Inte din att jämföra med

tisdag 13 mars 2018 - 10:59 | 0 Kommentarer

Hej på er! Ett tag sen sist nu igen.

Jag är inne i en sämre, eller tröttare period för tillfället och trots att jag kanske hade en hel del att blogga om, så förmår jag mig inte att starta datorn och göra ord till meningar.

Sen har jag också känt en hel del avsmak för sociala medier, om jag ska vara ärlig.

Ibland känns det som att pressen över sociala medier är för tung, det lämnar för mycket rum för jämförelse och fram för allt passiv aggressivitet.

Här om dagen var jag helt otroligt glad över att minstingen har börjat sova hela nätter, de flesta småbarnsföräldrar vet att det är en gudagåva när det väl händer. Men, många glömmer at jag postar enbart från min synvinkel, från mitt liv.

Jag postar inte för att nån annan ska jämföra mig och mina barn med sina. Vilket i sin tur skedde, att någon jämförde.

Till en början kände jag inte att det var en så stor grej, men sen blev jag lite arg, faktiskt. Inte då kanske på individen rent specifikt, men mera på det här med att det känns som en omöjlighet för mammor nuförtiden att unna varandra lycka och välfärd. Hur svårt kan det vara? Att sila, att inse att det jag eller någon annan postar på sociala medier, enbart är en bråkdel av ett liv?

Jag tycker ändå att jag har varit så pass öppen med hur otroligt påfrestande hela graviditeten med Junia, samt hennes diagnos har varit för mig. Jag har varit öppen med att jag står som ensamstående med henne, och har därmed också fått ta emot allt själv, allt från det att downs kom på tal, till förlossningen och fram till nu har jag fått ta alla nätter och de flesta dagarna också utan avlastning. Jag känner inte att det är en jätte avundsvärd situation, än mindre något som någon bör jämföra med eller sura över att jag råkar få en natt med en hel natts sömn.


Jag som lever i detta, är väl medveten om alla positiva och negativa sidor. Jag är oerhört tacksam över att alla mina barn får vara friska, att jag har fått så mycket stöd i allt kring Junia och att min egna styrka orkar bära allt. Jag är också enormt tacksam över att jag, har kunnat slipa fram en rutin med alla barnen, som gör att jag får sova hela nätter, redan nu. Bara dagarna före Junia föddes så trängdes jag och stora barnen i min säng, eftersom dom vägrade sova i egna rum. Inte heller en avundsvärd situation, en situation som jag beslutade att var ohållbar sen när lillasyster väl anlände.

Min poäng är väl att det finns saker som jag väljer att inte dela med mig utav på sociala medier. Jag känner inte att det tillför något att jag dagligen postar att stora barnen bråkar så stickorna yr, jag låser in mig i badrummet för att huvudet håller på att sprängas, minstingen vägrar sova i vagn eller det faktum är att jag 95% av tiden känner oroar mig för framtiden med en stundande vårdnadstvist, en förälder som är nowhere to be found och det faktum att vi ännu inte vet var sonen ska börja i förskola.

Det ger inget för andra.

Att som utomstående stå på sidan och titta på, ger en helt annan synvinkel än för mig som faktiskt lever i det här livet.

Jag är inte alltid så duktig som jag ser ut. Jag kämpar fortfarande med min psykisk ohälsa och går för tillfället igenom en tuff diagnostiseringsperiod och inväntar en ännu tuffare inkörningsperiod med nya mediciner som riktar sig mot bipoläritet.

Jag har veckor när allt är perfekt, precis som jag vill att livet ska vara. Veckor där jag slipper ut på vagnspromenader och verkligen orkar gå på promenader. Veckor där vi hinner med utflykter eller annat roligt, men även läxläsning och att vara i säng i tid. Veckor där humöret är på topp och inga bråk utspelar sig. Veckor där vi efter varje måltid plockar i diskmaskinen och huset hålls på en fräsh och trevlig nivå. Nätter när minstingen sover hela nätter och jag fram för allt kännerr motivation att göra annat än allt det inrutade vardagskrafset.

Sen har jag också haft perioder, där disken hopar sig för att jag får ångest av att bara öppna luckan till diskmaskinen. Det finns dagar när vi bara sitter i soffan och spelar memory eller har alltför mycket skärmtid. Det finns perioder när klädhögen liknar snöjätten i Frozen. Det finns nätter när minstingen vaknar 4 gånger, ist för ingen. Det finns perioder när ångesten i mig är så påtaglig att allt känns hopplöst. Det finns perioder där min ekonomi är så bortom räddning att det är helt otänkbart.

För 6 år sen, efter uppbrottet med sonens far, så varade dessa perioder i flera veckor, ibland i månader. En vecka kunde vara super, och jag mådde så otroligt bra. Sen följde en månad med trötthet, trötthet, trötthet och ännu mera trötthet. Huset mer eller mindre en sanitär olägenhet, ekonomin som skenade iväg och fick ett eget liv, ingen kontroll, inget konsekvenstänk, nada.

Jag har blivit bättre, jag har lärt mig hantera mina perioder så pass mycket att vi kan leva ett bra liv med dom. Jag lämnar inte längre hemmet att förfalla helt utan brukar hitta den där ena dagen där jag städar och gör det fräsht igen. Jag bränner inte iväg mina pengar längre bara för att dom ändå inte skulle råda bot på mina räkningshögar. Jag jobbar varje dag med att bli en bättre version av mig själv, något om jag är otroligt stolt över att jag har kunnat, orkat.

Med det sagt så dömer jag ingen som är i samma situation som jag var för några år sedan. Det handlar inte om att någon är sämre än mig eller jag bättre än någon annan, det handlar mer om att vi inte är på samma plan. Det är en process. Dit du/ni också kommer en dag, om det är det ni önskar.

Att jag började orka lite mer, beror mycket på självinsikt. Jag valde att börja se kritiskt på mitt egna beteende. Tillåta mig själv att se det negativa i mig, för att kunna jobba på det.
Sen, hur andra väljer att leva sitt liv, vare sig vi har något gemensamt eller ej, är inte min sak att fundera på.

Att jämföra, och sen framföra det genom passiv aggressivt beteende får en enbart att framstå som bitter och otacksam. Var glad över det liv du/ni lever. Var glad över det som är bra, och jobba med det som är sämre. Så jobbar jag på här i mitt hörn av världen. Det är allt vi kan göra.

p.s

Pga min sämre period nu så känner jag heller ingen press över att blogga. Det kommer inlägg när orken finns!

Hoppas ni har det bra!

 

Kategorier:

Tankar

0

Kommentarer

Ingen har kommenterat denna sida ännu.

Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.