Att vänta barn...ensam.
Att stå framför ett tufft val
Jag plussade på stickan 17 Januari 2019.
17 dagar innan lovade jag mig att inte förvänta mig något utan 2019. Jag pratade om det för in terapeut också hur jag skulle ge mig själv den mest vanilla året, dvs. inte kräva något, inte planera stort, inte något extremt utöver det vanliga. Bara var och ta det som det kommer. Jag fick genast vet att jag kommer att gör det själv, att pappan till barnet inte skulle vara med i bilden. Men jag var inte rädd, jag vet att vara mamma kommer vara något som faller naturligt av mig. Jag har varit intresserad av baby mode, vagnar och tillbehör sen 15 års ålder, och följt med och läst om massor. Jag visste allt om allt innan jag ens var gravid eller hade planer på barn, familj.
Rent av ett intresse jag har.
Men jag var ledsen att barnet inte kommer att ha sin pappa. Och så besviken och arg på den människan som kan leva sin vardag medveten om att han har ett barn han inte kommer träffa eller lära känna.
Att vänta barn ensam.
Jag fortsatte min vardag som vanligt. Jävligt ledsen, jävligt besviken för allt jag måste tänka om och göra som att stanna i Jakobstad. Det var meningen att endast mellan landa här efter Åbo och sedan flytta bort till Hfors där jag fått jobb erbjudan redan. I vecka 6 kom mitt illamående och tröttheten vilket varade till v13. De veckorna såg jag inte mina vänner, gjorde inget mer än jobb och stallet 3x i veckan. Jag levde i mitt rum 24/7 sovde bara och kollade på serier. Jag berättade inte för någon om min graviditet utom mamma, henne berättade jag genast till. Resten av familjen berättade jag runt v15. Och resten av världen i v23 när jag började få mage och det gick inte att gömma det så bra längre.
Tuffaste tiden var under sommaren. När jag kände mig som mest ensam. Jag var trött, döds trött. Det var först när min mage börja komma, och alla sparkar började kännas som jag började känna stor sorg att vara ensam med detta. Ingen att dela med sig av denna lycka, ingen som höll om min mage. Ingen som berättade hur stolt de var över mig, ingen som var med där i varje "milestone". Alla vänner gjorde deras grejer, kanske sånt jag gärna hade hängt med på, men blev inte frågad. Eller så blev jag men jag var för trött och nekade faktist det mesta. Men ni kan ju tänka er att i det hormonella tillstånds kändes allt x3000 jobbigare än vad det egentligen var. Det var bara jag och min mage. Jag kände ingen lycka när jag såg mig i spegeln. Missförstå mig inte - Lyckan att jag snart hade min bebis var alltid där, men jag kände att jag hade ingen orsak at känna lycka att gå bära på ett barn ensam. Jag ville gömma magen, jag drog in magen. Det kändes som att jag förtjänar inte att visa min mage och var stolt över det. För jag är själv. Jag har ingen med mig i denna resa.
Jag sade till min närmaste vän Johanna, flera gånger "Bara jag får ut lillen, så kommer jag aldrig, aldrig mera behöva vara ensam".
Jag älskade mitt barn i magen så oerhört mycket. Men kände sorg, när allt är nytt och kroppen förändras, hormoner in the sky, alla ultraljuds besöken, handla första babysakerna, göra om i hemmet innan bebis ankomst, ja allt!. Jag har alltid velat bli mamma. Och sett det som något så vackert som en resa man med sin partner igenom går. Istället blev min första graviditet med mig själv, och som troligen ärrat mig. För ja - jag är rädd att jag i framtiden kommer känna samma igen, även om jag inte är ensam i det den gången. Men ni vet, går igenom något tufft, de sätter en och tänka visst.
All I am, and all I'm going to be, I owe it to my mother
Min mamma är min sten. Hon är den viktigaste personen i mitt liv. Och jag ljuger inte när jag säger detta, hon är världens bästa och finaste mamma. Hon har ALLTID visat mig - att vara mamma är inget som stoppar dina drömmar, barn är inget förhinder. Hon har studerat om sig med 3 småbarn, Hon har jobbat skiftes, vi har varit på solsemester, vi har flyttat, vi har gjort massor roligt som familj. Hon har aldrig klagat, eller sagt att man "måste göra det och det och det innan man skaffar barn, utan istället sagt att självklart är det lättare när man har undan saker som studier och har stadig lön osv, Men livet går inte alltid som planerat, och man istället justerar det och fortsätter. Det är din attityd kring allt dethär som avgör hur lätt eller svårt du gör det till.
Att gå igenom en graviditet ensam, där är minsann tufft. Inget jag önskar för någon. Men jag lovar dig att det är värt det. Har du familj och vänner nära så ta hjälp av dem. De hjälper så gärna. Det må va tufft men när ditt barn föds och du får ta din roll som mamma. It's all that matters. Att vara mamma är det bästa jag vet, och jag har aldrig varit rädd att göra dethär själv för jag vet att jag klarar av det, det är något som kommer så naturligt till mig. Dethär är meningen med livet. Barn. Att få älska och bli älskad av en sådan liten prick. Jag säger inte att jobb och karriär skulle vara mindre viktigt, ja menar bara att dom två "kategorierna" går inte att jämföra. Familj är något konkret du alltid kommer ha runt dig. Och kärlek är något vi människor behöver.
Jag är så glad att jag fick precis Gabriel och ingen annan. Han är min ögonsten, min kärlek.
Förlossnings berättelse del 2
Alarmet ringer vid 05:30. Jag har otroligt nog fått sova relativt bra med tanke på att jag inte ätit sedan 22:00 igår kväll och är påväg på snitt. Visst hoppade jag på toa 2 gånger under natten och obekvämt hade ju mina nätter blivit med den "stora" magen.
Var inte mycket att fixa innan jag skulle iväg, hade färdig packat bb väskan, färdig duschad sedan igår kväll. klädde på mig och tog en sista magbild.
Vi var på förlossningen strax innan 07:00. Där sade dom att sätta oss ner och vänta. Mitt emot oss satt ett par som också kommit för kejsarsnitt. Hon var först ut och blev inkallad till rummet för att byta om. ca 08:00 fick jag gå till rummet för att byta om till sjukiskläder.
Kläderna var på, och sedan skulle dom sätta käyrä på mig medan jag vänta på min tur för snitt (hon som var före mig hade precis farit för operationen) Vi delade uppvaknings rum.
Det var ett enda väntande här mellan 07-09:30. Feelisen var på topp! Inte nervös eller så egentligen, jag var bara sjukt hungrig. och nämnde det x-antal gånger hahah väntade bara på att jag skulle få äta.
Men efter att katetern lades drog det ned stämningen till noll. Det var de mest obehagliga känslan ever. Jag var SÅ äcklad av det att jag kan inte beskriva hur dåligt jag mådde. Jag kunde inte tänka, inte skratta knappt prata eller koncentrera på vad som komma skall. Jag ville bara dra bort den och sade om det till mamma ettusen gånger. Hon försökte få mig på bättre humör men jag fick inte bort den äckliga känslan. Jag kunde knappt röra mig då det kändes bara värre varje gång jag kände "rörelse" i urinblåsan hahah.
Mitt HB togs ju dagen innan, då visade det på 100. (LÅG) Tog ännu här en gång till, nu var den 97. Så det skulle försäkra sig med blodtransplantation ?? alltså extra blodpåse ifall mitt tillstånd skulle bli dålig under operationen.
Min rumskompis kom rullande tillbaka till uppvakningen. Eller ja, först kom hennes man och sköterska med bebis och sedan hon. Där minns jag att jag första gången kände lite pirr i magen att nu är det snart dags.
Sköterskan som tog hand om mig här sade att jag antigen kan rullas till operations salen eller gå dit och jag minns jag sade till mamma när det nästan var dags ganska fittigt att " ja kan inte gå me denhär greja mellan benen, vitt* di får nog rulla mig dit" Men när sköterskan kom och sade att nu var de min tur kände jag bara F*N jag går. och lunkade sååå sakta till operationssalen benen lite bredare än vanligt :D
Väl inne i salen hälsade jag alla, de presenterade sig själv och deras arbetsuppgift. Sedan fick jag hoppa på sängen (kände ett sådant obehag ännu av katetern att jag hade svårt att 1 sätta mig på säng kanten 2 lägga mig ner 3 få den rätt ställt så de inte drog till)
Då jag låg där berättade de att de hade färdigt med blod till mig ifall det skulle behövas ( jätte långt blodtryck och HB) Hur allt skulle gå till och så vidare.
Sedan skulle jag vrida o vändas då narkotika läkaren skulle ge betdövningen i ryggmärgen. Jag vände så konstigt att min kateter kändes otroligt äcklig här att jag hade svårt att koncentrera mig att andas och ligga stilla när han försökte pikka mig i ryggen. 2 håll mig i rätt position, en annan var vid mitt ansikte och påminde att andas och så pikka gubben då. Efter några försöks for det äntligen rätt och jag blev bedövad. Sedan hände allt blixt snabbt, Alla var, och jag menar alla i rummet runt mig och rullade och ställde mig rätt på sängen, lade skymt, började pumpa mer mediciner i mig. Här hade jag en skötare vid min sida heltiden som kollade upp mitt mående och var beredd med spykoppen ifall jag behövde det. Här for mitt mående ner som en raket. Jag minns att jag kände mig så liten o ytlig där medan jag svagt försökte såga att jag mår dåligt, jag är så svag jag måste spy medan alla gjorde sitt, förberedde och fixade. Hon jag hade bredvid mig sade till narkotika läkaren flera gånger att fylla på något medicin som skulle lyfta blodtrycket och mitt mående. medan hon själv ökade på syrgasen jag hade. Jag fick spykoppen bredvid mig och jag var riktigt nära att behöva spy men tack o lov gick det över och jag började må bättre. På samma gång frågades mig flera gånger om jag känner något runtom magen.
När all var ställt färdigt, mitt mående stabilt o redo för operation kallades min mamma in i rummet. Hon satte sig vid mig vid huvudändan. Och här började jag skäras upp. Bedövningen varade alltså från strax under brösten ner till tårna. Jag kände hur dom "grävde" i magen och att något gjordes där, inte ont eller obehaglig heller. Sedan rördes ju jag med när dom höll på haha! Jag kände mig svag igen när dom gick djupare in lager för lager, men inte så jag mådde dåligt eller behövde spy utan bara svag.
Sedan sades det "snart är han här" och inte många minuter efter så hörde jag hans första skrik klockan var 10:34.
Alla jublande och grattade för en fin pojke. Medan han fördes till enskilt bord för att kollas upp kissade han även på golvet haha. Sedan kom sköterskan och visade mig honom. Frågade om jag ville ha honom på bröstet med jag sade att jag kan inte då ja känner mig så svag. Hon sade att hon skulle ta honom till uppvaknings rummet med min mamma och jag skulle bara sys upp och sedan rullas in till dem.
(observera hur blek mitt ansikte är mot vad axlarna är)
För tidigt födda barn har ofta kvar dedär vita fettet som skyddar deras tunna hy
Här kände jag en sådan konstig känsla i 9 månader hade jag bakat honom i min mage. Nu var han ute? Den lilla slemmiga babyn jag precis fick se är mitt barn. Han är min. Jag var lycklig och torkade mina tårar.
kanske sådär 40 minuter efter rullades jag in till rummet var han väntade i mammas famn.
Dethär är ett tydligt tecken på sätesläge bebisar. Deras ben är raka. Då dom suttit med benen rakt uppåt en bra stund i magen.
Väl på uppvakningen så kände jag mig betydligt bättre och repade mig väldigt snabbt. Bebis vikt var 2905g och längd 47,5cm. Liten var han, men betydligt större än dom först trott så det var ju tur. Där ser man också hur svårt det kan vara att tyda via ultran också.
Han fick 10/10 poäng även om snittbarn ofta få lite sämre (poängteras alltså för färgen, livlighet osv). Amnings reflex hade han genast men orkade inte kämpa för det den första timmarna, inget att oroa sig för och till kvällen började han mer och mer amma.
Jag började fråga efter mat och sköterskan var skeptisk och sage att jag måste vänta då jag inte ätit på länge och precis haft starka mediciner osv. Men en tripp fick jag tillslut och jag skulle inte dricka upp den genast utan försiktigt o se om jag fick illamående. Jag svepte den genast och mådde bra! Bedövningen börja ta av snabbt ock kunde redan röra på tårna.
Ca 1 timme var vi på uppvakning tills vi fick gå till rummet på BB. Här efter så for mamma hem och jag lämnade och invänta maten haha.
Där runt 15:00 tiden fick jag mat, och jag svepte i den som aldrig förr. Mat har nog aldrig smakat så gott
Första natten var tuffast. Då hade jag dessutom en rumskompis och hennes baby var lite "fussy" Men också tung för att det var en sådan kamp att ta mig upp i sängen, röra mig osv då såret var verkligen sjuk. Men jag var tuff nog och tänkte genast att jag skall klara mig själv. Jag behöver ingen hjälp även om sköterskorna påpekade att ringa på klockan om blöja behöver bytas eller så.
Dag 2 var jag mycket piggare och kunde gå rätt bra. Och de gick bara bättre och bättre. 3 nätter blev det och på söndagen kom mamma efter oss. Då fick vi även "festfrullen" Vi började skratta över något med mamma och det tog så j****vla ont i såret så tänkte att nu kom den upp! men gjorde ju förstås inte.
All tryck, alltså skratt, hosta och sånt tog ont i en vecka, kanske två men sedan var det inget mera. Jag förväntade mig att vara så mycket sjukare och att det skulle ta mycket längre att repa sig. Men de är ju så individuellt det också att aldrig vet man hur det blir.
Lillen drunknade i son overall hahah
Förlossnings berättelse del 1
27.08 i vecka 35+4 till kokkola på test om havandeskaps förgiftning 
I vecka 33-36 hade jag en heldel symptomer på havandeskaps förgiftning, så fick åka till kokkola på prov ett par gången nu som då för att kolla upp det, men inget allvarligt på gång, ena gången hade jag förhöjt protein i urinen vilket är en lite varning men slutligen inget att oroa sig över. Började även ha ganska starka förvärkar när jag gick (även om jag bara lunkade fram), när jag städade osv.
30.8 Var jag i skolan på förmiddagen för att sedan vid lunch tid börja söka mig mot Kokkola på sista ultraljudet, även kallad förlossnings planering. Kom till Soite och fick börja med att kissa i koppen (som alla andra gånger jag besökt rådgivning dylikt.) Satte mig på stolen och väntade. En stund efter kom en skötare efter mig och vi gick in i ett rum där jag satte mig i "käyrä" alltså bältet runt magen som mäter fostrets hjärtljud och mina värkar. Under tiden jag låg där med bältet runt mig diskuterade vi kring förlossningen, vad jag tänkt mig kring det, vem som följer med mig, vad jag tänkt ta för smärtlindring osv. Minns att lillen i magen sovde precis, så de hände inte värst mycket på käyrän. Skötaren gav mig en tripp för att liva upp lillen lite, och strax efter var mätningen klar (den tar ca 20min). Allt såg bra ut och lite värkar hade jag haft men inget jag känt av desto mera.
Fick sätta mig i aulan igen och vänta på läkare som skulle då göra ultraljud.
- Hon kom efter mig och jag fick genast lägga mig ner vid sängen och hon började undersöka med ultraljud. Hon är tyst en lång stund och frågar sedan "har babyn varit neråt vänd? -jo, enligt min barnmorska har hon känt honom ligga rätt". Han sitter nämligen nu. Alltså han är i sätesläge.
Jag blir en aning besviken, för jag vet vad det betyder. Som först föderska får man inte föda vaginalt utan det blir snitt. Men här säger läkaren att lillen kan ännu vända sig iom att jag fortfarande har rätt många veckor kvar tills bf, så det är inget att oroa sig över ännu. Hon blir tyst igen en lång stund och sätter mera gelé på magen. Jag hinner bli nervös och försöker titta på skärmen för att hitta något avvikande lol som om jag skulle ens förstå något av ultraljudet haha.
Till sist säger hon att hon har svårt mäta barnets lårben, och enligt vad hon ser och mätt ut är barnet mycket liten med tanke på mina veckor 36+0, uppskattad vikt var 2267g. Jag hade dessutom ganska lite fostervatten kvar. Här efter gör hon ännu vaginal undersökning, kollar om jag är öppen, mjuknat upp osv.
Hon går ut och diskuterar med kollega om ultraljudet, och kommer tillbaka efter en stund.
Här berättar hon att vi tar en "foster tillväxt ultraundersökning" om ca 1,5 vecka igen och kollar upp så bebis ökat i vikt, om han svängt sig och ifall inte så finns möjlighet att försöka göra vändningen på utsidan av magen.
Jag svarade att självklart får läkaren försöka göra det, för vill så gärna föda vaginalt endå.
Här ännu var alla väldigt positiva och trodde att bebis skulle hinna vända sig, speciellt med tanke på min lilla lilla bebis så borde han ha mycket rum ännu att simma i även om vattnet var "niukasti" har inte ett riktigt bra ord för det på svenska?.
När nästa besök till kokkola närmade sig, började jag känna av sjuka förvärkar, jag minns att jag satt i skolan och arbetade på rumsplanering, när jag började känna förvärkar, jag vred lite på mig och fortsatte rita och planera men förvärkarna kändes av starkare och längre och jag var tvungen att stå upp, sitta och tillslut gå till toaletten. Där såg jag mig i spegel och tyckte magen hade sjunkit!! Jag var helt säker på att nu är något på gång. Men helgen kom och det avtog.
11.09 Var jag tillbaka på kontroll, denna gång hade jag mamma med mig (ifall att vändningen på bebis skulle sätta igång förlossningen). Igen går jag via toan o kissar i koppen och går sedan o sätter mig brevid mamma och inväntar skötare. Strax därpå hämtar hon upp mig och ultrade mig genast, " Joo sidu han är nog felvänd ännu" Jag tänkte här att s*tan men noja, vi kom faktist hit på vändning. Jag satte mig i käyrä och mätte igen bebisen hjärtljud, mina och värkar. Efter ca 15-20 min var den klar och skötaren ser på resultatet "Oj här har du värkar?? Har du känt av dem" Jag ba, jodå hahah!
Här efter fick jag sätta mig i aulan och invänta läkare som skulle ta en ordentlig titt med ultran, kolla upp om bebis hade växt sedan senast. Konstaterade samma ja han är felvänd. Och sedan började hon kolla uppväxten - Den var liten men han hade gått upp i vikt vilket var bra, Här var jag så rädd att vilken second som helst nu säger hon att bebis har det och det felet, att han inte heller är fullt frisk som vi trott. Men inget sånt, konstaterade bara att han är liten och enligt uppskattning 2327g så mycket liten för sina veckor 37+5. Det tog ca 20-30 min och sedan var hon färdig. Innan hon avslutade sa hon högt för sig själv "hmm de blir nog andra planer.. hmf vänta skall jag se ännu"
Ja! som jag sa där innan blir de andra planer. Vi försöker inte vända på bebis, då du har SÅ lite fostervatten och med tanke på bebisens vikt är det onödigt att hålla honom där mera då han tycks inte få i sig tillräckligt, att det är bättre att vi tar ut honom så han får växa bättre på utsidan. Vi får ta och boka tid för kejsarsnitt genast. Hon tar upp telefonen och kollar på kalendern och säger, de ska behöva ske så snabbt som möjligt, jag tänker slutet på veckan?
(här tänker jag, VAF*AN det är ju redan onsdag?!
Hon ringer till förlossningen diskuterar. "Imorgon skulle det vara full personal tillhands på operationen, så jag tänker att redan imorgon skulle snittet ske för dig? - Jag bara nickar osäkert och känner hur mitt hjärta klappar i etthundratusenelva o missar säkert flera slag.
Sedan lägger hon på.
Okej. Planen är nu följande, Imorgon kommer du tillbaka hit för planerad kejsarsnitt. Du skall vara på plats klockan 07:00. Troligen är bebis utan innan 12, så det går snabbt. En skötare kommer snart och hämtar upp dig och diskuterar hur allt går tillväga imorgon och svarar på dina frågor. Sedan nämner hon ännu att eftersom dethär kommer med en dags varsel räknas det som akut kejsarsnitt haha!
Jag går ut ur rummet till mamma i shock och lite försiktigt säger "Jag ska på snitt IMORGON. Hon blir helt stum och säger VA. Och där sitter vi båda i shock och vet inte om vi skall skratta eller gråta för vi båda är så stum och har svårt att smälta detta haha.
Stackars mamma, jag kommer och kläcker en sådan nyhet i famnen på henne och genast efter kommer skötare efter mig för att berätta hur vi skall gå till väga. Mamma lämna i aulan i ren shock!
Skötaren gav mig en bunt med papper med info före snitt, under snitt, efter snitt osv.
Sedan far vi till sjukhus Caféet för att äta lite innan jag går på blodprov, Medan vi tog fika åt oss klantade jag mig lite så kaffet spilldes, sedan skulle mamma betala och hon satte kortet felväg i kortläsaren.. så en aningen i shock var vi ännu hah
Vi åt och började lugna ner oss lite och pratade om att vi måste hämta småsmå kläder i storlek 44, allt som behövdes fixas för imorgon och vad jag skall ta med osv.
Sedan tog jag blodprovet och vi körde hem.
magbild tagen 26.09 på kvällen innan snitt.
Kommande inlägg
Här inom kort skall jag skriva en heldel inlägg kring graviditeten, förlossnings berättelse, varför jag valde att hålla det hemligt i nästan 6 månader osv. Vilken ordning dom kommer i vet jag inte, men förlossnings berättelse är den som kommer först upp (vill kunna skriva ner allt så länge jag har färskt minne kring det)
Är det något som intresserar så håll ögonen öppna då :)