tisdag 15 maj 2018 - 23:28

Sommar i Maj

Hej i stugan!

Jag hoppas ingen här känner att de vill dräpa mig för min frånvaro, jag menar, can you blame me? Har ni tittat ut isf? Det är värsta sommarvädret utomhus, vilket i mitt fall inte ger så mycket rum för bloggande.

Jag tänkte ge er lite sött och salt från de senaste dagarna.

Vi kan väl börja med den söta sidan?

1. Måste helt klart vara denna tropiska värme vi har fått.

Om en har paniksovit nån gång, så vet ni att jag i detta nu, paniknjuter. Om det inte är ett ord, make it one!

Varje dag känner jag nästan en liten angst över att vi sällan kommer oss ut för en hel dag i solen och det beror mainly på min minsting. Att ha en liten en och tro att man ska kunna ligga och lapa sol i flera timmar är bara naivt och dödar förmodligen fler hjärnceller än vad en vinlåda gör. 

Här om dagen bestämde jag nästan med våld att vi skulle ha en dag på stranden. Höll på att förgås här hemma. Har ju uttryckt mig emellanåt att Junia ligger som klistrad vid bröstet, well, i dessa temperaturer så är vi bokstavligen som klistrade vid varandra.

Höll på att bli så desperat där ett tag att jag tänkte för mig själv att jag ska bada. I havet. I maj. 

Som tur var så svalkade vinden helt lagom ute vid havet så jag behövde inte ta till fullt så desperata metoder. 

En ser dock inte fram emot klimakteriet.

Nala Aaron pa stranden

Aaron pa stranden

NAla pa stranden

JAg pa stranden
2. Morsdagen.

Här i Finland så firar vi ju morsdag en vecka före er i Sverige, och denna söndagen gick morsdagen av stapeln.

En av de högtiderna som tyvärr fallit offer för konsumtionshetsen, men, om vi bortser från det, så betyder morsdagen så mycket mer för mig.

För mig betyder det att jag har fått vara mamma i 8 år. Kan ni förstå det? Har jag faktiskt blivit så gammal, är min första spontana tanke. Sen tittar jag på stora dottern och konstaterar att hon snart växer om mig.

Hur man också kan märka att man är mamma åt en 8 årig tjej är att vi dagligen bråkar om de sista häl-sockorna, som en viss fröken, nämner inga namn, hela tiden stjäl av sin arma moder. Eller det faktum att hon hade hjälpt sig själv med tre par av mina shorts här om dagen när värmeböljan slog till. 

Åren går minsann. Och med åren, så växer också mitt moderskap sig starkare.

Vid 17 års ålder så var nog inte mitt moderskap i närheten av så solid som det är idag. När jag tänker efter så är det inte mycket jag minns av de åren som har gått. Stor del beror ju på att livet har rusat på i 120 för mig, men också det faktum att småbarnslivet  Ä R  intensivt. Så fruktansvärt intensivt. Ena dagen föds de små liven, andra dagen smäller det i dörrarna och de pratar om att flytta hemifrån.

Som jag skrev åt min mor till morsdag, så tror jag inte att varken jag eller barnen förstår hur tålmodig, ovillkorlig och stark en moderskärlek är. 

Jag behöver inte och kommer aldrig heller kunna vara den perfekta mamman. Det kommer komma dagar när även jag faller på mina bara knän. Dagar när jag bara vill sova. Inte stiga upp före ögonen har öppnats. Inte tjata om att klä på sig eller borsta tänderna. Inte sjutsa till skola. Inte läsa läxor. Inte städa. Inte funktionera, helt enkelt. 

Och allt jag kan göra, är mitt bästa. Och för barnen räcker det gott och väl. Det måste räcka, annars kan vi lika gärna byta ut mänskligheten till robotar. 

3. Jag redde ut & tvättade mina dreads här om dagen.

De spärrade åt alla håll pga tråden som används för att säkra roten, så den klippte jag bort här om dagen. Along with typ hälften av mitt hår. Passade på att tunna ur det odreadade partiet också så nu är det hanterbart igen!

4. Jag har inte behövt koka mat en ända gång denna vecka.

Visserligen är det bara tisdag än, men still, ganska snyggt jobbat ändå. Och ja, vi har nog ätit ändå!

Igår åkte vi via mamma och pappas på hemvägen, när vi kom från stranden. Vräkte i oss korvsoppa, mannagrynsgröt och pannkaka. Jo man tackar liksom. #BeachbodyNEVER.

Ikväll var vi på klädparty och fick en massa gott, och sen kokade sonens far mat åt oss.

Imorgon tror jag dock att jag måste koka lite mat. Men då jag har ju så rent i köket...

Det där salta då?

1. Hands down P O L L E N

Jävla skit-pollen. Både jag och sotra dottern är helt svullna, vattniga, röda och kliande i ögonen. Not a good look.

Äter antihistaminer som godis känns det som. 

Lov pa stranden

2. Eftersom vi käkar antihistamin på löpande band så är vi också T R Ö T T A som aldrig förr.

Om det är vardaglig känsla som jag a v s k y r så är det att känna mig trött. Vilket jag har gjort nu i flera dagar. Idag tänkte vi försova oss till klädpartyt eftersom alla fyra hade däckat. 

3. Modet atm.

Jag har sprungit runt som en idiot i butikerna. Jag hatar modet för tillfället.

Som sagt, älskar färgerna, älskar flowet i alla kläder. Men vafan liksom. Korta maga-pajtor och jeans-string? 

Antingen det eller så är det så pösiga och oformbara kläder att man lika gärna kunde ta trädgårdsduken. Bah.

4. Gnälliga människor.

Nej nej. Vet inte om jag har fått overload i livet av personer med narcisisstiska drag, gnälliga, dålig attityd men I cannot deal with it.

Får alltid bita mig hårt i läppen för att inte ge dom en skopa av min åsikt, men, så kommer jag ihåg att även om jag kanske ser attitydproblemen, så kanske inte personen i andra änden är redo att inse problemet, så vad spelar det då för roll egentligen?

Hur som helst, det får en att vilja glömma sociala medier. Allt detta gnäll. Commooooon people!

Du är din egen lyckas smed!

 

Och med det sagt så ser jag att klockan är waaaaay past my bedtime. Jag ska härmed stänga av alla skärmar och paniksova i 6 timmar. 

Ha de gott!

torsdag 10 maj 2018 - 22:18

Egna rum

Det här att bo smått med 3 barn, det är minsann lite svårt kan jag tycka ibland. 

Skulle jag vara själv, så skulle jag för länge sen ha emigrerat till en husbuss, för mer utrymme än så behöver jag faktiskt inte. Enkelt att städa, plus att man inte kan köpa på sig massor med onödiga prylar.

Verkligheten ser ju dock lite annorlunda ut. Vi bor i en relativt stor trea (tippar den ligger på 90 kvadrat or so) och hittills har det fungerat bra. Vårt vardagsrum är stort och rymmer soffa och ett sexpersoners matbord, plus att vi har ett hörn som är helt dött och som jag inte riktigt vet vad jag ska sätta dit. 

Men, nu har tiden kommit som jag nog har väntat på; Stora dottern vill ha ett eget rum. Hittills har stora barnen sovit väldigt bra i egna rum, och känt sig som tryggast med varandra inom synhåll. Men, hon är ändå 8 år och börjar väl känna att det inte är så himla roligt att dela rum med lillebror alla gånger. Plus att lillebror har en tendens att störa hennes sömn lite iom att han kryper ner bredvid henne om nätterna. Vilket jag tycker är mysigt, skulle ha älskat att ha ett storasyskon att få ty sig till när man var rädd som liten, men, jag kan också förstå att det inte är så roligt för henne som ska upp till skolan om mornarna.

Av de två sovrummen som vi har så har barnen fått det största sovrummet, eftersom dom har en hel del saker, plus att dom som sagt, velat sova tillsammans.

Jag och Juni har det minsta rummet, och om än det är lite trångt, så kan jag tycka det är lite mysigt ändå. Plus att jag inte känner att jag behöver så mycket plats eftersom jag bara sover här.

Men, nu får jag börja tänka om. Vilket ju borde vara enkelt för mig som studerar till Interiörs assistent, men nej. De senaste åren känns det som att det har stått still i min inrednings-gen. Jag har inte velat sätta pengar på inredning så som nya soffor eller möbler eller ens velat möblera om. Något jag gjorde väldigt ofta förut. 

Hur som så känns det ändå lite roligt att få börja planera, och jag känner hur det spritter i den kreativa sidan av mig.

Nu har jag inga bilder på mitt hem, eftersom jag inte har kommit mig för att ta några bilder men i något skede ska jag leverera bilder så att ni kanske får en hum över hur det ser ut och hur jag tänker. Jag tänkte dock skissa upp lite hur jag tänkt i RoomSketcher!

Renovering

Till vänster ser ni hur vi har det för tillfället, och till höger ser ni min vision!

 

Vi har ju inget extra rum, och vi hyr så vi kan inte bygga någon vägg här, men, vad vi har är ett stort L-format vardagsrum. Ja, jag tyckte formen på vardagsrummet var opraktiskt och inte så värst fint när jag flyttade in, men det skulle visst komma att bli praktiskt nu när vi står inför detta dilemma.

Där vi har soffan och tv:n nu, så går man även in till mitt sovrum. Där har jag tänkt att jag skulle sätta in en stor bokylla (typ Expedit från Ikea) och den kommer då agera som vägg åt vad som ska komma att bli sonens sovrum. För att det ska kännas mer som ett rum så tänkte jag täcka baksidan med en spånskiva som går ända upp till taket och sen tapetsera den åt sonen och sätta dit lister. När jag gör så, så får jag också in flera ytor för mitt krimskrams, i vad som ska komma att bli vårt nya vardagsrum.

Stora dottern kommer alltså få flytta in i mitt gamla sovrum, där hon får plats med alla sina saker, och även har en dörr att stänga om sig med ifall hon vill vara ifred med läxor, kompisar eller bara annars. Sonen får därmed rummet som ska göras i vardagsrummet och jag och Junia tar stora barnens gamla rum!

Trots att jag har trivts bra i mitt lilla krypin så ska faktiskt bli riktigt skönt att få ett lite större sovrum åt mig och minstingen. Hon har ju en hel del saker även hon och iom att vi får lite större ytor så kan jag också göra ett eget litet hörn åt henne.

För att det ska fungera i vardagsrummet så hamnar vi nedgradera från ett sexpersoners matbord, till ett runt bord. Men, det gör egentligen inte mig något. Vi använder så väldigt sällan det stora bordet, vi är ju ändå bara 4 personer majoriteten av tiden här. Tänkte sätta ut vårt nuvarande matbord och ha det ute i trädgården!

Vad jag behöver inskaffa är med andra ord en stor Expedit-hylla i vitt. Ett runt matbord och ett nytt klädskåp åt sonen. (Någon som har som ni vill sälja? I'll buy it!) Och så klart så ska vi ju inreda också! Jag tänker senapsgult, mörkblått, lite grått och murrigt, eftersom väggarna annars är vita!

Vad tror ni? Blir det bra? Vill ni följa med i renoveringen?

lördag 24 februari 2018 - 13:26

Att fira en 8 åring

Nalas kalas 3

När ens avkommor fyller år så nalkas det också födelsedagsfest.

Förslagen har varit många, ett dyrare än det andra. Och jag har varit fruktansvärt nejgo. Jag vill i-n-t-e betala flera hundra euron för ett kalas på några timmar. Det är huuuutlöst att man betalar hälften av en hyra för att underhålla barn på lekland, vilket var ett av förslagen. 

Jag övervägde faktiskt det en tur. Det var provad sak när vi ställde till dop när Junia var 3 veckor gammal, jag fick avsmak för allt vad som hette fest. Vem sjutton orkar liksom baka med en nyfödding i huset? Om och man mot förmodan hade ork att baka, ville man slösa den dyrbara orken på att blanda muffinssmet och stå i köket från morgon till kväll? Om man mot förmodan hade möjlighet till det, vilket man sällan har med en som är totalt oförmögen att ta hand om sig själv.

Nå, hur som helst så beslutade jag att det ändå är för mycket pengar att spendera på ett kalas, så vi hostar ett gammalt hederligt barnkalas här hemma. Jag sollar mig också till de mammor som tycker att Linn's förslag om ett UF-företag som ordnar barnkalas i nejden!

Jag har dock helt släppt på principerna och pressen när det kommer till kalaset. Jag har, för första gången ever inte bakat något till ett kalas. Alltså verkligen i-n-g-e-n-t-i-n-g. Jag köpte pizzor, läsk, glass och godis och så fick det vara lite sillä lailla bara. Inget program har vi heller, eller ja, en skattjakt ska jag väl få ihoppysslat i något skede före gästerna droppar in. Hur man sen lyckas med en skattjakt i ett 90 km2's hem är en annan sak. Rapporterar om det lyckades! Jag hoppas att nutidens barn åtminstone har liiiite fantasi att underhålla sig i två timmar. 

Hemmet är dock super cleant. Skickade iväg den minsta igår till fammo's så att vi skulle få något gjort här hemma, och OM vi fick något gjort sen. Så skönt!

Nu är det någon som är en halvmeter lång som ligger och skriker efter bröst, så vi får avrunda. 

Ni får en rapport sen om jag överlevde kalaset.

Nalas kalas

tisdag 6 februari 2018 - 22:05

Ljuva vardagen

Junia maxomorra 3

En tisdag i sedvanlig ordning. Eller inte.

Idag kom nämligen stora dottern hem efter en två veckors lång semester i Thailand. Brun som en pepparkaka, flätor i håret och en saknad som gick att ta på. Även ett jetlag som hette duga.

Vi har spenderat kvällen hos mina föräldrars, för omväxlings skull, höhö. Vi är relativt ofta där när jag har barnen hemma, speciellt den här veckan när moster är hemma från Uppsala också. Det är skönt att få komma hem. Att inte alltid vara den som måste stå för maten, eller underhålla barnen. Det är skönt, att ha någon som tar hand om en där emellan. 

Stora barnen har mer eller mindre vuxit upp i det huset eftersom min familj alltid har varit mitt stora stöd i vardagen. Utan dom skulle nog inte den här mamman vara så värst stor på jorden. Inte för att jag är det nu heller. 

Hur som helst så fick vi min mammas goda lasagne till middag, jag och stora dottern gick i bastun i ett försök att bota min sjuka arm. Flera nätter i rad har jag nämligen vaknat av en sån otrolig smärta i höger underarm. Läkarna gissar på en nerv i kläm iom att jag har ganska oergonomiska ställningar om nätterna när jag ammar. Själv vet jag inte, men det jag vet är att jag inatt har värkmedicin i beredskap. Här om natten sov jag några ynka timmar, sen låg jag och oroade mig för att jag höll på att få en blodpropp. Jag ringde till och med jouren, men blev helt förlöjligad där så det gav ju ingen tröst i våndorna. 

Är det inte underligt det där. Under förlossningens gång så stod jag ut med massor med nålstick, som jag i vanliga fall är llivrädd för. Jag kämpade mig igenom smärtorna efter kejsarsnittet, like a champ om man får säga det själv. Men, när man ligger hemma i sin säng och känner av smärta i andra delar av kroppen, då blir man minsann ynklig på en gång och vill bara ligga och böla.

Hem kom vi iaf där vid 21 snåret, efter mycket om och men. Stora dottern är rejält jetlaggad så det var många tårar och suckar förrens vi kom oss iväg. Men, nu sover dom skönt i sina sängar och jag ska avnjuta min svampsoppa till tonerna av en missnöjd minsting. 

 

Våra vardagar är ganska inrutade numera. Skolsjutsar, möten, terapier, kontroller etc etc. Vi är nästan aldrig helt lediga, och de dagarna vi faktiskt är det så tar vi ledigheten till en helt ny nivå och hasar runt i pyjamas dagen lång, och äter frukost kl 11.

fickorna

Igår gjorde vi pizza och myste under trettiofem filtar, ungefär. Vi bor nämligen i ett äldre hus och när det kryper mot kallare gradrar så känns det minsann här. Stickasockor, plädar och lager på lager är en överlevnadsstrategi här. 

pizza

Det fick bli allt för ikväll. Jag har ungefär tre sekunder på mig att äta min soppa nu förrens helvetet bryter lös här bredvid mig. Ack denna spädbarnstid!

söndag 10 december 2017 - 21:57

Som en skenande häst

Lite så känns det som att livet går för tillfället.
Inte synkad på något plan alls!

Jag har haft en fin helg, även om alla mina dagar känns som en oändlig dimma av trötthet.

På lördagen åkte jag till grannstaden med min mamma för att hjälpa till med julhandeln, och sen mot kvällen var det tänkt att en av mina vänner skulle komma hit och dela en box med chili cheese tops från McDonalds med mig. I know, so fancy!
Livet har helt klart ändrats under de gångna åren. Förut festade man tills solen gick upp, och åkte via McDonalds efteråt. Nuförtiden åker man enbart till McDonalds, höhö.

Nå hur som helst så var jag fem före att avboka, jag var verkligen dö slut efter en hel dag i Kokkola med mamma.
Efter en tupplur så valde jag ändå att inte avboka. Hade inte pratat med en vuxen på typ 2 veckor pga flunssan så jag tyckte jag behövde plussa på det kontot.

Och vilken tur sen alltså att jag inte avbokade!
För in kom dom, en efter en, mina allra närmsta och finaste vänner, med ballonger, blöjtårta och godsaker!

Där stod jag, snoret rann, jag var lika sliten som jag såg ut och fram för allt rejält överraskad!

Jag hade inte förväntat mig en babyshower under den här graviditeten alls! I ärlighetens namn så väntade jag mer på första cidern efter förlossningen, ungefär så har jag känt att jag har behövt avsluta den här eran i mitt liv.

Men visst kändes det helt underbart att det finns de vänner som har stått kvar genom alla dessa år. Saker vi har upplevt tillsammans gör mig så tacksam, att jag liksom får ha dom i mitt liv. Att lilla Junia ska få ha världens bästa tanter i sitt liv! Det slår faders-förlusten med hästlängder vill jag nog påstå!

Hur som helst så åt vi gott, jag utsattes för sedvanliga lekar och vi hade over all en jätte fin kväll.

Och när dom hade åkt, så sov jag min första fulla natt på en hel vecka. Utan andnöd, sammandragningar eller snor över hela mig.

Det slog mig när vi satt där och skulle gissa när lilla damen ska göra sin entré att livet rusar på som en skenande häst i detta nu.

Hela december är fullbokad med julfester, julhandel, möten och sånt. Jag hade en ”föda-barn-lucka” där i mellandagarna, hur illa låter inte det liksom?
Även om jag känner att livet nödvändigt skulle behöva sakta i lite nu, enbart av den orsaken att jag är hiiiiimla trött för tillfället, så är det bara att konstatera att som ensamstående så får jag bara inse att paus är för de dödliga.

Denna vecka har vi fortfarande inövning av bussåkandet för dottern i fokus, samt två julfester att närvara på. På onsdagar rider fröken och fredag har jag rådgivning plus att jag ska få mina naglar fixade. Hela veckan ska sonen också köras till dagis för att han ska kunna hänga med i julfestprogrammet. På lördag ska det hämtas julgran och så ska den ju kläs också.

Veckan därpå är barnen hos sina pappors och kommer hem på julafton. Med andra ord så ska jag hinna inhandla alla sista julklapparna och maten och fixa med det före dom kommer. Plus att två dagar där går åt att få mina dreads insatta igen. Hohho liksom.

Man tror på något vis att 4 veckor är länge. Vi pratar max 4 veckor, och jag ränner runt som en vettvilling.

Ett tips är nog att inte skaffa barn i december-januari, hehe.

Men, på samma gång känns det helt okej att det är så här nu. Jag hinner liksom inte oroa mig lika mycket över vår situation, och det ger mig på sätt och vis ett visst lugn att jag inte sitter med den där enorma ångesten över något jag ändå inte kan kontrollera.

Nu, ska jag sova! Imorgon drar vi igång veckan kl 6, sharp. Sonen kommer mörda mig.

Hoppas ni haft en fin vecka och fram för allt att ni får en fin vecka!

torsdag 7 december 2017 - 05:40

Att bli flera, mentalt.

Ni vet det där talesättet, eller om de månne var ett förslag eller riktlinje som småbarnsföräldrar får; Sov när babyn sover?

Nå. Jag råkar ju ha haft den otroliga förmånen att ha barn som började sova hela nätter där vid 4-6 månaders strecket, och sen har det liksom bara fortsatt genom åren, en bra natt efter den andra. Jag har liksom ALDRIG kunnat klaga på att barnen har gett mig sömnlösa nätter.

Nu när barnen är stora så samsover vi alla dagar under mammaveckan. Vi samsover om nätterna, och vi tar gemensamma tupplurer vid behov om dagarna. Varför jag har valt att samsova med mina barn så här länge är väl av den enkla orsaken att jag valt mina strider.
Något man liksom får lära sig som flerbarnsförälder.

Det där första barnet försöker man väl allt som oftast vara mer principfast med, i tron att man kommer förstöra ungen om denne inte får morgongröten prick kl 8 eller deras sovrutiner följs slaviskt. Relativt vanligt scenario skulle jag vilja påstå. Se liksom på min familj. Jag var först ut, med andra ord hade jag strikta hemkomsttider och en hel massa regler, som jag för övrigt sällan följde. Min lillebror, som är tredje i ledet, tja, honom glömmer dom att mata, eller märker på morgonen där på att han inte kommit hem ännu.

Nåja, sidetrack där lite. Att välja sina strider ja.

Jag känner väl mest så här att eftersom jag inte lever med någon äldre än 7 år, och mina barn mår och sover bäst när de tar upp all min plats i sängen, och jag, efter 7 år har fallit för förtrycket och lärt mig sova på de sketna 10 centimetrarna som erbjuds, så ser jag kanske inte riktigt någon orsak till varför jag borde kasta ut dom.

Until now, dvs. Jag får konstatera att 3 barn, varav en kommer vara pikuliten och varav den mellersta älskar att slänga benen på sin mor och böka ganska så hejvilt så känns det som ett scenario jag vill undvika. Jag blir nästan kallsvettig av tanken liksom. Att offra mina 10 cm känns så.. drastiskt.
På samma gång som jag blir ledsen av att behöva jaga bort mina större barn likt älgkon i ”Plupp & älgen”. Det är liksom få saker som jag njuter av så mycket som att kunna hålla om bägge barnen om kvällarna tills de somnar. Höra andetagen bli lugna och djupa. Känna sonens armar runtomkring en och det där sedvanliga, ack så värdefulla ”Finaste mamma, jag älskar dig så” eller dotterns ”Jag älskar dig i evighetens evighet”. Det är liksom en trygghet jag vet att jag kan ge dom. Hur bryter man liksom det mönstret?

Jag kan allt som oftast känna en klump i magen över att det ska komma en till hit till oss. Inte för att hon inte skulle vara välkommen, utan mer pga det faktum att jag har fått 7 & 5 år enbart med mina två större barn. Det är ganska många år som vi har kunnat leva som vi behagar, om man säger så. Vi har inte behövt leva slaviskt efter någons sovschema eller anpassat oss efter någons humör.
Jag har enkelt kunnat säga ”Gå på toaletten” eller ”Hämta en joghurt ur kylskåpet om du är hungrig”. Mina barn är så stora redan nu att de fungerar med mutor liksom.
Vår vardag är så fin som den är liksom, skola, dagis, utflykter, spontana simhallsbesök, förmågan att föra en konversation men fram för allt det faktum att jag, trots mitt höggravida tillstånd kan säga att jag sover för mycket även när barnen är hemma, ja, det är liksom sånt som ibland slänger en av kärran.

Det slog mig här om dagen när jag satt och bläddrade igenom gamla bilder. Hur mycket vi har upplevt som ett tremannaband.

Jag tror på inga vis att lillasyster inte skulle hitta sin plats. Hon har trots allt förmånen att komma till en familj med två väldigt omtänksamma och förstående storasyskon, men, det är klart man undrar hur verkligheten kommer bli. Det är ju inte riktigt som med en hund att man kan föra tillbaka den till uppfödaren om det skulle visa sig vara omöjligt att få det att fungera. Dock är det få gånger jag har känt så gällande mina barn så jag är väl inte speciellt orolig för just det.

Det är nog mer det faktum att ingen vet till vilken grad vårt liv kommer ställas om. Vi vet att vi står inför downs, lite som i vilda västern står vi där, vi och downs. Och bara väntar, fingrar på puffran. Ingen vet vem som skjuter först, vem som träffar eller hur illa det träffar. Vi vet bara att det träffar oss.

Kommer jag komma levande ur det här? En fråga jag allt som oftast ställer mig.

Om 5 år, var står vi då?
Har downs fullkomligt ätit upp vårat liv, eller är det bara en kompanjon på resan? Lever vi med sidodiagnoser, autism, stödtecken, och allt det där, eller har vi en helt vanlig, sprallig 5 åring med downs med oss? Är liksom den värsta diagnosen downs eller prinsessklännings-syndromet, eller är det downs, hjärtproblem, autism, och what not?

Om 5 år.. Då är dottern snart 13 år och sonen 11. Och jag är 30.

Tänk att livet liksom bara rullar. Dag efter dag, år efter år. Så hänsynslöst ändå.
Och vi bara följer med.

Dessa är några av mina tusen tankar som rör sig i huvudet ungefär 4 timmar före sonen vaknar till liv. Vi är visserligen sjuka, jag skulle rent av vilja påstå att jag är döende, men igår när sonen sov från kl 21:30 till 12 på dagen därpå? Tja, då var jag uttråkad, OCH utvilad.
En lyx som jag väldigt väldigt snart får ge upp.

tisdag 5 december 2017 - 16:50

HIGHS and LOWS

Den här dagen har minsann känts lång, speciellt med tanke på att det är 5 timmar kvar av dagen.

Dagens LOW var helt klart hur dagen började. KAOS!

Vi har haft ett mus-problem, to say the least. Tre gånger har jag ertappat samma musjäkel ute i kvisten, i kaninens mat. Första gången schasade vi ut musen och trodde att vi skulle få dra streck över den incidenten.
Nej. Så fel man kan tro.
Här om dagen satt samma mus (förmodar jag) i kaninens mat och smaskade. Då fick den katten efter sig och den såg relativt död ut så vi tänkte inte desto mer på det.

Men, imorse när jag varit ute med hunden så såg jag musen i samma hink igen och då blev det kaos i kajutan. Slängde ut katten i kvisten, varpå hon tog in musen och jagade den under vår säng.

Denna gången skedde det ett mord, tyvärr.
Jag brukar ha väldigt svårt med att ta livet av något levande, och ville egentligen inte göra det nu heller. MEN, det var antingen det eller en mus i mitt sovrum, och det vet vi ju alla hur det kan sluta. (Emil i Lönneberga te.x)

Där klockan 6 imorse stod jag alltså ute iklädd morgonrock, stövlar och handskar och mördade en näbbmus. Visionera er det!

Helt klart dagens low. Vi skippar bilder från det. Här, se på en vacker bild från morgonens promenad ist;

Dagens andra low var att jag kunde konstatera, före allt tumult bröt ut, att sonen var kokhet. 39 graders feber. Why liksom.

Jag hade också ont i halsen när jag vaknade så nu hoppas jag att jag inte insjuknar mera eftersom jag är så nära beräknade datumet. Skulle liksom inte vilja föda med varsin papperstopp intryckt i näsborrarna. Barnafödsel kan vara rätt... stökigt ändå kan jag tycka.

Sen vände dagen dock till det bättre.

Sonen fick medicin, jag borstade håret och tog på mig annat än en morgonrock. Sen sjutsade jag Aaron till barnvakten eftersom jag hade ett trängande möte med företagsplaneraren.

You see, nya tider är på kommande och i årskiftet kan jag titulera mig företagare också! Jag är mer än spänd över det hela, men ser så fram emot det! Kommer berätta mera så klart när allt klarnar!

Före jag åkte hem så svängde jag också in via Ruska, en eko salong här i stan som gör dreadlocks bland annat!

Jag borstade ju ut mina gamla för nån månad sen, för att sen kunna göra om dom. Och nu är det dags! Om två veckor ska jag sitta i frisörstolen i två dagar! Ser så fram emot det! Att bli klar alltså. Det gör ont att göra dreads så själva sittningen känns väl lika rolig som att få en tatuering.

Fick också en ny tid för mina naglar, utväxten är ett skämt på bara nån vecka! Mina naglar växer väldigt snabbt! Om det beror på alla hormoner eller de bara är ”snabbväxande” vet jag inte, men nya fräscha naglar ska jag åtminstone få nu före jul!

Ska köra helt neutrala och lite kortare så att jag kan byta blöjor och sånt fancyt sen också. Jag menar, planerar ju som om jag hade månader kvar av den här graviditeten. Det har jag ju inte, har vi nog alla konstaterar vid det här laget!

Men, som ni märker så är jag i stort behov av att sköta om mitt yttre för tillfället. Min kropp känns så främmande med all värk och vätskeansamling, plus att reality ju är att det är det ända jag har någon sorts kontroll över i detta nu, så jag känner att det är helt okej att unna sig lite extra pampering efter 9 månader av baby-making!


En annan HIGH idag var ju helt klart att sonen har hållit sig feberfri, OCH, *trumvirvel*
TAPPAT SIN FÖRSTA TAND! Wohoo!!

Det ska vi fira med att åka hem till mina föräldrars och bada bastu, samt tömma deras glöggförråd!

Jag skrämde förövrigt livet ur dom i morse genom att ringa kl 6:30 (lokal tid) åt dom för att berätta att jag hade mördat musen. Problemet var väl mer det där att klockan i Las Palmas var 4:30 .. De trodde jag skulle föda och mamma var halvvägs på väg till utcheckningen före pappa ens hade hunnit svara, hehe.
My bad! Förlåt!

Tänk så händelserik en dag kan vara, för en helt vanlig mamma och hennes son!

Hoppas er tisdag har varit fin! Glöm inte att kika på föregående inlägg för att kunna ta del av det fina erbjudandet som jag i samarbete med BY PINJA tagit fram åt er! ✨

söndag 3 december 2017 - 18:42

HUR MIN FAMILJ, BLEV MIN FAMILJ

Fick ett litet förslag på min förfrågan om Feedback, om huruvida jag ville skriva hur min familj blev till den den är idag, och vad som har gjort att jag idag står som 25 år och ensamstående.

Jag tror nog ingen bestämmer sig för att man en dag ska bli ensamstående. Iaf inte som 16 år och gravid. Inte heller tror jag att målet är att ha tre olika pappor till sina tre barn.
Det här var helt enkelt den väg mitt liv tog och även om jag inte skulle rekommendera det, så gav det ju mig mina barn.

Huruvida det blev som det blev tror jag ingen har nytta av att veta. Konflikter, rädsla, livet. Allt det där.
Med det sagt så hade alla sagor fina början. Kärlek, gemenskap och respekt.

Jag har accepterat ett liv som ensamstående, och för mig är det inte längre en uppoffring. Jag har, in fact, blivit väldigt bekväm med att vara själv.
Jag tycker inte om makten en annan människa har över en, enbart pga kärleken man känner för varandra.
Jag är nog inte heller så bra på att leva Svensson-livet med någon. Jag har varit ensam så länge där jag har hittat egna sätt att få vardagen att rulla på, så att leva med en partner känns mer eller mindre krystat för min del.

Förut kände jag en enorm tomhet, sorg inom mig. Vetenskapen om att man var ensam. Det gjorde ont. Det kändes som att man inte dög åt någon, att man var för komplicerad. En bra tid efter mitt uppbrott för 1,5 år sen kände jag samma sak. Den där enorma sorgen över det faktum att jag inte vågade älska igen.


Sällan reflekterar jag dock över det faktum att jag är ensamstående, om jag ska vara ärlig. Jag är väldigt försiktig med att på så vis sätta på mig offerkoftan eftersom det egentligen inte är en uppoffring för mig att vara ensam.
Allt sitter ju i betraktarens ögon. För en som lever ett helt annat liv så kan jag förstå att man tror att livet som ensamstående är en konstant uppförsbacke, och det kan det visserligen också vara om man väljer att se på det på det viset. Men har man som mig varit ensamstående i många år, så lär man sig att ta sig an vardagen trots att man inte har en partner.

Man är tvungen att lita på sin egna förmåga att få det att fungera.

Mina barn är hos mig varannan vecka. De veckor de är hemma med mig så upptas vardagen av skolsjutsandet, läxläsning och hobby. Vi träffar också vänner och gör något trevligt som går på café eller besöker simhallen. En helt vanlig vardag med andra ord. Skillnaden är ju att det är jag som sköter sjutsandet och ska se till att maten står på bordet, samt roddar läxläsningen och vakar om nätterna ifall de insjuknar. Det finns ingen som kan avlasta på så vis.
Vi lever också enbart på min inkomst, och även om den är en helt vanlig medellön, så räcker den inte på samma sätt som två löner. För att det ska gå runt så får jag planera ekonomin religiöst och aldrig slösa pengar. Vissa veckor får vi avboka simhallsbesöket för att pengarna behövs på annat håll.

De veckorna som barnen är hos sina fäder är jag fortfarande mamma, men med ett lite lättare schema. De barnfria veckorna så passar jag på att göra sånt som jag behöver vara ensam till. Går på möten eller läkartider. Eller tar mig friheten att gå 15 extra minuter i butiken, eller träffar vänner på lokala puben.

Jag har, efter år som ensamstående hittat en fin balans i mitt liv där jag kan ha det bästa av båda världarna.
Visst kan det kännas ensamt ibland, men det är ändå en övergående känsla.

Nu står jag inför en ny tid i livet där jag inte längre kommer vara ensam de veckorna som stora barnen är hos sina pappor. Och det skrämmer mig faktiskt om jag ska vara ärlig.
Ibland kan jag känna en sån panik över förändringen att jag hinner tänka inte bara en gång utan flera gånger; ”Vad har jag gett mig in på!?”
Jag har varit så nöjd med att leva det liv jag har levt i många år nu, mamma en vecka och en helt vanlig 25 åring en vecka, men snart kommer en liten en som kommer finnas med mig hela tiden, och även om det är en helt normal förändring för de flesta, så är det en helt ny situation för mig som aldrig har levt med mina barn 100%.

Jag tror inte, hur kaotiskt mitt liv än må se ut från läktaren, att jag skulle ha kunnat göra något annat val än det jag lever i. På ett eller annat vis så skulle livet ha slukat mig om jag inte skulle ha separerat med barnens pappor.

Och livet lär, helt klart. I de mest påfrestande stunderna, så lär man sig mycket om sig själv, och vill man leva och lära så hittar man ett sätt att leva i förändringen, acceptera och kämpa vidare.

Bild från 2013

fredag 1 december 2017 - 11:13

1:A DECEMBER

Hej alla fina! ♡
Hoppas ni har haft det bra!

Jag har haft full rulle sen jag skrev senast.
Jobbat en hel del kring bloggen och mina sociala medier, men också varit mer eller mindre dränerad där emellan allt.

Vi fick flunssan på besök i början av veckan och har tappert försökt mota bort den så gott vi kunnat. Ont i hals, feber och sånt. Det är dottern som drabbats mest, vilket hör till ovanligheterna. Hon har varit sjuk max 4 ggr under sina snart 8 år på jorden.
Sonen har haft tungt att andas och hamnade på astma-medicinerna tillbaka. Vi trodde vi hade sluppit dom men i dessa förkylningstider behöver man ju inte ens haft astma för att lida av andnöd.

Och jag, tja, jag har känt mig väldigt trött, haft huvudvärk och imorse vaknade jag med de värsta svullna fötterna jag någonsin upplevt under denna graviditet. Händerna likaså, hade ingen vidare mobilitet i dom om man säger så.
Jag är så färdig med denna graviditet nu, allt känns jobbigt.

Så ja, den här veckan har vi minsann fått känna att vi lever, och vi ligger nu däckade i soffan och slötittar på youtube.

MEN, vi har hunnit med trevliga saker också!
I mitt tappra försök att hålla bort flunssan så har jag storstädat, tagit in julen så där försiktigt och igår släpade jag in en ”liten” lillajulsgran och hostade ett NOSH-klädparty.

Det var mycket trevligt! Ett gäng mammor på besök, vackra kläder samt gott tilltugg om jag får säga det själv. Hela hemmet hade en behaglig och mysig feel över sig med julbelysning, tända ljus och doftljus.
Så där som det ska vara!

Nu ska vi fortsätta vila, och försöka få ihopskrapat krafter att fira lilla jul imorgon!

torsdag 19 oktober 2017 - 19:49

Barns allseende ögon

Jag går och tänker väldigt mycket på hur vårt liv kommer att se ut, hur mina barn kommer anpassa sig och hur dom kommer ta till sig det faktum att lillasyster kommer med downs.

Jag kan inte riktigt påstå att det är enkelt att förklara downs åt barn, eller handikapp överlag. Många gånger har jag liksom fått förlita mig på barns simpla sätt att se på saker och ting, eftersom jag som vuxen tenderar göra det så mycket mera komplicerat än vad det är.

Jag kan inte säga att lillasyster är sjuk, för det är hon ju inte, vad jag vet av åtminstone. Och som jag nämnt tidigare är ordet handikapp för svårt för barn att förstå kan jag tycka. Jag kan säkert säga att hon föds med ett handikapp, men det har en lika bred innebörd som själva downs i sig har. Hon har ju inte en cp skada, hon har inte enbart ett fysiskt handikapp, utan downs är ju så mycket mera, så mycket annat.

Sen vill jag inte heller att vår vardag ska kretsa kring downs heller, det ska ju inte definiera vårat liv i all tid och evighet. Men på något vis vill jag ändå förbereda dom.
På det som är annorlunda, men fortfarande lika bra.

När vi stod och väntade vid terminalen i Åbo så såg jag en liten flicka, runt 3-4 år kanske, som hade downs. Och hon var bedårande. Hon pratade som vilket annat barn, hon sprang och lekte som vilket annat barn, hon var over all så ”vanlig” som man bara kan vara. Sonen stod och tittade förundrat på henne, på samma gång som dottern frågade mig lite försynt om den där flickan har downs? Jag svarade att det ser så ut.

Godhjärtad och klok som hon är, min lilla dotter så sa hon sen något som kom att bli väldigt viktigt och lugnande för mig. Inte för att jag var rädd att mina barn inte skulle godkänna sin syster, utan mer för att jag ändå vill försäkra mig om att de kan barrikera sig mot fördomar och stå på sig, ifall att någon skulle få för sig att kommentera något om lillasyster.

Hon sa, ”Mamma, jag tycker det är jätte fint att ha såna ögon som hon har. Å hon ser så glad och lycklig ut, å helt vanlig! Va glad ja är att vi ska få en lillasyster som är lika fin!”

Det är ändå lite konstigt det där, hur man målar upp en bild framför sig som kanske inte ens stämmer. När downs kom in i bilden så var det ju som att all rim och reson vad gäller mitt logiska tänkande, flög ut genom dörren. Jag vet liksom inte vad jag hade förväntat mig. Tydligen så har ju inte mitt huvud greppat riktigt vad det är som komma skall, eftersom jag kände en sån lättnad av att se ett barn med downs. Det blev helt plötsligt så avdramatiserat och på något vis kunde hjärnan börja ta till sig att det är ett barn som kommer. Inte en utomjording.

Med dryga 11 veckor kvar så har jag mer eller mindre lindat in mig i en egen bubbla. För att avskärma mig helt enkelt, distansera mig från allt. Leva i förnekelse, if you will.
Drömmen är ju att allt ska hållas lugnt kring hennes ankomst. Inga människor som river och drar i oss, inga åsikter, inga behov att se till förutom mig och mina barns. Tyvärr så har det varit så lugnt nu att jag förväntar mig det värsta, så därför försöker jag helt enkelt att inte ta mig an något annat än att ta mig igenom den här graviditeten och hålla gamarna så långt borta som möjligt.

Snart 30 veckor in så kan jag också med facit i hand säga att det här har varit den mest prövande tiden i mitt liv. Jag har alltid varit en människa som agerat på känslor, och som överlag tror på att agera för att komma dit man vill i livet. Men under den här graviditeten har känslorna verkligen löpt amok, det har varit så mycket mer än en vanlig hormonrubbning lite här och var. Det har varit oerhört tungt att göra det här ensam, det kommer jag aldrig sticka under stol med. Jag har gråtit många tårar över det, men, jag är ändå så väldigt stolt över mig själv och vad jag klarar när jag väl ger mig på det. Livet gav mig en ordentligt snårig stig att gå på även denna gång, men jag går på den ändå, trots att fötterna blöder.
Rent fysiskt så har det också varit oerhört prövande. Jag hade foglossning även med sonen, och stundvis var även det väldigt jobbigt med en snabb tvååring, men skillnaden var ju att det fanns hjälp att fås iom att jag hade en partner.
Det är väldigt tungt att känna hur kroppen för var dag blir tröttare och tröttare. Man orkar inte alls på samma sätt, man klarar inte av saker på samma sätt som förut och man känner helt enkelt inte igen sin egen spegelbild.
Det ihop med mitt envisa huvud som alltid, av nån anlending känner ett enormt behov av att bevisa att jag klarar allt minst lika bra som andra föräldrar, så krockar det nog ibland. Jag kanske ser och ter mig aktivt. Vissa dagar är jag verkligen aktiv och produktiv. Kryssar av på checklistan en efter en. Men sen kommer också dagar då kroppen gör så ont att jag nästan spyr vid varje rörelse. Huvudvärken som dundrar genom huvudet på mig vid minsta lilla ljud. Magen som är stenskarp vid minsta lilla ansträngning.
Jag är på inga vis en wonderwoman, jag är människa precis som alla andra och kämpar mig igenom livet med både upp och nedförsbackar.

Även gällande detta så är jag extremt tacksam över att mina barn är just som de är. Trots att det alltid är jag som lagar maten, tvättar och städat och har mig så är båda barnen väldigt hjälpsamma. Allt mer har dottern börjat komma och fråga om hon får hjälpa mig att skala potatis eller om hon kan gå en sväng med hunden. Sonen är inte heller den som stretar med att ta många tupplurer per dag heller så vi får det helt enkelt att fungera väldigt bra. Det gör mig stolt att se att det finns så mycket empati och medmänsklighet i deras små kroppar och det gör mig så otroligt glad att lillasyster valde att komma till oss, valde att ge oss den möjligheten att få känna den här ödmjukheten inför livet. Det är ändå få förunnat.