Simple Banner LinkedIn Post Header 2

Mitt i kaoset

Skrivet av Emilia Järvenlahti 07.12.2019 | 1 Kommentarer

A3357D10 DEB6 42DC A5A0 1EDA8C8A6DD3

Går kvällen gick sådär. G grät inte just nånting vid sjukhuset. Men nu igår kväll grät han hysteriskt i princip hela kvällen. Han kunde inte äta, var över trött och hade tydligt sjuk hals.  Provade flaskmatning, bröstet såklart & vatten, ja allt men de gick inte. Till sist blev han troligen SÅ trött att han äntligen kunde slappna av och somna för natten. Som tur gick natt matningen bättre, dock var dom tätare nu då han ätit så dåligt igår kväll. Idag har han varit betydligt piggare och äter bra. Så nog är vi på bättrings väg. Febern är borta också.

 

Då har vi hemmet fortfarande att fixa. Vi lever fortfarande i kaos här.. När jag flyttade upp från Åbo sålde jag mycket av mina möbler jag hade, Då jag tänkte jag skulle förnya allt jag ägde. Dock gjorde inte det när jag flyttade till min föregående lägga då den var rätt så liten och hade ju gamla möbler ännu så de fick fa med dom. NU när jag bor här på nya stället då.. Det är så mycket rum här att jag få börja skaffa möbler för att fylla tomrummen hahah.

Jag älskar minimalism dock så jag skall absolut lämna det luftigt endå. Bara vi nu kommer över denhär flunssan börjar jag dela med mig av mer inrednings relaterande inlägg. Och massa juligt för fyfan så mycket jag älskar juletiden!!   

 

 

 

Kommentarer

  • Sofie 09/12/2019 1:09pm (40 dagar sen)

    Hej Emilia!
    Ville bara skriva, tycker det är strongt av dig att ha kört på som ensamstående mamma. Din situation är lite lik min, men jag hoppas pappan ännu klarar av att ta sitt ansvar.
    Här är situationen den att jag är också gravid, med mitt första barn. En oplanerad graviditet. Min sambo har två barn från sitt tidigare förhållande och jag har fått ta mamma rollen när jag valde att leva med honom. Barnen är hos oss varje vecka i några dagar. Tuff roll måste jag säga att det varit men har kommit in i den riktigt bra. Nu då mitt egna barn... Är gravid i v 12, ännu nervös att något ska hända. Jag har alltså valt att behålla det även om jag inte själv visste om det var rätt beslut. Jag tänkte ändå, att vårt förhållande kommer att komma till sitt slut oavsett vad jag gör; gör jag abort kommer jag troligtvis inte längre kunna acceptera hans barn och behåller jag det så kommer det att ta slut för att han inte vill ha det.
    Jag har mått så dåligt både psykiskt och fysiskt att jag inte kunnat tänka klart känns det som. Han hotade t.o.m mig att kasta ut mig ifall jag behåller barnet. Trots allt detta verkar det som att en ändring har skett. Jag hoppas det ännu lugnar ner sig och barnet har en pappa vid sin sida. Just nu ser det ljusare ut men jag är ännu rädd. Tycker ändå inte att allt vi byggt upp ska ta slut pga ett oönskat barn. Det kan bli hur bra som helst i slutändan.
    Ville bara berätta min sits för kände igen mig när jag läste att pappan till ditt barn inte var mogen nog och ni skiljdes åt. Jag har också tagit ställning till att bli ensamstående mamma, även om det inte ingått i mina drömmar. Jag hoppas verkligen att det blir bra ännu. Ni ska ha det så bra och lycka till! Uppskattar att du varit ärlig om din situation, skulle det hända mig så skulle jag också vara det ❤️
    Mvh Sofie

    • Emilia Järvenlahti 14/12/2019 11:27pm (35 dagar sen)

      Hej Sofie,
      Grattis för kommande bebisen! Och tack för dom fina orden <3
      Början av graviditeten är hemsk, eller nä rättare sagt hela egentligen, då man går och funderar och noijjar sig en heldel över vad som kan gå fel eller att bebis i magen inte mår bra. Och det hör till!! Men jag förstår att din situation är rätt tuff den med, och hoppas att ni får det och fungera och kan tillsammans njuta och vänta på bebisen. Oftast tar den mycket längre för killar att verkligen fatta och glädjas över en graviditet (speciellt om den är oplanerad) Dom knyter ju ingen kontakt med barnet på samma sätt som vi kvinnor då det är vi som bär på den och känner alla förändringar och bär den växande magen.
      Jag skulle säga att ge honom tid, men prata också om saken, försök inkludera honom så mycket som möjligt.
      Är det så att ni bestämmer er för skilda vägar så kan jag med hände på hjärtat säga att du klarar dig lika bra ensam också! Det är inget att behöva vara rädd över. Har du vänner och familj nära till hands så är ni omringade av kärlek och stöd <3
      Lycka till med väntetiden och njut! :)

Skriv en kommentar