Update
Roligaste nu är att klättra där under bordet..
Angående inlägget med Gabriels rubbade sömn fick jag sååå många goda råd, flera som tog kontakt både på facebook och instagram. De flesta tipsade med att öka på hans sista måltid innan läggdags och att vänta med kvällsgröten till precis innan läggdags (då jag vanligen gett det ca 2h innan).
Nu har vi äntligen fått lite ordning på sovandet igen! Jag matar hans kvällsgröt vid 21, efteråt byter vi om till pyjamas och sedan lägger jag honom i sängen med en vällingflaska och dit lämnar han gött! Detdär med att han vaknade femtioelva gånger om natten då nappen fallit har slutat!
Jag har lärt honom att hitta nappen själv. då den oftast ligger precis intill munnen hans om natten får han den lätt själv.
Det jag gjorde var att underdagen då han behövt nappen har jag gett den i handen - så att han själv får sätta den i munnen, tog inte många försök så lärde han sig det!
Nu vaknar har om natten kanske 1 max 2 gånger och då har han faktist somnat om själv, eller hittat nappen och satt den i munnen själv. Enstaka gång har jag varit där och hjälpt honom eller bäddat om då han gråtit.
SUMMA SUMARUM jag ser ljuset i tunneln.
Yoga challenge
Okej så mina promenader har börjat smaka trä. Jakobstad är inte så stort så efter att man i 6 månader har promenerat minst en gång om dagen här nånstans runtom börjar man ha koll på alla vägar och små stigar. Jag orkar inte ta samma väg varje dag, men efter dessa månader har jag säkert gått på varenda väg här nästan. Sen så är de ju det att är man ute å går så vill jag hest också se på något, inte gå tex på den raka Larsmo vägen var det är bara skog eller trafik.
Så jag laddade ner en YOGA APP på telefonen som jag så förbannat ska börja följa dagligen i 30 dagar.
Dels för att motarbeta ryggproblem och förstärka den efter graviditet
dels för att förstärka hela kroppens inre muskler vilket jag vet inte är i balans för tillfället
delt för att få in lite stretch rutin
dels för att ja - göra annat i mellan allt gång
Och för att frivilligt välja att stanna mera inomhus medans denna pandemi är i full gång så känns de ju rimligt att göra något vettigt här hemma då, eller något gott för kroppen och knoppen? (haha) Corona viruset i sig är inget jag är direkt rädd för eller så då vi inte tillhör "riskgruppen" men om var och en försöker så gott de kan att bidra i att stanna mera inne för att undvika spridning så kanske vi kan få ett slut på dethär småningom.
SÅ summa summarum: Jag börjar med yoga challenge imorgon. Vill ni att jag delar med mig? typ hur de känns? bilder på övningar? Kanske ni hänger på? Kanske vi kan alla köra en yoga challenge? Tror ni jag klarar av det eller skiter jag i det?
dethär e ju goalss. Och typ de jag förväntar mig kunna göra efter mina 30 dagar
Home Details
Länge har jag haft det halvfärdigt här hemma. Och det har dragit ner på motivation, eller snarare kanske feelisen. Niväet när man går över en gränsen att ist för att ta tag i saker, eller börja smått så skiter man totalt idet istället?
Så lite har det varit för mig, iom att jag behövt en del saker från IKEA men den resan skjutits upp flera gånger och de saker jag behövt är stora, typ tv bord dit jag får gömt massa saker osv. Då jag inte haft den, har jag inte heller skaffa något smått heller som kanske, vas, blommor, dekorationer osv.
Äntligen kom vi oss till IKEA och jag kan äntligen säg att nuuu är vi på godväg åt rätt håll. Jag känner mig så mycket lugnar i mig, jag känner ingen ångest att vara hemma då det inte är så tomt längre. Det är inte färdigt ännu, men nu känd det bra! och känns att vi kommer oss framåt i det här inredandet.
Här är några foton från vardagsrummet iaf.
Tavlorna kommer från Desenio
Detaljer i köket + favorit soppan såklart!
Found love in knitting
Något jag fastnat för är stickning. Jag började men en vagn filt till bebis, som jag stickade klar några dagar innan Gabriel föddes. Lite lustigt dock att jag är vänsterhänt, och när jag gick i skolan och vi skulle sticka vantar eller sockor kunde inte min lärare varken visa mig hur man stickar högerhänt eller vänsterhänt. Hon hade ingen orkan att sitta ner med mig heller och försöka. Så när ALLA andra högerhänta vänner stickade sina sockor osv fick jag göra annat, typ korsstygn gjorde jag rätt mycket, ritade hästar osv.
Så jag har alltid utgått från att jag inte kan sticka för att ingen har kunnat lära mig för jag är vänsterhänt. Vilket konstigt nog var ett stort problem ännu i början av 2000 talet då jag gick i lågstadiet speciellt. Det var alltid samma sak, ingen kunde visa mig eller lära mig, musik var samma sak i då vi skulle spela gitarr tex.
Även saxar osv fanns inget till oss tvärtomhänta utan jag fick köpa min egen så de vore lite skönare för mig att klippa o klistrar.
Aja tillbaks till stickning. Innan Gabriel föddes började jag känna behov av att sticka nått ?? wtf egentligen hahah. Så jag köpte garn, stickor och började sticka bara räta fram och till baka. De blev jävligt bra måste jag säga. Filten är tjock, tät, fin, hel, rak, symmetrisk osv.
Sedan började jag med sockor till bebis. Satte hemma och kollade om och om och om igen på Novita Knits youtube kanal och lärde mig för fan att sticka som högerhänta gör ett par attans yllesockor! Och jag må säga,
- de första sockorna var katastrof, men vart efter blev dom bättre och bättre! Och nu kan jag sticka sockor rätt snabbt och jag behöver inte kolla YT heltiden utan minns och vet vad man skall göra.
Nu ville jag prova nåt annat då jag såg den underbara tjocka garnen "Hygge wool" den är så behaglig att sticka med!
Att vänta barn...ensam.
Att stå framför ett tufft val
Jag plussade på stickan 17 Januari 2019.
17 dagar innan lovade jag mig att inte förvänta mig något utan 2019. Jag pratade om det för in terapeut också hur jag skulle ge mig själv den mest vanilla året, dvs. inte kräva något, inte planera stort, inte något extremt utöver det vanliga. Bara var och ta det som det kommer. Jag fick genast vet att jag kommer att gör det själv, att pappan till barnet inte skulle vara med i bilden. Men jag var inte rädd, jag vet att vara mamma kommer vara något som faller naturligt av mig. Jag har varit intresserad av baby mode, vagnar och tillbehör sen 15 års ålder, och följt med och läst om massor. Jag visste allt om allt innan jag ens var gravid eller hade planer på barn, familj.
Rent av ett intresse jag har.
Men jag var ledsen att barnet inte kommer att ha sin pappa. Och så besviken och arg på den människan som kan leva sin vardag medveten om att han har ett barn han inte kommer träffa eller lära känna.
Att vänta barn ensam.
Jag fortsatte min vardag som vanligt. Jävligt ledsen, jävligt besviken för allt jag måste tänka om och göra som att stanna i Jakobstad. Det var meningen att endast mellan landa här efter Åbo och sedan flytta bort till Hfors där jag fått jobb erbjudan redan. I vecka 6 kom mitt illamående och tröttheten vilket varade till v13. De veckorna såg jag inte mina vänner, gjorde inget mer än jobb och stallet 3x i veckan. Jag levde i mitt rum 24/7 sovde bara och kollade på serier. Jag berättade inte för någon om min graviditet utom mamma, henne berättade jag genast till. Resten av familjen berättade jag runt v15. Och resten av världen i v23 när jag började få mage och det gick inte att gömma det så bra längre.
Tuffaste tiden var under sommaren. När jag kände mig som mest ensam. Jag var trött, döds trött. Det var först när min mage börja komma, och alla sparkar började kännas som jag började känna stor sorg att vara ensam med detta. Ingen att dela med sig av denna lycka, ingen som höll om min mage. Ingen som berättade hur stolt de var över mig, ingen som var med där i varje "milestone". Alla vänner gjorde deras grejer, kanske sånt jag gärna hade hängt med på, men blev inte frågad. Eller så blev jag men jag var för trött och nekade faktist det mesta. Men ni kan ju tänka er att i det hormonella tillstånds kändes allt x3000 jobbigare än vad det egentligen var. Det var bara jag och min mage. Jag kände ingen lycka när jag såg mig i spegeln. Missförstå mig inte - Lyckan att jag snart hade min bebis var alltid där, men jag kände att jag hade ingen orsak at känna lycka att gå bära på ett barn ensam. Jag ville gömma magen, jag drog in magen. Det kändes som att jag förtjänar inte att visa min mage och var stolt över det. För jag är själv. Jag har ingen med mig i denna resa.
Jag sade till min närmaste vän Johanna, flera gånger "Bara jag får ut lillen, så kommer jag aldrig, aldrig mera behöva vara ensam".
Jag älskade mitt barn i magen så oerhört mycket. Men kände sorg, när allt är nytt och kroppen förändras, hormoner in the sky, alla ultraljuds besöken, handla första babysakerna, göra om i hemmet innan bebis ankomst, ja allt!. Jag har alltid velat bli mamma. Och sett det som något så vackert som en resa man med sin partner igenom går. Istället blev min första graviditet med mig själv, och som troligen ärrat mig. För ja - jag är rädd att jag i framtiden kommer känna samma igen, även om jag inte är ensam i det den gången. Men ni vet, går igenom något tufft, de sätter en och tänka visst.
All I am, and all I'm going to be, I owe it to my mother
Min mamma är min sten. Hon är den viktigaste personen i mitt liv. Och jag ljuger inte när jag säger detta, hon är världens bästa och finaste mamma. Hon har ALLTID visat mig - att vara mamma är inget som stoppar dina drömmar, barn är inget förhinder. Hon har studerat om sig med 3 småbarn, Hon har jobbat skiftes, vi har varit på solsemester, vi har flyttat, vi har gjort massor roligt som familj. Hon har aldrig klagat, eller sagt att man "måste göra det och det och det innan man skaffar barn, utan istället sagt att självklart är det lättare när man har undan saker som studier och har stadig lön osv, Men livet går inte alltid som planerat, och man istället justerar det och fortsätter. Det är din attityd kring allt dethär som avgör hur lätt eller svårt du gör det till.
Att gå igenom en graviditet ensam, där är minsann tufft. Inget jag önskar för någon. Men jag lovar dig att det är värt det. Har du familj och vänner nära så ta hjälp av dem. De hjälper så gärna. Det må va tufft men när ditt barn föds och du får ta din roll som mamma. It's all that matters. Att vara mamma är det bästa jag vet, och jag har aldrig varit rädd att göra dethär själv för jag vet att jag klarar av det, det är något som kommer så naturligt till mig. Dethär är meningen med livet. Barn. Att få älska och bli älskad av en sådan liten prick. Jag säger inte att jobb och karriär skulle vara mindre viktigt, ja menar bara att dom två "kategorierna" går inte att jämföra. Familj är något konkret du alltid kommer ha runt dig. Och kärlek är något vi människor behöver.
Jag är så glad att jag fick precis Gabriel och ingen annan. Han är min ögonsten, min kärlek.
Godaste batat & morotssoppa
Gjorde här om dagen världens godaste batat och morots soppa! Fick inspis i samband att jag börjat ge Gabriel smakportioner och skulle köpa badat för tillredning av hans mat, och tänkte då att göra en "vuxen" variation av den till mig!
Tror ni inte så testa detta recept vettja :)
Tillredning tar ca 50min.
Börja med att skala och skära morötterna, bataten + löken i mindre bitar. Häll i dom i vattnet tsm. med buljong och låt koka i ca 20-30 min. Jag behövde mera vatten för kokandet så tog bort några dl när det var färdig kokt. (så soppan inte blir för vattning). Sedan är det bara att mosa allt det med en (sauvasekotin) addera sedan koskenlaskija + kryddor and voilá det är klart!
TIPS!
För att spica upp det lite kan man också addera chili och ingefära!
men jag väljer att inte göra det eftersom jag ammar och min mat far i mjölken och ja, det ger magknip åt G. Been there done that. Lärde min läxa att inte äta allt för stark mat även om jag älskar det hahah.
ca.4 portioner
Batat ca.500g
Morot ca.350g
9 dl vatten
ett halv paket koskenlaskija ruoka ja dippi (á250g)
1 lök
1 vitlöksklyfta
1,5 - 2st grönsaks buljong
0,5 tsk salt
0,5-1 tsk grovmalen peppar
Mitt i kaoset
Går kvällen gick sådär. G grät inte just nånting vid sjukhuset. Men nu igår kväll grät han hysteriskt i princip hela kvällen. Han kunde inte äta, var över trött och hade tydligt sjuk hals. Provade flaskmatning, bröstet såklart & vatten, ja allt men de gick inte. Till sist blev han troligen SÅ trött att han äntligen kunde slappna av och somna för natten. Som tur gick natt matningen bättre, dock var dom tätare nu då han ätit så dåligt igår kväll. Idag har han varit betydligt piggare och äter bra. Så nog är vi på bättrings väg. Febern är borta också.
Då har vi hemmet fortfarande att fixa. Vi lever fortfarande i kaos här.. När jag flyttade upp från Åbo sålde jag mycket av mina möbler jag hade, Då jag tänkte jag skulle förnya allt jag ägde. Dock gjorde inte det när jag flyttade till min föregående lägga då den var rätt så liten och hade ju gamla möbler ännu så de fick fa med dom. NU när jag bor här på nya stället då.. Det är så mycket rum här att jag få börja skaffa möbler för att fylla tomrummen hahah.
Jag älskar minimalism dock så jag skall absolut lämna det luftigt endå. Bara vi nu kommer över denhär flunssan börjar jag dela med mig av mer inrednings relaterande inlägg. Och massa juligt för fyfan så mycket jag älskar juletiden!!
Feber, flytt, feber & barnjour
Alltså vilken intensiv helg och vecka vi haft! Vet inte var jag ska börja heller riktigt. Hela familjen har varit sjuk i flunssa o feber mer eller mindre, en efter en.
I helgen sjuknade även jag i feber. Söndag hade vi flytt från min gamla lägehet till den nya var jag med Buranans krafy tog mig igwnom det rätt bra. Tills kvällen då febern steg igen och jag blev hängig. Början av veckan var det samma, kände mig rätt bra under dagen men så fort kvällen kom steg även min feber. Sen har Gabriel också varit dålig med stockad nästa hård mage och gnällig, tills tisdag då även hans feber steg.
Sedan bb har jag lärt mig att man måste!! Till läkare genast de överstiger 38 hos babysar under 3 månader. Så jag nästan hysterikst ringde runt och disluterade kring vad jag borde göra, skulle jag ta de lugnt och följa med och ge panadol i flytande form. hämtade det från apotetket genast. Om febern sjunker och det lyfter han energi är det bra, men är han fortfarande hängig under kvällen så lika bra att komma in till barnjouren i kokkola och visa upp. Så han inte är uttårkad eller annat.
G blev riktigt hängig så bestädme mig att köra dit och visa honom kl 23 på kvällen.
Nu har vi varit här i två nätter. Gabriels feber steg och tester visar att han troligen har virus i halsen. Hans CRP var förhöjt lite men inte farligt mycket.
Än en gång får jag verkligen berömma Soite! Vi är genast väl bemötta, alla tester och prover görs utan att jag behöver begära eller ägna en tanke på vad jag tror ska behövas testas.
Vi blir mycket väl omhändetagna här, och det uppskattar jag verkligen.
Gabriel är trött och hänging men under tiden han är vaken är han lika glad som alltid, syns inte på honom att han ens är sjuk hahah!
Idag ska vi troligen slippa hem, vi väntar ennu på lab svaren och läkaren.
Förlossnings berättelse del 2
Alarmet ringer vid 05:30. Jag har otroligt nog fått sova relativt bra med tanke på att jag inte ätit sedan 22:00 igår kväll och är påväg på snitt. Visst hoppade jag på toa 2 gånger under natten och obekvämt hade ju mina nätter blivit med den "stora" magen.
Var inte mycket att fixa innan jag skulle iväg, hade färdig packat bb väskan, färdig duschad sedan igår kväll. klädde på mig och tog en sista magbild.
Vi var på förlossningen strax innan 07:00. Där sade dom att sätta oss ner och vänta. Mitt emot oss satt ett par som också kommit för kejsarsnitt. Hon var först ut och blev inkallad till rummet för att byta om. ca 08:00 fick jag gå till rummet för att byta om till sjukiskläder.
Kläderna var på, och sedan skulle dom sätta käyrä på mig medan jag vänta på min tur för snitt (hon som var före mig hade precis farit för operationen) Vi delade uppvaknings rum.
Det var ett enda väntande här mellan 07-09:30. Feelisen var på topp! Inte nervös eller så egentligen, jag var bara sjukt hungrig. och nämnde det x-antal gånger hahah väntade bara på att jag skulle få äta.
Men efter att katetern lades drog det ned stämningen till noll. Det var de mest obehagliga känslan ever. Jag var SÅ äcklad av det att jag kan inte beskriva hur dåligt jag mådde. Jag kunde inte tänka, inte skratta knappt prata eller koncentrera på vad som komma skall. Jag ville bara dra bort den och sade om det till mamma ettusen gånger. Hon försökte få mig på bättre humör men jag fick inte bort den äckliga känslan. Jag kunde knappt röra mig då det kändes bara värre varje gång jag kände "rörelse" i urinblåsan hahah.
Mitt HB togs ju dagen innan, då visade det på 100. (LÅG) Tog ännu här en gång till, nu var den 97. Så det skulle försäkra sig med blodtransplantation ?? alltså extra blodpåse ifall mitt tillstånd skulle bli dålig under operationen.
Min rumskompis kom rullande tillbaka till uppvakningen. Eller ja, först kom hennes man och sköterska med bebis och sedan hon. Där minns jag att jag första gången kände lite pirr i magen att nu är det snart dags.
Sköterskan som tog hand om mig här sade att jag antigen kan rullas till operations salen eller gå dit och jag minns jag sade till mamma när det nästan var dags ganska fittigt att " ja kan inte gå me denhär greja mellan benen, vitt* di får nog rulla mig dit" Men när sköterskan kom och sade att nu var de min tur kände jag bara F*N jag går. och lunkade sååå sakta till operationssalen benen lite bredare än vanligt :D
Väl inne i salen hälsade jag alla, de presenterade sig själv och deras arbetsuppgift. Sedan fick jag hoppa på sängen (kände ett sådant obehag ännu av katetern att jag hade svårt att 1 sätta mig på säng kanten 2 lägga mig ner 3 få den rätt ställt så de inte drog till)
Då jag låg där berättade de att de hade färdigt med blod till mig ifall det skulle behövas ( jätte långt blodtryck och HB) Hur allt skulle gå till och så vidare.
Sedan skulle jag vrida o vändas då narkotika läkaren skulle ge betdövningen i ryggmärgen. Jag vände så konstigt att min kateter kändes otroligt äcklig här att jag hade svårt att koncentrera mig att andas och ligga stilla när han försökte pikka mig i ryggen. 2 håll mig i rätt position, en annan var vid mitt ansikte och påminde att andas och så pikka gubben då. Efter några försöks for det äntligen rätt och jag blev bedövad. Sedan hände allt blixt snabbt, Alla var, och jag menar alla i rummet runt mig och rullade och ställde mig rätt på sängen, lade skymt, började pumpa mer mediciner i mig. Här hade jag en skötare vid min sida heltiden som kollade upp mitt mående och var beredd med spykoppen ifall jag behövde det. Här for mitt mående ner som en raket. Jag minns att jag kände mig så liten o ytlig där medan jag svagt försökte såga att jag mår dåligt, jag är så svag jag måste spy medan alla gjorde sitt, förberedde och fixade. Hon jag hade bredvid mig sade till narkotika läkaren flera gånger att fylla på något medicin som skulle lyfta blodtrycket och mitt mående. medan hon själv ökade på syrgasen jag hade. Jag fick spykoppen bredvid mig och jag var riktigt nära att behöva spy men tack o lov gick det över och jag började må bättre. På samma gång frågades mig flera gånger om jag känner något runtom magen.
När all var ställt färdigt, mitt mående stabilt o redo för operation kallades min mamma in i rummet. Hon satte sig vid mig vid huvudändan. Och här började jag skäras upp. Bedövningen varade alltså från strax under brösten ner till tårna. Jag kände hur dom "grävde" i magen och att något gjordes där, inte ont eller obehaglig heller. Sedan rördes ju jag med när dom höll på haha! Jag kände mig svag igen när dom gick djupare in lager för lager, men inte så jag mådde dåligt eller behövde spy utan bara svag.
Sedan sades det "snart är han här" och inte många minuter efter så hörde jag hans första skrik klockan var 10:34.
Alla jublande och grattade för en fin pojke. Medan han fördes till enskilt bord för att kollas upp kissade han även på golvet haha. Sedan kom sköterskan och visade mig honom. Frågade om jag ville ha honom på bröstet med jag sade att jag kan inte då ja känner mig så svag. Hon sade att hon skulle ta honom till uppvaknings rummet med min mamma och jag skulle bara sys upp och sedan rullas in till dem.
(observera hur blek mitt ansikte är mot vad axlarna är)
För tidigt födda barn har ofta kvar dedär vita fettet som skyddar deras tunna hy
Här kände jag en sådan konstig känsla i 9 månader hade jag bakat honom i min mage. Nu var han ute? Den lilla slemmiga babyn jag precis fick se är mitt barn. Han är min. Jag var lycklig och torkade mina tårar.
kanske sådär 40 minuter efter rullades jag in till rummet var han väntade i mammas famn.
Dethär är ett tydligt tecken på sätesläge bebisar. Deras ben är raka. Då dom suttit med benen rakt uppåt en bra stund i magen.
Väl på uppvakningen så kände jag mig betydligt bättre och repade mig väldigt snabbt. Bebis vikt var 2905g och längd 47,5cm. Liten var han, men betydligt större än dom först trott så det var ju tur. Där ser man också hur svårt det kan vara att tyda via ultran också.
Han fick 10/10 poäng även om snittbarn ofta få lite sämre (poängteras alltså för färgen, livlighet osv). Amnings reflex hade han genast men orkade inte kämpa för det den första timmarna, inget att oroa sig för och till kvällen började han mer och mer amma.
Jag började fråga efter mat och sköterskan var skeptisk och sage att jag måste vänta då jag inte ätit på länge och precis haft starka mediciner osv. Men en tripp fick jag tillslut och jag skulle inte dricka upp den genast utan försiktigt o se om jag fick illamående. Jag svepte den genast och mådde bra! Bedövningen börja ta av snabbt ock kunde redan röra på tårna.
Ca 1 timme var vi på uppvakning tills vi fick gå till rummet på BB. Här efter så for mamma hem och jag lämnade och invänta maten haha.
Där runt 15:00 tiden fick jag mat, och jag svepte i den som aldrig förr. Mat har nog aldrig smakat så gott
Första natten var tuffast. Då hade jag dessutom en rumskompis och hennes baby var lite "fussy" Men också tung för att det var en sådan kamp att ta mig upp i sängen, röra mig osv då såret var verkligen sjuk. Men jag var tuff nog och tänkte genast att jag skall klara mig själv. Jag behöver ingen hjälp även om sköterskorna påpekade att ringa på klockan om blöja behöver bytas eller så.
Dag 2 var jag mycket piggare och kunde gå rätt bra. Och de gick bara bättre och bättre. 3 nätter blev det och på söndagen kom mamma efter oss. Då fick vi även "festfrullen" Vi började skratta över något med mamma och det tog så j****vla ont i såret så tänkte att nu kom den upp! men gjorde ju förstås inte.
All tryck, alltså skratt, hosta och sånt tog ont i en vecka, kanske två men sedan var det inget mera. Jag förväntade mig att vara så mycket sjukare och att det skulle ta mycket längre att repa sig. Men de är ju så individuellt det också att aldrig vet man hur det blir.
Lillen drunknade i son overall hahah
Helgen
Det har blivit så kallt, sådär mitt i plötsligt. Får inskaffa en fet vinterjacka om jag skall klara mig på vagn promenader i vinter.
Helgen som varit har jag hängt mest, lördag var vi på kalas, igår hem till mina föräldrar på mat och dop planering. Det jag garanterat fått av mamma är lyckan i att planera evenemang o dylikt! Det är SÅ kul. Som liten hade mina kalas alltid olika teman varje år, Nu är det Aaron, min yngsta bror som får dom underbara barnkalasen! Så att planera dekorationer och mat till dop är ju bara hur kul som helst!
Iaf vi har då suttit igår och planerat all dekoration, vart borden ska stå, maten vi vill bjuda på och så vidare och även fixat dopklänningen. Så kommer bli rätt fullspäckad vecka med allt bakande och så.
Vi har alltså dop nu kommande söndagen den 10.11 så då kommer jag ut med vad han skall heta ;) Har ni några gissningar?
Kan säga så mycket att det är ett vackert Hebreiskt namn.
Redo för kalas firande från i lördags.
Igår när vi skulle gå hem från mina föräldrar, Hur skönt är inte det att ligga i vagnen inpackad i skön o varm vagnpåse alltså?! Blir nästan avundsjuk. Lillen somnar GENAST han får på sig björnoverallen och läggs i vagnen.
Rund o go om kinderna har han blivit, Släktas så på mig så de int sant hahah!
Igår efter duschen (mössan på då håret ännu var fuktigt)
