå att det här har blivit påpekat så många gånger redan så jag förvånas över att det ännu FÅR ske såna här misstag! Låter väldigt trevligt, gör det gärna! Har inte ens börjat strida om byråkratin ännu eftersom fröken är så liten, men fasar för den dagen då jag ska börja :S


  • Sara

    07.05.2018 11:46 (17 dagar sen)

    <3 <3 <3

    • Emilia Jansson

      07.05.2018 14:49 (17 dagar sen)

      <3


  • Sofia

    07.05.2018 12:19 (17 dagar sen)

    Du skriver så bra och berörande! Sitter med en klump i halsen. Är själv gravid i vecka 26 med trean och har varit så rädd inför varje ultra över att något skulle vara fel. Och då är jag inte ensam. Vad du var stark som orkade kämpa mot alla andras åsikter och dåliga bemötande! Vilken underbar mamma du är!

    • Emilia Jansson

      07.05.2018 14:51 (17 dagar sen)

      Tack för dina fina ord! Det hade inte ens slagit mig att något kunde vara annorlunda, och den känslan kan vara jobbig ibland. Att jag liksom tog allt för givet bara! Men det gick ju vägen ändå, om än snårigt! <3


  • AK

    07.05.2018 20:16 (16 dagar sen)

    Bra skrivet och fint att du delar med dig <3

    • Emilia Jansson

      07.05.2018 21:28 (16 dagar sen)

      Tack för att även du tog dig tid att läsa! <3


  • Solveig

    07.05.2018 21:32 (16 dagar sen)

    Vad fint du skriver. Vår dotter som också har downs syndrom kom för mer än 18 år sedan. Då visste vi inget om trisomin på förhand. Hon är vårt fjärde barn och mycket är annorlunda än med vanliga barn. Något serviceboende finns nog inte. Hon bor hemma ännu. Skulle gärna se att hon flyttar och får ett eget liv med egna vänner och kompisar. Det är bara önskedröm, tillika är det ju roligt att ha ett barn hemma ännu men som förälder är man bunden. Vill ge dej en stor kämpakram. <3

    • Emilia Jansson

      07.05.2018 22:20 (16 dagar sen)

      Så roligt ändå att höra från andra föräldrar! Så svårt att veta vad man ska förbereda sig för iom att det är så olika för alla! Tack för att du tog dig tid att läsa! <3

      • Solveig

        08.05.2018 17:39 (15 dagar sen)

        Det är väldigt vimtigt att du får träffa andra mammor/ familjer som har downbarn. Hoppas du har hittat fduv;s hemsida. De brukar ordna familjekurser . Delta i dem så träffar du andra som är i liknande situation. Du får givetvis kontakta mej också om du vill. En stor kram till dej och dina barn.

        • Emilia Jansson

          08.05.2018 23:13 (15 dagar sen)

          Jo, har kommit i kontakt med sidan men inte kommit längre än så. Har fått tips om att ta kontakt och planen är nog att jag ska göra det, men jag har känt att jag har varit tvungen att hitta fotfästet själv i det hela före :)


  • Malin

    08.05.2018 10:33 (16 dagar sen)

    Började gråta när jag läste detta. Så orättvist och dåligt du blivit behandlad..och ensam i detta. Vilken kämpe du är! Kan utan att ljuga säga att jag skulle inte klarat detta. Fortsätt vara du! Fina barn du har, alla tre! Intressant att läsa din blogg. Kram!

    • Emilia Jansson

      08.05.2018 10:45 (16 dagar sen)

      Tack för att du tog dig tid att läsa, och tack för dina fina, stöttande ord! <3


  • Matti Hokkanen

    13.05.2018 19:19 (10 dagar sen)

    Har redan förrut, läst om dig via några Articklar på Svenska Yles Hemsida och hit, hittade jag precis nyss via Linn Jungs Blogg, vilken jag brukar "utforska" sådär på Söndagseftermiddagar och läste då även ovanstående Inlägg. Det är sant, att bemötandet på Hälsovården är sådant, att fast man även själv, skulle ana, att fast Diabetes-Typen, inte är den, som bara Hälsovården tror sig veta, att den är, skrattar de åt den, som kanske vet mer, även i övrigt, gällande Handikapp, håller de en som helt "böbig" osv, då man hämtar framm sina egna syner, men ändå, detta, var det fräckaste, att man måste byta Förlåssningsplats av en sådanhär orsak, men du vann ju Kampen, så grattis bara till alla 3 Barn! Du, Solveig, som fått ditt Down-Barn för redan över 18 år sedan, hur mänar du, då du skriver, att det inte finns något Serviceboene, alltså, finns det då inte något alternativ för en, som din Dåtter är, ellert mänade du, att det i och försig nog finns, men att Ni inte kan tänka Er något av dessa, för senast i början av denna vecka, läste jag en Artickel även på Svenska Yles Hemsida om en Familj, för vilkas Söner, det helt enkelt inte finns något alternativ just nu. Oberoende, har ju ingen Läkare rätt, att säga på rak arm, att fast Down-Barn, alltid kan bo på Service-Boende, vilka kanske inte ens finns i sin nuvarande form, bara vi lävt någon tid med den Nya Social/Hälsovårdsreformen, hur den nu sedan ser ut, utan även Down-Fall, kan säkert bo även i en ordinariebostad med rätt hjälp och -stöd, enligt Individuella Beho v, önskemål och lösningar, som man hittar på!

    • Solveig

      15.05.2018 23:33 (8 dagar sen)

      Jag menar att det inte finns platser på serviceboendet. Det är många i kö för att få en boendeplats på tex. Kårkullas boende. Vi vill ju gärna att dottern flyttar till ett eget boende och får egna vänner. Hemma är hon ju bara med oss föräldrar.


  • Alice

    19.05.2018 14:16 (5 dagar sen)

    Är i liknande situation som du, fick för några dagar sen samtalet från mödrapoli. Har lämnat nipt-prov och väntar på svar. Minns du dina blodvärden från screeningen? Vad var din riskbedömning? Mitt ultra var oxå ok, det var blodprovet som fällde mig. Risk på 1:188 för downs. Visade på förhöjd beta hcg nivå...

    • Emilia Jansson

      21.05.2018 18:03 (2 dagar sen)

      Hej! Jag hoppas att du har fått bättre bemötanden och om du vill prata så finns jag till förfogande! Tyvärr minns jag inte vad blodvärdena var, men riskbenömningen för mig låg på 1:250 . Nipt visar ju enbart positivt på trisomier, inte vilka trisomier det handlar om, om man vill veta detbehöver man nästan göra ett fostervattensprov. Hade också förhöjd beta hcg, men det hade jag även med sonen så det var inget dom tog fasta på direkt.


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.