Visa inlägg taggade med 'vardag'

torsdag 31 maj 2018 - 09:27

Sommarlov & Sommarliv

Hej!

Här har det minsann inte varit så värst aktivt.

Kan det månne bero på att maj har bjudit på  f a n t a s t i s k t  sommarväder?

Bara det i sig är ju en raritet som man inte bör förbise hur som helst. Det är länge sen Finland has been so kind with the weather som det har varit just denna månad, och även om man inte gör något speciellt, så kan man ju åtminstone försöka uppskatta det.

What else då?

Livet rullar bara på.

Stora barnen får snart sommarlov och jag ser fram emot det med skräck blandat med förtjusning. Jag har planer på att vi ska åka på en kortare roadtrip och tälta i sommar. Jag vill gå på Utterleden och barnen har både ridläger och simskola, samt en husvagnssemester med mormor och morfar att se fram emot, så att, vi har en del inplanerat ändå för denna sommar, MEN, jag fasar ändå lite för tiden där emellan. 

Det blir lätt med större barn  v ä l d i g t  snabbt tråkigt. Vilket i sig inte är farligt, att ha tråkigt. Det inser jag ju nu idag, men när jag var i deras ålder så förstod inte jag heller hur tråkigt kunde vara bra. 

Under skolåret och de mörkare perioderna på året så blir det en del skärmtid hos oss. Oundvikligen skulle jag väl vilja säga. Jag jobbar ju med sociala medier från och till, så jag sitter också en hel del med näsan i någon skärm, och bidrar således till deras syn på telefoner, tv & dator. Plus att stora dottern måste ha sin telefon när hon åker buss till skolan.

Men, med det sagt så är jag också 90% av tiden otroligt irriterad över att det väldigt sällan finns något mättnads behov av det. Jag får allt som oftast bli arg före de stänger av skärmarna, och när de väl har gjort det, så sitter dom och rullar tummarna ett bra tag, utan  n å g o n  som helst fantasi. Sen tar det där uttråkade-springet över, som kan liknas som ett vårrus. Inomhus. Leksaker som sprids ut, soffor som byter skepnad, kläder som flyger på golven och ett evinnerligt klampande av och an här hemma.

I ett stort hus kan det gå, men i en liten trea så känns det som att leva med elefanter när barnen väl får upp farten. Som avslut brukar det alltid vara någon som ger ifrån sig ett öronbedövande tjut för att hen har skadat sig. Ni vet, föräldraskapet.

Jag känner också att jag har lite svårt att identifiera mina större barn i deras rätta ålder. Och svårt att anpassa mig själv och mitt tankesätt.

Så länge har dom ju varit små. Helt beroende av mig och utan vidare kunskap om någonting. Men någonstans så har tiden fått även dom att växa, och jag inser att vi har kommit till en ny era i stora barnens liv.

Jag är för det första inte längre den som alltid står först och leder dom. Dom vill klara sig själva, utforska och lära på andra sätt. 

Deras värld har blivit större, med vänner och ett behov av självtsändighet. Gärna åker dom ju bort för att leka med vänner och behöver inte ha någon mamma som ska dra igång leken åt dom.

I och med att stora dottern åker buss till skolan, så har även hennes ålder blivit mer påtaglig.

Det g å r liksom att kräva lite ansvarstagande från hennes sida. Att hon håller koll på tiden på mornarna så att hon kommer i tid till bussen. Att hon håller reda på sina saker så att hon inte glömmer dom någonstans, osv osv. 

Hur som helst så har jag väldigt sällan alla tre barnen med mig längre.

När jag går på kortare promenader runt byn så brukar dom stora barnen stanna hemma. Ska jag på något ärende som tar längre än en timme så brukar sonen få följa med, men dottern har alltmer fallit bort från det som inte ger henne någon vidare glädje, så som att följa med och handla.

Det känns konstigt. Men så igen är det ju precis så här livet ska vara. Barn ska frigöra sig från oss föräldrar.

Något jag har funnit tröst i genom åren när det kommer till den stundande vårdnadstvisten och den stress den har åsamkat mig.

Det är sist och slutligen ingen vits att stå och riva och slita i sina barn och försöka få dom att komma till en likt förlorade hundvalpar. Det spelar egentligen inte så stor roll vilka avtal man än har, eftersom det kommer en tid i livet när vi som föräldrar inte längre ska styra barnens liv, en tid när barnen själva väljer var dom vill vara, OM dom över huvudtaget vill vara med oss föräldrar. En tid när barnen själva vill styra sitt liv, med enbart vägledning av oss föräldrar.

Nala 2 20.5.2018

Hur som helst, det är konstigt, men ändå roligt att känna att man kommit en bit på vägen.

Sen har jag ju fortfarande kvar vår minsting, så helt frigjord är jag ju inte.

Även om hon inte gör så mycket väsende av sig.

Visserligen har hon blivit lite mer "krävande" om man jämför med hennes första månader, på så vis att jag inte längre helt random kan åka iväg för att handla eller göra andra "spontana" utflykter. Det ska passas in med matturer och sovturer, och ska vi till fyssen så ska hon ha ätit och sovit  b r a  före, annars kan vi lika gärna skippa hela den sessionen eftersom min annars så snälla och tysta bebis förvandlas till en vrålapa om hon ska gympa trött och hungrig. Helt förståeligt iofs, vem vill överhuvudtaget gympa?

Men utöver det så njuter jag av den rutin vi har, det får livet att kännas enklare om man får in någon sorts rutin redan från början.

Fröken somnar kl 20:30 om kvällarna, och sover fram till kl 6 ungefär, äter, och så sover vi en stund till. Där runt en 8 tiden brukar hon äta gröt, sen tar hon en morgontupplur på några timmar, för att sen vara vaken i flera timmar. Där vid lunch äter hon något och sen vilar hon, ibland. Väldigt simpelt och skönt att det fungerar.

Något som inte känns skönt är det faktum att jag  r e d a n  känner mig enormt stressad över att min föräldraledighet tar slut i september. 

Med stora barnen så var det mer eller mindre ett måste att återgå till arbetslivet för att få ekonomin att rulla, vilket gjorde att dom har varit i dagvård sen 11 månaders ålder. Det är tidigt, men situationen krävde det.

Den här gången ville jag inte missa något. Och det känns inte heller som att jag ens har möjligheten att återgå till studie eller arbetslivet.

Junia är så pass liten, och så pass efter i utvecklingen ändå, så det känns inte bekvämt för mig att ens tänka tanken på att lämna bort henne om dagarna.

Men, faktum är ju att om jag stannar hemma på hemvårdsstöd, så reduceras mina inkomster med 70% och det kan  i n g e n  leva på. 

Tycker det är dåligt att man ska behöva välja bort tid med barnen, för att ekonomin inte tillåter, men, så igen så tycker jag inte heller att vi ska klaga som ändå får betald föräldraledighet. Tudelad är bara förnamnet.

Så att, sådant är vad som rör sig i mitt huvud för tillfället!

Nu vaknade minstingen från sin morgontupplur så nu får jag shifta mitt fokus åt ett annat håll, för stunden!

Barnen 20.5.2018

måndag 26 februari 2018 - 21:56

Vargavinterns ljusa stunder

Masskar260618

Idag var en sån dag då jag tänkte göra så mycket, men helt kallt struntade i det eftersom solen tittade fram. 

Vi, som många andra, har sportlov i detta nu, och jag har även hem de stora barnen några dagar in på denna vecka, i hopp om att även vi ska kunna hitta på något roligt under sportlovets gång.

Tyvärr så får vi ju smaka på en ordentlig vargavinter detta år, eller tyvärr och tyvärr. Det är himla trevligt att vi får ha vinter under de månaderna när det är meningen att det ska vara vinter, det inger liksom ett hopp om att inte vintern smyger in på de få sommarmånaderna som vi får ha, men det negativa överväger ändå det positiva många gånger, om en får vara pessimistisk.

Att bo i ett gammalt hus med gamla fönster och ingen kamin att värma upp huset med, gör att vi har otroligt kallt när de värsta köldknäpparna kommer. Inom kort lovar de -30 grader, så vår elräkning lär vara skyhög. Ändå klarar inte luftvärmepumpen eller batterierna att värma upp huset helt och hållet, utan vi hamnar klä oss varmt också för att det ska vara drägligt. Att sen vår hyresvärd inte får klart sina projekt inne hos oss gör inte saken bättre. I vardagsrummet har vi stora hål uppe vid taket som inte är täta, som gör att just det rummet är svinkallt om mornarna. Varför vi har det et jag inte, men inte sjutton får han igen dom åtm. Fruktansvärt enerverande.

Sen det faktum att spädbarn och köld inte går så väl ihop, gör ju att vi sitter inne väldigt mycket. Vilket i sin tur gör mig lite mer kokko än vanligt, och även de stora barnen tenderar krypa upp efter väggarna.

SÅ, idag hade jag planer på att måla sonens säng, som jag inte hann med före dotterns kalas, MEN, eftersom det "bara" var -6 ute och solen sken, så bojkottade jag den planen, stängde av alla skärmar och bokstavligen släpade med mig barnen till Mässkär. Med oss fick vi även Junia's farmor, vilket var tur. Vinden var isande kall där ute och stora barnen var inte sena med att klaga och streta. Sonen åkte på pulkan och såg mer eller mindre lika lidande ut som Alfred gjorde när han låg på släden. (Emil i Lönneberga). Stora dottern kämpade tappert på och med mycket bortvillande och prat så gick det.

Junia had det bra inne i vagnen iaf. Tror vi alla avundades henne där ett tag när vinden riktigt nöp i kinderna. Men, även om det var svinkallt, så var det också otroligt fint där ute på isen. Solen som sken, vinden som gjorde att ett tunt snömoln svävade just ovanför marken och den uppfriskande känslan man fick av att vara ute och göra något vettigt, gjorde det hela så värt det.

Väl framme drack vi varm choklad, åt våra medtagna pizzor och sen tog vi den enkla vägen hem, nämligen med snöskoter. Sonen var eld och lågor och jag tror, att med lite lirkande att det nog ska gå att få med dom flera gånger!

Masskar

Vår lilla utflykt till Mässkär lär dock vara den ända vi hann med under detta sportlov. Men, vi njöt verkligen till fullo utav den här dagen.

Efter Mässkär så släppte vi av Junia hos farmor och farfars och traskade till pulkbacken bredvid deras. Där åkte vi i ca en timme, så där för att riktigt dränera ungarna på energi. Lite mer varm choklad på det och en bulle, och vi alla var dösluta och helt redo att åka hem.

Jag har för övrigt inte mått så där super bra den senaste tiden. En enorm trötthet, som jag förmodar kommer från minstingens minglande om nätterna, plus att jag hela gårdagen kände besvär av mitt kejsarsnitt ärr. Det gjorde ont i det, och jag tänkte åka in och kolla upp det idag, men eftersom jag inte kände av något besvär idag så struntade jag i det och väntar ist på läkartiden som jag har nu på fredag. 

Imorgon är det back to basics, om man säger så. Huset behöver städas och sonens säng ska målas, och i något skede ska jag också hinna sjutsa dottern till sin pappa. 

Resten av veckan har jag fullt med möten eftersom det egentligen är min "barnfria" vecka, som jag tenderar proppa full med just, möten och såna där måsten, för att slippa ränna runt med det när jag har hem barnen. 

Tack för den här dagen! Det är dagar som denna som gör livet värt att leva! 

tisdag 6 februari 2018 - 22:05

Ljuva vardagen

Junia maxomorra 3

En tisdag i sedvanlig ordning. Eller inte.

Idag kom nämligen stora dottern hem efter en två veckors lång semester i Thailand. Brun som en pepparkaka, flätor i håret och en saknad som gick att ta på. Även ett jetlag som hette duga.

Vi har spenderat kvällen hos mina föräldrars, för omväxlings skull, höhö. Vi är relativt ofta där när jag har barnen hemma, speciellt den här veckan när moster är hemma från Uppsala också. Det är skönt att få komma hem. Att inte alltid vara den som måste stå för maten, eller underhålla barnen. Det är skönt, att ha någon som tar hand om en där emellan. 

Stora barnen har mer eller mindre vuxit upp i det huset eftersom min familj alltid har varit mitt stora stöd i vardagen. Utan dom skulle nog inte den här mamman vara så värst stor på jorden. Inte för att jag är det nu heller. 

Hur som helst så fick vi min mammas goda lasagne till middag, jag och stora dottern gick i bastun i ett försök att bota min sjuka arm. Flera nätter i rad har jag nämligen vaknat av en sån otrolig smärta i höger underarm. Läkarna gissar på en nerv i kläm iom att jag har ganska oergonomiska ställningar om nätterna när jag ammar. Själv vet jag inte, men det jag vet är att jag inatt har värkmedicin i beredskap. Här om natten sov jag några ynka timmar, sen låg jag och oroade mig för att jag höll på att få en blodpropp. Jag ringde till och med jouren, men blev helt förlöjligad där så det gav ju ingen tröst i våndorna. 

Är det inte underligt det där. Under förlossningens gång så stod jag ut med massor med nålstick, som jag i vanliga fall är llivrädd för. Jag kämpade mig igenom smärtorna efter kejsarsnittet, like a champ om man får säga det själv. Men, när man ligger hemma i sin säng och känner av smärta i andra delar av kroppen, då blir man minsann ynklig på en gång och vill bara ligga och böla.

Hem kom vi iaf där vid 21 snåret, efter mycket om och men. Stora dottern är rejält jetlaggad så det var många tårar och suckar förrens vi kom oss iväg. Men, nu sover dom skönt i sina sängar och jag ska avnjuta min svampsoppa till tonerna av en missnöjd minsting. 

 

Våra vardagar är ganska inrutade numera. Skolsjutsar, möten, terapier, kontroller etc etc. Vi är nästan aldrig helt lediga, och de dagarna vi faktiskt är det så tar vi ledigheten till en helt ny nivå och hasar runt i pyjamas dagen lång, och äter frukost kl 11.

fickorna

Igår gjorde vi pizza och myste under trettiofem filtar, ungefär. Vi bor nämligen i ett äldre hus och när det kryper mot kallare gradrar så känns det minsann här. Stickasockor, plädar och lager på lager är en överlevnadsstrategi här. 

pizza

Det fick bli allt för ikväll. Jag har ungefär tre sekunder på mig att äta min soppa nu förrens helvetet bryter lös här bredvid mig. Ack denna spädbarnstid!