söndag 6 maj 2018 - 22:20

Tack

Jag vill börja med att säga Tack, alla ni, som läst min föregående text. 

Aldrig kunde jag tro att det inlägget, som jag skrev i nattmössan bara för att jag var tvungen att fånga skrivlusten i flykten, skulle få sån stor spridning.

Jag kommer aldrig kunna toppa det, för allt annat kommer kännas som trivialt småsnack jämtemot det inlägget. 

Flera tusen läsare. Min analyctics har lagt av för länge sen, och jag, jag känner bara en enorm tacksamhet.  För att NI, alla mammor, kvinnor, män, mommona & moffona tog er tid att läsa lite av något som för mig hann bli vardagsmat. 

Jag inser ju, nu i efterhand när man ser tillbaka på det, att det var som att dansa på taggtråd. Men när man var inne i det, så blev det en vardag som man underligt nog vande sig vid, och det kan till och med ha hänt sig att jag nån gång bara har ryckt på axlarna och sagt; "Int är de så farligt".

 

Min allra största mening med inlägget var dels att få ett avslut på historien, för mig själv. Få det nerskrivet, någonstans, ifall jag någonsin skulle hamna i den situationen att jag skulle tvivla på mig själv igen. Eller ifall någon annan tvivlar & ifrågasätter min förmåga att vara den bästa mamman för mina barn.

 

Men, jag skrev även inlägget för att belysa. Vi lever i Finland, 2018. Vi är så mycket klokare än vad vi utger oss för att vara, så det blir ja, mer eller mindre en chock när man står öga mot öga med en av de procenterna som gör att samhället inte tillåts vara så bra som det kunde vara. 

Föråldrad, diskriminerande, kränkande människosyn. Alla vet vi att det fortfarande finns, men aldrig skulle man tro att det kommer från läkare och sjukvårdspersonal som har hand om något så magiskt som livets allra första början. 

Och belysa har jag lyckats göra. Med hjälp av er och kraften i de sociala medierna. 

Sidenote: Som för övrigt är helt galet och nästan lite skrämmande, hur långt en ända liten text från en trött småbarnsmor kan nå. Inte särskillt välskriven, inte särskillt vacker och allra minst något flytande sammanhang, och ändå, så förstod ni mig. 

Jag hoppas, att när min dotter går på stan om några år, att hon får möta alla er, i affären, på gatan, vid stranden, genom vardagen helt enkelt. Det kommer bära henne långt i livet.

Tack än en gång, från en ödmjuk trebarnsmamma!

Jag svartvit

lördag 5 maj 2018 - 22:20

Ett år senare

På lördag har det gått exakt ett år sen jag fick ett plus på stickan.

Året som prövade mig rejält som person & som mamma. Men också året då jag äntligen fann den där tryggheten i mig själv, som jag så länge letat efter. För visst är man gjort av tufft virke om man orkar sig igenom ett år som detta.

Min skyddsmekanism är ännu på känner jag, eftersom minnena är rejält suddiga från den tiden. Kanske skulle det göra för ont att se tillbaka? Kanske är jag inte helt redo?

 

Men jag tänkte ändå skriva några rader om det. För det gav ju mig ett solskensliv.

 

Min mens hade sen 2016 varit rejält ur balans efter hormonbehandlingar och pga den stressen som fanns i mitt liv. År 2016 var det året då jag sakta började kravla mig ur den stora, djupa depressionen. Lite som en fågel som försöker lära sig flyga, igen. Mitt liv var verkligen all over the place, och mina handlingar var likaså. Jag mådde helt enkelt inte bra, ångest dagligen och den där känslan av att det bara inte går, men att jag ändå var på väg någonstans, bort från mörkret och den förlamande känslan en depression kan ge. Och detta fortsatte in på år 2017.

Hur som helst så kunde mensen hoppa av och an och ibland vara borta i flera månader före den dök upp som ett brev på posten. 

Därför vet jag faktiskt inte vad som fick mig att göra det där testet, den där fredagsmorgonen förra året. Inget var egentligen annorlunda. Jag kände att mensen var på gång med ömmande bröst, humörsvängningar, svullnad, oren hy och en molande värk i magen. Dom där typiska symptomerna med andra ord. 

Men, det var något i mig som sa att brösten ömmade lite för mycket och att alla symptom verkligen var så mycket mera denna månad, så jag beslutade mig att ta ett test ändå, bara för att få utesluta det.

Och det här var ända gången på många år som jag inte suttit som fastklistrad vid testet, väntat, inbillat mig. Nej, den här gången tog jag testet, men sen lämnade det bara på lavoarkanten och jag åkte iväg för att fixa det sista inför min barndomsväns möhippa som skulle ske dagen därpå.

När jag sen kom hem, några timmar senare och gick på toaletten, såg jag testet. Ett test, med två streck.

Med ens fick jag tungt att andas. Svindel. Panik.

Hoppade i bilen och åkte till apoteket för att köpa ett digitalt test. Min enda tanke var "Det här kan inte hända".

Den här gången lämnade jag inte testet åt sitt öde. Dessa två-tre minutrar som det tar för ett digitalt test att visa svaret, kändes som evigheter. Tror jag knappt andades, blinkade eller levde. Och när svaret väl kom, ja, då kom paniken och ångesten krypande också.

Sen blev det mörkt. Suddigt. 

Jag minns inte riktigt vad jag gjorde efter det. Jag tror jag ringde i panik åt en vän. Sen ringde jag åt pappan. Och efter det, så följde månader av fullständigt k a o s. 

Jag kände mig värdelös. Misslyckad. Gravid med ett tredje barn. Utan något som helst förhållande. Jag skämdes. 

Och att det var tufft, är nog att försköna det hela. Att hantera en sån här situation med ångest och panikattacker, plus ett enormt hormonpåslag, det var inte enkelt. Och så här i efterhand kan jag se tillbaka och känna att jag kunde ha skött det annorlunda, visserligen. Men så igen, hur skulle någon annan ha gjort? Skulle någon ha gjort det bättre? Man spelar ju med de kort man tilldelas liksom.

De mest konstanta känslorna jag hade under graviditeten var rädsla, misstron i mig själv var så stor, men även ensamheten. Det kändes som att jag var ensammaste i världen med allt. Hela världen låg på mina axlar, och jag sprang av och an som en marionettdocka, i ett tafatt försök att hålla alla nöjda och kontrollera situationen. 

Jag trodde helt enkelt, att det här var min hårdaste prövning någonsin i livet. Och det kändes som att jag skulle dö. Varje dag.

Sen, i vecka 14, ringde dom från mödrapolikliniken och sa med halvt panik i rösten att jag måste komma in snarast. De hade försökt få tag i mig i en veckas tid, men pga min telefonfobi som uppstår när jag känner mig stressad, så hade jag inte svarat när någon okänd nummer ringde.

Och den där dagen. Den dagen kommer jag bära med mig, för resten av mitt liv. Den dagen, kommer jag aldrig glömma. Den dagen gör ont, men den kommer också vara det som driver mig för att få ett så rättvist och värdigt liv som möjligt åt min dotter.

Det var ingen lång väntan den här gången. Vi fick komma in nästan genast. In i ett litet rum, fullt med pärmar och mappar, och en ask med servetter. Jag minns att jag tänkte att det är här dom berättar åt föräldrarna att deras baby inte kommer klara sig. Man kunde ta på sorgen i det rummet.

Barnmorskan började prata i medicinska termer. Hon sa, att de på KuB testet som gjordes i vecka 12, hade hittat antydningar till avvikelser. Och jag minns att jag tittade frågande på henne. Jag kände hur jag hade den där blicken som sa; Nu förstår jag inte, snälla hjälp mig förstå? Läkaren hade ju klart och tydligt sagt åt mig att allt såg normalt ut? Ingen nacksvullnad, ingenting som indikerade på avvikelser.

Hon frågade mig om jag vet vad downs är. Hon började också prata om abort i nästa mening. Och frågade mig vad jag tänkte om saken. Hon gav som alternativ fostervattensprov, men efter det så minns jag inget mer. Jag minns att jag försökte hålla tillbaka tårarna. Jag minns att jag hörde barnmorskan och pappan prata, men vid det laget så rann tårarna ner för mina kinder. Och jag minns hur jag sa, att nu orkar jag inte mera. Jag förstår inte, och jag har inte kapacitet att ta något sådant beslut. Rädslan och ångesten grep tag i mig så hårt, som en järnhand. 

Ni vet när man får jätte många valmöjligheter på en och samma gång, och man ser hur personen som gav dig dessa valmöjligheter, står och väntar stressat på svar, och man ist försöker leda in ämnet på något annat? Jag minns att jag sa att jag gärna vill prata med en socialarbetare först, för att få reda på vilka stöd och vilken hjälp man kan få med ett handikappat barn. Egentligen visste jag ju i stora drag va det handlade om. Det var ansökningar och byråkrati som jag i så många omvarv hade hjälpt mina klienter med. Men, just då kändes det som att jag inte visste någonting. Det handlade ju helt plötsligt om mitt liv, inte en klients.

Barnmorskan famlade med några utprintade papper från tidigt 2000-tal och ursäktade sig så där tafatt att hon bara hade på finska och försökte sen hitta informationen på svenska. Hon bokade även tid för ett NIPT-test, som då enligt henne skulle visa med 98% säkerhet om fostret hade nån form av trisomi. Och där, i samband med det, så kom nog det ända positiva beskedet; Jag skulle få veta könet på mitt barn. Flera veckor före. Eller ja, det var ju positivt fram tills att faktum kvarstod att jag ändå hade ett val att göra, och då med vetenskapen om vilket kön min baby var. Efter det så blev det ordnat så att vi fick gå raka vägen till en socialarbetare, som jag önskat.

Och när vi kom in dit, så pratade vi om vårt besked och jag tyckte att vi hade en bra dialog och kontakt, jag och socialarbetaren. Vi pratade om min problematik med depressionen och hur livet har varit hittills. Men vad jag kommer ihåg allra mest från den dagen var, hur orden ekade i rummet;

"Om barnet är friskt, så stannar jag och hjälper till, men är det "sjukt" så tror jag nog att Emilia vet att jag inte kommer vara närvarande".

Och det här berättar jag inte för att svartmåla någon. Vi var alla i chock den dagen. Men, jag tycker det var för hårt sagt, och det är det, som än i denna dag, gör ont i mig. Junia kommer aldrig få höra de orden sägas åt henne, men jag kommer minnas, så länge jag lever. Och det gör också, att jag idag, har så otroligt svårt att lita och släppa iväg henne, om så ens för någon timme. För i mitt huvud, så hör jag fortfarnade de orden. 

Två veckor senare fick jag svaret från NIPT-testet. Det var en liten flicka. Och hon hade en kromosomavvikelse.

Till min stora förvånad så berättades det senare att NIPT inte visar VILKEN trisomi min dotter hade, utan det ända säkra sättet att få reda på det var genom fostervattensprov. Och vid det här laget så var jag redan i vecka 17. Riskerna för missfall ökar ju för var vecka som går, och vid det här laget så snurrade karusellen i alltför hög fart redan för mig, och allt jag ville var att få slut på det. Jag ville helt enkelt inte veta mera. Jag ville inte ta mig an allt som kom efter domen. Så, när jag satt där hos läkaren och han burdust rabblade upp mina tre alternativ; Abort, fostervattensprov eller adoption, så sa jag bara Nej. Jag vill inte veta mera. Jag tar det som det kommer, och älskar henne med all den förmågan jag bara har inom mig.

Och läkaren tittade på mig, och muttrade sen; Ja, det är ju också ett alternativ. Nog har dom ju ett värde dom också och det finns ju möjlighet för dom att få bo på serviceboende. 

Jag gick ut, med tårarna brännande bakom ögonlocken. Så arg på vården att jag bra kunnat bränna ner hela stället. Men också så otroligt ledsen för det lilla liv som låg i magen och sprattlade.

Från den dagen så blev det ett ihärdigt ringande från både barnmorska och socialarbetare. Alla tyckte att jag borde bestämma mig för hur jag skulle göra. Det skulle ju ta två veckor minst före en abort i så pass sena veckor kunde bli gjord!

Men jag hade redan bestämt mig. Att göra abort i vecka 21, vara tvungen att föda ett fullt livsdugligt foster till världen, för att sen bara lämna det där för att dö, det skulle vara en så enormt stor psykisk påfrestning att jag redan då visste att det skulle bli min död. Jag skulle inte ha orkat leva vidare efter det. Och det är fruktansvärt att någon ens begärde det av mig, bara för att slippa undan eller slippa se på eller hanter vårt fall.

Dom brukar ju säga att ett Nej är alltid ett Nej. I mitt fall sågs mitt Nej som något förhandlingsbart. Något som kunde pressas till att ändras. Och again, jag berättar inte det här för att svartmåla någon, men, det här är min historia. Det här hände mig, och jag önskar att i n g e n ska behöva gå igenom detta. Någonsin. 

Reaktionerna från familjerna var minst sagt motsträviga. Många levde i förnekelse, ingen ville riktigt tro att det var sant. Flera vände ryggen till och sa att dom inte ville ha något med detta att göra. Alla ville få sin röst hörd, sin åsikt fram. Det kändes som att jag fysiskt revs mellan alla andras vilja och mina egna tankar. För var fanns dom egentligen? Ingenstans. Det fanns inte rum för mina tankar eller känslor. Den ända personen, vars känslor och tankar borde ha funnits i första rummet, fanns inte ens med på världskartan. 

Pga pressen jag kände, blev mitt nej, till slut ett ja. Jag valde att få en andra åsikt från läkaren vid grannsjukhuset, eftersom jag hade förlorat all tilltro till läkaren här i stan, och det är nog mycket tack vare hennes expertis, hennes empati och hennes förmåga att se situationen för vad den var; En ensam, rädd och orolig mamma som slets mellan allas viljor och åsikter, som jag klarade mig igenom graviditeten. Hon blev min stöttepelare i det hela. 

Vi beslutade i vecka 19 att göra ett fostervattensprov. Jag minns att jag den morgonen skakade när jag satte mig i bilen. Förmodligen inte så medveten om omvärlden heller eftersom jag helt plötsligt var framme vid sjukhuset. Vägen dit var liksom helt borta. Jag var livrädd. Dels pga det faktum att en stor nål skulle köras igenom min mage, och dels för att riskerna för missfall var betydligt större än den där 1% man har i tidigare veckor. 

När jag kom dit så behövde jag inte vänta alls. En barnmorska kom och hämtade mig, och jag fick lägga mig på britsen. Läkaren pratade som vanligt om allt möjligt med mig och gjorde att jag behöll lugnet. Barnmorskan höll min hand när dom förde in nålen i magen, och även om det var obekvämt, så gjorde det inte särskilt ont. Allt såg bra ut, det fanns mycket fostervatten att ta av och bebisen sprattlade på där inne.

Sen åkte jag hem. Absurt eller hur? Jag hade nyss en stor nål i min mage, och några minuter senare så satte jag mig i min lilla röda polo och körde hem. Ensam. 

En vecka senare kom svaret. Min dotter hade trisomi 21, även känt som downs syndrome. Och där och då, kunde jag säga att det är bekräftat, babyn i magen har downs syndrome, och hon kommer födas i Januari. Först då orkade jag sätta ner foten och säga min åsikt. 

Det var långa och plågsamma veckor. Och jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte blev bitter under de veckorna. Jag var arg, ledsen och besviken. Jag var så fruktansvärt ensam i något så stort och livsomväldigande. Att även stöta på ett så enormt motstånd inom vården och få ett bemötande så som jag fick, har gjort att jag idag insett att kompetensen är otroligt bristande när det kommer till dessa saker. 

Och alla sa dom åt mig att jag måste ha överseende. Jag måste försöka förstå allas reaktioner. Allas beteenden. Vänta ut det. Låta dom komma till sans. Och allt jag kunde tänka var; Men jag då? Jag var den ända personen som inte kunde vända ryggen till. Jag kunde inte åka tusentals kilometrar bort. Jag kunde inte välja. Det här var min verklighet, och den var jag helt ensam i.

Och ensam skulle jag vara, ända tills den dag hon föddes. Ensamheten gör mycket i en person i dessa fall. Den tär enormt på en. Den gör en till någon man inte vill vara. 

 

När jag ser tillbaka på året som gått, så är jag förvånad över att jag lever. Jag säger inte det för att vara dramatisk, alls, utan jag undrar genuint vad det var som gjorde att jag orkade. Det här var ju liksom bara ett "sidospår" i livet.

Det här var ju något som jag skulle orka med på sidan om en påfrestande graviditet, två barn, en vårdnadstvist och allt vardagssurr.

Men.

Jag tror att just den här enorma modersinstinkten, den där lejon-mamman, kommer från mina mammor. Jag tror att min biologiska mamma gav mig den här styrkan, iom hennes osjälviska val att adoptera bort mig, för att hon själv inte kunde ta hand om mig. Det krävs något alldeles, utom denna värld, enorm styrka att göra ett sådant beslut, och sen även kunna fortsätta leva vidare. Bara tanken på att jag skulle vara tvungen att lämna bort någon av mina barn gör mig tårögd. 

Sen har min mamma här bara plussat på med den styrkan. Hon har älskat mig ovillkorslöst genom alla dessa år, med och utan mina fel och brister. Och om det är något jag har insett efter det här gågna året så är det att jag var aldrig helt ensam. Mina föräldrar stod bakom mig, på avstånd, som ett skyddsnät. Som dom alltid har gjort. Alltid redo att plocka upp mig. Alltid redo att plocka upp bitarna, så som de gjort så många gånger förr. Och de har gjort det, så bra som bara de kan. 

Smärtan, sorgen, besvikelsen, det var mina känslor att bära. Det kunde ingen annan bära åt mig, men mina föräldrar hjälpte mig ändå att orka lite till. 

Jag kommer aldrig kunna ge tillbaka för allt dom gjort för mig. Om jag blir hälften så bra människa som dom är, även de med sina fel och brister, så har jag lyckats i livet. 

Det är så klart många andra som tillhört vårt viktiga skyddsnät, men de allra viktigaste delarna är mina föräldrar.

Min lärdom av allt detta var, att jag räcker till. Jag kanske inte alltid orkar alla dagar. Jag är definitivt inte den mest pedagogiska mamman. Jag hanterar stress väldigt dåligt. Men jag gör mitt bästa. Och jag har aldrig lämnat min post. Alltid huvudet före och kört på, trots rädslor. 

 

Så, med denna text så känner jag att jag kan avsluta ett kapitel. Lagom till min 8onde morsdag. För nu är hon här. Nu är alla mina barn hemma hos mig igen, efter många, smärtsamma år. Och nu, nu ska jag bara vara deras mamma. Nu ska vi läka. Och leva på våra villkor. Jag ska med stolthet och tacksamhet få se mina tre vackra barn växa upp. Jag ska få lära och växa som person även mer.

Det här året, testade mig ända in till benmärgen, men det gav mig, mig. 

3 alsklingar2

tisdag 1 maj 2018 - 21:10

Första maj

Munkar forsta maj2

Hej, från vårat hörn av valborgsfirandet!

Det är verkligen v å r på gång nu! Vårmarknaden som går av stapeln i i helgen avlöser första maj firandet, och nästa vecka är det morsdag. Tre händelser som indikera att våren är här och att man ska stå beredd att njuta till fullo av sommaren, eftersom den finska sommaren i många år har tagit slut förrens man ens har hunnit blinka. 

Jag vet inte med er, men i detta hushåll åtminstone är det som att alla familjemedlemmar, förutom skribenten här, har fått våryra av den värsta sorten. Det, eller så är det bara trots och omställning som sätter griller i huvudet på alla mina avkommor. 

Vårt första maj firande har innehållit en blandning av total harmoni, eufori och mat-koma, blandat med hög ljudnivår, sår i öronen och en hel del bråk. Det är som att försöka tämja ett vilt boskap där emellan.

Trots den minst sagt blandade kompotten av känslor och händelser, så har vi haft en fin valborg och första maj. 

För mig så uppkommer det alltid en olustig känsla inombords när första maj närmar sig, och jag är tvungen att jobba för att inte avsky den här dagen. Det är ju iofs inte dagens fel att jag avskyr den, men för mig är det som att första maj är mitt fredagen den 13nde. 

För 6 år sedan stängde jag dörren till ett liv som mycket väl kunde ha blivit min död om jag hade fortsatt lite till. Där stod jag, med en tvååring och en två månader gammal bebis, 20 år gammal, och skulle lära mig att stå på egna ben, redan då så söndertrasad och vilsen.

För två år sedan stängde jag dörren till vad som då var min stora kärlek. Så på botten att ingen i min närhet trodde jag skulle orka ta mig upp. Så trött, så otroligt färdig med livet att inte ens mina barn lockade fram viljan att leva längre.

Så ja, mina första maj har minsann satt spår i mig, och vägen hit har varit lång och snårig. En skulle nästan vilja påstå att den varit snudd på omöjlig, och fram för allt så trodde nog ingen, inklusive jag, att jag skulle orka leva så pass länge att jag skulle se år 2018's första maj gå av stapeln. Men det gjorde jag. Och vilken tur ändå, att jag orkade. Att jag fann nån sorts urkraft inom mig, som gjorde att jag orkade vidare, fann viljan att jobba mig upp.

För idag, två år senare, så kunde jag fira första maj med min 8 åring, 6 åring och min 4 månaders lilla solstråle. Med en stabilitet och trygghet inom mig som jag har kämpat för så hårt. Och jag är, precis där jag vill vara i livet, just i detta nu.

Att livet sen tenderar ge mig en hel del törnar än i denna dag gör inte så mycket längre. Dom där törnarna får inte mig att svikta i min tro på mig själv. Blåsten gör inte att jag tappar fotsfästet, och jag famlar inte längre desperat efter trygghet. Den bär jag på, inom mig. Efter allt, så fanns den där. 

Hur som helst, vi fick en riktigt bra första maj i år. Munkar, mat i överflöd, dricka, topp tio sällskap, såpbubblor, svindyr glass i svinkall vind, majvippor och over all en väldigt bra feeling.

Vi är redo att ta oss an resten av veckan, med skola, dagis, fysio och det där vardagliga surret!

Aalo forsta maj

Aaron forsta maj

Converse forsta maj

Natalia forsta maj

Nala forsta maj

Hoppas ni också har haft en fin valborg och första maj!

torsdag 26 april 2018 - 19:05

När cirkeln sluts

Jag är lite i valet och kvalet om jag ska fortsätta blogga. 

Bloggen var min enorma tröst och tillflyktsort när jag behövde det som mest, och jag fick både förmedlat samt ta lärdom av den tiden jag bloggade. Jag fick bearbeta min sorg och i den processen också lära mig att acceptera vårt liv som det är idag. 

Men, nu känns det stundvis som att cirkeln slöts när Junia väl kom.

Vår vardag blev liksom inte så himla annorlunda som jag trodde den skulle bli. Det mesta är som för de flesta spädbarnsföräldrar, man sover mindre, äter i raketfart, springer på kontroller, pratar mer bebis-språk än vad som anses friskt och roddar med vardagen.

Jag känner att jag inte riktigt har någon "nish" mera, och om det är något som känns tråkigt att läsa är om monotoma vardagar. Jag menar, för MIG är ju våra vardagar helt enough, men för ER kanske det inte är så himla roligt att läsa om när vi var och storhandlade och alla tre barnen skrek? Eller?

Jag känner också att jag har vidrört de flesta ämnen som jag kan tänka mig är intressanta för er att läsa.

Jag har skrivit oändligt många, personliga inlägg om psykisk ohälsa och min kamp i det hela. Numera känner jag att det inte är min fackla att bära längre eftersom jag är i ett helt annat stadie i livet. Många erfarenheter rikare och en självinsikt som kommer skrämma bort eventuella karlar för all tid och evighet framöver, men det är ju just det. Det är mina erfarenheter. Hur mycket jag än hejar på att psykisk ohälsa ska uppmärksammas, få en jämnställd och medveten plats i samhället, så känner jag också att min historia känns tjatig. Jag är inte där längre. Jag famlar inte längre i mörkret. Min psykisk ohälsa har framkallats av ett decennier med händelser som inte ens jag vetat av att har varit utlösaren för just min utbrändhet eller depression. 

Jag har pratat om prövningarna man kan ställas inför som ensamstående. Livet som ensamstående in general har jag ju oundvikligen rört vid och gett er en inblick i eftersom det är det jag har varit i många långa år redan. 

Jag har pratat om min kropp, mitt hem, mina intressen, ja, det mesta.

Jag riktade in min blogg på just ämnet Downs syndrome, men iom att det är en så pass liten del av vårt liv ännu, så känns det inte riktigt som att jag kan driva bloggen framåt med just det i täten.

Jag har också valt bort att skriva desto mer om mina äldre barn eftersom dom har blivit just, stora. Som alla andra så stöter vi på gropar i vägen, men det känns ändå inte bra för mig att prata om just det helt öppet. Jag anser att dom ska få ha sina egenheter och personlighetsdrag utan att bli blottade för det. 

Jag har pratat om ekonomiska svårigheter och vill därför inte heller använda min blogg för att mana till konsumering utöver det normala.

Så ja, vad har jag mer att skriva om i detta nu?

Vad tycker ni?

Och om ni tycker jag ska fortsätta, finns det något ni skulle vilja att jag skrev om? Helt öppen för förslag! Dock inget om mina relationer i privata livet. 

Hur som helst! 

Jag har fått min nya kamera, och utöver objektivet älskar jag den! Måste dock byta objektiv eftersom jag är van med en zoom-lens och inte den sorten jag har nu. Så kul att få fota igen dock!

Tulpaner

Junia 4 manader2


Nu skriker lill-chefen på mig! Kommentera gärna nedan vad ni tycker jag ska göra åt saken! :)

 

Och för er som inte läst min senaste intevjuv med Yle så hittar ni den HÄR !

 

Ha de gott!

torsdag 19 april 2018 - 21:29

Jorden anropar

Helt plötsligt hade det gått en hel månad utan något livstecken på den här plattformen.

Det finns många orsaker, varav jag listar några åt er nu;

- Amningshjärna. Den är no joke den värsta av dom alla. Jag glömmer ord. Jag blir disträ. Jag tappar tråden. Jag ränner helt enkelt runt som en huvudlös höna. Att blogga med en sådan åkomma är lika enkelt som att göra upp eld mitt i en orkan. 

- Tidsbrist. Den är ett faktum. Från att ha varit en vecka-vecka mamma i 6 år, har jag nu inom några få månader gått från att ha inga barn en vecka, till att ha två av tre barn hela tiden, förutom vartannat veckoslut. I och med att sonen kommer upp i förskoleålder så behövde vi se över vårt arrangemang, och även om det smärtar mig att han ska behöva vara ifrån sin pappa inne i veckorna, så var det ända alternativet vi kunde välja nu eftersom vi bor på olika orter. Så, med det så blev det mycket fix och trix med ansökningar som skulle in, inskolningar, varvat med minstingens läkarbesök, rådgivningskontroller samt terapier. Plus att jag också på något magiskt vänster ska räcka till de veckorna jag har alla barnen hemma med läxläsning, skolsjutsar och hobbys. Vissa dagar är jag uppe från kl 5 på morgonen, till kl 1 på natten. Man kunde väl påstå att jag bränner ljuset i båda ändarna här, men faktum är ju att det här är vårat liv nu, och även om det stundvis kan kännas som ett ekorrhjul som går runt i 200 km/h, så njuter jag ändå av att jag har den möjligheten att vara just deras mamma, med allt vad det innebär. 

- Ett labilt state of mind, baserat på trötthet och uppgivenhet. Ingen har väl undgått att det senaste året (herregud, tänk att det gått så lång tid redan...) har varit enormt påfrestande och prövande, på alla plan för mig. Det har varit trevande, stökigt och inte så värst babybubbligt av sig, om man säger så. Jag har konstant gått med en pockande känsla av bitterhet, dåligt samvete och förtryckt ilska som bubblat på inom mig och för en månad sen så kände jag att ventilerna inte riktigt längre höll för trycket. Jag var tvungen att backa och isolera mig själv och min familj, för att ens kunna fokusera på de vardagliga måsten som jag var, och är tvungen att utföra. 

Jag anser ändå att jag har varit väldigt transparent i mitt sätt att framföra hur jag har upplevt tiden som gravid, hur jag mådde under den perioden när dotterns diagnos blev uppdagad och även kunnat framföra väldigt målande förklaringar på mina känslor kring det hela. Speciellt tydligt har jag ändå tyckt att jag har varit kring just min oro om hur tiden efter förlossningen skulle se ut. Den där känslan inom mig som sa att när hon väl är född, så kommer vi inte ha någon ro alls. Jag hade ju så väldigt rätt i den frågan, vilket också gjorde att det tog stopp helt och hållet för en månad sedan.

Jag är ändå en sån person som försöker iakta och se hur situationen ser ut för en annan människa. Kanske tänka en extra gång före jag sätter ännu en börda, ett krav på någon annans axlar. Jag har ju dock fått lära mig nu, att trots att man bokstaverar ut hur man känner och hur man vill att livet ska se ut för att det ska fungera, så är det inte en självklarhet för alla människor att kunna "köra enligt väglaget" så att säga.

Jag har slitit som en idiot för att andra ska få en bit av kakan. Min kaka, den kakan som jag knappt fått färdig. Alltid satt någon annan före egna behov eller vilja. Fullt vuxna människor som egentligen borde klara sig själva.

Så, när dottern hamnade in på barnavdelningen (inget allvarligt) och det började komma frågor så som; "Hur sover hon?" eller "Hur ser era rutiner ut?", "Vad tycker hon om?", "Hur följer hon med rent motoriskt?" så slog varningslamporna på i mitt huvud. 

Här har jag gått 4 månader som trebarnsmamma. 4 månader med en baby, som jag knappt hunnit lära känna själv, för att det har varit så mycket ståhej kring henne.

Det slog mig att flickan sover knappa timmen på en hel dag. Ända gångerna hon sover längre pass, är när jag sover bredvid henne, och det förstår ni kanske att den möjligheten inte uppenbarar sig varje dag, om man säger så.

Det slog mig att hon fortfarande har väldigt dålig nackmuskulatur och svajar något fruktansvärt med huvudet ännu.

Det slog mig också att vi inte KAN ha rutiner, för att vi alltid är på vägen. Alltid påväg någonstans. Alla dessa läkarbesök, PLUS att man kör som en svart taxi mellan olika ställen för att folk ska få träffa henne. 

Det blev helt enkelt för mycket av det goda. Ett praktexemplar på hur man INTE vill att ens babybubbla ska se ut.

Så, jag slog på bromsen, begränsade oss till saker som är måsten och begränsade körandet för att hälsa på folk till ingenting. Min nya policy är; Vill man träffa oss, henne, så får man komma hit. När hon var 4 veckor gammal började morgonen kl 7:40 med att vi sjutsade dottern till skolan. Sen hämtade vi också henne. För att sen åka på besök. Åka hem igen, sent på kvällen. I -15, snö, köld och halka. Jag kunde köra nästan 150 km på en dag, 5 dagar i veckan, MED EN NYFÖDD. Ohållbart är bara förnamnet. *

Jag kände att vi behövde vår babybubbla nu. 4 månader senare. Vi behövde dagar som enbart gått åt att amma. Vi behövde tid att bara ligga och titta på varandra, lära känna varandra och skapa ett band. Jag behövde tid att få insupa babydoften en sista gång. Vi behövde få våra vagnpromenader utan mål. Vi behövde få pyjamasdagar. Jag behövde få känna känslan av att ha ett barn med down syndrome. Och jag behövde få tid att se vad min dotter har för behov i detta nu. 

Att vi under denna babybubbla också fick uppleva tidernas värsta vecka med kraftig allergisk reaktion från dotterns sida över mjölkersättningen som hon stundvis fick, mjölkstockning från helvetet som höll på att bli min död där ett tag, 40 graders feber och 3 barn är inte att rekommendera. Eller 3 snoriga, förkylda och febriga barn. Allt inom loppet av en sketen vecka. 

* Sen vill jag bara nämna att jag är oerhört tacksam över all hjälp vi har fått under Junia's första tid, don't get me wrong! Välbehövd på alla sätt och vis. Och det är underbart att så många vill träffa henne, min point i det hela var bara att det inte längre får ske på andras vilkor, utan det är på våra vilkor som allt detta måste ske. Det är jag som ska styra den här skutan, och om inte jag orkar med, så kan det mycket väl hända att vi stöter på ett isberg.

Så ja, det har funnits många stora orsaker till varför bloggen har ekat tom den senaste månaden.

3 alsklingar

Nu börjar vi dock komma oss upp till ytan igen. Alla ansökningar har blivit inlämnade, inskolningen är på G, fysioterapin har blivit igångsatt, amningen börjar jämna ut sig även den efter en period efter den allergiska reaktionen (kaskadspyor, say no more) med intensivamning varje timme och jag kan se rutiner skymta i horisonten. 

Nu låter det ju som att den här månaden har varit totalt skit, men nej. Den har varit skön. Välbehövd.

Solens strålar jobbar effektivt på om dagarna och snön smälter sakta men säkert. Att man vissa dagar har fått alla ungar i led först kl 19 på kvällen och man därav inte ser så värst mycket av den solen är ju en helt annan sak.

Jag har försökt investera i mitt eget mående och försökt göra rum för mig själv också lite här och var i livet. Te.x så satt jag frivilligt 11 timmar i en frisörstol och endured some pain iom att jag fick mitt hår dreadat på nytt. Om man kan vara kär i hår, så är jag kär i mitt. Det blev så bra och under dessa låånga timmar så kunde jag konstatera att jag genom åren alltid, när något ledsamt, jobbigt har hänt i mitt liv, så har jag känt ett så enormt stort behov av att få bort en del av den sorgen och därmed också gått lös på mitt hår. Och that ain't pretty. Jag passar inte i kort hår. Så den här gången så behöll jag mitt hår, och gjorde något eget, något som jag ville göra som en symbol för den självständiga kvinnan jag är idag. 

Det är mitt andra set av dreads som jag har nu. De första hade jag enbart i några månader eftersom jag inte riktigt förstod mig på processen eller orkade med den, men, den här gången har jag planer på att stick with them, så länge det bara går. OBS! Bilder finns på min instagram @ encjansson *Shamelesselfpromotion*

Sen har jag också beställt en ny kamera åt mig. I hopp om att kunna dokumentera livet genom en bättre sorts lins än vad min gamla Iphone kan. Även den blev som en liten investering i mig själv, eftersom det gör mig glad att kunna fota barnen, men även livet runtomkring mig. Någon proffs-fotograf lär jag dock aldrig bli, speciellt inte med den här amningshjärnan som har gjort att jag har fått återgå till att räkna på fingrarna för att kuna hjälpa stora dottern med sina matteläxor, så att, ett redigeringsprogram skulle förmodligen krascha hårddisken för all tid och evighet framöver. 

Idag hade vi också besök av en fotograf och journalist från Yle. Vi gjorde nämligen en uppföljare på vår intervju som gjordes när jag var gravid i vecka 26 och nyss hade fått reda på att min dotter skulle födas med downs. Den intervjun kan jag länka till när den väl kommer ut!

Det gick bra, trevliga typer och en hel del skratt och bra dialog hade vi! Junia sov sig igenom hela besöket och vaknade bara till för att göra nr 2 i blöjan, så att, ja. Det är ju gulligt nu när hon är 4 månader, får man ju trösta sig med. 

Men, det bästa som den här månaden har gett mig är ändå känslan av att må bra igen. För någon vecka sedan gick jag och väntade på ett besök med en psykiatriker för att eventuellt kunna få en diagnos åt mig, för att sen kunna hitta rätt medicinering för mig. När jag väl kom ut därifrån, kom jag ut med en enorm lättnad inom mig. Av alla tänkbara diagnoser som jag hade gått igenom som kandidater, så kunde det konstateras att jag mer sannolikt lider av PTSD. Post traumatic stressyndrome. Vilket inte är konstigt alls. Livet har varit enormt prövande i många år. Många traumatiska händelser, känslor som egentligen inte haft någonstans att ta vägen. Mitt kännspaka sätt att stänga ner när livet blir för stressigt. It all makes sense. 

Vad vi kommer göra åt det vet jag inte i detta nu. Det återstår att se.

Hur som helst, så mår jag äntligen bra igen. Jag har mina ups and downs, som vilken annan människa. Jag är inte deprimerad, men jag blir stundvis trött pga all press som ligger på mina axlar, vilket är en helt annan sak. Men ja, det här är ett helt annat ämne, säkert värt att gå in på, men, ska jag vara ärlig så vill jag inte längre prata om min psykiska ohälsa.

Efter 8 år av utmattningsdepressioner, förlossningsdepression, utbrändhet, uppbrändhet, you name it, så ska jag njuta av att vara helt frisk. 

Den här resan är förmodligen inte slut, tror den aldrig tar slut när man väl genomlevt en depression, men jag har äntligen verktygen att ta mig igenom det med. 

En recap från den gångna månaden! Jag trodde att min hjärna skulle smälta och tappa tråden halvvägs här så jag hade som mål att få ihop åtminstone tre små punkter, men jag fick ju ändå ihop det mesta här! Heja mig!

Nu ska jag försöka hinna få lite shut eye före lilla chefen vaknar igen!

Jag lämnar er med ett löfte om fina bilder och mer frekvent uppdatering i något skede!

Lev väl.

fredag 16 mars 2018 - 13:54

Just i detta nu

Här kommer en lite mer lättsmält läsning för er som kanske inte orkar ögna igenom en bibel, eller som är så sömnberövade att ordet "Hund" känns oöverkomligt.

Tankar ur mitt huvud, helt utan sammanhang, i detta nu;

 

  • Längtar är bara förnamnet tills jag får göra mina nya dreads. Varje morgon stirrar jag mig själv i spegeln och angstar över att jag borde göra något åt det. Ibland går det dagar före jag borstar igenom håret. Ni kan tro att ångesten är stor när jag vet att jag behöver fixa det inför morgondagens begravning. Fuck. Än mer uppgiven är jag över att jag köpte ett schampo och balsam från Lidl eftersom att jag inte orkade släpa med alla barnen till ännu en till butik, och det schamponet och balsamet råkade dofta ljuvligt, MEN, vara rena döden för mitt hår. Det är flottigt och äckligt och jag vill bara raka av mig det. Att göra nya dreads har jag väntat och väntat så länge på, och det blir ju en ganska stor investering i mig själv, vilket jag känner att jag behöver, något som bara är för min egen vinning.

 

  • Solen skiner ute, har gjort så i många timmar. Jag blev färdig för en stund sen med dagens jobb och tänkte att vi skulle gå ut. Sen blev jag stressad och tänkte att de hinner vi ändå inte med eftersom solen snart går ner. Tror det kallas föräldraskap. När det är så inrotat att det tar en evighet att få iväg alla. Man skulle bra kunna utvecklas till vampyr med barn. Här om veckan tror jag det tog 1,5 timme att få iväg alla barnen. Jag höll på att explodera.

 

  • Jag saknar min kindpiercing. Kan man ens sakna en piercing? Jag gör det iaf. Har haft den i 8 år liksom, den är en del av mig. Till sommaren ska den nog vara på plats igen.

 

  • Jag var på föräldramöte i dotterns skola igår. En del av mig är fortfarande så pass barnslig eller ung att jag helt enkelt inte orkar sitta på föreläsningar om läsproblematiken i våra skolor. Jag är helt enkelt inte så engagerad kl 20 på kvällen när allt jag vill göra är att vara hemma och se på film och sova.

 

  • Jag MÅSTE investera i en ny kamera. Det går inte att fota med Iphone om man har tänkt att det ska bli till något mer än en hobby det här med sociala medier. Sony A5100 har jag funderat på, någon som har och vill sälja? Jag köper!

 

  • Det är fredag idag, vilket betyder våldsgästning och tiggeri hos mor och far. Sen barnsben så har pappa alltid kokat riktigt god "lyxmat" på fredagar, så därför stryker jag runt hemknutarna likt vargen gör nu, varje fredag. Plus att det ger mig en halvtimmes lucka att lyssna på dunderhög musik i en bil som har servo samt en knapp till handbroms. Ist för min som kräver en hel del vilja och elbow-grease för att få den rattad dit man vill ha den. Jag är nämligen alltid chaufför åt min bror som kommer från Dragsvik på fredagkväll. 

 

  • Vagnfeber har uppstått här hos mig. Mer i ett annat inlägg om det!

 

Nu, mina damer och herrar, ska jag gå ut med hunden på gårdsplan så länge tösabiten sover sin fjrde tupplur för dagen!

tisdag 13 mars 2018 - 10:59

Inte din att jämföra med

Hej på er! Ett tag sen sist nu igen.

Jag är inne i en sämre, eller tröttare period för tillfället och trots att jag kanske hade en hel del att blogga om, så förmår jag mig inte att starta datorn och göra ord till meningar.

Sen har jag också känt en hel del avsmak för sociala medier, om jag ska vara ärlig.

Ibland känns det som att pressen över sociala medier är för tung, det lämnar för mycket rum för jämförelse och fram för allt passiv aggressivitet.

Här om dagen var jag helt otroligt glad över att minstingen har börjat sova hela nätter, de flesta småbarnsföräldrar vet att det är en gudagåva när det väl händer. Men, många glömmer at jag postar enbart från min synvinkel, från mitt liv.

Jag postar inte för att nån annan ska jämföra mig och mina barn med sina. Vilket i sin tur skedde, att någon jämförde.

Till en början kände jag inte att det var en så stor grej, men sen blev jag lite arg, faktiskt. Inte då kanske på individen rent specifikt, men mera på det här med att det känns som en omöjlighet för mammor nuförtiden att unna varandra lycka och välfärd. Hur svårt kan det vara? Att sila, att inse att det jag eller någon annan postar på sociala medier, enbart är en bråkdel av ett liv?

Jag tycker ändå att jag har varit så pass öppen med hur otroligt påfrestande hela graviditeten med Junia, samt hennes diagnos har varit för mig. Jag har varit öppen med att jag står som ensamstående med henne, och har därmed också fått ta emot allt själv, allt från det att downs kom på tal, till förlossningen och fram till nu har jag fått ta alla nätter och de flesta dagarna också utan avlastning. Jag känner inte att det är en jätte avundsvärd situation, än mindre något som någon bör jämföra med eller sura över att jag råkar få en natt med en hel natts sömn.


Jag som lever i detta, är väl medveten om alla positiva och negativa sidor. Jag är oerhört tacksam över att alla mina barn får vara friska, att jag har fått så mycket stöd i allt kring Junia och att min egna styrka orkar bära allt. Jag är också enormt tacksam över att jag, har kunnat slipa fram en rutin med alla barnen, som gör att jag får sova hela nätter, redan nu. Bara dagarna före Junia föddes så trängdes jag och stora barnen i min säng, eftersom dom vägrade sova i egna rum. Inte heller en avundsvärd situation, en situation som jag beslutade att var ohållbar sen när lillasyster väl anlände.

Min poäng är väl att det finns saker som jag väljer att inte dela med mig utav på sociala medier. Jag känner inte att det tillför något att jag dagligen postar att stora barnen bråkar så stickorna yr, jag låser in mig i badrummet för att huvudet håller på att sprängas, minstingen vägrar sova i vagn eller det faktum är att jag 95% av tiden känner oroar mig för framtiden med en stundande vårdnadstvist, en förälder som är nowhere to be found och det faktum att vi ännu inte vet var sonen ska börja i förskola.

Det ger inget för andra.

Att som utomstående stå på sidan och titta på, ger en helt annan synvinkel än för mig som faktiskt lever i det här livet.

Jag är inte alltid så duktig som jag ser ut. Jag kämpar fortfarande med min psykisk ohälsa och går för tillfället igenom en tuff diagnostiseringsperiod och inväntar en ännu tuffare inkörningsperiod med nya mediciner som riktar sig mot bipoläritet.

Jag har veckor när allt är perfekt, precis som jag vill att livet ska vara. Veckor där jag slipper ut på vagnspromenader och verkligen orkar gå på promenader. Veckor där vi hinner med utflykter eller annat roligt, men även läxläsning och att vara i säng i tid. Veckor där humöret är på topp och inga bråk utspelar sig. Veckor där vi efter varje måltid plockar i diskmaskinen och huset hålls på en fräsh och trevlig nivå. Nätter när minstingen sover hela nätter och jag fram för allt kännerr motivation att göra annat än allt det inrutade vardagskrafset.

Sen har jag också haft perioder, där disken hopar sig för att jag får ångest av att bara öppna luckan till diskmaskinen. Det finns dagar när vi bara sitter i soffan och spelar memory eller har alltför mycket skärmtid. Det finns perioder när klädhögen liknar snöjätten i Frozen. Det finns nätter när minstingen vaknar 4 gånger, ist för ingen. Det finns perioder när ångesten i mig är så påtaglig att allt känns hopplöst. Det finns perioder där min ekonomi är så bortom räddning att det är helt otänkbart.

För 6 år sen, efter uppbrottet med sonens far, så varade dessa perioder i flera veckor, ibland i månader. En vecka kunde vara super, och jag mådde så otroligt bra. Sen följde en månad med trötthet, trötthet, trötthet och ännu mera trötthet. Huset mer eller mindre en sanitär olägenhet, ekonomin som skenade iväg och fick ett eget liv, ingen kontroll, inget konsekvenstänk, nada.

Jag har blivit bättre, jag har lärt mig hantera mina perioder så pass mycket att vi kan leva ett bra liv med dom. Jag lämnar inte längre hemmet att förfalla helt utan brukar hitta den där ena dagen där jag städar och gör det fräsht igen. Jag bränner inte iväg mina pengar längre bara för att dom ändå inte skulle råda bot på mina räkningshögar. Jag jobbar varje dag med att bli en bättre version av mig själv, något om jag är otroligt stolt över att jag har kunnat, orkat.

Med det sagt så dömer jag ingen som är i samma situation som jag var för några år sedan. Det handlar inte om att någon är sämre än mig eller jag bättre än någon annan, det handlar mer om att vi inte är på samma plan. Det är en process. Dit du/ni också kommer en dag, om det är det ni önskar.

Att jag började orka lite mer, beror mycket på självinsikt. Jag valde att börja se kritiskt på mitt egna beteende. Tillåta mig själv att se det negativa i mig, för att kunna jobba på det.
Sen, hur andra väljer att leva sitt liv, vare sig vi har något gemensamt eller ej, är inte min sak att fundera på.

Att jämföra, och sen framföra det genom passiv aggressivt beteende får en enbart att framstå som bitter och otacksam. Var glad över det liv du/ni lever. Var glad över det som är bra, och jobba med det som är sämre. Så jobbar jag på här i mitt hörn av världen. Det är allt vi kan göra.

p.s

Pga min sämre period nu så känner jag heller ingen press över att blogga. Det kommer inlägg när orken finns!

Hoppas ni har det bra!

 

torsdag 15 februari 2018 - 22:09

Downs i samhället

Junia rosett2

Under graviditeten oroade jag mig mycket över hur samhället skulle se på min dotter. 

Man önskar ju att människan 2018 skulle vara just så öppensinnad och medveten som många utger sig för att vara. Jag menar, man är mer eller mindre dum om man inte är medveten i dagens samhälle. Om allt. 

Tyvärr går inte all denna medvetenheten ihop med sympati, empati eller respekt. Varken hos vaccinsmotsåndare, veganer eller människor med förminskande syn på de som står utanför normen. Nu säger jag ju inte att alla är aggressiva i sitt sätt att framföra sina åsikter, men många gånger upplever jag att det är lite "What says, goes". Man är medveten om så mycket runtomkring en att det mera ser ut som ett desperat försök att fly undan sina egna problem, än att man faktiskt bryr sig. Man kan absolut förespråka veganism, olika uppfostringsmetoder, kämpa mot plastförbrukningen i världen, prata om religion, involvera sig i politik och sådant, diskutera vacciner etc etc, men så fort man som förespråkare, börjar förminska andra för att de inte står på samma plan som dig, så blir det en motsatt effekt och det är där jag känner att respekten, sympatin och allt det viktiga i en diskussion försvinner.

 

I flera dagar har jag stött på sånt som jag oroat mig för under graviditeten. Tack och lov har inget riktats mot oss, men oroväckande ändå att det ens är något man ska behöva oroa sig för år 2018.  Människor runtomkring som har kommenterat om downs ur ett negativt perspektiv, fruktansvärda kommentarer under vackra bilder av barn med downs, påhopp osv.

Bara för att det finns en diagnos i ett barn, så är det många som tar sig rätten att uttrycka sina åsikter om huruvida det här barnet har rätt att existera. Något som man aldrig skulle kommentera när det kommer till ett barn utan diagnos. 

Jag kom in på Patricia's blogg ikväll och läste kommentarerna på hennes senaste inlägg. Och jag kan inget annat än förundras. Vuxna människor som kommenterar att "Jag tycker att ditt barn ser ut att ha downs" eller "Jag tycker ditt barn är sen i utvecklingen, är du säker på att denne inte har downs?" Vuxna människor, mammor som själva har barm, som lever sig in i sociala mediens värld så intensivt, att dom glömmer tänka i perspektiv, bara för att få något sagt. Mammor, som glömmer att dom hoppar på en 8 månader gammal baby, som inte hunnit göra någon något ont i denna värld, bara för att dom är så jävla medvetna om alla andra, förutom sig själva.

Jag blir mörkrädd på många plan. Och fruktansvärt illa berörd, eftersom jag lever i en helt annan verklighet.

Här sitter jag bredvid min två månader gamla dotter, den absolut mest välskapta, vackra bebisen i min värld. En baby som råkar ha en extra kromosom. Och jag känner mig tvungen att försöka förstå dessa människor. Jag studerar henne, och undrar om jag har upplevt något negativt med downs, så som alla dessa människor vill få det att framstå som?

Vet ni vad som är det absolut mest negativa med downs? Samhällets fördomar. Odd Molly-fittor, som Mia Skäringer en gång sa. 

Det finns få saker som jag har oroat mig så mycket för som jag har gjort när det kommer till alla fördomar. Inget hjärtfel eller mental-störning. Allt som Junia's diagnos medför, känns som smågodis i jämförelse. 

Mitt sätt att hantera människor runtomkring mig, har varit att i redan tidigt skede när de tittar ner i vagnen, berätta om att min dotter har downs. Inte för att dom ska tycka synd om henne eller mig, utan för att jag inte skäms. Det finns inget negativt med min dotter. Hon är absolut inte världens gladaste bebis, tvärtom, hon har inte gett mig ett medvetet skratt ännu. Hon är inte särskillt nöjd heller om man inte bär runt på henne eller serverar bröst 24/7. Idag var första gången jag kunde amma utan bröst-gummi, för att hon nu, vid två månaders ålder äntligen har växt till sig så att hon klarar av att suga från bara bröstet. En del av "problematiken" är sådant som kommer med diagnosen, men mycket av det beror på att hon är en helt ny individ. En individ som inte har förstått att samhället förväntar sig att hon ska leva efter en norm.

Men, likt sina syskon så har hon två vackra bruna ögon med långa ögonfransar som sveper längst kinden när hon sover. En genomborrande blick som ser med förundran och nyfikenhet på omvärlden. Hon är hela min värld och hon är värdefull, på alla sätt och vis.

Hon har inget mer negativt i sig, än vad någon annan har. 

Min vision med alla mina sociala medier har varit att ge er en inblick i hur det är att leva med downs. Att ge ord åt tankar som många anhöriga till personer med downs har. Att göra omvärlden mer medveten. Mitt bidrag till den moderna världen. 

Men många gånger känner jag, att den här världen borde jobba bra mycket mer med sig själv och medmänskligheten in general, än att fokusera så mycket på andra. 

Ibland behöver man, som fullvuxen individ, slänga ut sig själv från alla sociala medierna och ta sig en titt i spegeln. Och det är stunder som denna, som jag ibland tvivlar på om det är rätt val att prata om vårt liv så öppet som jag gör. Är det värt det?

Det är vi vuxna som ska skapa en trygg värld för våra barn att växa upp i. Trots det, så vet jag, att jag som vuxen har bättre chans att skapa en trygg individ i min dotter, genom att förbereda henne på alla fördomar som finns, än att förlita mig på samhällets empati, förståelse och respekt. 

Vart jag sist och slutligen ville komma med inlägget är lite oklart. Hela jag är väldigt osammanhängande för tillfället och får inte riktigt ner något i en bra text. Jag, som många andra i min närhet har slagits av någon form av vinter-trötthet och lever i någon slags limbo, i väntan på bättre tider. Hjärnan har som sagt helt blivit till mos och trots två soliga dagar på raken så har inte jag och Junia sett mycket av den för vi har legat inne och ammat. Och ammat. Och ammat lite till. 

måndag 25 december 2017 - 05:46

7 utkast senare

Jag har försökt blogga från och till i flera omvarv nu. Men det slutar alltid med att inläggen sparas som utkast, inte för att ämnet i fråga skulle vara dåligt, men min hjärna är så disträ och vandrar iväg på egna vägar så att få knutit ihop säcken känns mer eller mindre omöjligt.

Det finns många korta nyckelord som kunde förklara hur allt känns för tillfället. Omtumlande. Skört. Spännande. Skrämmande. Råddigt. Ovant. Avdramatiserat. Tacksam.

Dagen då Junia kom till världen så var det som att en sten släpptes från mitt bröst. Den där stenen som jag burit på i min ensamhet i flera månader. Som har känts så himla definitiv, kvävande, okänd och skrämmande.

Först av allt känner jag mig så fruktansvärt dramatisk. Nästan som att jag lurat er.
Det är ju själva downs som har varit elefanten i rummet, som har varit just så främmande och skrämmande för mig. Så när jag väl fick se min lilla flicka, och såg att downs var, är, en så himla liten del av det hela just nu, så kändes det som att jag hade lurat in er i en fälla av medlidande, onödig sorg och ponerande.

Så klart finns det en oro kvar inom mig. Men den är varken större eller värre än den oron som man dagligen bär för alla sina barn. Den var liksom inte något som jag inte kunde klara av, hittills iaf.

Nu är hon ju bara några dagar ung ännu, och mitt humör pendlar en hel del pga alla hormoner.

Jag har varit livrädd. Jag var livrädd när jag låg där ensam på bb och läkaren sa att vi plockar ut henne nu. Att ligga och stirra upp i taket när dom plockar ut ens barn, helt ovetandes i vilket tillstånd hon skulle vara. Oerhört skrämmande.

Men också en enormt häftig upplevelse och allra mest en enorm boost för självförtroendet.

Jag klarade det. Jag klarade av hela graviditeten, som har gjort så ont, prövat mig så hårt. Jag klarade av att möta många av mina stora rädslor helt själv, utan att drabbas av panik. Jag klarade av att höra att min dotter inte mådde så bra i magen. Jag klarade av att åka hem, ordna allt med stora barnen och kring julen. Jag klarade av flera timmar av smärtsamma värkar. Jag klarade av att ta den informationen om att hon, 20.12, en helt vanlig onsdagsförmiddag, skulle plockas ut via snitt. Snitt som jag varit så oerhört rädd för sen jag fick stora dottern. Inom loppet av en timme hade dom satt kateter, rullat in mig i operationssalen, gett mig epidural och börjat på. Smärtan som jag var så rädd för att inte klara av.
Jag klarade av att några timmar senare att kliva upp och duscha.

Jag hade faktiskt hjälp. Junia’s pappa kom trots allt, och var där stundvis. Men, han var inte den tryggheten jag behövde.
Jag var min egen stora trygghet.
Mitt tysta mantra var nog att inte få panik, du har klarat dig så här långt.

Och när jag skriver de orden så rinner tårarna. För jag är så otroligt stolt över mig själv, men på samma gång känner jag mig så oerhört trött. Som att förlossningen var slutet av en jobbig era, och när den väl var över, så bara släpper det. För stunden så orkar man inte längre hålla ihop.

Vi kom hem för två dagar sen, och allt har känts väldigt ovant. Ovan att ha en liten en som kräver min uppmärksamhet dygnets alla timmar. Ovan att hantera en så liten människa. Ovan att få vardagen att normalisera sig.
Amningshjärna eller bara ren och skär förvirring, ingen aning. Hemmet ser dock ut som ett bombnedslag, det ligger små klädesplagg och strumpor lite överallt. Disken hopar sig. Tvättberget är ett faktum. Det är med andra ord ett milt kaos för tillfället här hemma.

Men, kanske det får vara så, två dagar efter hemkomst. Kanske jag borde tillåta mig själv att läka, hinna ifatt och njuta av min lilla familj.

Ni får ursäkta de dåliga mobilbilderna. Modellerna är ju desto finare!

Junia är för övrigt en mycket snäll och nöjd bebis.
Pga att hon är prematur så sover hon väldigt mycket och ger mig på så vis ännu en viss rörelsefrihet. Hon säger inte så mycket om hon inte är hungrig eller behöver ny blöja.
Bara tanken på att hon ännu skulle rymmas i min mage är stundvis skrämmande, hon är så skör, på samma gång som hon är otroligt välmående för att ha kommit för tidigt och ha ett litet PDA (biljud) .
Hon äter bra och vi har fått amningen att fungera. De mysigaste stunderna är just när vi får amma. När jag ostört får se på henne. Smeka hennes kind. Dofta på hennes hår.
Fina stunder som jag fått ha med alla mina barn.

Igår firade vi jul. Den där julen som såg ut att gå i stöpet, pga en liten christmas-crasher.

Storasyskonen fick träffa henne för första gången och det gick ändå bra. Stora dottern har skött och skött ända sen hon kom, men storebror tror jag fick lite overload med både julafton OCH en ny lillasyster så han hade det lite kämpigt igår. Det blev bättre sen när han fick åka hem till pappas och bygga lego. Alla har inte lika lätt för förändring som stora dottern har, och jag kan relatera bra mycket mer till sonen när det kommer till just förändringar, så det gäller att ha tålamod och förståelse. Han har ju varit min lilla bebis i 5 år. Alltid varit den som fått sitta i famnen eller bli buren eller tyckt om att mysa. Allt det där kan vi ju så klart göra än, men tror att både jag och han kände av det faktum att han blev stor så fort han kom in till oss igår. Hans fötter som alltid varit så små och lena i mina ögon, var helt plötsligt stora och sträva. Han lilla kropp som jag så smidigt har haft i min famn, den var helt plötsligt stor och svårmanövrerad. Han mjuka små kinder var fortfarande mjuka och små, men i en helt annan benämning.

Igår när vi kom hem från mor och fars så kände jag ändå en sån enorm tacksamhet.

Tacksam över all hjälp vi har fått. Tacksam över den insikt, den styrka och den rikedom som det här året bar med sig.

Tacksam, över att jag är jag, och att jag klarade det.

Nu är vi fyra i vår familj. Och det känns komplett.

Nu kommer jag att pausa med bloggandet tills efter nyår, och då kommer ni även hitta mig på en ny portal.

Jag vill tacka er för all den respons, all kärlek som jag har fått under det gångna året, och jag hoppas ju så klart att ni vill följa med mig på nya portalen också!

Tack också för alla lyckoönskningar, gåvor, tankar, peppande ord, både här och på Instagram! Önskar att jag kunde svara er alla, men det har bokstavligen ramlat in kommentarer konstant i flera dagar så jag kan omöjligt hänga med.

Jag har under våren ett fint projekt på gång som jag hoppas ska kunna verkställas, för att visa precis hur tacksam jag är över allt!

Tack för allt! ❤️

söndag 10 december 2017 - 21:57

Som en skenande häst

Lite så känns det som att livet går för tillfället.
Inte synkad på något plan alls!

Jag har haft en fin helg, även om alla mina dagar känns som en oändlig dimma av trötthet.

På lördagen åkte jag till grannstaden med min mamma för att hjälpa till med julhandeln, och sen mot kvällen var det tänkt att en av mina vänner skulle komma hit och dela en box med chili cheese tops från McDonalds med mig. I know, so fancy!
Livet har helt klart ändrats under de gångna åren. Förut festade man tills solen gick upp, och åkte via McDonalds efteråt. Nuförtiden åker man enbart till McDonalds, höhö.

Nå hur som helst så var jag fem före att avboka, jag var verkligen dö slut efter en hel dag i Kokkola med mamma.
Efter en tupplur så valde jag ändå att inte avboka. Hade inte pratat med en vuxen på typ 2 veckor pga flunssan så jag tyckte jag behövde plussa på det kontot.

Och vilken tur sen alltså att jag inte avbokade!
För in kom dom, en efter en, mina allra närmsta och finaste vänner, med ballonger, blöjtårta och godsaker!

Där stod jag, snoret rann, jag var lika sliten som jag såg ut och fram för allt rejält överraskad!

Jag hade inte förväntat mig en babyshower under den här graviditeten alls! I ärlighetens namn så väntade jag mer på första cidern efter förlossningen, ungefär så har jag känt att jag har behövt avsluta den här eran i mitt liv.

Men visst kändes det helt underbart att det finns de vänner som har stått kvar genom alla dessa år. Saker vi har upplevt tillsammans gör mig så tacksam, att jag liksom får ha dom i mitt liv. Att lilla Junia ska få ha världens bästa tanter i sitt liv! Det slår faders-förlusten med hästlängder vill jag nog påstå!

Hur som helst så åt vi gott, jag utsattes för sedvanliga lekar och vi hade over all en jätte fin kväll.

Och när dom hade åkt, så sov jag min första fulla natt på en hel vecka. Utan andnöd, sammandragningar eller snor över hela mig.

Det slog mig när vi satt där och skulle gissa när lilla damen ska göra sin entré att livet rusar på som en skenande häst i detta nu.

Hela december är fullbokad med julfester, julhandel, möten och sånt. Jag hade en ”föda-barn-lucka” där i mellandagarna, hur illa låter inte det liksom?
Även om jag känner att livet nödvändigt skulle behöva sakta i lite nu, enbart av den orsaken att jag är hiiiiimla trött för tillfället, så är det bara att konstatera att som ensamstående så får jag bara inse att paus är för de dödliga.

Denna vecka har vi fortfarande inövning av bussåkandet för dottern i fokus, samt två julfester att närvara på. På onsdagar rider fröken och fredag har jag rådgivning plus att jag ska få mina naglar fixade. Hela veckan ska sonen också köras till dagis för att han ska kunna hänga med i julfestprogrammet. På lördag ska det hämtas julgran och så ska den ju kläs också.

Veckan därpå är barnen hos sina pappors och kommer hem på julafton. Med andra ord så ska jag hinna inhandla alla sista julklapparna och maten och fixa med det före dom kommer. Plus att två dagar där går åt att få mina dreads insatta igen. Hohho liksom.

Man tror på något vis att 4 veckor är länge. Vi pratar max 4 veckor, och jag ränner runt som en vettvilling.

Ett tips är nog att inte skaffa barn i december-januari, hehe.

Men, på samma gång känns det helt okej att det är så här nu. Jag hinner liksom inte oroa mig lika mycket över vår situation, och det ger mig på sätt och vis ett visst lugn att jag inte sitter med den där enorma ångesten över något jag ändå inte kan kontrollera.

Nu, ska jag sova! Imorgon drar vi igång veckan kl 6, sharp. Sonen kommer mörda mig.

Hoppas ni haft en fin vecka och fram för allt att ni får en fin vecka!