Dopet
- Ursäkta för några dagars tysthet här på bloggen, Det blev så intensiv vecka av någon anledning, dels för dopet närmade sig och en del saker skulle fixas osv.
Dopet.
Det var ett vackert dop i söndags vid Jakobstads Församlingscenter. Äntligen kan vi börja kalla honom för sitt namn istället för bebis, eller lillen. Som faddrar hade jag min käraste vän Johanna och min lillebror Joonas. Johanna Björkholm-Kallio var våran präst och kan varmt rekommendera henne, riktigt trevlig och jordnära. Mycket vackert tal hade hon förberett också. Det som jag absolut inte hade räknat med var hur jag skulle reagera när prästen sade namnet högt för förta gången till alla. Tänkte ju börja gråta? Den torra luften gjorde inte det lättare att försöka hålla tillbaka tårarna, klarade mig dock. Plötsligt blev allt så verkligen mitt i allt. Här är min son, min son med ett namn från och med idag. Dessutom bär nu min son hela livet på min kära moffas namn. Det gör mig fortfarande tårögd.
Gabriel Antonio Veikko Järvenlahti
Faddrarna Joonas & Johanna
Pussar av mamma måste ju dokumenteras
Det var tungt att festa
Kommentarer
Lina 18/11/2019 4:46pm (4 år sen)
Hur tänker du med språket? Pratar du svenska lr finska med honom? Det är ju en rikedom att vara tvåspråkig men vet inte hur det fungerar praktiskt när man är ensamstående? :)
Emilia Järvenlahti 18/11/2019 6:19pm (4 år sen)
Där tänker jag att jag i största del pratar svenska till honom. Och att han sedan far till svensk dagis, skola osv. Vi har ju modersmål svenska hur som haver och jag är starkare på den. Finkan får han av mig rätt mycket ändå med men troligen mest från min familj, då vi där hemma pratar finska, och vi är dit mycket ofta! Tror inte det kommer bli några problem faktist! :)
Ingen har kommenterat ännu
Skriv en kommentar