Att vänta barn...ensam.
Att stå framför ett tufft val
Jag plussade på stickan 17 Januari 2019.
17 dagar innan lovade jag mig att inte förvänta mig något utan 2019. Jag pratade om det för in terapeut också hur jag skulle ge mig själv den mest vanilla året, dvs. inte kräva något, inte planera stort, inte något extremt utöver det vanliga. Bara var och ta det som det kommer. Jag fick genast vet att jag kommer att gör det själv, att pappan till barnet inte skulle vara med i bilden. Men jag var inte rädd, jag vet att vara mamma kommer vara något som faller naturligt av mig. Jag har varit intresserad av baby mode, vagnar och tillbehör sen 15 års ålder, och följt med och läst om massor. Jag visste allt om allt innan jag ens var gravid eller hade planer på barn, familj.
Rent av ett intresse jag har.
Men jag var ledsen att barnet inte kommer att ha sin pappa. Och så besviken och arg på den människan som kan leva sin vardag medveten om att han har ett barn han inte kommer träffa eller lära känna.
Att vänta barn ensam.
Jag fortsatte min vardag som vanligt. Jävligt ledsen, jävligt besviken för allt jag måste tänka om och göra som att stanna i Jakobstad. Det var meningen att endast mellan landa här efter Åbo och sedan flytta bort till Hfors där jag fått jobb erbjudan redan. I vecka 6 kom mitt illamående och tröttheten vilket varade till v13. De veckorna såg jag inte mina vänner, gjorde inget mer än jobb och stallet 3x i veckan. Jag levde i mitt rum 24/7 sovde bara och kollade på serier. Jag berättade inte för någon om min graviditet utom mamma, henne berättade jag genast till. Resten av familjen berättade jag runt v15. Och resten av världen i v23 när jag började få mage och det gick inte att gömma det så bra längre.
Tuffaste tiden var under sommaren. När jag kände mig som mest ensam. Jag var trött, döds trött. Det var först när min mage börja komma, och alla sparkar började kännas som jag började känna stor sorg att vara ensam med detta. Ingen att dela med sig av denna lycka, ingen som höll om min mage. Ingen som berättade hur stolt de var över mig, ingen som var med där i varje "milestone". Alla vänner gjorde deras grejer, kanske sånt jag gärna hade hängt med på, men blev inte frågad. Eller så blev jag men jag var för trött och nekade faktist det mesta. Men ni kan ju tänka er att i det hormonella tillstånds kändes allt x3000 jobbigare än vad det egentligen var. Det var bara jag och min mage. Jag kände ingen lycka när jag såg mig i spegeln. Missförstå mig inte - Lyckan att jag snart hade min bebis var alltid där, men jag kände att jag hade ingen orsak at känna lycka att gå bära på ett barn ensam. Jag ville gömma magen, jag drog in magen. Det kändes som att jag förtjänar inte att visa min mage och var stolt över det. För jag är själv. Jag har ingen med mig i denna resa.
Jag sade till min närmaste vän Johanna, flera gånger "Bara jag får ut lillen, så kommer jag aldrig, aldrig mera behöva vara ensam".
Jag älskade mitt barn i magen så oerhört mycket. Men kände sorg, när allt är nytt och kroppen förändras, hormoner in the sky, alla ultraljuds besöken, handla första babysakerna, göra om i hemmet innan bebis ankomst, ja allt!. Jag har alltid velat bli mamma. Och sett det som något så vackert som en resa man med sin partner igenom går. Istället blev min första graviditet med mig själv, och som troligen ärrat mig. För ja - jag är rädd att jag i framtiden kommer känna samma igen, även om jag inte är ensam i det den gången. Men ni vet, går igenom något tufft, de sätter en och tänka visst.
All I am, and all I'm going to be, I owe it to my mother
Min mamma är min sten. Hon är den viktigaste personen i mitt liv. Och jag ljuger inte när jag säger detta, hon är världens bästa och finaste mamma. Hon har ALLTID visat mig - att vara mamma är inget som stoppar dina drömmar, barn är inget förhinder. Hon har studerat om sig med 3 småbarn, Hon har jobbat skiftes, vi har varit på solsemester, vi har flyttat, vi har gjort massor roligt som familj. Hon har aldrig klagat, eller sagt att man "måste göra det och det och det innan man skaffar barn, utan istället sagt att självklart är det lättare när man har undan saker som studier och har stadig lön osv, Men livet går inte alltid som planerat, och man istället justerar det och fortsätter. Det är din attityd kring allt dethär som avgör hur lätt eller svårt du gör det till.
Att gå igenom en graviditet ensam, där är minsann tufft. Inget jag önskar för någon. Men jag lovar dig att det är värt det. Har du familj och vänner nära så ta hjälp av dem. De hjälper så gärna. Det må va tufft men när ditt barn föds och du får ta din roll som mamma. It's all that matters. Att vara mamma är det bästa jag vet, och jag har aldrig varit rädd att göra dethär själv för jag vet att jag klarar av det, det är något som kommer så naturligt till mig. Dethär är meningen med livet. Barn. Att få älska och bli älskad av en sådan liten prick. Jag säger inte att jobb och karriär skulle vara mindre viktigt, ja menar bara att dom två "kategorierna" går inte att jämföra. Familj är något konkret du alltid kommer ha runt dig. Och kärlek är något vi människor behöver.
Jag är så glad att jag fick precis Gabriel och ingen annan. Han är min ögonsten, min kärlek.
Kommentarer
Emilia 28/01/2020 12:28pm (3 år sen)
Väntar själv vårt första barn och kan bara tänk mig hur jobbigt det har varit för dig. Själv kämpar jag med graviditetsdepression och ätstörningar och tycker det är super jobbigt när det int finns nån i min närhet som väntar barn eller har barn. Känner så igen mig i det du skriver med kompisarna, om att de hittar på grejer utan att jag blir medfrågad (visst, jag har också nekat många gånger p.g.a tröttheten). Har själv också svårt att se mig själv i spegeln och känna mig lycklig (förståss överlycklig över babyn men över kroppen och livet) + att ha någon att prata och diskutera med ang. graviditet, förlossning, föräldraskap och barn överlag. Vet att du också har haft det kämpigt, och vill bara att du ska vet att du e stark som gör detta själv och att du är en riktig super mamma!
Emilia Järvenlahti 30/01/2020 12:38pm (3 år sen)
Jag förstår dig mycket väl! Det som också hjälpte mig, att få bara prata ut om saker hos rådgivningen med en familjerådgivare?? familje terapeut? minns inte benämningen på det, men hon finns på rådgivningen och träffade henne var 3je vecka ungefär. De kan va skönt att prata ut om saker vare sig tunga eller vardagliga saker med någon som inte är ens vän eller familjemedlem :) Mig kan du också kontakta om du vill prata eller träffas! Mompower!
Tack så mycket Emilia <3 Och försökt njuta av resten av graviditeten! :)
Ann 28/01/2020 5:14pm (3 år sen)
Stark berättelse! Fint att du har mycket stöd av din omgivning. Förstår inte hur män inte vill träffa sitt barn vara delaktig i vårdnaden. Eller vid en separation vägra träffa sitt barn. Har inte egna barn men kärleken jag känner till mina syskonbarn är stor. Är glad att jag är en del av deras liv. När mitt första syskonbarn föddes blev jag överraskad hur stor kärleken var och är nu när min bebis är tonåring.
Emilia Järvenlahti 30/01/2020 12:40pm (3 år sen)
Tack så mycket!
Ja har inte fattat det heller, i ombytta roller hade jag aldrig kunnat tänka mig gå utan mitt barn. Men men.
Jag kan förstå det! Snabbt går det när de väl börjar.. De är ju underbart att du fått en så fin band mellan dig och syskonbarnet! :)
Anna 09/02/2020 1:00pm (3 år sen)
Tack för att du delar med dig så ärligt! Vilken stark och klol kvinna du är! Hitta din blogg för en tid sen och blev glad av att läsa om dig på Vasabladet. Du kommer vara en förebild för många. Jag har en ettåring och min graviditet var en verkligt tung tid jag inte vill göra om (som det känns nu) men som tur fanns det hjälp att fås och jag var inte rädd att fråga efter det eftersom jag kände igen depressionssymtomen och ångesten sen tidigare. Det tror jag hjälpte mig enormt, att jag hade den erfarenheten. Stort lycka till med din fina familj :)
Emilia Järvenlahti 04/03/2020 3:31pm (3 år sen)
Tusen tack fina!
tråkigt att hör att din graviditet varit så tung den också, hoppas att det kanske läker med tiden :) Men du har rätt, de finns massor med hjälp man kan få nuförtiden och absolut inget man behöver skämmas över. Jag är så glad att vi har den möjligheten här i Finland!
Ingen har kommenterat ännu
Skriv en kommentar