tisdag 19 juni 2018 - 10:41

6 månader med Junia

Hej!

Kan vi låtsas som att det inte har gått en evighet sen jag har uppdaterat här?

Vi kan väl bara lämna det på att det blev lite intensivt i det privata.

 

Hur som.

Trots att Junia är den tredje i barnaskaran så har jag fortfarande inte förstått exakt h u r snabbt de små liven växer.

Imorgon blir hon 6 månader. 

S e x  m å n a d e r !

Jag tänker tillbaka på dagen då hon blev född, hur jag satt och såg på henne och naivt tänkte att jag ska komma ihåg och ta vara på varje sekund med henne. 

Har jag gjort det? Nej. Men, jag har varit så mycket mera med än med nån av de stora barnen, och det är jag tacksam för.

Vecka 30 RH2


Det var inte så himla länge sen jag var i vecka 30.

Foto av duktiga Rebecka Hägert !

Junia nyfodd


Tänk att hon var så här liten. H e r r e g u d.

Idag då?

Hon är fortfarande liten, knappa 6 kg väger hon. Men fullt så där liten som på bilden ovan är hon ändå inte.

Det här är månaden när jag som mamma börjar märka av hennes downs. Vågar knappt säga det, för som med allt annat vad gäller det här lilla flickebarnet, så var förväntingarna något helt annat. 

Jag drömde mardrömmar om hur hennes downs skulle yttra sig. Mardrömmar i stil med att hon en dag satt vid köksbordet och var en helt vanlig, glad och sprallig tjej, för att nästa morgon vara totalt handikappad, autistisk och okontaktbar. 

Riktigt så blev det inte. Men om det är något hon gör så är det att ta sin mor på århundradets bergochdahlbana. In fact, jag kan tycka att det känns lite som med döden. Ingen vet hur det ser ut bortom döden, ingen har kommit tillbaka för att berätta om det. 

Nu finns det ju så klart många som lever med down syndrome, men den ända gemenskapen man har är ju själva diagnosen. Alla är de olika individer och ingen är den andre lik. Man kan visserligen sitta och diskutera särskilda drag hos individer med downs, men sist och slutligen vet man inget före man står vid det vägskelet. 

Och som jag har nämnt tidigare så tycker jag att det är en ofantligt svår balansgång, det här med att ha ett barn med special behov. Man vill att de ska behandlas jämnställt och med respekt och kunskap, men ändå kan man inte frångå det faktum att de har särskillda behov som gör att de inte kan hålla takten med jämnåriga utan diagnos. Det ska liksom gå hand i hand.

Jag avskyr att jämföra för hon är ju en helt egen person, som kanske, även utan diagnos, skulle ha legat lite längre bak i utvecklingen än andra, men faktum är ju att det är så vi också ser h u r hon utvecklas, i vilken takt.

För att börja med det hon inte riktigt ännu har bemästrat så är det att vända sig. Varken från rygg till mage eller från mage till rygg. Det är så väldigt nära, men ännu har hon inte kommit underfund med att det faktiskt k a n vara trevligare att ligga på mage. 

Hon är ännu lite ostadig i nacken och det ser man speciellt när man håller henne i famnen och hon desperat försöker hitta en stabil punkt. 

Hon har lite svårt att lita på sin balans, och ligger därmed ännu relativt ofta med armarna utåt, för att kunna balansera bättre. Det här lär ska ha mera att göra med det faktum att hon är född prematur, än just hennes diagnos.

Har inte hittat fötterna ännu och gör inte heller några större ansträngningar för att hitta dom heller.

Vi har ju fysioterapi en gång i veckan och det går ändå bra, men hon orkar bara 30 minuter förrens tröttheten slår till och helvetet bryter ut. 

Något vi har fått problem med är hennes ätande. Hon ammar ännu mestadels, och det är både hon och jag fullständigt nöjda med. Behändigt är det ju. Men när det kommer till den fasta födan så har vi stött på lite problem. 

Hittills har inte hennes tunga varit något problem alls, och det har vi att tacka amningen för, den har byggt upp en bra käkmuskulatur. Och när jag började ge fast föda så var det här inget problem, men nu. Jag får knappt i henne något eftersom hon sätter upp tungan mot gommen och puttar ut allt tillbaka.

Vilket så klart stör rutinerna lite eftersom morgongröten var den som gjorde att dagsamningen har hållts rimlig, men numera ammar jag nog en hel del för att hon ska bli mätt. Om kvällarna är det ju samma problem då också, vilket gör att jag alt som oftast känner mig helt torr vid sista amningen. Så där som att man bara levererar luft, typ.

Junia 6 manader strumppisar


Vad fröken har bemästrat då!

Hon över enträget på att ta sig upp i sittande ställning från liggande. Det förstår man kanske att inte går så där jätte bra men man måste verkligen ge A for effort, för det s e r  & l å t e r väldigt tungt. Om hon skulle sätta så mycket energi på att hitta knixet med att vända sig så skulle hon ha vänt sig för länge sen. 

Hon har också nyligen lärt sig att greppa saker som hon ser framför sig. Sitter hon i matstolen så håller hon i stolen på sidorna, men sätter jag henne i sittern, som hon förövrigt inte gillar mera, så tar hon gärna i lekbågen och tittar storögt på sakerna. Det håller henne nöjd i ca 3 nanosekunder, alltid något.

Kan rulla över på sidan själv och gör det ofta om hon ligger på plan yta.

Gillar sina händer väldigt mycket. Tummen speciellt, eftersom den har ersatt nappen helt och hållet. 

Junia babybjorn 6 manader

Junia 6 manader babygymet


Men om vi bortser från alla dessa triviala saker som vad man kan och inte kan, vem är hon då?

Hon är helt klart en rolig typ.

Som sin far så pratar hon mycket och länge. Hon kan gott hålla sig nöjd i över en timme bara någon pratar med henne.

Hennes favoritperson att prata med är morfar. S o m  de pratar, Junia och hennes morfar. Går han iväg så ropar hon argt efter honom så det är även en tjej som vet vad hon vill. 

Vi andra får anstränga oss lite mer för att få någon reaktion av henne, hon är nämligen lite reserverad också. Behöver allt som oftast lite betänketid om hon träffar på andra personer. 

Men sen när hon väl har bekantat sig så är hon inte den som är den. Kan mycket väl bjuda på ett leende eller två.

Till utseendet så liknar hon fortfarande mest sina syskon när de var små, och det är ju drag som kommer från mig. Men där emellan så lyser även pappas drag igenom.

Hennes leende är finurligt, hennes leende hjärtligt, liksom hans. 

Väldigt sällan gråter hon och aldrig i onödan.

Somnar mellan 20:30-22, lite beroende på. Om man får föredra något som förälder så föredrar jag helt klart 20:30.

Sover hela nätter och ammar där vid 6 tiden, för att sen sova vidare till en 8-9 tiden.

Eftersom hon sover så pass bra om nätterna så har hon också ganska mycket vakentid om dagarna, men hellre det än nattrally.

Sover fortfarande inte i vagnen om den inte rör på sig. Här om dagen gick jag till min mor och fars (10 km) och det tog 2,5 timmar, då sov hon gott, men så klart vaknade hon när vagnen hade stannat. 

Bästa stunden på dagen är när vi har bänkat oss i min fula, men ack så bekväma amningsfåtölj och hon håller sin hand på mitt bröst, under tiden som hon ammar och bara tittar på mig. Det är vår alldeles egna stund och den är otroligt värdefull.

En till värdefull stund på dagen, och som egentligen har fallit sig naturlig för oss är vår musikstund. Hon älskar att lyssna på musik, vilket hon gjorde även när hon låg i magen. Hon blir lugn och kommer till ro. Spelar egentligen ingen roll vilken musik vi lyssnar på, hon är ändå gladeligen med i svängarna. Hör vi på lugna favoriter så ammar vi och njuter och hon somnar slutligen. Hör vi på lite mer svängig *host* pensionärsvarning för det ordet, så är hon med och dansar och skrattar allt som oftast så hon kiknar.

Överlag så känns det som att spädbarnstiden är över nu. Hon är inte längre så easygoing som hon var i början, utan hennes vilja och personlighet dyker allt mer upp och hon tar mera rum. Hon kräver mer underhållning vilket stundvis kan kännas lite överväldigande eftersom man knappt räcker till åt de större barnen.

Junia 6 manader


Här liknar hon sin far så det inte är klokt. Gullungen.

Trots att det här har varit månaden där jag blivit medveten om hennes utveckling och diagnos, så känner jag mig ändå väldigt trygg i min roll som mamma till henne.

I början var jag så otroligt kluven till huruvida jag skulle ställa mig för att alla skulle få en bit av kakan, men det behovet har helt fallit bort för mig. 

Jag lämnar inte bort henne, dels pga amningen och dels för att jag inte känner att jag blir lugnare av det heller. De gånger jag lämnar bort henne så känns det alltid tryggast att lämna henne med min mamma, men det där tror jag är ganska vanligt ändå, att man, om man har en nära relation till sin mor, även känner att det känns som det tryggaste alternativet. 

Även om jag har känt av pressen den senaste tiden, att vara mamma åt tre livliga barn, så finns det ändå ingen annan plats jag skulle vilja vara på.

Jag är fortfarande så himla tacksam över att jag fick bli hennes mamma.

Att jag får ha tre vackra barn, vilken lott i livet!

tisdag 15 maj 2018 - 23:28

Sommar i Maj

Hej i stugan!

Jag hoppas ingen här känner att de vill dräpa mig för min frånvaro, jag menar, can you blame me? Har ni tittat ut isf? Det är värsta sommarvädret utomhus, vilket i mitt fall inte ger så mycket rum för bloggande.

Jag tänkte ge er lite sött och salt från de senaste dagarna.

Vi kan väl börja med den söta sidan?

1. Måste helt klart vara denna tropiska värme vi har fått.

Om en har paniksovit nån gång, så vet ni att jag i detta nu, paniknjuter. Om det inte är ett ord, make it one!

Varje dag känner jag nästan en liten angst över att vi sällan kommer oss ut för en hel dag i solen och det beror mainly på min minsting. Att ha en liten en och tro att man ska kunna ligga och lapa sol i flera timmar är bara naivt och dödar förmodligen fler hjärnceller än vad en vinlåda gör. 

Här om dagen bestämde jag nästan med våld att vi skulle ha en dag på stranden. Höll på att förgås här hemma. Har ju uttryckt mig emellanåt att Junia ligger som klistrad vid bröstet, well, i dessa temperaturer så är vi bokstavligen som klistrade vid varandra.

Höll på att bli så desperat där ett tag att jag tänkte för mig själv att jag ska bada. I havet. I maj. 

Som tur var så svalkade vinden helt lagom ute vid havet så jag behövde inte ta till fullt så desperata metoder. 

En ser dock inte fram emot klimakteriet.

Nala Aaron pa stranden

Aaron pa stranden

NAla pa stranden

JAg pa stranden
2. Morsdagen.

Här i Finland så firar vi ju morsdag en vecka före er i Sverige, och denna söndagen gick morsdagen av stapeln.

En av de högtiderna som tyvärr fallit offer för konsumtionshetsen, men, om vi bortser från det, så betyder morsdagen så mycket mer för mig.

För mig betyder det att jag har fått vara mamma i 8 år. Kan ni förstå det? Har jag faktiskt blivit så gammal, är min första spontana tanke. Sen tittar jag på stora dottern och konstaterar att hon snart växer om mig.

Hur man också kan märka att man är mamma åt en 8 årig tjej är att vi dagligen bråkar om de sista häl-sockorna, som en viss fröken, nämner inga namn, hela tiden stjäl av sin arma moder. Eller det faktum att hon hade hjälpt sig själv med tre par av mina shorts här om dagen när värmeböljan slog till. 

Åren går minsann. Och med åren, så växer också mitt moderskap sig starkare.

Vid 17 års ålder så var nog inte mitt moderskap i närheten av så solid som det är idag. När jag tänker efter så är det inte mycket jag minns av de åren som har gått. Stor del beror ju på att livet har rusat på i 120 för mig, men också det faktum att småbarnslivet  Ä R  intensivt. Så fruktansvärt intensivt. Ena dagen föds de små liven, andra dagen smäller det i dörrarna och de pratar om att flytta hemifrån.

Som jag skrev åt min mor till morsdag, så tror jag inte att varken jag eller barnen förstår hur tålmodig, ovillkorlig och stark en moderskärlek är. 

Jag behöver inte och kommer aldrig heller kunna vara den perfekta mamman. Det kommer komma dagar när även jag faller på mina bara knän. Dagar när jag bara vill sova. Inte stiga upp före ögonen har öppnats. Inte tjata om att klä på sig eller borsta tänderna. Inte sjutsa till skola. Inte läsa läxor. Inte städa. Inte funktionera, helt enkelt. 

Och allt jag kan göra, är mitt bästa. Och för barnen räcker det gott och väl. Det måste räcka, annars kan vi lika gärna byta ut mänskligheten till robotar. 

3. Jag redde ut & tvättade mina dreads här om dagen.

De spärrade åt alla håll pga tråden som används för att säkra roten, så den klippte jag bort här om dagen. Along with typ hälften av mitt hår. Passade på att tunna ur det odreadade partiet också så nu är det hanterbart igen!

4. Jag har inte behövt koka mat en ända gång denna vecka.

Visserligen är det bara tisdag än, men still, ganska snyggt jobbat ändå. Och ja, vi har nog ätit ändå!

Igår åkte vi via mamma och pappas på hemvägen, när vi kom från stranden. Vräkte i oss korvsoppa, mannagrynsgröt och pannkaka. Jo man tackar liksom. #BeachbodyNEVER.

Ikväll var vi på klädparty och fick en massa gott, och sen kokade sonens far mat åt oss.

Imorgon tror jag dock att jag måste koka lite mat. Men då jag har ju så rent i köket...

Det där salta då?

1. Hands down P O L L E N

Jävla skit-pollen. Både jag och sotra dottern är helt svullna, vattniga, röda och kliande i ögonen. Not a good look.

Äter antihistaminer som godis känns det som. 

Lov pa stranden

2. Eftersom vi käkar antihistamin på löpande band så är vi också T R Ö T T A som aldrig förr.

Om det är vardaglig känsla som jag a v s k y r så är det att känna mig trött. Vilket jag har gjort nu i flera dagar. Idag tänkte vi försova oss till klädpartyt eftersom alla fyra hade däckat. 

3. Modet atm.

Jag har sprungit runt som en idiot i butikerna. Jag hatar modet för tillfället.

Som sagt, älskar färgerna, älskar flowet i alla kläder. Men vafan liksom. Korta maga-pajtor och jeans-string? 

Antingen det eller så är det så pösiga och oformbara kläder att man lika gärna kunde ta trädgårdsduken. Bah.

4. Gnälliga människor.

Nej nej. Vet inte om jag har fått overload i livet av personer med narcisisstiska drag, gnälliga, dålig attityd men I cannot deal with it.

Får alltid bita mig hårt i läppen för att inte ge dom en skopa av min åsikt, men, så kommer jag ihåg att även om jag kanske ser attitydproblemen, så kanske inte personen i andra änden är redo att inse problemet, så vad spelar det då för roll egentligen?

Hur som helst, det får en att vilja glömma sociala medier. Allt detta gnäll. Commooooon people!

Du är din egen lyckas smed!

 

Och med det sagt så ser jag att klockan är waaaaay past my bedtime. Jag ska härmed stänga av alla skärmar och paniksova i 6 timmar. 

Ha de gott!

lördag 12 maj 2018 - 01:17

Fyra dagar före jul

I min quest att få avsluta mitt kapitel om året som gått, så har vi ännu kvar min förlossning.

Och jag har övervägt att inte alls skriva något om den, eftersom jag har haft så svårt att acceptera att den blev som den blev.

Den gav mig så klart det finaste man kunnat få, men det har varit en process att smälta den. 5 månader har det tagit, och idag kan jag förhålla mig relativt neutralt till den.

Jag visste att Junia förmodligen kommer födas för tidigt, eller åtminstone före beräknat. Inte bara för att hon var mitt tredje barn, men även för att det i många fall, inte alla, men ganska ofta när det kommer till barn med downs, händer det sig att dom gör entré lite tidigare. Så, jag var inställd på det.

Trots det så kom det ändå lite som en chock den där måndagen i december, när de började prata om igångsättning. Och när den värsta chocken hade lagt sig, så blev jag extremt stressad. Det var en vecka före jul, och jag hade verkligen inte tid att föda barn. Hur konstigt det än låter, men så var fallet. Jag hade i vanlig ordning lämnat julklappsshoppingen till det sista och hade inte köpt en enda julklapp. Jag skulle ju ordna inför julaftonen med maten och julgranen var inte ens klädd. Ack alla dessa rationella tankar som far igenom en höggravids huvud under press.

Måndagen den 18.12.2017 hade jag tid till mödrapolikliniken för den sedvanliga tillväxtkontrollen samt ctg kurvan. Sonen var hemma så jag hade mutat honom med sushi och glass efteråt, bara han uppför sig.

När vi kom upp till mödrapolikliniken så fick jag sätta mig i kurvan ganska snabbt. Satt där ca 40 min medans sonen låg och ålade sig på golvet så som extremt uttråkade barn gör. Satt och pratade lite med barnmorskan som övervakade, på samma gång som jag försökte underhålla sonen.

När kurvan var tagen så fick vi gå vidare till läkaren. 

När man är gravid med ett barn med downs så spenderar de ganska mycket tid på att grundligt gå igenom hjärtat, för att kunna följa med hur det ser ut och för att de ska ha chans att förbereda sig, ifall att barnet skulle ha något allvarligt hjärtfel som kräver att kardiologen är på plats.

Denna gång var heller inget undantag utan jag låg säkert 30 minuter på britsen där, utan att reflektera desto mer över tid och rum. Men i något skede så slog det mig att min mage började kännas öm av allt rullande över den, men tänkte inte desto mera på det.

När läkaren var klar fick vi gå ut i väntrummet igen och vid det här laget hade jag dragit fram telefonen åt sonen för han var uttråkad som aldrig förr. Inte ens sushin kunde muta honom till ett normalt uppförande.

Efter en stund fick vi gå in igen och jag märkte med det samma att läkaren såg bekymmrad ut. 

Och grejen är den, att vid det här laget kunde man ju tycka att jag borde ha varit härdad, van med överraskningar. Hela graviditeten hade bjudit på överraskningar, så varför bryta det mönstret liksom. 

Hon förklarade lugnt och sakligt att hon var lite bekymmrad över babyns låga vikt, som vid ultraljudet uppskattades ligga runt 1900 gram och även babyns hjärtljud eftersom de hade varit lite monotoma i kurvan, samt att hon under ultraljudet hade upptäckt att flödet i navelsträngen var ansträngd och blodet i hjärtat pumpade via en passage, vilket kallas ductus.

I stora drag betyder det att blodådrorna växer till för att bilda två kretslopp, det lilla genom lungorna, där blodet syresätts, och det stora som förser alla
kroppens celler med blod. De båda kretsloppen står i förbindelse
med varandra vid födelsen genom en passage som då kallas
ductus, men den förbindelsen tillsluts normalt ett dygn
efter födelsen.

Men iom att hon fortarande hade ett öppet ductus, så var läkaren rädd att det, plus det dåliga flödet i navelsträngen skulle orsaka hjärtsvikt vid ett värkarbete, så därav ville hon att jag skulle komma in på tisdagen för att påbörja igångsättning via värkstimulerande dropp. Detta för att de skulle se om babyn då klarade av värkarna. Om hon gjorde det, så skulle de låta förlossningen komma igång och hon skulle födas vaginalt, men om hennes hjärta inte skulle orka med värkarna, så skulle det bli snitt.

Jag fick kämpa med att behålla lugnet, vilket jag skulle komma att vara tvungen att göra många gånger under de två kommande dagarna.

Mitt mantra i huvudet var; "Du har klarat dig så här långt ensam, du klarar lite till. Don't loose your shit". Det mantrat behövdes, för egentligen skulle jag vid det laget ha velat bryta ihop och bara bli en pöl av tårar. 

Jag var rädd. Livrädd. 

När jag hör ordet "Kejsarsnitt", så fryser jag till is. Jag har inte ett bra förhållande till det, och för mig så var det som att en mardröm besannades bara av att det fanns som alternativ. 

När stora dotterns föddes via akut kejsarsnitt så traumatiserade det mig så, för den gången hade jag ingen kontroll över något. Jag visste inte vad som hände och jag var överväldigad över den smärta som hade greppat tag om min kropp. Jag var så oförberedd och så ung, vilket förvärrade hela situationen. Det var nämligen svårt att få barnmorskorna att ta en på allvar eftersom jag bara var 17 år, och under förlossningens gång så var det inte bara en gång som jag hörde hur dom pratade över huvudet på mig.

Det, och det faktum att det var mitt första barn, jag var lättpåverkad och hade fått det framlagt åt mig att ett kejsarsnitt är något man gör när man misslyckas med att själv föda fram barnet. 

Och även om jag nu i efterhand vet att det inte ligger någon sanning i det, så är det den inställningen som har lämnat kvar inom mig, vad gäller mig själv. 

När jag sen kom ut från läkaren så var jag nästan svimfärdig av nervositet och rädsla. Hela jag skakade och svettades om vartannat. 

Jag fick gå vidare till barmorskan som skulle ge mig en kortisonspruta för babyns lungor, och sen skulle jag bara liksom... åka hem.

Före vi åkte hem så gick vi och åt på en sushi-restaurang, jag och sonen, men det minns jag inte mycket av.

Again, jag faschineras ganska ofta över att jag klarade av att hålla ihop mig själv i dessa situationer.

Jag förvånas över det faktum att jag klarade av att köra hem, rodda så att sonen kom sig iväg till sin pappas och att jag helt enkelt inte bröt ihop. 

Som jag nämnde i mitt inlägg "Ett år senare" så hade jag under graviditeten varit tvungen att bygga upp nån sorts skyddsmur runtomkring mig, och den muren bestod till stor del av ilska, bitterhet, besvikelse och stolthet. Jag var så arg och besviken på människorna som borde ha funnits där, som hade vänt ryggen till, att min stolthet sen gjorde att jag inte kunde tänka mig att ha någon med under förlossningen som jag inte kunde lita på.

Men, ibland får man erkänna att man inte klarar av allt själv. Så just den kvällen ringde jag åt Junia's pappa och bad honom att följa med mig. Ännu i detta skede trodde jag att jag behövde hitta tryggheten i någon annan för att jag skulle klara detta. 

Den kvällen packade jag bb-väskan som en yr höna, och pyntade julgranen. Man kan lugnt påstå att jag inte var in my right state of mind at that time. När jag blir stressad och känner att kontrollen glider ur mina händer så börjar jag stress-göra saker. Städa, sortera, plocka eller som i detta fall, pynta julgranen. Jag minns att jag packade bb-väskan, men hade noll koll över vad jag skulle ha med mig. I ett skede var jag i färd med att packa ner påslakan åt babyn... Fick ju packa om den nog när jag kom till sans, kan jag ju meddela. 

Förmodligen i samband med all stress jag kände inombords, så drog det också igång värkarna. Regelbundna värkar som jag var tvungen att andas igenom. 

Jag gick och vankade av och an, tog en dusch, en panadol och försökte lindra med en värmekudde, men, vid en 3 tiden, natten till tisdagen, så var jag så slut och hade ont, men kunde ändå inte hitta sömnen, så då rinde jag åt Junia's pappa och meddelade att jag tror det är dags att åka in.

Om jag ska berätta något om den mannen, så är det att det inte finns någon cell i hans kropp som någonsin har bråttom. Han tar alltid god tid på sig, och så även denna gång. Väntade säkert en timme på honom, före han yrvaket dök upp.

Vi åkte in, och jag fick lägga mig i kurvan. Vid det laget hade sammandragningarna så klart avtagit lite, och främst kände jag av dom mer mot ryggen, så dom mappades inte av så bra heller. Jag var också bara öppen 2 cm så vid det laget sjönk modet lite. Men, vi blev iaf inskrivna och fick ett förlossningsrum eftersom vi ändå skulle påbörja värkdroppet vid 8 tiden på morgonen.

Väl inne på vårt rum så somnade dotterns pappa, och jag fortsatte ha värkar titt som tätt. Minns att jag var extremt irriterad på honom. Låg och sov som en liten grisunge på sängen bredvid, medans jag satt och studsade på en boll och försökte massera bort smärtan i korsryggen. Det gick ju så där, kan jag ju meddela.

Kunde inte sova, men mot morgonen så var jag så trött att jag ändå slumrade till.

Vaknade av att läkaren och en barnmorska kom in för att informera om dagens tillvägagångssätt. Pappan sov igenom hela den konsultationen och jag var arg som ett bi inombords.

Planen var att de skulle påbörja droppet och övervaka babyns hjärtljud för att se hur hon klarade av det. I ca 5 timmar skulle de prova och sen skulle de försöka komma till något sorts beslut baserat på uppgifterna de samlade in under tiden.

Lagom tills barnmorskan kom in för att sätta dropp åt mig, vaknade dotterns pappa, men något vidare stöd i den smärtsamma processen fick jag inte eftersom han är nålrädd som få och blev vit som ett lakan. Själv gillar jag inte heller nålar så värst mycket, inte heller blod klarar jag av särskillt bra, men, jag fortsatte med mitt mantra tyst inombords och tog mig igenom även det. Eftersom jag hade så sköra vener så sprack dom flera gånger så de var tvungen att pröva säkert 5-6 gånger före de fick in kanylen. Måste medge att jag ville skrika åt dom skulle sluta ett tag där när dom hade grävt tillräckligt mycket i mig.

De första doserna märkte jag inte av. Sov mig igenom dom faktiskt för att jag var så trött. Tror kroppen liksom visste att vi var på slutrakan nu. Jag kände hur den laddade ur helt och jag kunde inte hålla mig vaken även om jag skulle ha velat. 

Nu är min tidsuppfattning lite dålig eftersom jag var så trött och dåsig, men några timmar in åtminstone så hade dom ökat på dosen med oxytocin rejält, och jag kände också av värkarna ordentligt. 

Minns att jag blev så irriterad på dotterns far när han satt och påminde mig att andas genom värkarna, trots att det var jag själv som hade bett honom att göra det, eftersom jag känner mig själv så väl och vet att jag vid smärta slutar andas. Profylaxkursen hjälpte inte mycket i detta skede, men så igen så var det inte mycket som hjälpte under den här graviditeten. Det mentala, allt det jobbiga och alla känslor satt så hårt rotade i mig, så jag tror faktiskt inte att det var den fysiska smärtan som var värst, utan det var den mentala biten som helt enkelt inte kunde greppa att jag snart skulle få träffa min dotter, efter alla dessa månader av sorg, oro, längtan och förundran.

Hela jag kände mig trött. 

5-7 timmar efter att de startat droppet åt mig, så avslutade de det och värkarna avtog efter ett tag. Jag blev flyttad till avdelningen för observation, ifall värkarna skulle komma tillbaka.

Inga värkar kom, och jag minns vi satt där i matsalen och åt rostat bröd med ost på. Förmodligen den godaste brödskivan jag ätit.

Sen somnade jag, och vaknade av att läkaren kom in för att meddela att det blir kejsarsnitt. 

Och det var här som jag förmodligen drabbades av en panikattack. När läkaren hade förklarat att barnmorskorna kommer in för att sätta kateter och preppa mig inför operation, och sen lämnat mig, så började hjärtat rusa och hela rummet snurrade. I något skede hade jag försökt få tag i dotterns pappa, som hade åkt hem för att sova. Stressnivån när han inte svarade var utom denna värld. 

Något inom mig visste redan då att det här var något jag skulle vara tvungen att göra själv. Och paniken, den gick att ta på. Jag var inte redo. Jag var livrädd för smärtan. Vad som komma skall.

Fick senare tag på pappan och han meddelade att han skulle komma. Så småningom. Nå, det där med så småningom är inte något man vill höra när man ska föda barn, vare sig man föder vaginalt eller via kejsarsnitt.

Före lunchen kom de och hämtade mig och rullade ner mig till operationssalen. Minns att jag vid det laget skakade av rädsla. De frågade om jag fryser, och jag nickade av ren stolthet. Jag ville inte visa åt någon att jag höll på att tappa greppet helt, utan försökte tappert behålla lugnet in i det sista. 

Nere i operationssalen så fanns det en väldigt sympatisk och kavat herreman. Han var ingen läkare utan var den som ställde och fixade så jag låg ordentligt på operationsbordet. Slängde på mig som en kebabrulle i Snellman's köttfabrik, tänkte jag. Där emellan skrattade och skojjade han friskt med mig, vilket lättade upp stämningen rejält.

Jag tror han såg min rädsla, jag tror nog att alla såg eller kände den. Han satte sin ena hand på min axel, och sin andra hand tog ett fast grepp om min hand, kramade den och sa;

"Jag vet att jag inte är han, men jag finns här, och du kan lita på mig. Jag går ingenstans."

Dessa ord, kommer jag alltid bära med mig. Det var just dessa ord som jag behövde då. Jag kände mig så liten på denna jord, så otrygg i situationen, och han jag hade satt min tillit till, var inte där. 

Det var som att en våg av lugn sköljde över mig i denna stund.

Tårarna rullade ner för mina kinder, för att sen avta.

Läkaren som skulle operera, kikade över skynket och frågade; "Ootko valmis tavata tyttäresi?" (Är du redo att träffa din dotter?)

Jag nickade, slöt ögonen och andades in djupt.

I den stunden var det som att månaderna som gått passerade i revy framför mina ögon. Jag lät alla känslor komma till ytan. Jag tillät mig själv att minnas alla goda, men även alla svåra, sorgliga stunderna i denna graviditet, och jag tillät mig själv att känna mig stolt över att jag orkade. Jag minns att jag tänkte i mitt stilla sinne att jag är min egen stora trygghet.

Efter vad som kändes som en evighet, efter en hel del slit och elbowgreese, så sa läkaren åt mig att öppna ögonen, och ett ljuvligt litet skrik fyllde salen.

Hon var här. Min dotter. Mitt solskensbarn. Klockan 11:51, 4 dagar före jul kom hon. Det där lilla flickebarnet som hade slängt omkull hela min värld för länge sen.

Och dammen brast. Tårarna rann och jag skrattade och grät om varandra. Jag klarade det.

JAG KLARADE DET! 

Vårt första möte finns inte på bild, men det finns välbevarat i hjärtat, så länge jag lever.

Jag minns att jag frågade om hon mådde bra, eftersom läkarna hade förvarnat mig om att barn med downs kan vara lite slöa vid födseln och eventuellt behöva lite hjälp med syresättningen, men som svar fick jag; "On kyllä täällä kaunis ja vilkas tyttö! Pitkät ripset ja ihan täydellinen!" (En vacker och pigg flicka! Långa ögonfransar och helt perfekt!)

Sekunden efteråt lag dom henne, kind mot kind med mig och hon öppnade sina ögon, som för att meddela att allt är okej nu mamma. Jag är här, och jag ska lära dig allt om mig, om livet, om det som är annorlunda.

Det som jag var så himla rädd för, att vara ensam, kom att bli ett av det finaste ögonblicket i mitt liv, och det här ögonblicket, det var bara mitt och Junia's.

Jag kan med stolthet säga att jag var där. Jag fanns där, trots att det fanns stunder som varje instinkt i mig sa åt mig att fly. Jag fanns där, när min dotter tog sitt första, starka andetag. Och jag kommer alltid finnas där.

Min tredje förlossning gick inte som planerat. In fact, inget med den här lilla ljuvliga tösabiten har gått som planerat.

I 5 månader har jag slitits mellan att känna en enorm stolthet över mig själv, på samma gång som jag har kännt mig sorgsen och ledsen över att jag var tvungen att vara så stark, i en av de få stunder i livet när det är okej att inte vara så stark.

Idag har jag som sagt accepterat att det blev så här, men, ska jag vara ärlig, så bränner tårarna fortfarande när jag riktigt börjar känna efter och minnas.

Men, nu är hon här. Hon har varit min i 5 månader. Jag har fått ta hem ett litet mörkt knytte. Fått det enorma privilegiet att se första mötet mellan syskon och familj. Jag har fått hålla hennes lilla hand. Vagga henne till sömns. Kämpat med henne genom mjölkstockningar och magknip. Och varje morgon får jag vakna till en glad liten bebis, som skrattar så att tårna spretar. Varje dag får jag krama henne och fram för allt älska henne.

Varje dag, i resten av mitt liv, ska jag hålla hennes hand. Genom med och motgångar.

Jag ska älska henne, med allt jag har inom mig.

Jag är glad, att jag valde henne.

Tack Junia, för att du valde mig. Tack för att du ville komma till oss. Tack för att du lärde mig att ta fram min kämparglöd. Tack för att du lärde mig att se ödmjukt på livet. Tack för att du fick mig att bli den bästa versionen av mig.

Junia nyfodd

lördag 5 maj 2018 - 22:20

Ett år senare

På lördag har det gått exakt ett år sen jag fick ett plus på stickan.

Året som prövade mig rejält som person & som mamma. Men också året då jag äntligen fann den där tryggheten i mig själv, som jag så länge letat efter. För visst är man gjort av tufft virke om man orkar sig igenom ett år som detta.

Min skyddsmekanism är ännu på känner jag, eftersom minnena är rejält suddiga från den tiden. Kanske skulle det göra för ont att se tillbaka? Kanske är jag inte helt redo?

 

Men jag tänkte ändå skriva några rader om det. För det gav ju mig ett solskensliv.

 

Min mens hade sen 2016 varit rejält ur balans efter hormonbehandlingar och pga den stressen som fanns i mitt liv. År 2016 var det året då jag sakta började kravla mig ur den stora, djupa depressionen. Lite som en fågel som försöker lära sig flyga, igen. Mitt liv var verkligen all over the place, och mina handlingar var likaså. Jag mådde helt enkelt inte bra, ångest dagligen och den där känslan av att det bara inte går, men att jag ändå var på väg någonstans, bort från mörkret och den förlamande känslan en depression kan ge. Och detta fortsatte in på år 2017.

Hur som helst så kunde mensen hoppa av och an och ibland vara borta i flera månader före den dök upp som ett brev på posten. 

Därför vet jag faktiskt inte vad som fick mig att göra det där testet, den där fredagsmorgonen förra året. Inget var egentligen annorlunda. Jag kände att mensen var på gång med ömmande bröst, humörsvängningar, svullnad, oren hy och en molande värk i magen. Dom där typiska symptomerna med andra ord. 

Men, det var något i mig som sa att brösten ömmade lite för mycket och att alla symptom verkligen var så mycket mera denna månad, så jag beslutade mig att ta ett test ändå, bara för att få utesluta det.

Och det här var ända gången på många år som jag inte suttit som fastklistrad vid testet, väntat, inbillat mig. Nej, den här gången tog jag testet, men sen lämnade det bara på lavoarkanten och jag åkte iväg för att fixa det sista inför min barndomsväns möhippa som skulle ske dagen därpå.

När jag sen kom hem, några timmar senare och gick på toaletten, såg jag testet. Ett test, med två streck.

Med ens fick jag tungt att andas. Svindel. Panik.

Hoppade i bilen och åkte till apoteket för att köpa ett digitalt test. Min enda tanke var "Det här kan inte hända".

Den här gången lämnade jag inte testet åt sitt öde. Dessa två-tre minutrar som det tar för ett digitalt test att visa svaret, kändes som evigheter. Tror jag knappt andades, blinkade eller levde. Och när svaret väl kom, ja, då kom paniken och ångesten krypande också.

Sen blev det mörkt. Suddigt. 

Jag minns inte riktigt vad jag gjorde efter det. Jag tror jag ringde i panik åt en vän. Sen ringde jag åt pappan. Och efter det, så följde månader av fullständigt k a o s. 

Jag kände mig värdelös. Misslyckad. Gravid med ett tredje barn. Utan något som helst förhållande. Jag skämdes. 

Och att det var tufft, är nog att försköna det hela. Att hantera en sån här situation med ångest och panikattacker, plus ett enormt hormonpåslag, det var inte enkelt. Och så här i efterhand kan jag se tillbaka och känna att jag kunde ha skött det annorlunda, visserligen. Men så igen, hur skulle någon annan ha gjort? Skulle någon ha gjort det bättre? Man spelar ju med de kort man tilldelas liksom.

De mest konstanta känslorna jag hade under graviditeten var rädsla, misstron i mig själv var så stor, men även ensamheten. Det kändes som att jag var ensammaste i världen med allt. Hela världen låg på mina axlar, och jag sprang av och an som en marionettdocka, i ett tafatt försök att hålla alla nöjda och kontrollera situationen. 

Jag trodde helt enkelt, att det här var min hårdaste prövning någonsin i livet. Och det kändes som att jag skulle dö. Varje dag.

Sen, i vecka 14, ringde dom från mödrapolikliniken och sa med halvt panik i rösten att jag måste komma in snarast. De hade försökt få tag i mig i en veckas tid, men pga min telefonfobi som uppstår när jag känner mig stressad, så hade jag inte svarat när någon okänd nummer ringde.

Och den där dagen. Den dagen kommer jag bära med mig, för resten av mitt liv. Den dagen, kommer jag aldrig glömma. Den dagen gör ont, men den kommer också vara det som driver mig för att få ett så rättvist och värdigt liv som möjligt åt min dotter.

Det var ingen lång väntan den här gången. Vi fick komma in nästan genast. In i ett litet rum, fullt med pärmar och mappar, och en ask med servetter. Jag minns att jag tänkte att det är här dom berättar åt föräldrarna att deras baby inte kommer klara sig. Man kunde ta på sorgen i det rummet.

Barnmorskan började prata i medicinska termer. Hon sa, att de på KuB testet som gjordes i vecka 12, hade hittat antydningar till avvikelser. Och jag minns att jag tittade frågande på henne. Jag kände hur jag hade den där blicken som sa; Nu förstår jag inte, snälla hjälp mig förstå? Läkaren hade ju klart och tydligt sagt åt mig att allt såg normalt ut? Ingen nacksvullnad, ingenting som indikerade på avvikelser.

Hon frågade mig om jag vet vad downs är. Hon började också prata om abort i nästa mening. Och frågade mig vad jag tänkte om saken. Hon gav som alternativ fostervattensprov, men efter det så minns jag inget mer. Jag minns att jag försökte hålla tillbaka tårarna. Jag minns att jag hörde barnmorskan och pappan prata, men vid det laget så rann tårarna ner för mina kinder. Och jag minns hur jag sa, att nu orkar jag inte mera. Jag förstår inte, och jag har inte kapacitet att ta något sådant beslut. Rädslan och ångesten grep tag i mig så hårt, som en järnhand. 

Ni vet när man får jätte många valmöjligheter på en och samma gång, och man ser hur personen som gav dig dessa valmöjligheter, står och väntar stressat på svar, och man ist försöker leda in ämnet på något annat? Jag minns att jag sa att jag gärna vill prata med en socialarbetare först, för att få reda på vilka stöd och vilken hjälp man kan få med ett handikappat barn. Egentligen visste jag ju i stora drag va det handlade om. Det var ansökningar och byråkrati som jag i så många omvarv hade hjälpt mina klienter med. Men, just då kändes det som att jag inte visste någonting. Det handlade ju helt plötsligt om mitt liv, inte en klients.

Barnmorskan famlade med några utprintade papper från tidigt 2000-tal och ursäktade sig så där tafatt att hon bara hade på finska och försökte sen hitta informationen på svenska. Hon bokade även tid för ett NIPT-test, som då enligt henne skulle visa med 98% säkerhet om fostret hade nån form av trisomi. Och där, i samband med det, så kom nog det ända positiva beskedet; Jag skulle få veta könet på mitt barn. Flera veckor före. Eller ja, det var ju positivt fram tills att faktum kvarstod att jag ändå hade ett val att göra, och då med vetenskapen om vilket kön min baby var. Efter det så blev det ordnat så att vi fick gå raka vägen till en socialarbetare, som jag önskat.

Och när vi kom in dit, så pratade vi om vårt besked och jag tyckte att vi hade en bra dialog och kontakt, jag och socialarbetaren. Vi pratade om min problematik med depressionen och hur livet har varit hittills. Men vad jag kommer ihåg allra mest från den dagen var, hur orden ekade i rummet;

"Om barnet är friskt, så stannar jag och hjälper till, men är det "sjukt" så tror jag nog att Emilia vet att jag inte kommer vara närvarande".

Och det här berättar jag inte för att svartmåla någon. Vi var alla i chock den dagen. Men, jag tycker det var för hårt sagt, och det är det, som än i denna dag, gör ont i mig. Junia kommer aldrig få höra de orden sägas åt henne, men jag kommer minnas, så länge jag lever. Och det gör också, att jag idag, har så otroligt svårt att lita och släppa iväg henne, om så ens för någon timme. För i mitt huvud, så hör jag fortfarnade de orden. 

Två veckor senare fick jag svaret från NIPT-testet. Det var en liten flicka. Och hon hade en kromosomavvikelse.

Till min stora förvånad så berättades det senare att NIPT inte visar VILKEN trisomi min dotter hade, utan det ända säkra sättet att få reda på det var genom fostervattensprov. Och vid det här laget så var jag redan i vecka 17. Riskerna för missfall ökar ju för var vecka som går, och vid det här laget så snurrade karusellen i alltför hög fart redan för mig, och allt jag ville var att få slut på det. Jag ville helt enkelt inte veta mera. Jag ville inte ta mig an allt som kom efter domen. Så, när jag satt där hos läkaren och han burdust rabblade upp mina tre alternativ; Abort, fostervattensprov eller adoption, så sa jag bara Nej. Jag vill inte veta mera. Jag tar det som det kommer, och älskar henne med all den förmågan jag bara har inom mig.

Och läkaren tittade på mig, och muttrade sen; Ja, det är ju också ett alternativ. Nog har dom ju ett värde dom också och det finns ju möjlighet för dom att få bo på serviceboende. 

Jag gick ut, med tårarna brännande bakom ögonlocken. Så arg på vården att jag bra kunnat bränna ner hela stället. Men också så otroligt ledsen för det lilla liv som låg i magen och sprattlade.

Från den dagen så blev det ett ihärdigt ringande från både barnmorska och socialarbetare. Alla tyckte att jag borde bestämma mig för hur jag skulle göra. Det skulle ju ta två veckor minst före en abort i så pass sena veckor kunde bli gjord!

Men jag hade redan bestämt mig. Att göra abort i vecka 21, vara tvungen att föda ett fullt livsdugligt foster till världen, för att sen bara lämna det där för att dö, det skulle vara en så enormt stor psykisk påfrestning att jag redan då visste att det skulle bli min död. Jag skulle inte ha orkat leva vidare efter det. Och det är fruktansvärt att någon ens begärde det av mig, bara för att slippa undan eller slippa se på eller hanter vårt fall.

Dom brukar ju säga att ett Nej är alltid ett Nej. I mitt fall sågs mitt Nej som något förhandlingsbart. Något som kunde pressas till att ändras. Och again, jag berättar inte det här för att svartmåla någon, men, det här är min historia. Det här hände mig, och jag önskar att i n g e n ska behöva gå igenom detta. Någonsin. 

Reaktionerna från familjerna var minst sagt motsträviga. Många levde i förnekelse, ingen ville riktigt tro att det var sant. Flera vände ryggen till och sa att dom inte ville ha något med detta att göra. Alla ville få sin röst hörd, sin åsikt fram. Det kändes som att jag fysiskt revs mellan alla andras vilja och mina egna tankar. För var fanns dom egentligen? Ingenstans. Det fanns inte rum för mina tankar eller känslor. Den ända personen, vars känslor och tankar borde ha funnits i första rummet, fanns inte ens med på världskartan. 

Pga pressen jag kände, blev mitt nej, till slut ett ja. Jag valde att få en andra åsikt från läkaren vid grannsjukhuset, eftersom jag hade förlorat all tilltro till läkaren här i stan, och det är nog mycket tack vare hennes expertis, hennes empati och hennes förmåga att se situationen för vad den var; En ensam, rädd och orolig mamma som slets mellan allas viljor och åsikter, som jag klarade mig igenom graviditeten. Hon blev min stöttepelare i det hela. 

Vi beslutade i vecka 19 att göra ett fostervattensprov. Jag minns att jag den morgonen skakade när jag satte mig i bilen. Förmodligen inte så medveten om omvärlden heller eftersom jag helt plötsligt var framme vid sjukhuset. Vägen dit var liksom helt borta. Jag var livrädd. Dels pga det faktum att en stor nål skulle köras igenom min mage, och dels för att riskerna för missfall var betydligt större än den där 1% man har i tidigare veckor. 

När jag kom dit så behövde jag inte vänta alls. En barnmorska kom och hämtade mig, och jag fick lägga mig på britsen. Läkaren pratade som vanligt om allt möjligt med mig och gjorde att jag behöll lugnet. Barnmorskan höll min hand när dom förde in nålen i magen, och även om det var obekvämt, så gjorde det inte särskilt ont. Allt såg bra ut, det fanns mycket fostervatten att ta av och bebisen sprattlade på där inne.

Sen åkte jag hem. Absurt eller hur? Jag hade nyss en stor nål i min mage, och några minuter senare så satte jag mig i min lilla röda polo och körde hem. Ensam. 

En vecka senare kom svaret. Min dotter hade trisomi 21, även känt som downs syndrome. Och där och då, kunde jag säga att det är bekräftat, babyn i magen har downs syndrome, och hon kommer födas i Januari. Först då orkade jag sätta ner foten och säga min åsikt. 

Det var långa och plågsamma veckor. Och jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte blev bitter under de veckorna. Jag var arg, ledsen och besviken. Jag var så fruktansvärt ensam i något så stort och livsomväldigande. Att även stöta på ett så enormt motstånd inom vården och få ett bemötande så som jag fick, har gjort att jag idag insett att kompetensen är otroligt bristande när det kommer till dessa saker. 

Och alla sa dom åt mig att jag måste ha överseende. Jag måste försöka förstå allas reaktioner. Allas beteenden. Vänta ut det. Låta dom komma till sans. Och allt jag kunde tänka var; Men jag då? Jag var den ända personen som inte kunde vända ryggen till. Jag kunde inte åka tusentals kilometrar bort. Jag kunde inte välja. Det här var min verklighet, och den var jag helt ensam i.

Och ensam skulle jag vara, ända tills den dag hon föddes. Ensamheten gör mycket i en person i dessa fall. Den tär enormt på en. Den gör en till någon man inte vill vara. 

 

När jag ser tillbaka på året som gått, så är jag förvånad över att jag lever. Jag säger inte det för att vara dramatisk, alls, utan jag undrar genuint vad det var som gjorde att jag orkade. Det här var ju liksom bara ett "sidospår" i livet.

Det här var ju något som jag skulle orka med på sidan om en påfrestande graviditet, två barn, en vårdnadstvist och allt vardagssurr.

Men.

Jag tror att just den här enorma modersinstinkten, den där lejon-mamman, kommer från mina mammor. Jag tror att min biologiska mamma gav mig den här styrkan, iom hennes osjälviska val att adoptera bort mig, för att hon själv inte kunde ta hand om mig. Det krävs något alldeles, utom denna värld, enorm styrka att göra ett sådant beslut, och sen även kunna fortsätta leva vidare. Bara tanken på att jag skulle vara tvungen att lämna bort någon av mina barn gör mig tårögd. 

Sen har min mamma här bara plussat på med den styrkan. Hon har älskat mig ovillkorslöst genom alla dessa år, med och utan mina fel och brister. Och om det är något jag har insett efter det här gågna året så är det att jag var aldrig helt ensam. Mina föräldrar stod bakom mig, på avstånd, som ett skyddsnät. Som dom alltid har gjort. Alltid redo att plocka upp mig. Alltid redo att plocka upp bitarna, så som de gjort så många gånger förr. Och de har gjort det, så bra som bara de kan. 

Smärtan, sorgen, besvikelsen, det var mina känslor att bära. Det kunde ingen annan bära åt mig, men mina föräldrar hjälpte mig ändå att orka lite till. 

Jag kommer aldrig kunna ge tillbaka för allt dom gjort för mig. Om jag blir hälften så bra människa som dom är, även de med sina fel och brister, så har jag lyckats i livet. 

Det är så klart många andra som tillhört vårt viktiga skyddsnät, men de allra viktigaste delarna är mina föräldrar.

Min lärdom av allt detta var, att jag räcker till. Jag kanske inte alltid orkar alla dagar. Jag är definitivt inte den mest pedagogiska mamman. Jag hanterar stress väldigt dåligt. Men jag gör mitt bästa. Och jag har aldrig lämnat min post. Alltid huvudet före och kört på, trots rädslor. 

 

Så, med denna text så känner jag att jag kan avsluta ett kapitel. Lagom till min 8onde morsdag. För nu är hon här. Nu är alla mina barn hemma hos mig igen, efter många, smärtsamma år. Och nu, nu ska jag bara vara deras mamma. Nu ska vi läka. Och leva på våra villkor. Jag ska med stolthet och tacksamhet få se mina tre vackra barn växa upp. Jag ska få lära och växa som person även mer.

Det här året, testade mig ända in till benmärgen, men det gav mig, mig. 

3 alsklingar2

fredag 27 april 2018 - 17:47

4 månader med Junia

Junia 4 manader.

Den här lilla pinglan blev ju hela 4 månader förra veckan. Om två månader har vi en 6 månaders baby i huset liksom och jag får helt enkelt face the fact att nu är den där absolut första spädbarnstiden över. 

Jag tycker att hon har utvecklats enormt under den senaste månaden och det tror jag är mycket tack vare att jag hade vett att bromsa in. Det gav oss så mycket mera lugn och fram för allt tid att verkligen se när något nytt händer.

Hon är fortfarande lite svajig i nacken men har blivit SÅ mycket bättre. Numera går det att ha henne korta stunder på magen utan att hon protesterar, och vi har till och med fått ett litet leende så länge hon låg på magen. 

Något hon däremot i n t e är svag i så är det magmusklerna. I kombination med ökad muskelstyrka i nacken så sitter hon numera upprätt om man sätter henne så. Så klart inte utan stöd, men förut har hennes dåliga hållning i nacken gjort att det inte har varit ergonomiskt nyttigt att ens öva på att ha henne i sittande ställning. Men, med den framgången så har också ett nytt problem uppstått, nämligen att hon numera inte är nöjd med att sitta i sittern eller i bilstolen eftersom dom inte ger tillräckligt bra överblick, så som hon får när hon sitter mig i famnen till exempel. 

Jag försökte lösa det problemet med att byta ut liggdelen till sittdel på vagnen och det fungerade super. Hon var vaken, men nöjd, vilket inte har hänt i liggdelen. Och med ens så blev hon ju liksom, stor. Som nästa behöver jag skaffa en svalare sovpåse åt henne men det får bli en annan lönedag, så att säga.

Vi har fortsatt med smakportionerna och hon har i detta nu smakat på potatis, morot, blomkål (magen gillade inte) broccoli, batat, banan, persika & mango. Även gröt har hon fått smaka på vilket hon har storgillat med nån fruktpuré till. 3 mål mat om dagen får hon, morgongröt, nån form av varm mat till lunch och sen kvällsgröt. Det har fungerat hittills och håller ett jämt humör tillsammans med amningen.

Numera är hon också så MED i allt man gör. Hon har börjat skratta, och pratar väldigt mycket. Som sin far. Där föll inte äpplet långt ifrån trädet iaf. 

Lite reserverad har hon blivit åt personer hon inte känner, men det brukar gå över bara man är ihärdig. Som min far te.x. Igår kväll blängde hon bara på honom från början av kvällen, men senare så pratade och skrattade hon så hjärtligt åt honom. 

Hon gör också de mest göööölliga lilla ljudet när hon skrattar högt, det är så man smälter och dör på fläcken. 

Hon har också väldigt roligt minspel när hon pratar och tar kontakt. Ibland brukar jag fundera på vad hon egentligen säger åt oss, för hennes miner är så utförliga och med sån inlevelse att man ser att hon verkligen har något ärende åt en. Wouldn't you like to know liksom!

Sover bra gör hon, man kan absolut inte säga annat. Jag önskade så klart att hon sovit mera i vagnen under dagen, men det gör hon bara så länge vagnen är i rullning. Jag brukar ta tillfället i akt och gå på en promenad nån timme så att hon får sova ordentligt och jag får in lite motion i vardagen. Sen somnar hon för natten vid kl 21 i egen säng, och vaknar allt som oftast där vid 5 tiden och kommer i min säng för lite mat. Sen fortsätter hon sova fram till 8-9 och då brukar vi amma och sen stiga upp för frukost.

För några veckor sen vände hon sig för första gången själv, från rygg till mage. Det gjorde hon två gånger den kvällen, men sen dess har hon inte vänt sig alls. Man ser att det ligger nära till och hon övar varje dag så vi ska tro att det kommer igång snart.

Nappen har hon bojkottat nästan helt. Hon har aldrig varit nån aktiv napp-användare men de senaste veckorna har hon inte alls velat ha den. Vilket är helt fine för mig om hon inte vill ha, MEN då hon har bytt ut den till tummen ist och därmed så ser jag framför mig den kampen. Att få bort en napp är inte jätte svårt eftersom det går att slänga bort. Att få bort tummen är desto svårare och för en gammal tumm-sugare som mig så krävdes det litervis med Kynnilä, en kanin & en katt. 

I dagsläget mäter hon 57 cm och väger 4,8 kg. Det är med andra ord en liten tjej som drunknar i storlek 62 ännu.

Vad beträffar hennes downs så tycker jag att hon har kommit ikapp bra med nacken och blir bara bättre och bättre om man bara är ihärdig och övar med henne. Hon har lite sämre balans och ligger ännu ganska mycket med händerna utåt, även om även de börjat söka sig inåt mot kroppen. Utöver det så är det inget i hennes mobilitet som skulle indikera på några vidare svårigheter som skulle vara direkt anslutna till hennes diagnos, mer så att de kan vara anslutet till hennes prematurfödsel. 

Det här är en liten tjej som älskar fart och fläkt och verkligen njuter när storasyskonen är hemma och stojjar. Hon gillar också att ligga för sig själv och fundera över livet, så väldigt allround får man väl ändå säga. Sällan gråter eller skriker hon utan någon anledning och allt som oftast väldigt nöjd med livet. Men vem skulle inte vara det när man är 4 månader ung, söt som socker och alla ens behov är taken care of.

Och ja, hon är verkligen helt u n d e r b a r. Perfekt på alla vis!

tisdag 20 mars 2018 - 10:13

3 månader med Junia

Junia 25 manTänk att den här lilla tösabiten blir 3 månader idag. 

Jag tänker inte ens ta upp det här med tiden, det är ett faktum och har så varit hos föräldrar i allan värld. 

Imorgon är det World Down Syndrome Day, ni kommer väl ihåg att Rocka sockorna? För Junia och alla andra som berikar våra liv med en extra kromosom!

Men, om vi ska bortse från hennes diagnos då, och lyfta upp fröken ljuvlig, så här på hennes 3 månaders dag och allt?

I nuläget så väger hon ca 4,2 kg, skulle jag gissa. Hon är med andra ord ingen stor tjej, och växer långsamt. Vilket jag inte har något emot på så vis, det känns roligt att ha en så pass lång spädbarnstid. Eller längre än någon annans spädbarnstid är den ju inte, men vid tre månader har åtm mina stora barn känts större än vad hon gör i detta nu. 

Fröken orkar inte lyfta huvudet i många sekunder och är fortfarande väldigt svajig och ostadig i nacken. Den som bär och lyfter henne behöver vara medveten om att hon kan slänga med huvudet helt okontrollerat för det händer dagligen. 

Hon har börjat skratta, eller le. Absolut inte åt mig. Jag får som sagt sälja min förstödda och hon skulle inte ge mig mer än ett småflin, som jag inte kan tyda om det är pga gaser i magen eller om det görs medvetet. MEN, hon skrattar, stort och hjärtligt åt min mamma och pappa och fammo, ja, egentligen alla andra än åt hon som föder henne och ser till så att hon överlever varje dag. Ack dessa barn. 

Hon börjar även vara mer medveten om saker runtomkring henne, så som gosedjur, hunden eller annat trevligt. Jag har tänkt skaffa ett babygym åt henne nu, och har hittar några riktigt fina.

Vi har börjat med smakportioner åt henne. Barn som är födda tidigare rekommenderar dom ju att man ska börja lite tidigare med, så det har vi gjort. Jag skulle inte påstå att hon gillar det, men det gör väl inga barn den första tiden. Men äter, det gör hon. Jag har ju på så vis haft turen med alla mina barn att det aldrig har spelat någon roll vad jag har ätit, trots att jag har ammat.. Choklad, lök, kryddigt etc etc, inget har påverkat barnens magar, så det har varit tacksamt, och även en orsak till varför jag har känt mig trygg i att även med henne börja med smakportioner vid denna ålder. Skulle hon vara känslig i magen så skulle jag inte ha börjat med smakportioner redan. Hittills har hon fått smaka på potatis och morot. Som näst tänkte jag introducera batat, majs och avokado åt henne. Kanske redan nästa vecka, beroende på!

Sova gör hon ju också, bra. Jag visste ju redan när hon sov sin första hela natt att det här är något som kommer i perioder, och som jag absolut inte ska vänja mig vid, och även om hon i majoritet sover hela nätter (kl 21-6) så har vi nu haft en vecka där hon kunnat vakna vid kl 4 på natten, vilja ha mat och sen somnat om igen. Det gör ju inget heller för min del att hon vaknar en gång per natt för mat, det är väl mer ovanligt än vanligt att dom inte gör det vid den här åldern så att, jag klagar inte. Hon sover också i egen säng, eftersom jag valde att börja sätta henne dit när hon började sova så bra som hon gör, bara så att jag kanske ska slippa samsova med henne tills hon är 10. Som jag nämnt tidigare så sov ju stora barnen med mig fram tills det att hon blev född, och även om det var mysigt på sitt sätt, så var det inte hållbart eftersom jag sov så dåligt av det. 

Dock sover hon ju som sagt inte bra i vagnen, så vi får kämpa med att komma oss ut dagligen med henne eftersom hon inte gillar att sova i vagn. Försöker dock ändå, om vädret tillåter, att komma oss ut på en kort vagnspromenad varje dag. Oftasr brukar det bli i samband med att stora dottern kommer hem, då går vi och möter henne till bussen,

Överlag så är jag väldigt glad över de rutinerna vi har nu. Att vakna kl 6 på morgonen gör inget för mig, eftersom klockan ändå ringer kl 6:30 på vardagarna. Då hinner vi amma i lugn och ro, före alla barnen ska väckas och ställas iväg. Eftersom jag sover hela nätter nu också, nästan iaf, så finns det ork i mig att hålla mig vaken även efter att stora dottern är sjutsad till skolan. Förut, när vi vakade lite mera så gick vi allt som oftast och la oss igen efter sjutsen, vilket gjorde att vi kunde sova till kl 9-10 och på så vis blev det en segare start på dagen. 

Numera så startar vi gröten när vi kommer hem, jag startar allt som oftast disk och tvättmaskinen, plockar undan lite, äter frukost, plockar fram mat, börjar laga mat och där emellan så ammar vi några gånger och före stora dottern ska hämtas från skola eller buss så brukar vi vila på soffan. 

Jag får inte mindre gjort för att vi har fått Junia, jag gör precis lika mycket, om inte mer, men, det tar så klart mera tid och det behöver finnas utrymme för oinplanerade amningspauser eller blöjbyten. 

Sen så försöker vi få in en träff med farmor och farfar åtminstone en gång i veckan, både för deras och Junia's skull, men även för min egen skull. Så att jag får tid helt ensam med stora barnen, men också för mig själv att göra något utan barn ibland. 

 

Junia har verkligen funnit sin plats hos oss, och är omtyckt av alla. Vi har inte upplevt någon svartsjuka på så vis att någon är elak eller så. Ibland kan latmasken i de stora barnen komma fram och då börjar dom fråga varför hon tar så mycket tid och varför jag klär på henne men inte dom, men jag antar att det är ganska vanligt.

Känner överlag att jag äntligen kan börja njuta av livet lite nu, att vardagen fungerar så pass bra och att jag är trygg i min roll som mamma åt alla tre. Den värsta känslostormen och oron kring Junia har lagt sig, även om jag så klart kämpar på med en hel del så här på sidan om. Men det känns ändå som att vi äntligen vågar oss utanför vår lilla bubbla, träffa människor och börja leva som en fyra personers familj. 

Tänk, att jag, har fått den äran att bli mamma till tre fantastiska barn. Vad har jag gjort för att förtjäna det?

tisdag 20 mars 2018 - 08:53

Vagndjungeln & en recension på vår Beemo Duo Premium Lux

Hörni.

3 månader in med vår Beemo Premium Lux, och ska jag vara ärlig, så tja.. Jag vet inte.

Beemon

Junia gillar inte att sova i vagn. Eller jo, det gör hon, men hon sover inte som de stora barnen gjorde. Så där att man kan sätta ut henne och så sover hon i flera timmar. Nej. Hon sover, men bara om vagnen är i rörelse. 

Lite tråkigt ändå, på samma gång som jag stundvis har varit glad över att jag inte lade en tusenlapp på en vagn som hon ändå inte gillar. Men, jag är som sagt kind of sad ändå. Barnvagnar har ju alltid varit en rolig grej liksom.

Jag tänkte ge er en liten recension på vagnen, pros and cons, eftersom vagnen i sig inte är ett jätte känt barnvagnsmärke.

Vagnen är alltså en Beemo Duo Premium Lux årsmodell 2017

PRO'S

- Snygg! Väldigt stilren och precis så som jag gillar utseendet på vagnar. Som jag nämnt tidigare borde den nog klassas som en dupe för Bugaboo's Buffalo eller Donkey te.x.

- Liten och smidig på så vis att den ryms perfekt i min lilla polo. Enkelt att lyfta av liggdelen och på så vis tar den också väldigt lite plats. Tung är den inte heller. Enkel att ratta i butiker te.x

- Liggdelen ryms bra i en pulka, som ni såg ovan, vilket är bra de gånger när man vill ha vindskydd.

- Enkel att fälla ihop.

- Bågen gör att det är enkelt att flytta den te.x från chassit till en pulka, med barnet i. 

- Enkelt att byta från ligg till sittdel eftersom bägge har samma stomme.

- Tyget är lite vattenavstötande. Har ännu inte skaffat mig något regnskydd till den och betvivlar att jag behöver göra det hellre. Med gamla Emmaljungan så behövdes absout ett regnskydd efterso, tyget släppte igenom vatten på ett helt annat sätt, men det berodde kanske också på att de stora barnen sov ute i vagnen i ur och skur, så där kunde den stå i flera timmar, ute i hällregn. Det kommer förmodligen aldrig denna behöva.

 

CON'S

- Den är ostadig. Speciellt handtaget känns ostadigt. Minns min Emmaljunga City Cross från 2010, man kunde ratta den hur som helst och den skulle aldrig ha varit ostadig på så vis. Den klarade av att bära TVÅ trötta barn även om den var en singel-vagn. Kontruktionen känns ostadig och plastig på nått vis, för om man te.x ska vända på den så kan man inte vända den med en hand för då knakar det till och det känns ju inte som ett lugnande ljud precis, inte när man rattar det absolut dyrbaraste man har. 

Ska du te.x ha vagnen upp för en trappa så får man vara rädd att handtaget ska släppa från haket som håller fast det i den position man ha det i.

- Varukorgen är gjord av plast. Vilket jag ju märkte EFTER att jag hade tvättat den och hela korgen blev till en banan. Det är ett tunt tyg ovanför lite mjukare plast, och tanken där var väl bra, att man kunde torka av den, MEN jag är mamma, och jag vill kunna slänga allt i tvättmaskinen. Ain't nobody got time att stå och gnugga the shit out of the varukorg. Plus att den är under vagnen, vilket så klart är väldigt vanligt, men jag gillar att man kan ha varukorg bredvid vagnen ist, som te.x Donkey eller Emmaljunga's Viking. Den blir inte i närheten så smutsig, plus att det är mer ergonomiskt för mig. 

- Dom här satans (sori) svängbara framhjulen. Skulle jag inte ha haft J's fammo med när vi var till Mässkär så skulle jag ha svärt ner vagnen till helvetet och förmodligen i ilskan också lämnat den där. Hjulen drar in sig i snön och fastnar. Möter man på en mindre kant, så fastnar dom också där och man mer eller mindre flyger över handtaget. Det här är med andra ord en vagn som passar ypperligt (bortsett från det ostadiga handtaget) i stadsmiljö, där underlaget är plant. I terräng, nej. Det finns en möjlighet att svänga handtaget och använda bakhjulen till framhjul ist, men det gör inte saken bättre eftersom handtaget i sig inte är stadigt nog att ratta något så stelt som orörliga framhjul. Orsaken till varför dom kommer undan med det ostadiga handtaget är ju pga att hjulen där framme är svängbara, vilket ju kräver minimalt med handalag för att få vagnen svängd. 

Det finns ju så klart terränghjul även till denna, meeeen jag har inte orkat klicka hem dom eftersom barnet ändå inte sover i den.

- Den är låg. Till och med Emmaljungan var högre. Det är en hel del böj och töj fär att lyfta barnet i och ur vagnen och det skulle jag väl annars inte ha något emot, eftersom jag själv är ganska kort, men min rygg är inte glad efter den här graviditeten så allt som är under mindjehöjd är en pärs att beblanda sig med. 

- Den har inget gung i sig. Stötdämparna är inte sköna, utan ska man ha gung i den så måste man gunga den sida till sida, vilket då också ger ifrån sig ett hemskt, knarrande ljud. 

 

Den här vagnen skulle jag rekommendera åt någon som har främst liten budget, eftersom nypriset på Jollyroom låg på 300€ (give or take), vilket är otroligt förmånligt ändå för en kombivagn. Den passar som nämnt bra i stadsmiljöer och rattar enkelt runt i butikerna, mellan butikshyllorna. In the concrete djungel passar denna ypperligt. Den är snygg och har ett exklusivare utseende. 

Jag skulle inte rekommendera den åt en familj som gillar att promenera i terräng, man stöter som sagt på patrull ganska snabbt då. Inte heller skulle jag rekommendera den åt någon som bor högst upp i ett höghus utan hiss. Eller har syskon som inte orkar gå själva, att knäppa fast en ståbräda på denna skulle jag inte göra, pga stadgan då. Eller bristen på stadga. Nu menar jag då inte att själva vagnen känns som att den ska ramla ihop bara för att barnet ligger där, nej. I såna fall skulle vi ine använda vagnen mera och jag skulle inte rekommendera den åt någon, men kontruktionen känns plastig och vid använding så känns det som att den ger utrymmen för konstruktionsfel, eller att den te.x kunde vinka, vilket kanske inte känns så där jätte rolig. 

 

Hur som helst! Jag har börjat gå i tankarna att köpa en ny vagn, och fastnat för Emmaljunga Viking i navy blue med läderdetaljer. 

Viking OutdoorNavy Carrycot

Även om fröken inte är någon hejare på att sova i vagn, än, så vill jag ändå inte helt ge upp med tanken om att hon nån dag skulle köra ett tre timmars pass i vagnen. 

Tanken har väl varit att jag skulle köpa helt ny vagn, från butik, och på så vis skulle jag också plocka med terränghjulen och även sidokorgen som finns till Vikingen. 

Jag tror helt enkelt inte att jag kan sålla mig till de som älskar dessa nya märkena, för utöver designen på denna vagn, så gillar jag inte mycket med den. Vad jag då igen kan tänka mig att jag gillar är det välkända i Emmaljunga's märke. Även om designen är ny, så kan jag tänka mig att jag känner mig mer bekväm med den vagnen än vad jag känner mig med denna. Men det vet man ju inte heller. Hur som, jag har åtm tänkt åka ner till Sejnäjoki nån dag (eller finns dom i butik här närmare?) för att provköra och känna lite. Inget spikat i sten än, och som sagt så kommer ju våren emot så då tror jag ju absolut att Beemon klarar av det underlaget. 

 

Har jag någon läsare som har en Viking och som kan ge mig lite input?

fredag 16 mars 2018 - 10:44

Rocka sockorna genom kunskap

Aaron och Junia

Nästa vecka, 21 mars är dagen då vi alla Rockar sockorna, World Down Syndrome day.

Det är första gången, någonsin, som jag rockar sockorna, och verkligen vet varför jag gör det. 

Det har ju hänt genom åren att man pga tvättmonstret har hamnat rocka sockorna ändå, och de senaste åren har jag rockat sockorna 21 mars, men, jag har rockat sockorna av fel orsak. Utan kunskap och medvetenhet.

 

Trots att dottern snart blir tre månader, så känns det stundvis som att inte chocken över det hela har lagt sig ännu.

Jag trodde liksom aldrig att jag skulle bli mamma till ett barn med downs.

Det fanns inte i min bok. 

Den första tiden efter beskedet så var jag arg på mig själv för att jag hade tagit förgivet att det aldrig skulle hända mig. Det skulle verkligen aldrig bli jag som krigade om den handikappades rättigheter, så som jag i så många år gjorde för mina klienter. Trots det, så fann jag mig själv i samma situation som jag enbart har varit åskådare till hittills, här om dagen. Där jag skrev på ett papper till FPA att min dotter behöver konstant vård. Att personer som lyfter henne, behöver veta hur de ska bära henne eftersom hon inte har någon stadga i nacken och kan slänga sig okontrollerat. Att min dotter har downs syndrom.

Jag var arg för att jag så ofta hade haft handikappade runtomkring mig, i olika variörer, men ändå inte kunde ta till mig att det här, skulle bli en del av mitt liv också. 

Jag var arg, för att jag visste exakt vad downs var. Det var en individ med sneda ögon, sluddrigt prat och ett överempatiskt sätt att leva. Trodde jag. Jag visste ingenting. Jag vet fortfarande för lite.

Jag hade ingen aning om hur mycket ett besked så som det vi fick, kunde slänga omkull hela ens värld.

Jag hade ingen aning om att ett besked så som det vi fick, kunde pröva och få personers integritet, värdighet och emotionella nivåer att helt försvinna.

Jag hade ingen aning om, vilken enorm styrka och ork det krävs av en människa, som får en så otydlig diagnos, att bearbeta, acceptera, på samma gång som livet ska fortsätta rulla på. 

Jag hade heller ingen aning om den oron och rädslan som skulle komma att etsa sig fast i benmärgen på en likt inget annat. Allt, bara för en extra kromoson. 

 

Jag tror inte att jag någonsin kommer få ett fast grepp om det hela. Jag tror inte att jag till fullo kommer att förstå mig på eller kunna förbereda mig.

Jag tror att livet kommer rulla på, och att vi med det, kommer lära oss hur vi ska hantera Junia's diagnos. 

Med det sagt, så kämpar jag ännu med mycket.

Jag kämpar med att acceptera att jag har noll kontroll, noll vetenskap om hur framtiden för oss kommer att se ut. Vi vet inget om utsträckningen av Junia's downs. Idag är det enbart en osynlig diagnos, om några år kan det vara ett fullt synligt handikapp. Den känslan av hjälplöshet och att inte ha kontroll, är den värsta jag varit med om.

Jag kämpar fortfarande med att hålla mig undan jämförelser, eftersom jag vet, att min dotter, kan inte jämföras med en tre månaders baby utan diagnos. Det skulle driva mig till vansinne, och kanske därför också som jag tog så illa vid mig när någon jämförde henne med sitt friska barn. 

För andra var det en hel natts sömn av pure joy, för mig blev det skräck blandat med förtjusning, eftersom mamman i mig jublade av en hel natts sömn, men den andra delen, den nyblivna mamman till ett barn med downs, började oroa sig över att hon sov FÖR mycket. Oron över att hennes läckage skulle ha gjort att hon sov hela natten, att hon kanske sakta dog ifrån mig, när jag sov, 5 cm ifrån. 

Den här oron jag bär på, baseras ju på det faktum att ingen har en mall över hur downs ser ut eller påverkar olika barn. Alla är vi ju olika, oavsett diagnos eller inte. 

Jag kämpar också med att acceptera att vi har år framför oss av terapier och byråkratiska problem, som ska rymmas där bredvid den faktiska diagnosen.

Jag kämpar med att lära mig se min dotter, ist för hennes diagnos. Att kunna skilja på vad som är hennes diagnos, och vad som är henne. Jag känner nästan skam när jag säger att en del av mig, ser bara downs. Inte fysiskt och inte i livet som vi lever nu, men den bild jag har av framtiden, är att downs är allt jag fick i henne. Vilket så klart inte är sant, hon är en individ som bortom downs också fick gener av mig och sin pappa, och som även hon kommer vara en helt egen individ, så som hon skulle ha varit utan diagnos också. 

Men fram för allt kämpar jag med mig själv. Jag kämpar med min oro över att jag inte ska räcka till som mamma åt tre barn, varav en har specialbehov. Jag känner en oro över att jag inte ska vara pedagogisk nog, att jag inte ska vara lekfull nog att jag ska kunna bistå med det som Junia behöver. Jag oroar mig för att jag ska ha för stort fokus på att överleva, snarare än att jag lever och gör mitt bästa. 

Det är en stor del av vad downs syndrom har betytt för mig. Men, den absolut betydelsefulla lärdomen jag har fått, och som också gör att jag med glädje och stolthet kommer rocka sockorna 21 mars, det är min dotter.

Det ljuvliga lilla flickebarnet, som har kämpat så hårt redan i detta liv. 

Jag är så stolt över den lilla kroppen, den enorma viljan, hennes syskon och mig själv. Att hennes kropp har orkat växa så pass bra att hon klarat av sitt biljud och klarat av att utan medicinering eller operation få bort sitt ductus. På samma gång som hon gång på gång bevisat åt läkarna att hon inte lever efter någon mall. Hon är sin egna lilla flicka, och downs, det är bara en liten del av henne.

Jag är så stolt, att hon, trots alla "Det här kan vara problematiskt med barn med downs", så har hon motbevisat och varit som vilken annan baby som helst.

Hon ammar, vilket är en stor sak för oss eftersom barn med downs har en svagare käkmuskulatur som oftast gör att tungan vill rymma nu som då. Iom amningen, så tränar vi upp den muskulaturen. Hon är ostadig i nacken ännu, men kämpar glatt på och blir bara duktigare och duktigare för var dag som går. 

Men det som ger allra mest glädje är bara hon. Det som inte har med hennes diagnos att göra, utan det som hon visar åt mig, som bara är hon. 

Hennes djupa, varma blick. Hennes härliga leende, hennes ljud. Allt det där, som vi har tillsammans. 

Ord kan inte heller beskriva den stoltheten och tacksamheten jag känner för mina stor barn. Som så okomplicerat, vilkorslöst älskar sin lillasyster. Från dag ett. Det är ett nöje för mig som mamma, att få den möjligheten att på sidan om betrakta hur deras band förstärks dag för dag. Hur mina stora barn, som trots den brokiga väg vi gått, kan ta till sig ännu en liten människa och älska med hela hjärtat. 

Jag är oerhört stolt, ännu idag, över att jag besitter en så enorm styrka att jag, trots tvivel, klarade mig igenom gravidieteten & förlossningen. Jag är stolt över att min kropp i 9 månader orkade hålla mitt barn vid liv. Jag är stolt över att jag, än i denna dag håller ihop min familj. Det har krävts jävla mycket jobb och än mer viljestyrka.

Så, jag hoppas att ni, 21 mars rockar sockorna med oss. För Junia's rätt att finnas, växa och blomstra. För hennes medsystrat och brödrar. För medvetenheten och forskningen kring downs. För familjerna och anhöriga. Så att alla människor har möjligheten till ett rikt liv.

Och jag hoppas att jag med denna text, ska kunna skapa en förståelse och visa just varför ni Rockar sockorna.

måndag 5 mars 2018 - 08:39

Punkter från den gångna veckan

Ajajaj, nu är vi här igen, i den där awkwarda positionen där vi tassar runt det faktum att jag inte bloggat på en vecka.

Så kan det vara ibland. Jag unnar mig själv det också, att inte alltid förklara livet i text eller bild, utan bara leva.

Nå. Jag är dock här nu igen, för att leverera er en sammanfattning över veckan som var!

 

➸ Junia blir 12 veckor nu på onsdag. Vart.rusar.tiden.iväg.med.mitt.barn!?

➸ Har fått sina första vaccinationer, mot Rotavirus samt det tidigarelagda kombinationsvaccinet mot bl.a kikhosta och stelkramp. Inga biverkningar så när som på att hon har haft aktivare tarmar.

 

➸ Hon blir stadigare och stadigare i nacken, om än det är svajjigt stundvis.

➸ Hon gillar bärsele, men inte vagn.

➸ Hennes tunga används frekvent av henne, den skapar dock ännu inga problem för henne, men det är märkbart åtm.

➸ Sov sin första hela natt inatt, faktiskt. Halleluja! Det blir att ligga i hårdträning nu så att vi kanske får sova hela nätterna nu med lite personal space framöver.

➸ Hon har växt i storlek 56 nu och jag vill leva i förnekelse. Snart har hon vuxenstorlek och piercing i naveln.

Omlott-koftan, tröjan, whatever, nedan ↓ är i storlek 56 och den fick hon som dopgåva! Väldigt varm och skön och fick helt klart godkänt av fröken som är en väldigt frusen en.

omlott

➸ Vår hund Vera har fyllt 1 år! ♥

➸ Min bil höll på att dö bort igår, ackun dragit slut. Jag fann mig själv i en position som jag svurit att jag aldrig ska befinna mig i, trots att jag är ensamstående; Nämligen med huvudet nerkört i motorrummet, oljiga händer och sen även kopplandes en laddare till batteriet. Jag har alltid ansett att det är två saker jag inte kommer lära mig i mitt liv som ensamstående, och det är att hantera söndriga bilar, eller ström. Jag fick ju göra bägge igår, så att, det var mina principer de.

➸ Jag har målat sonens säng klart, så nu är stora barnens sängar målade. Byrån eller bokhyllan som näst, efter en terapeutisk paus. En gillar inte att måla. Deras rum börjar ta form och jag är nöjd! Snart är det bara själva inredningen kvar, the most exciting part!

➸ Stora dottern har fyllt 8 år.

➸ Sonen fyller 6 år på söndag. Hjälp.

➸ Jag har varit på eftergranskning. Varpå läkaren sa; "Jag ser att du har två döttrar och en son". Mitt svar? "Nej, jag har nog bara en dotter!".... ..... ..... *Facepalm*

➸ När vi hade kommit över det faktum att jag har lite svårt att komma ihåg hur många avkommor jag har, så fick vi även gjort en remiss för operation åt mig! Äntligen! Snart är min babyfabrik ett minne blott (om man int betalar för att plantera ett barn i mig då, and that ain't happening anytime soon!) och jag skickar vidare den priviligerade uppgiften för förökning åt andra. Mina vänner te.x. En har ju inte fått äran att bli "Tant" ännu.

➸ Vi har vargar i hemknutarna. Jag sållar mig till dom som anser att det är dags att börja skjuta bort nu. Det är för obehagligt att ha dom så nära inpå och katastrofscenarion äro många.

➸ Jag har köpt en till vinter overall åt minstingen. Fröken är inte många veckor, och har redan overaller till förbannelse. Jag hittade en orange Nordbjörn i finfint skick, begagnat, för en struntsumma, och med min nyblivna fetish för orange och senapsgult, så var jag tvungen att köpa den. Vilket visade sig vara super! Junia fick en overall av fammo som är SÅ varm! Passar kallare utflykter (Mässkär) men blir liiiite för varm i bilen te.x. Till det kom nya halaren väl till pass och jag är nöjd.

nordbjorn

Det var den sammanfattningen.

Just idag, denna måndag så känner jag mig energisk och full av motivation. Det beror nog på att minstingen sov hela natten utan amning och i sitt babyneste. För det mesta ska hon sova nära nära nära, tror liksom att om hon skulle få välja så skulle hon fortfarande ligga och guppa på i min mage. Det är så klart mysigt and all that, men för mig, som ska orka nästa dag, så är det inte optimalt. Jag sover ju lite som katten då, alltid med ett öga öppet för att inte rulla över henne eller så att hon inte hamnar under mitt täcke etc etc. Amningen är väl inte heller något större problem, men det är så klart en del bökande och jag som är så i nattmössan om nätterna så brukar det oftast krävas att jag ska vakna till lite för att kunna amma, vilket i sin tur är ett problem när jag väl ammat, att jag är klarvaken. En dålig cirkel med andra ord. 

Igår kväll satte jag henne bredvid mig i sitt babyneste, helt beredd på att det inte skulle gå vägen, eftersom hon vanligtvis märker så fort hon inte bärs eller ligger nära. Men antingen är hon mogen för lite separation (5 cm) eller så var hon bara super trött. Either way så sov hon. Hela natten. Och även jag fick sova, med undantag för de korta stunderna som jag vaknade till i ren panik för att inget barn hade väckt mig. 

Jag skulle gott kunna vänja mig vid detta. Gör otroligt mycket för en människa att få sova en hel natt ostört, speciellt för mig som ändå ska orka om dagarna med alla tre, ensam. Dock håller jag inte mycket hopp för det, förmodligen var det bara en one time thing och vi får emotse några månader till av bök och stök nattetid.

Med min motivation så har jag idag redan åstadkommit en hel del. Sjutsat stora dottern till skolan och därmed fått upp alla tre barnen vid 6:30 slaget. Efteråt så gjorde jag frukost åt mig och sonen. Startade disk och tvättmaskinen, vikt kläder och nu tar minstingen redan sin första tupplur för dagen. Jag och sonen passar på att ha lite skärmtid så länge. Jag jobbar lite och han kollar på alla dessa ändlösa och fram för allt poänglösa youtubeklipp. Hatar dom.

 

Även om just den här dagen ser ut att vara en energifylld dag, så har inte den gångna veckan varit det. Jag har varit ganska nere och trött, energilös och motivationslös helt enkelt. Jag har sådana perioder, och dom vänder inte förrens jag riktigt drar upp mig själv ur dom, vilket kan vara allt mellan en vecka till fyra veckor. Nu är det länge sen som jag har gått en hel månad utan energi eller motivation till livet, allt som oftast brukar jag må bra och ha ork när alla barnen är hemma, men sen när det är bara jag och Junia så känner jag mig trött och vill bara vila. Vilket iofs är helt förståeligt, tre barn och med allt som hör till så blir lätt väldigt intensivt, även om man bara är på hemmaplan.

Att jag även nåddes av ett dödsbud inom min familj i veckan gjorde inte heller saken bättre. Det var väntat och en lättnad efter många decennier av sjukdom, men döden är aldrig enkel att hantera ändå, den påverkar alltid någon och även om jag inte var den närmsta anhöriga, så känns det tungt att veta att mina nära anhöriga lider av en förlust som enbart tiden råder bot på. 

Hur som helst. Livet rullar på för oss efterlevande och vi ska fortsätta vår dag i sjukstugans tecken. Jag har blivit snorig och har en dundrande huvudvärk, så det blir inte så mycket mera gjort idag, annat än det som är måste.

 

torsdag 22 februari 2018 - 20:42

Årets investering

Ja, jag använder termen Investering eftersom allt över 50€ från en ensamståendes börs känns som en investering, ett commitment, if you will. 

2 av 3 barn har för mig varit i väldigt stort närhetsbehov. Den som har varit mest mammig av dom alla har nog varit sonen, SOM jag har burit på honom. Ända till vecka 36, dagen före Junia kom, bar jag honom. Mina fogar skrek visserligen, men jag bar honom. Varför man bär en blivande 6 åring kan man ju fråga sig, men det är en annan historia.

Där ifrån jag kommer så skämmer man bort barnen om man bär dom hela tiden. Det har jag visserligen fnyst åt och struntat i, eftersom jag anser att man inte kan skämma bort barn med närhet. Många hajar nog till när dom hör att jag bär min 6 åring (eller bar) men jag tänker som så, att tänk att jag har fått bära honom så pass länge. Om några år är hans värld så mycket större än bara familjen, och då önskar man att man burit mera, tagit till vara på varje liten stund av småbarnsåren. Snart är dom stora och är knappt hem om helgerna, då önskar man att man åtminstone för en dag skulle få vara hela deras värld igen.

När Junia kom så insåg jag ganska snabbt att hej, det här var ju skitmysigt. Att bara sitta och hålla ens barn i famnen. En helt ny liten människa. Som en dag kommer vara lika stor som sina syskon. Ganska snabbt hade jag försatt mig i samma situation som jag har haft med sonen. Att sitta nära nära, bära och finnas till. 24/7. Alltid. 

Att fröken var på den mindre sidan när hon föddes hjälpte ju inte upp det hela. Känner mig som en värmelampa till en hög med kultingar. 

Den krassa sanningen är ju dock den, att jag inte kan sitta i soffan dygnet runt. Jag måste fungera och kunna göra saker här hemma, annars får vi anmäla oss till brittiska serien "Extreme Hoorders" eller vad den nu hette. Alla vet vi ju hur ett hem kan se ut efter att barnen har dragit igenom det. Vårt hem är inget undantag. Jag hittade mina trosor upphänd i julstjärnan här om dagen, varför har jag ännu inte fått något svar på. 

Så, jag fick börja fundera på bärdon. Vi har ju haft en bärsjal här hemma, som visserligen var mysig, men jag som har ett tålamod kortare än den finska mannens... mandom.. så orkade helt enkelt inte med allt bindande. Före jag hade bundit sjalen rätt så hade också hunden strypt sig flera gånger i den bara av att gå förbi mig, barnen lekt Tarzan i den och den som skulle ligga i sjalen, ja hon hade flugit över gränsen från Sjal-mode till I-helvete-heller-mode

I tiderna, när stora barnen var små så hade jag en Baby Björn-sele. Tyvärr är dom selarna inte ergonomiska, säga vad som vill om den saken. Min rygg har alltid varit svag efter graviditeterna, så att bära på det viset som Baby Björn-selen krävde att man bar på, gjorde att min rygg skrek efter en kvart. 

Så, denna gång tänkte jag i ren "Anton-Anda!" (Emil i Lönnebergas pappa) "Köste va de köste vill!". Med viss begränsningar dock, hehe.

Och jag googlade. Frenetiskt. I flera dagar. "Vilken sele är bästa bärselen?" "Ergonomisk bärsele" "Vilken bärsele kan man använda längst?" "Kan min hund strypa sig i bärselen?"

Svaret blev Ergobaby. 

Och en Ergobaby blev det också. En Ergobaby 360 närmare bestämt. Med spädbarnsinlägg. 

 

Ni kan syna underverket nedan

ergo2

Tänker inte ljuga för er. Vid första anblick tänkte jag lite "Va i helvete e de där för nå klumpigt otyg!?". Jag vet inte vad jag hade föreställt mig, men den var åtminstone inte vad jag hade förväntat mig. 

Som det lilla barn jag är så ville jag prova den med det samma. Heti. Så när vi kom till mina föräldrars så ögnade jag bara igenom manualen och försökte förstå mig på den. Nu vet jag inte om jag är mer en människa som måste se för att förstå eller om amningshjärnan är ett dystert faktum, men, det var inte alls så smidigt och enkelt som jag hade föreställt mig att det skulle vara. Så många band, knäppen och olika lägen. Bara att se det kändes avskräckande och gjorde att hjärnan lag av. När jag sen skulle få dit barnet så kändes det bara otympligt och jag måste faktiskt erkänna att jag kände mig lite nedslagen. Det skulle ju bli så bra, mitt och Ergon's förhållande. 

Men, skam den som ger sig får man väl säga i dessa lägen och bara dra upp snoron! Om man har betalat flera lappar för en bärsele, då ska den banne mig fungera också. 

Så, när vi kom hem så knappade jag in "Ergo baby 360" på Youtube och försökte hänga med i instruktionerna. Efter några försök kändes det som världens enklaste sak att få på sig den, så mitt tips till er som köper Ergobaby, låt er inte avskrämmas! 

Idag gav då flera ypperligt goda tillfällen att prova den. Och efter flera timmars användning, minimalt med oförnöjsamhet från den lilla och med en konstant bakgrundsmusik i bakhuvudet, (tänk er "En helt ny värld") så ger jag verkligen Ergon all creds man bara kan!

Jag har målat stora dotterns säng idag och därmed suttit mycket på golvet. Även sorterat och tvättat kläder, & gjort mat i ett enda kör, samt ätit. Vi har till och med gjort premiär på en friluftsdag. Allt medans den lilla sov gott i selen. 

Det jag var mest rädd för var ju så klart att min rygg skulle börja protestera av att bära så mycket. Här om dagen när jag höll på att möblera om i barnens rum så kände jag ännu av foglossningen som jag hade under graviditeten, så kroppen är väldigt svag ännu och tillåter inte alltför mycket rörelse.

Men icke. Jag tror det beror på det breda höftbandet som man spänner fast runt sig som gör att jag slapp ryggont och foglossningen, det är nämligen så pass brett att det går ner över höften men också upp till korsryggen, så man har lite mera stöd i den. 

Jag är mycket nöjd med mitt köp. Lite synd att jag var tvungen att nalla av min "Dreads-kassa", men det var välspenderade pengar.

Nu har dock selen väckt ett inre monster inom mig, jag skulle nämligen vilja ha en bärpanel till jackan så att jag ska kunna bära även i kallare temperaturer. Snart ska ni se att jag bär på allt även fysiskt, som att inte psyket skulle ha tillräckligt att bära på.

 

Det var allt jag hade att komma med för ikväll! Om ni är i köpan-taget så att säga, så kan jag varmt rekommendera Ergon!

Nu ska jag börja sova! Vi har ett så fint flow här hemma för tillfället, där barnen går till sängs klockan 20 om kvällarna, och är piggare om mornarna när dom ska iväg till skolan. Jag har nyss ätit min gemlagade sushi och råkat öppna en av godispåsarna till lördagens kalas, med betoning på råkat.

Gonatt alla fina!

 

(OBS! INTE ett sponsorerat inlägg!)