tisdag 5 juni 2018 - 21:06

Årets familjesemester

make today amazing

Det här med sommar och aktiviteter som inkluderar en hel familj, det är minsann lite svårt att få ihop, speciellt när ens vardagsekonomi inte tillåter desto större utsvävningar.

Därför har årets utflykt blivit mer eller mindre en process där jag har gått mellan att vilja våga och gå all in, för att sen ångra mig. En process som har tagit många, många år, faktiskt.

Jag tror att mitt intresse för natur alltid har funnits där. Jag älskar att sitta i en båt ute på sjön och fiska. Jag älskar lugnet och bara det faktum att man får koppla bort den stressiga omvärlden för en liten stund. 

De senaste åren har jag också funnit lugn och harmoni i skog och mark och tanken på att se slående vyer från alla världens hörn har gett mig ett rus inombords. Sen det faktum att mitt mål är att leva så minimalistiskt som möjligt när barnen väl är utflugna (husbuss and all that jazz) tyder ju också på att jag strävar efter något som inte existerar i mitt nuvarande liv. 

Skogen

Inmyergo

Jag är på inga vis missnöjd med det liv jag lever idag. Jag lever i den mest intensiva perioden i mitt liv med skolgång, sjutsar, hobbys, vardag och mycket måsten, men det gör mig ingenting. Jag försöker att ändå leva så mycket i nuet som jag bara kan för den här tiden, när barnen är små, kommer aldrig tillbaka och det är en tid som  f å r  ta rum i mitt liv nu. Dock behöver ju inte ett intensivt familjeliv betyda att allt man gör är formar sitt liv efter barnen, man kan helt bra väva in något som kan komma att bli ett värdefullt och gemensamt intresse.

Så. Nu har jag bestämt mig. Det blir av. I sommar. Jag ska, med alla tre barn åka och tälta. Hur länge vet jag inte, det känns som att det får stå öppet. Kanske det går bra och vi campar i en vecka, eller så går det mindre bra och vi kommer hem efter en natt, who knows.

Vad jag vill få ut av den här utflykten är väl för barnen att få upp ögonen för vår vackra natur och för att boosta deras fantasi lite, och för mig är det en enorm egoboost som mamma att utmana mig själv till att göra saker som får många andra kan tänkas omöjligt, min kära mor inkluderad i den skaran.

Jag har aldrig tyckt om när någon har sagt åt mig att jag inte klarar av något och som ensamstående så känns det många gånger som att det finns för många restriktioner till det mesta man vill ta sig an. Det är ju inte bara så där att packa ihop en familj på fyra personer, varav den minsta inte kan göra något för sig själv ännu, och åka iväg, om det så bara är till en strand 10 km bort. Allt som oftast ses det som ett "tvåmanna-jobb" och det stör mig många gånger. 

Jag är uppväxt med ett sådant tänk, men jag kan ändå inte identifiera mig själv i ett sådant tankesätt, utan jag är villig att utmana mig själv och min familj.

Tanken är att vi ska dra iväg i slutet av Juni, inom Finland. Jag tänker gärna strand eller varför inte klippor med utomordentlig utsikt. Vi behöver inga bekvämligheter på så vis men helt inne i djupa skogen bland tomtar, troll och vargar vill vi ju ändå inte vara helt och hållet. 

Nu önskar jag lite hjälp från er  l ä s a r e !

Hit me med era bästa camping-platser i Finland!

Gärna dit man kan ta hunden med också!

Och ja, vi behöver kunna ha bilen på samma ställe där vi tältar, 'cause med 3 barn och en vuxen så bär man inte allt fram och tillbaka i flera km... Om man inte är starke Adolf, vilket jag inte är. Än.

Vera skog

I'm excited, blir himla spännande att se hur detta går!

fredag 9 februari 2018 - 13:26

Livet

Kaffe

Ironiskt nog så dricker jag kaffe idag. För mig är kaffe inte gott. Inte fastän hur mycket socker eller mjölk jag dumpar i det. Det är enbart ett desperat försök att väcka denna trötta småbarnsmamman till liv. Vill dock inte påstå att det fungerar riktigt bra. 

Vadan detta drastiska tilltag kan ni ju säkert undra? Svaret är min minsta. Hon har börjat sporta med att vakna där vid kl 3 och INTE somna om. Två nätter i rad nu. Och så skrattar ni säkert och tänker jaa, två nätter är ju ingenting. Nej, det är ingenting, MEN, jag är ändå trött eftersom vi hann bli vana med riktigt smärtfria nätter. Ni vet, vakna, amma, somna om. Inte vakna, amma, mingla, mingla, mingla, somna om 30 minuter före alarmet går. 

Det är ett under att vi har fått uppleva dagsljuset idag, om man säger så. Min hjärna vill bara stänga ner, krypa under täcket och inte alls vara vaken. 

Det är dock inte ett alternativ med tre barn hemma. Klockan 6 fick jag hasa mig upp och börja rycka i barnen. Alla extremt sömndruckna så fick vi i oss frukost och kläder på oss, och storasyster kom sig iväg till bussen. Till och med min annars så pigga polo suckade lite extra imorse, hehe. 

När vi sen kom hem så var resterande av barnaskaran så pass trötta att vi lyckligtvis fick 2 timmar shuteye men jag är ändå tröttare än trött. Det spelar ingen roll hur många tupplurar jag tar om dagen om min nattsömn blir rubbad.

 

Junia 090218Orsaken till mitt sömnproblem är dock väldigt gulligt.

 

MEN, så här lagom tills storasyster kommer hem så ska vi också försöka göra något av dagen. Jag hade planer på att dra med ungarna till hundparken så att hunden också skulle få springa av sig, men eftersom det blåser så pass så vill jag inte släpa med mig den lilla, så jag tror vi håller oss hemma idag. Rensar och söker efter kläder, lagar mat, leker lite och sen, ikväll ska vi alla sjunka ner i soffan och ha fredagsmys med chips och en bra film. Två av tre barn ska också badas, och hunden ska få sina klor klippta. 

 

Igår hade vi fysioterapi och blodprov på agendan. Sonen har fysioterapi si så där varannan vecka, och Junia skulle det tas blodprov av inför nästa veckas hjärtultraljud. Det kändes inte roligt att kliva in i sjukhuset, om man säger så. 

Det har varit många diskussioner om de här den senaste tiden, vad det är med just det här årets februari då ALLA sorters sjukdomar härjar just i detta nu. Kikhostan härjar, massor med fall av RS-viruset och även magsjuka. Som en godisbar av sjukdomar. 

Var det än kommer ifrån så kan det göra den mest sansade mamman till ett hypokondriskt nutjob. 

Igår var jag te.x helt säker på att Junia hade fått någon bacillusk med sig från sjukhuset. Hon har ända sen hon var nyfödd haft en lite rosslande, ansträngd andning. Det här har läkarna sagt att beror på mjölken, och att det inte finns något att oroa sig för. Men jag menar, om vi har det som ursprungsläge, när ska jag då kunna veta om hon faktiskt har fått nån åkomma? 

Hur som helst, att kliva in till ett sjukhus gör ju inte situationen bättre. Snor som flyger och folk som hostar. Ville dränka oss i handsprit när vi kom hem. 

Det här är ju också en sån sak som jag aldrig oroat mig för förut. Så det kan ändra. 

Men, fyssen gick bra för sonen, blodprovet gick bra för dottern och annat än det faktum att vi inte sover så mycket om nätterna för tillfället så är läget ganska stabilt.

 

Imorgon är dagen kommen som jag har väntat på nu i snart två veckor. (Ja, jag är kåtabränd). Jag ska få gå på bio. Med mina vänner. Utan ett endaste barn. Halleluja!

Realiteten i det är väl att jag kommer att somna där på bion, mitt i Mr Grey's smiskande. 

Men, skönt ska det bli att slippa utanför dörren och bara få vara JAG, om så bara för några timmar. Att få klä på sig något som inte är nerdränkt i mjölkspyor (jag badade i det imorse) eller mjölkfläckar på. Att få sminka sig för en orsak och inte bara för att lura ögat att man lever. Det har lite kommit till den punkt att mitt hår har börjat forma sina egna dreads för att jag inte har borstat håret på flera dagar, eller det faktum att jag legit kan gå förbi spegeln här hemma och bli skrämd för ett ögonblick utav min egen spegelbild. Ack detta liv! Man får ju bara tänka att allt har sin tid. Nu är det mjölkspyan, läckande bröstens och spädbarnstiden. Sen tänker man naivt att man ska återgå till det vanliga livet där man har en fin balans mellan vuxet socialt liv och ett fungerande vardagsliv med barnen, men faktum är ju att efter spädbarnstiden så är det som om någon suttit på ens förmågor att tänka, prata och bete sig vuxet i sociala sammanhang, att man lika gärna platsar på ett dagis ist. Det skulle absolut inte förvåna mig om jag skulle fråga efter saltet imorgon med bebisröst. Och så blir man så där gammal i ungdomarnas ögon. Ooja. 

Jag är 5 år äldre än min lillebror, 3 år äldre än syster. Deras vänner ser på mig som om jag vore 40+. Och så får jag ålderskris, för att jag egentligen inte är så där tråkig och ospontan som de tror att jag är det är bara det att jag inte orkar vara rolig, konstant berusad eller värst spontan. Sen har vi ju det faktum att jag inte kan vara det heller. Men ja, nothing gives you så mycket ålderskris som att umgås med ungdomar i deras prime-time. 

Vad var det inlägget egentligen skulle handla om idag? Ingen aning. Ni får ta det som det kom.

Det är fredag. Hjärnan har ruttnat för länge sen och jag önskar er en trevlig helg iaf! 

tisdag 6 februari 2018 - 22:05

Ljuva vardagen

Junia maxomorra 3

En tisdag i sedvanlig ordning. Eller inte.

Idag kom nämligen stora dottern hem efter en två veckors lång semester i Thailand. Brun som en pepparkaka, flätor i håret och en saknad som gick att ta på. Även ett jetlag som hette duga.

Vi har spenderat kvällen hos mina föräldrars, för omväxlings skull, höhö. Vi är relativt ofta där när jag har barnen hemma, speciellt den här veckan när moster är hemma från Uppsala också. Det är skönt att få komma hem. Att inte alltid vara den som måste stå för maten, eller underhålla barnen. Det är skönt, att ha någon som tar hand om en där emellan. 

Stora barnen har mer eller mindre vuxit upp i det huset eftersom min familj alltid har varit mitt stora stöd i vardagen. Utan dom skulle nog inte den här mamman vara så värst stor på jorden. Inte för att jag är det nu heller. 

Hur som helst så fick vi min mammas goda lasagne till middag, jag och stora dottern gick i bastun i ett försök att bota min sjuka arm. Flera nätter i rad har jag nämligen vaknat av en sån otrolig smärta i höger underarm. Läkarna gissar på en nerv i kläm iom att jag har ganska oergonomiska ställningar om nätterna när jag ammar. Själv vet jag inte, men det jag vet är att jag inatt har värkmedicin i beredskap. Här om natten sov jag några ynka timmar, sen låg jag och oroade mig för att jag höll på att få en blodpropp. Jag ringde till och med jouren, men blev helt förlöjligad där så det gav ju ingen tröst i våndorna. 

Är det inte underligt det där. Under förlossningens gång så stod jag ut med massor med nålstick, som jag i vanliga fall är llivrädd för. Jag kämpade mig igenom smärtorna efter kejsarsnittet, like a champ om man får säga det själv. Men, när man ligger hemma i sin säng och känner av smärta i andra delar av kroppen, då blir man minsann ynklig på en gång och vill bara ligga och böla.

Hem kom vi iaf där vid 21 snåret, efter mycket om och men. Stora dottern är rejält jetlaggad så det var många tårar och suckar förrens vi kom oss iväg. Men, nu sover dom skönt i sina sängar och jag ska avnjuta min svampsoppa till tonerna av en missnöjd minsting. 

 

Våra vardagar är ganska inrutade numera. Skolsjutsar, möten, terapier, kontroller etc etc. Vi är nästan aldrig helt lediga, och de dagarna vi faktiskt är det så tar vi ledigheten till en helt ny nivå och hasar runt i pyjamas dagen lång, och äter frukost kl 11.

fickorna

Igår gjorde vi pizza och myste under trettiofem filtar, ungefär. Vi bor nämligen i ett äldre hus och när det kryper mot kallare gradrar så känns det minsann här. Stickasockor, plädar och lager på lager är en överlevnadsstrategi här. 

pizza

Det fick bli allt för ikväll. Jag har ungefär tre sekunder på mig att äta min soppa nu förrens helvetet bryter lös här bredvid mig. Ack denna spädbarnstid!

lördag 3 februari 2018 - 21:56

Föräldraskapet då & nu

Jag och barnen genom tidernaNog har man själv allt ändrat genom åren, nästan till det bättre om man får säga så ;)

 

I samband med att min förstfödda blir 8 år om några veckor, så har jag reflekterat lite över huruvida åren har ändrat min syn på föräldraskapet. Inte bara min syn på det, utan mer hur det har ändrat i samband med att samhället har ändrat och jag själv har vuxit i min roll som förälder. 

Natalia är född 2010, Aaron 2012, det är med andra ord snart 6 år sen jag senast hade en liten en. Nu, med en sex veckors bebis så kan jag tycka att det känns som en helt ny värld, trots att jag borde känna mig bekväm och van i min roll. 

När jag blev mamma första gången så var jag bara 17 år gammal. Jag var bara ett barn jag själv, vilket var något jag avskydde när folk påpekade det. Men så klart, det låg en stor sanning i det. Jag var bara ett barn. 

Livet ändrade inte för att jag blev gravid. Jag tror inte att jag någonsin reflekterade över hur graviditeten påverkade min kropp fysiskt, eller mentalt. Vi fortsatte bara leva som de tonåringar vi var. Ännu min sista trimester kunde man hitta mig i framsätet på volvon utanför en hemmafest mitt i natten. 

Att jag skulle vara medveten om omvärlden fanns inte på kartan. Vi levde i vår lilla bubbla, delvis pga att vi var unga och delvis för att vi var förstagångsföräldrar. Vi visste ingenting. Och delvis bidrog också samhället till det. Allt som oftast så gjorde ingen sig besväret att förklara desto djupare gällande något, utan tog väl mer eller mindre förgivet att det helt enkelt skulle gå i stöpet. Vi fick ingen information om vaccinationer, försäkringar, hur man klädde sitt barn under vinterhalvåret, det faktum att amningen de första veckorna skulle vara en pina pga sjuka bröst, eller det faktum att det ens kunde bli akut kejsarsnitt etc etc. Ni vet, såna där saker som i dagens läge är vanligt att det informeras om. Allt går ju framåt på 8 år liksom. 

Sen var inte sociala medier alls a thing ännu då. Man hade möjligheten att stänga ut alla pekpinnar, välmenande råd och allt som egentligen kunde påverka en, om man ville. 

Det är jag delvis väldigt glad över. Att som ung, förstagångenförälder behöva ta sig an alla dessa råd, pekpinnar osv osv nu, tror jag inte skulle ha varit en enkel sak. Man behöver helt enkelt lite skinn på näsan som förälder i dagens läge. 

Jag tyckte helt enkelt att de åren som de stora barnen var små gav mig en bra grund, ett bra självförtroende i min roll som förälder. Jag oroade mig inte, utan carpe diemade mestadels

 

Men, så kom Junia. Och helt plötsligt klev jag in i en värld, som jag trodde var välkänd för min del, men som hade ändrat totalt. 

Jag har gått från att vara självsäker, till att vara en oroande, lättskrämd nybliven mamma. Och ibland irriterar det mig. 

I grund och botten är jag inte en osäker person. Jag lever med det tankesättet att jag gör mitt bästa, men, allt för ofta, speciellt sen Junia kom, så kommer jag på mig själv att känna en enorm ångest över vaccinationer, oro för att hon inte växer som hon ska, jag känner dagligen efter hur jag mår för att inte förlossningsdepressionen ska få ett grepp om mitt liv igen, smittorisker och nu sist så har jag snörat in mig på det faktum att Junia's andning låter så himla ansträngd iom hennes grymtande och högljudda ljudeffekter. Sånt som jag aldrig skulle ha oroat mig för med stora barnen om det inte svart och vitt skulle ha varit ett problem just då. 

Det har så klart enormt mycket med sociala medier att göra. Det gör oss mer medvetna, men också ibland osäkra. 

Det går liksom inte att undvika. Dagligen dyker det upp frågor gällande föräldraskap i något forum. Saker som man aldrig tänkt på, men som ändå nestlar sig in och drar igång tankeverksamheten. Man ser mycket mer av andras liv, och har därmed något att jämföra med, både på gott och ont. 

 

Jag har ännu bibehållit någon sorts förmåga att välja bort den informationen som jag inte behöver, men, många gånger tänker jag på hur otroligt påfrestande och svårt det måste vara att bli förälder för första gången i dagens samhälle. Man får mer eller mindre alla välmenande råd och pekpinnar på köpet, vare sig man vill det eller inte, och med tanke på hur nytt och livsomväldigande bara barnet i sig är, så kan jag tänka mig att det är svårt att veta om just den där svindyra bärselen är just så nödvändig som mammorna på facebook gruppen påstår, eller om dom där punkteringsfria hjulen är ett måste, eller det faktum att man borde vara självutnämnd vaccinationsexpert för att inte bli nermejad av allvetare, eller om barnet dör för att man två dagar före dennes 3 månaders dag får smaka på fast föda, eller alla dessa kemiska kompositioner som finns i barnmatsburkar, är det man borde ta till fasta på under sin resa mot föräldraskapet. 

Förstår ni hur jag tänker? Jag menar inte att det är en dålig sak, det här med att vara medveten som förälder. Men ibland undrar jag om man är FÖR medveten? Finns det rum för misstag eller är allt förutspått och noga uträknat redan? Finns det möjlighet att få lära sig nå mera?

Jag tycker iaf att det både är bra, men samtidigt också jobbigt. 

Jag vill kunna slappna av med Junia så som jag gjorde med stora barnen, på samma gång som jag känner mig trygg i att vara förberedd. 

Men som sagt, allt förändras. Och vi med det. 

Några korta konkreta saker som gjorde att jag ens skrev om det här ämnet;

- När vi kom hem med Natalia så var det ingen som sa något om en köldgräns gällande småbarn åt oss. Vilket kanske skulle ha varit nyttigt med tanke å vilken vargavinter vi hade det året hon föddes. Svinkallt och mycket snö. Från det att hon var 3 månader gammal så sov hon ute i vagnen i ur och skur. Vilket iofs inte har skadat henne alls. Hon har förmodligen bäst immunförsvar av oss alla och har varit sjuk ungefär 5 gånger under sina 8 levnadsår. 

Numera har spädbarn en köldgräns på -10 grader, vilket te.x idag, denna otroligt vackra vinterdag, gjorde att jag mer eller mindre sprang med Junia mellan dörren och bilen för att hon inte skulle hinna ta så många dödande andetag. 

- År 2010 var ju året då svininfluensan härjade, och med den kom den stora vaccinationsmissen som sen gav biverkningar som narkolepsi. Vilket gjorde att det föddes vaccinationsmotståndare i stora mängder. Men före det, så var det få som ifrågasatte vaccinerna, eftersom det var välbeprövade vacciner. Tänk er det. Ett misstag och samhället är beredd att gå tillbaka 40-50 år i tiden där epedemier härjade och skördade offer. 

Hur som helst, jag var inte rädd eller orolig över förkylningar eller övriga smittor då. 

Nu, 8 år senare är jag livrädd att gå utanför dörren med den lilla, just pga allt motstånd. Helt plötsligt blev vi enormt begränsade, och med tanke på min livssituation där det inte finns en andra part som kan ta hand om babyn så länge man åker och handlar, så har det också gjort att jag har hamnat att ha Junia och skötas mycket mer än vad jag egentligen skulle vara redo för. Varje vecka, i flera timmar. För att vi måste ha mat. För att stora barnen behöver stimulans. För att jag behöver gå på möten. För att livet helt enkelt inte stannar upp för att man får barn. 

- Om vi ska gå tillbaka så långt som till mina lågstadieår, och röra lite vid ämnet mobbning. Jag hade jätte jobbigt med mobbningen under mina år i lågstadiet. Riktigt jobbigt. Men, jag kunde gå hem, och jag hade en frizon ifrån mobbningen när jag var hemma. 

I dagens läge är det inte så. Barn, unga har telefoner, och vistas i allt yngre ålder på olika forum, och med det så når också mobbningen ända hem. Det finns aldrig någon paus. Dina barn som du tror att tryggt sitter i sitt rum, kan bli mobbad i just den sekunden som du tänker på det.

Vilket så klart oroar mig. Natalia har telefon. För att hon måste. Hon åker nämligrn varje morgon, kl 7:45 med bussen till skolan. Går 400 m i mörkret och ska i samband med det korsa en relativt hårt trafikerad väg, i morgonrusingen dessutom, när alla ska till jobbet. Sen ska hon hem igen efter skoldagens slut med buss. Ni förstår nog själva att telefonen behövs, så att jag vet att hon kommit sig ända fram till skolan, men också så att hon kan ringa ifall något händer. 

Än så länge har hon inte tillgång till några sociala medier, och det kommer inte hon ha på många år ännu. Men, jag oroar mig redan för den dagen då hon får tillgång till sociala medierna. När man ser hur inte ens fullvuxna människor kan låta bli att mobba, slänga glåpord efter varandra, hur ska det liksom då kännas tryggt att låta henne ta del av det. När allt detta med sociala medier var nytt så var det ju inget som var nödvändigt, man behövde inte vistas där. Numera så hänvisar skolan till grupper på facebook eller andra sidor som en del av läroplanen. Skolor finns på instagram och allt finns helt enkelt på internet. 

Det är verkligen på gott och ont. Även om man tar sitt ansvar och lär barnen vett och etikett på sociala medier, så är det ju plus minus noll om de inte möts med samma medel. Eller vice versa. 

 

Bara några av de sakerna som har ändrat under de senaste 8 åren, är det något ni kommer att tänka på?

Det kan mycket väl hända att jag är ute och seglar också. Kanske jag skötte mitt föräldraskap från under en sten också. Kanske det alltid har varit så här. Kanske det beror på att hela grejen med just Junia's downs har vänt upp och ner på hela min syn på föräldraskapet. Kanske jag försöker hitta en gemenskap i det som inte kan erbjuda en gemenskap för just oss? Vem vet?

Men, jag öppnar upp för en diskussion här! Vad tycker ni?

 

Nyfodda barn

 

Med det sagt så ska jag avrunda detta evighetslånga inlägg. Jag tenderar skriva så ofantligt långa inlägg om saker som jag gått och grubblat på en längre tid. 

 

Ha det bra & ta hand om varandra!

 

fredag 2 februari 2018 - 07:00

Nya bloggen 2.0

vecka 30 Rebecka Hagert

Välkomna till min nya blogg!


Det är här jag ska husera numera är det tänkt! Vi får hoppas att alla parter gillar det och att vi får en lika skön stämning som på min gamla blogg.

Jag inser ju att det var lite elakt av mig att så där abrupt pausa och hålla er på sträckbänken efter ett så intensivt blogghalvår som jag hade före dottern föddes.
Men, jag vet att många av er förstår. Den här pausen var mer än välbehövlig, den var nödvändig.
Hela min existens, framtill dagarna före dottern kom, bestod av att enbart överleva. Adrenalinet som hade rusat på i kroppen i flera månader, bara för att ta udden av allt och hjälpa mig igenom allt som jag bar på, det slutade dock flöda efter förlossningen, och jag kände av den enorma tröttheten.

Nu är hon dock här, och har redan hunnit bli en månad gammal, jaiks liksom! Jag vet att många som inte följer mig på Instagram (följ mig, encjansson) är nyfikna på vem hon är och hur livet efter förlossningen har blivit.

Vår vardag har så där försiktigt hittat ett spår att gå i och jag känner att orken och motivationen och fram för allt möjligheten sakta men säkert börjar komma tillbaka.

Vi har en hel massa att prata om känner jag. Som sagt, hur livet efter förlossninen blev, mina tankar och känslor kring det hela. En förlossningsberättelse kanske en borde knåpa ihop, om inte för nån annans skull, men för mig, tänker jag. Vem är år nya familjemedlem? Hur det känns att vara trebarnsmamma? Hur det känns att börja om med spädbarnsåren? Ja, ni vet, en hel del hinner hända på en månad.


Och för er som inte vet vem den här matta, svamlande individen är så HEJ, jag heter Emilia, och det är jag som ska fungera som er kvällsunderhållning ist för kaffedrickande, biobesök, sex eller annat gemytligt. Det är tänkt att jag, denna arma kvinna, vars hjärna har förvandlats till mos, med jämna mellanrum, ska kunna leverera slagkraftiga, vardagliga inlägg med hög igenkänningsfaktor, men även med de mest simpla orden väcka förståelse, för livet som förälder till ett solskensbarn.

Det är en learning-curve för alla i detta skede, jag är så pinfärsk som man bara kan bli inom just området handikapp. Men, där för många veckor sen, när jag stod med orden "Downs syndrom" ringande i mit huvud och en känsla av tomhet och ensamhet, så kände jag att jag behövde börja någonstans.
Så jag började skriva. Om hur det kändes, när jag, den unga tvåbarnsmamman, helt plötsligt fick reda på att mitt tredje barn skulle komma med något extra. Jag skrev om läkarnas missar, om känslorna och oron jag bar på. Om sorgen som nestlade sig in i mitt liv. Om acceptansen. Om resan mot förståelse. Jag skrev och hällde verkligen ut mitt hjärta i orden och texterna, ända fram tills att min dotter föddes.
Helt plötsligt hade jag inget att skriva om. Tankarna snurrade runt i huvudet som en gröt och det mest avancerade jag kunde åstadkomma var Ja, Nej eller Kanske. Mitt huvud tog helt enkelt paus.

Varför? För att jag inte fick downs. Jag fick en dotter.
För er som vill läsa om mina tankar och resan hit så finns det hoppeligen till er förfogan här nedan, men annars är det fritt fram att fråga och min gamla blogg kommer finnas kvar också.

 

Men, för er som är nya och inte orkar skrolla igenom mina gamla inlägg, here's what you need to know;

 

Jag gillar sol, hav och skogen. Jag gillar att vandra, hästar, musik, matlagning, inredning och möbeldesign. Jag gillar familjelivet lika mycket som jag gillar en cider på en uteservering med mina vänner. Dricker hellre varm choklad än kaffe. Instagrammar lite väl mycket. Älskar bohemiska stilen. Drömmer om att köpa en dubbeldäckare, renovera den och bo nära havet. 

Jag gillar inte myggor. Livrädd för ormar. Höjdrädd och löjligt farträdd. Svimmar av blod & får mardrömmar av clowner. Gillar inte samhällets alla moderniteter eller tankesätt. Lider av grym telefonfobi, avskyr att prata i telefon.

Om du ska trivas här så behöver du förstå dig på sarkasm och dålig humor, jag tenderar utöva bägge av det. 

Välkomna!

 

vecka 30 rh6

Foton tagna av den talangfulle och underbara Rebecka Hägert, hennes blogg hittar ni HÄR !