MOMgang aka COOLgang
Kan vi ta en minut och uppskatta alla dessa underbara mammor;
Det jag absolut inte hade räknat med när jag var gravid var dethär med mom gang. Alltså hur mycket pepp och kärlek man ger varandra. Hur okända tjejer blir ens nära vänner, för att vi väntade barn på samma gång? eller för att vi har barn med några veckor/ månader emellan. Alltså WOW vilken power man känner från alla dessa mammor där ute. Hur vi tillsammans blir en och stöttar varandra, frågar råd eller skrattar åt varandras barns påhitt och bus.
Dehär mammorna jag lärt känna är guldvärda. Tänk hur lätt man kan ta kontakt med någon via sociala medier som instagram till exempel. Under min graviditet började jag följa enstaka väntande mammor på IG bara för att, men snabbt nog började man kommentera varandras storys eller bilder, sen började man ses med dom som bor i samma stad och vips har man fina vänner på köpet. Jag hade en tjej i södra Finland som kontaktade mig för att hon precis plussat på stickan och jag hade precis kommit ut på IG att jag väntade. Hon gjorde precis som mig, började följa nån mamma bara för att. Och nu är hon också en så fin vän jag önskade kunna få träffa snart samt hennes dotter. Kanske i sommar!
Har man inte vänner som väntar eller har barn vet jag kan kännas väldigt tungt och ensamt, men försök att hitta någon i en annan stad då som är i samma sits som du kan dela tankar med. Tex söka på instagram via olika hashtag typ #syyskuiset2019 (barnets födelse månad) eller #youngmom #majbebis2020 osv. Och absolut inte gå och tänka att man inge vågar eller täcks skriva eller kommentera något för man inte vill va på, Jag kan nästan svära på att den andra tycker det bara är trevligt när någon skriver nåt. Det kan bara vara nåt så enkelt som att fråga vart man köpt bodyn eller kommentera "fin, vacker. eller som det går på instagram att kommentera med ett hjärta, eld eller smileys så SKICKA. Vad är det värsta som kan hända liksom?
Och dethär med er som varit mamma sedan många år tillbaka som gärna ger tips och råd om vi "newbies" har nått vi undrar över. Alltså denhär enorma kärleken mellan alla mammor och viljan att hjälpa!!!! ALLTSÅ JAG ORKAR INTE, sååå underbara. Tänk att en liten fin kommentar eller hyllning gentemot någon kan göra så mycket för en, vare sig du känner hen eller inte.
Det jag vill säga är, Alla mammor där ute - Ni är verkligen guldvärda.
No baby no more
Idag fyller min ögonsten 6 månader?! - huur går tiden så fort? Känns som om de vore igår jag var på BB med den vackraste lilla babyn i min famn. Det är helt sjukt att tänka på att den lilla smala knytten som föddes lite för tidigt, inte mera är en bebis utan ett litet barn?
Han har minsann fått sina gener från mig, mina ögon, min näsa, mina öron, mina kinder, mitt hår, mina ynkliga ögonbryn.
Han är så envis, han har kort stubin ändå kanske den mest gladaste lilla killen. Han skrattar åt allt och alla och han gråter mest sällan. Överlag är han så himla nöjd!
Jag är så tacksam över hur bra och underbar vår baby tid varit och är. Och glad över att jag bestämde mig att vara mamma ledig första baby året. Nu lär sig Gabriel mycket på en och samma gång och det är SÅ roligt att följa med hans utveckling nu, han är på vippen att börja krypa nu, så väntar med spänning på den dagen!
Nu ska jag börja städa lite grann för att sedan söka oss ut på en promenad.
Rookie mistake
Hej!
Vill börjar med att tacka för den finfina resposen jag fått av mitt senaste inlägg + intervjun på Yle. Hade så många som kontaktade mig och kunde identifiera sig i min berättelse, fått styrka från den och fått höra andras berättelse som varit i samma situation.
Tuuusen tack för alla fina orden jag fått och att ni velat dela med er av eran erfarenheter.
Idag då.
Vi var på rådgivningen kl 12. Vilken fin utveckligen Gabriel gjort. återkommer i enskilt inlägg. Sedan kl 14 hade vi lunch träff med en annan mama med dotter, våra barn har typ 3 veckor mellan varandra!
Först o främst hade vi problem med att hitta ställe att luncha på då vi var ute rätt sent, men bestämde oss för kinesiskt buffé. När vi plockat ihop den mat vi skulle äta och skulle sätta oss ner för att njuta av den, började G gråta av hunger, tog han i famnen och lade flaskan i munnen och försökte äta själv. När han väl ätit fick han sitta kvar i knäet medans jag åt, tills han pucklade rätt mycket över mina ben. Äh de inget, det händer dagligen.
Sedan började han skita. När han var färdig satte han i knäet fortfarande då jag åt ännu. Kollade till då och då så det inte blivit "skit upp i nacken". Tills jag kollade igen och ja, skit upp i nacken på pojken... och min vita skjorta. Gissa om vi skrattade?!
Såklart händer dethär precis då jag INTE har ombytes kläder med, eller är på en restaurang med skötbord haha. Vi packa ihop våra saker, tog våra vagnar via HM, efter billigaste plagget med body och byxor, köpte det och for till wc för att tvätta av och byta om till nya kläder.
Sånt som händer bara när man absolut inte är beredd för det ahahah.
Att vänta barn...ensam.
Att stå framför ett tufft val
Jag plussade på stickan 17 Januari 2019.
17 dagar innan lovade jag mig att inte förvänta mig något utan 2019. Jag pratade om det för in terapeut också hur jag skulle ge mig själv den mest vanilla året, dvs. inte kräva något, inte planera stort, inte något extremt utöver det vanliga. Bara var och ta det som det kommer. Jag fick genast vet att jag kommer att gör det själv, att pappan till barnet inte skulle vara med i bilden. Men jag var inte rädd, jag vet att vara mamma kommer vara något som faller naturligt av mig. Jag har varit intresserad av baby mode, vagnar och tillbehör sen 15 års ålder, och följt med och läst om massor. Jag visste allt om allt innan jag ens var gravid eller hade planer på barn, familj.
Rent av ett intresse jag har.
Men jag var ledsen att barnet inte kommer att ha sin pappa. Och så besviken och arg på den människan som kan leva sin vardag medveten om att han har ett barn han inte kommer träffa eller lära känna.
Att vänta barn ensam.
Jag fortsatte min vardag som vanligt. Jävligt ledsen, jävligt besviken för allt jag måste tänka om och göra som att stanna i Jakobstad. Det var meningen att endast mellan landa här efter Åbo och sedan flytta bort till Hfors där jag fått jobb erbjudan redan. I vecka 6 kom mitt illamående och tröttheten vilket varade till v13. De veckorna såg jag inte mina vänner, gjorde inget mer än jobb och stallet 3x i veckan. Jag levde i mitt rum 24/7 sovde bara och kollade på serier. Jag berättade inte för någon om min graviditet utom mamma, henne berättade jag genast till. Resten av familjen berättade jag runt v15. Och resten av världen i v23 när jag började få mage och det gick inte att gömma det så bra längre.
Tuffaste tiden var under sommaren. När jag kände mig som mest ensam. Jag var trött, döds trött. Det var först när min mage börja komma, och alla sparkar började kännas som jag började känna stor sorg att vara ensam med detta. Ingen att dela med sig av denna lycka, ingen som höll om min mage. Ingen som berättade hur stolt de var över mig, ingen som var med där i varje "milestone". Alla vänner gjorde deras grejer, kanske sånt jag gärna hade hängt med på, men blev inte frågad. Eller så blev jag men jag var för trött och nekade faktist det mesta. Men ni kan ju tänka er att i det hormonella tillstånds kändes allt x3000 jobbigare än vad det egentligen var. Det var bara jag och min mage. Jag kände ingen lycka när jag såg mig i spegeln. Missförstå mig inte - Lyckan att jag snart hade min bebis var alltid där, men jag kände att jag hade ingen orsak at känna lycka att gå bära på ett barn ensam. Jag ville gömma magen, jag drog in magen. Det kändes som att jag förtjänar inte att visa min mage och var stolt över det. För jag är själv. Jag har ingen med mig i denna resa.
Jag sade till min närmaste vän Johanna, flera gånger "Bara jag får ut lillen, så kommer jag aldrig, aldrig mera behöva vara ensam".
Jag älskade mitt barn i magen så oerhört mycket. Men kände sorg, när allt är nytt och kroppen förändras, hormoner in the sky, alla ultraljuds besöken, handla första babysakerna, göra om i hemmet innan bebis ankomst, ja allt!. Jag har alltid velat bli mamma. Och sett det som något så vackert som en resa man med sin partner igenom går. Istället blev min första graviditet med mig själv, och som troligen ärrat mig. För ja - jag är rädd att jag i framtiden kommer känna samma igen, även om jag inte är ensam i det den gången. Men ni vet, går igenom något tufft, de sätter en och tänka visst.
All I am, and all I'm going to be, I owe it to my mother
Min mamma är min sten. Hon är den viktigaste personen i mitt liv. Och jag ljuger inte när jag säger detta, hon är världens bästa och finaste mamma. Hon har ALLTID visat mig - att vara mamma är inget som stoppar dina drömmar, barn är inget förhinder. Hon har studerat om sig med 3 småbarn, Hon har jobbat skiftes, vi har varit på solsemester, vi har flyttat, vi har gjort massor roligt som familj. Hon har aldrig klagat, eller sagt att man "måste göra det och det och det innan man skaffar barn, utan istället sagt att självklart är det lättare när man har undan saker som studier och har stadig lön osv, Men livet går inte alltid som planerat, och man istället justerar det och fortsätter. Det är din attityd kring allt dethär som avgör hur lätt eller svårt du gör det till.
Att gå igenom en graviditet ensam, där är minsann tufft. Inget jag önskar för någon. Men jag lovar dig att det är värt det. Har du familj och vänner nära så ta hjälp av dem. De hjälper så gärna. Det må va tufft men när ditt barn föds och du får ta din roll som mamma. It's all that matters. Att vara mamma är det bästa jag vet, och jag har aldrig varit rädd att göra dethär själv för jag vet att jag klarar av det, det är något som kommer så naturligt till mig. Dethär är meningen med livet. Barn. Att få älska och bli älskad av en sådan liten prick. Jag säger inte att jobb och karriär skulle vara mindre viktigt, ja menar bara att dom två "kategorierna" går inte att jämföra. Familj är något konkret du alltid kommer ha runt dig. Och kärlek är något vi människor behöver.
Jag är så glad att jag fick precis Gabriel och ingen annan. Han är min ögonsten, min kärlek.
Feber, flytt, feber & barnjour
Alltså vilken intensiv helg och vecka vi haft! Vet inte var jag ska börja heller riktigt. Hela familjen har varit sjuk i flunssa o feber mer eller mindre, en efter en.
I helgen sjuknade även jag i feber. Söndag hade vi flytt från min gamla lägehet till den nya var jag med Buranans krafy tog mig igwnom det rätt bra. Tills kvällen då febern steg igen och jag blev hängig. Början av veckan var det samma, kände mig rätt bra under dagen men så fort kvällen kom steg även min feber. Sen har Gabriel också varit dålig med stockad nästa hård mage och gnällig, tills tisdag då även hans feber steg.
Sedan bb har jag lärt mig att man måste!! Till läkare genast de överstiger 38 hos babysar under 3 månader. Så jag nästan hysterikst ringde runt och disluterade kring vad jag borde göra, skulle jag ta de lugnt och följa med och ge panadol i flytande form. hämtade det från apotetket genast. Om febern sjunker och det lyfter han energi är det bra, men är han fortfarande hängig under kvällen så lika bra att komma in till barnjouren i kokkola och visa upp. Så han inte är uttårkad eller annat.
G blev riktigt hängig så bestädme mig att köra dit och visa honom kl 23 på kvällen.
Nu har vi varit här i två nätter. Gabriels feber steg och tester visar att han troligen har virus i halsen. Hans CRP var förhöjt lite men inte farligt mycket.
Än en gång får jag verkligen berömma Soite! Vi är genast väl bemötta, alla tester och prover görs utan att jag behöver begära eller ägna en tanke på vad jag tror ska behövas testas.
Vi blir mycket väl omhändetagna här, och det uppskattar jag verkligen.
Gabriel är trött och hänging men under tiden han är vaken är han lika glad som alltid, syns inte på honom att han ens är sjuk hahah!
Idag ska vi troligen slippa hem, vi väntar ennu på lab svaren och läkaren.
Att resa med 6 veckors bebis
Tågresan ner till Åbo gick smärtfritt! Vi hade tåg byte i Tammefors, vilket gick lite långsammare än vanligen då vi fick ta hissen ist feör trappor. Tur att den andra tåget väntade på oss som kom med vagnar och småbarn.
Lillen sovde hela vägen till tammefors, när vi där hoppade i tåget som gick till Åbo ammade jag honom nästan genast och så låg han vaken en stund i babyskyddet tills han somnade igen fram till Åbo.
5 tips för dig som tänker resa med bebis!
1 Amma/ mata innan färden så bebis kan sova nöjd och du behöver inte stressa med att ha en ledsen bebis medan du säker din plats/ klär av och ställer dina saker.
2 För en smidigare resa, lämna liggdelen hemma och res med vagnramen + babysyddet som du fäster på vagnen (om möjligt)
3 Boka dina tur och retur biljetter i förväg och i godtid så du får plats nära igången som är gjord bredare och lägre för just vagnar och rullstolar etc.
4 Vill du slippa stressen med att hela tiden behöva hålla koll på vagnen så sätt ihop den och in i ett låsskåp. Dom är otroligt stora! Satte ihop vagn ramen och in i skåpet, samma skåp rymde även min dufflebag och babyskyddet! 0,50c är det i pant så får du låst. Hur smidigt!!!!
5 Tänk int för mycket på allt, ta det som de kommer, Det går mycket smidigare då och du undgår stressen och kan faktiat njuta av färden (och uppmärksamheten av alla som beundrar din lilla skatt)
Weekend getaway
Har hela sommaren pratat med vännerna i Åbo när jag skall komma och hälsa på, men då jag jobbat skifte/ sjukskriven och varit gravid och en aning orkeslös har det bara skjutits upp. Äntligen tog jag tag i saken och bestämde mig att dra ner och hälsa på mina fin fina vänner jag inte sett på ja, pretty much exakt ett år.
Ärligt är jag inte de minsta orolig över resan med en så liten bebis, även om vi far iväg på tumis. Det som dock lite irriterar där i tankarna är att de står på "Iltalehti" att de kommer vara j*vligt stormigt under helgen, och fredag kväll kommer vara värst (vi åker kvällståget ner) Så tanken att tåget kommer krångla eller att det fallit träd eller dylikt på spåret som försenar färden irriterar en aning. Ja - sen poängtera min mamma dessutom "läst du, de kommer att vara jätte stormigt o dåligt väder nu i helg. Tänk om de händer nåt o ni måst stå ute i kalla vädret, du måst ju ta med jätte varma kläder åt honom" Nice. Thanks mum, blir inte alls nojig haha! Men vi håller tummarna.
Har tvättat en stor lass med babykläder här under kvällen så bara dom har torkat tills i morgon så är det bara att slänga ner det vi ska ha med ner i väskan och vi är redo! Skönt ändå att inte behöva stressa från morgon då våran tåg far först 16:59 om den nu inte är riktigt mycket försenat.