Tankar kring dagis start + tips mottages
Tänka sig, Att Gabriel ska börja på dagis snart!! Det är inte helt klokt hur snabbt tiden har farit, eller denhär "första baby året".
Om ca 4 veckor ska han börja skolas in och veckan efter börjar min skola också.
Det är självklart blandade känslor dethär med att han ska börja på dagis när han är så liten (11 månader) men eftersom jag själv har jobbat på dagis med några lika små och vet hur dom togs hand om, känner jag mig lugn. Även personalen på dagiset G ska börja på verkar underbara, och ett plus i kanten så har min lillebror faktist varit på samma dagis och älskat det!
Men det här med kläder...
Jag har svårt att välja ytterkläder och storlekar. Då han är nu ca 72 cm lång och alla skal overaller (av kvalitet som tål vind/vatten) börjar från 80 - 86. Det finns massa baby overaller till hans storlek 74-80. Men dom är igen inte av samma kvalitet? förstår ni? alltså dom är inte menade att ett barn ska vara på marken med dom typ.
Sen dethär med att det inte finns fysiska butiker så man får känna och se storleken på kläder gör mig så förbannad. Vi var till Sjoki till idea park här i veckan och då var tanken att jag skulle köpa kläder till G. Allt som tillhör ytterkläder kategori var från storlek 94 i alla butiker jag var inne i.
TANKAR
- Baby overaller
- Varför är dom av annat material? dvs. sånt som inte är meningen att ska vara och leka på marken och tål inte vatten ett dugg
- Varför är dom antingen blå eller rosa??????? De finns en miljon andra färger att välja mellan comooon
- Och hittar man en overall som INTE är något av det ovannämnda är dom istället windfleece overaller - Fäger och print
- Ett märke jag absolut avskyr är Molo. Deras färggranna print kläder gör mig yr i huvudet. Jag kan tycka att olika print är fint, men det sättet som Molo gör dom såhär "real life looking print" yäkk
- Reima har brukat ha ganska fina overaller, alltså olika färger att välja mellan, och de har varit hel färgade. Nu är alla overaller i nå konstig space färger eller så har dom femtioelva färger i en och samma overall yäkk
- Nu skulle jag helst inte vila sätta jätte färggrant på G till dagis av den orsaken att den ska faktist bli smutsig. Och jag vill inte känna stress över att han gula/ljusblåa/ljusgröna overall är smutsig igen fast jag tvättade den igår.
- Mörkblå, mörkgrön, svart, mörkare nyanser så behöver jag inte stressa SÅ mycket - Utekläder för en 11 månader bebis
- Han kryper nu, gör han det ännu om 4 veckor eller går han? - Hur som haver måste kvalitet och material TÅLA att han kryper och sitter på marken men overaller i hans storlek och som uppfyller dessa krav finns det mycket lite av. Han är nu ca. 72 cm. men overallerna går från 86-92 -->
- Alla overaller som alltså uppfyller kraven är ofta i från storlek 92
- Men ser man på han storlker 80-86 beroende på, så är dom i material som är gjord att han hålls varm i vagnen, inte på marken - Ställen jag kollat runt på
- Lekmer
- jollyroom
- babyshop
- polarn o pyret
- zalando
- bootz
- ellos
ANYWAY jätte roddigt skrivet tror jag, men svårt att få skrivet då G kräver uppmärksamhet eller drar allt från mina skåp. Dethär inlägget tog mig att skriva över 2 timmar då G far runt lägenheten och gör massa hyss som att dra bort alt från skåp, lådor o hyllor. Eller så skulle han ha uppmärksamhet. Förstår ni nu bättre varför jag haft svårt att hålla igång bloggandet i sommar? ;-)
Har ni tips på vad jag ska tänka på angående ytterkläder för en 11 mån som kryper men står längs möbler och lär sig troligtvis snart att gå också så tar jag gärna emot dem med öppna armar haha!
(Det hade varit XXX gånger lättare och handla kläder till en lite äldre/större barn)
(inne kläder har jag på koll och allt kring det, men att tänka på på ytterkläder på en så liten krabat - Nada -
MARDRÖM bebisgunga
Var hos mina föräldrar idag hela dagen, ute på gården solade och lekte med Gabriel. Han gungade en bra stund i sin gunga medan jag solade bredvid honom. Han trivs bra där i gungan och sitter säkert. Det finns en gul tuta han tycker om att smaka på - men smaka på allt gör han ändå så det är inget konstig med det. Gungan är ju av plast, och gjort för bebisar.
Det är ju en BABY GUNGA - vad kan hända liksom? Det värsta.
Efter en stund tog jag upp honom ur gungan för att leka i gräsmattan med honom, Där kan man inte ba lämna honom utan heltiden följa med då han sätter allt i munnen, Så jag vaktade noggrant. Och vi satte där alltså säkert 10/ 15 min utan något skilt, han tuggade inte på nått heller eller så. Jag filmade precis någon snutt till instagram då G började hosta. Min första tanke var att oj kanske något flög i munnen på honom typ fluga eller nåt. Jag slängde bort telefonen på sekunden och klappade lätt på ryggen, han fortsatte att hosta, medan hans ögon tårade och jag såg paniken i blicken!! Jag tryckte mitt finger i munnen på honom och sökte efter nåt som kanske var där. Men inget. Jag tittade och kände allstand men inget fanns där. G dreglar och sippar efter luft och jag visste att fan nu är det allvar.
Jag vänder honom mot marken och börjar klappa honom på ryggen hårt, så jälva hårt. Och tittade i munnen, kände efter. Inget ännu heller . HELVETE tänker jag och börjar känna paniken valla i mig och är på vippen att ropa åt min bror som står bredvid mig och tittar på förskräckt att ringa 112. Men jag provar en gång till. Gabriels blick är skräckslagen, tårar rinner och han kvävs, dreglar, hostar och har kräk reflexer. Jag klappar på ryggen ännu hårdare och känner efter i munnen och ser då nått gult uppe i gummen på honom, jag får bort det. Och en känsla av lättnad tar över.
Han värkar lugna sig en aning så jag tar honom inomhus. Tills han än en gång börjar ha kräk reflexer och jag tänker förskräck att han har svalt flera bitar, samma sekund kommer mamma in i huset och jag säger åt henne att G har svalt något. Hon kastar sina mat kassar och tar G, medan jag berättar vad som har hänt - som tur lugnar sig Gabriel och gråter nu endast. Man hör att luftvägarna är fri.
Jag ger en flaska med vatten åt honom efter en sund och han dricker det nöjt. Jag berättar igen vad som har hänt och vi undrar var han har kunnat få den gula PLAST BITEN ifrån. (Här kände jag mig som sämsta morsan i världen medan mina händer bara skakade av situationen btw) Då kommer min bror in och säger att det kanske är från gungan, den har ju en gul tuta. Vi går dit och kollar och ja mycket riktigt, det fattas en bit. Den biten jag precis har grävt ur Gabriels mun. Som tur ser jag att det fattas endast den och jag kan försäkra mig att de inte finns mer i strupen. Biten han hade i halsen var inte liten. Tänk er en vuxen kvinnas tumnagel, biten var samlare och lite längre men motsvarande. Tänk sedan hur liten en bebis är och hur små mun och luftrör dom har.
FATTA HUR ILLA DET HADE KUNNAT GÅ.
Som tur repade Gabriel sig snabbt, och fortsatte som vanligt, åt och drack bra efteråt. Och jag är så lättade över att jag vet vad man ska göra i en sådan situation. Att jag kunde hålla mig lugn och koncentrerad. Verkligen, när det handlar om småbarn och säkerhet - Läs och håll koll på hur man utför första hjälp osv. Så himla viktigt.
BTW
Om ni har denna gunga, Så släng den långt åt helvete. Den är absolut inte barnsäkert och borde dras bort ur försäljning. Våran gunga är inte splitter ny, men den är inte heller gammal o använd heller mycket - Troligen har regn och sol försämrat kvaliten på tutans plast att den lätt gått isär medan Gabriel tuggat på det med sina småsmå pytte tänker. MEN guu dethär får inte hända, allra minst när det handlar om babysaker DOM SKA VA HAZARD SÄKRA
Update
Roligaste nu är att klättra där under bordet..
Angående inlägget med Gabriels rubbade sömn fick jag sååå många goda råd, flera som tog kontakt både på facebook och instagram. De flesta tipsade med att öka på hans sista måltid innan läggdags och att vänta med kvällsgröten till precis innan läggdags (då jag vanligen gett det ca 2h innan).
Nu har vi äntligen fått lite ordning på sovandet igen! Jag matar hans kvällsgröt vid 21, efteråt byter vi om till pyjamas och sedan lägger jag honom i sängen med en vällingflaska och dit lämnar han gött! Detdär med att han vaknade femtioelva gånger om natten då nappen fallit har slutat!
Jag har lärt honom att hitta nappen själv. då den oftast ligger precis intill munnen hans om natten får han den lätt själv.
Det jag gjorde var att underdagen då han behövt nappen har jag gett den i handen - så att han själv får sätta den i munnen, tog inte många försök så lärde han sig det!
Nu vaknar har om natten kanske 1 max 2 gånger och då har han faktist somnat om själv, eller hittat nappen och satt den i munnen själv. Enstaka gång har jag varit där och hjälpt honom eller bäddat om då han gråtit.
SUMMA SUMARUM jag ser ljuset i tunneln.
MOMgang aka COOLgang
Kan vi ta en minut och uppskatta alla dessa underbara mammor;
Det jag absolut inte hade räknat med när jag var gravid var dethär med mom gang. Alltså hur mycket pepp och kärlek man ger varandra. Hur okända tjejer blir ens nära vänner, för att vi väntade barn på samma gång? eller för att vi har barn med några veckor/ månader emellan. Alltså WOW vilken power man känner från alla dessa mammor där ute. Hur vi tillsammans blir en och stöttar varandra, frågar råd eller skrattar åt varandras barns påhitt och bus.
Dehär mammorna jag lärt känna är guldvärda. Tänk hur lätt man kan ta kontakt med någon via sociala medier som instagram till exempel. Under min graviditet började jag följa enstaka väntande mammor på IG bara för att, men snabbt nog började man kommentera varandras storys eller bilder, sen började man ses med dom som bor i samma stad och vips har man fina vänner på köpet. Jag hade en tjej i södra Finland som kontaktade mig för att hon precis plussat på stickan och jag hade precis kommit ut på IG att jag väntade. Hon gjorde precis som mig, började följa nån mamma bara för att. Och nu är hon också en så fin vän jag önskade kunna få träffa snart samt hennes dotter. Kanske i sommar!
Har man inte vänner som väntar eller har barn vet jag kan kännas väldigt tungt och ensamt, men försök att hitta någon i en annan stad då som är i samma sits som du kan dela tankar med. Tex söka på instagram via olika hashtag typ #syyskuiset2019 (barnets födelse månad) eller #youngmom #majbebis2020 osv. Och absolut inte gå och tänka att man inge vågar eller täcks skriva eller kommentera något för man inte vill va på, Jag kan nästan svära på att den andra tycker det bara är trevligt när någon skriver nåt. Det kan bara vara nåt så enkelt som att fråga vart man köpt bodyn eller kommentera "fin, vacker. eller som det går på instagram att kommentera med ett hjärta, eld eller smileys så SKICKA. Vad är det värsta som kan hända liksom?
Och dethär med er som varit mamma sedan många år tillbaka som gärna ger tips och råd om vi "newbies" har nått vi undrar över. Alltså denhär enorma kärleken mellan alla mammor och viljan att hjälpa!!!! ALLTSÅ JAG ORKAR INTE, sååå underbara. Tänk att en liten fin kommentar eller hyllning gentemot någon kan göra så mycket för en, vare sig du känner hen eller inte.
Det jag vill säga är, Alla mammor där ute - Ni är verkligen guldvärda.
Ny nivå av trötthet
Bloggtorka på köpet. Hela denhär situationen med Pandemin gör mig bara så less. Det drar ner humöret + rubbad nattsömn så när jag har min fria tid ägnar jag åt att bara försöka ta de lugnt. När Gabriel är vaken får jag springa efter honom heltiden då han är verkligen en "explorer" vilket är underbart att se men ack så tungt för mamma som måste springa och dra bort honom då han hittat på bus nånstans hahah.
Gabriels nätter har rubbats hårt sedan han blev 6 månader. Tänkte först det handlade om ny utvecklingsfas (vilket säkert också bidrog i det) men visade sig att han väntade ytterligare 4 nya tänder hahah. Men även om det har blivit en aning bättre så är det fortfarande inte bra.
Jag har ju fått sova nästa fulla nätter sedan dag ett med honom OBS. nästan.
Men nu vaknar han flera gånger om natten. Han lägger sig mellan 21-22 och han somnar alltid själv utan minsta problem. Fran till ungefär 01 sover han och då börjar det. han gråter oroligt i sömnen, ibland ger jag resterande av vällingen eller vatten. Sen vaknar flera gånger likadant om nappen fallit. Oftast lugnar han ner sig snabbt och somnar om, men för nån timme bara.
Kring 05-08 tiden får han sin första mjölk och somnar om för några timmar. Problemet är inte att han vaknar femtioelva gånger utan det att han inte somnar om lika snabbt och under den tiden hinner jag vakna upp så pass att jag har svårt att fatta sömn efteråt.
Jag har provat massa olika metorder som att ignorera hans gråtande, gett mjölk, gett vatten, försökt med tutten, hållit handen, svängt honom, bäddat om honom, tagit honom bredvid mig osv. Men jag vill inte heller att han vänjer sig med att jag finns genast där då han gråter eller att han får komma bredvid mig och sova. Även provat mata honom lite mindre/ mera på kvällen utan desto stor inverkan på det
Observera att inget av dessa har varit bättre/ sämre än de andra - han har fortfarande vaknat gråtande!
Och jag vet att bebisar har bättre/ sämre perioder osv. Hade varit skönt att hitta silverlining där nånstans endå haha.
Sömn skola känns onödigt ännu då jag känner att längst inte är alls så illa,
Har ni några råd eller ide får ni gärna hojta till!!
Liten throwback till förra veckan då jag hade ny tvättat hår och orkat sminka mig hahah!
Yoga challenge
Okej så mina promenader har börjat smaka trä. Jakobstad är inte så stort så efter att man i 6 månader har promenerat minst en gång om dagen här nånstans runtom börjar man ha koll på alla vägar och små stigar. Jag orkar inte ta samma väg varje dag, men efter dessa månader har jag säkert gått på varenda väg här nästan. Sen så är de ju det att är man ute å går så vill jag hest också se på något, inte gå tex på den raka Larsmo vägen var det är bara skog eller trafik.
Så jag laddade ner en YOGA APP på telefonen som jag så förbannat ska börja följa dagligen i 30 dagar.
Dels för att motarbeta ryggproblem och förstärka den efter graviditet
dels för att förstärka hela kroppens inre muskler vilket jag vet inte är i balans för tillfället
delt för att få in lite stretch rutin
dels för att ja - göra annat i mellan allt gång
Och för att frivilligt välja att stanna mera inomhus medans denna pandemi är i full gång så känns de ju rimligt att göra något vettigt här hemma då, eller något gott för kroppen och knoppen? (haha) Corona viruset i sig är inget jag är direkt rädd för eller så då vi inte tillhör "riskgruppen" men om var och en försöker så gott de kan att bidra i att stanna mera inne för att undvika spridning så kanske vi kan få ett slut på dethär småningom.
SÅ summa summarum: Jag börjar med yoga challenge imorgon. Vill ni att jag delar med mig? typ hur de känns? bilder på övningar? Kanske ni hänger på? Kanske vi kan alla köra en yoga challenge? Tror ni jag klarar av det eller skiter jag i det?
dethär e ju goalss. Och typ de jag förväntar mig kunna göra efter mina 30 dagar
No baby no more
Idag fyller min ögonsten 6 månader?! - huur går tiden så fort? Känns som om de vore igår jag var på BB med den vackraste lilla babyn i min famn. Det är helt sjukt att tänka på att den lilla smala knytten som föddes lite för tidigt, inte mera är en bebis utan ett litet barn?
Han har minsann fått sina gener från mig, mina ögon, min näsa, mina öron, mina kinder, mitt hår, mina ynkliga ögonbryn.
Han är så envis, han har kort stubin ändå kanske den mest gladaste lilla killen. Han skrattar åt allt och alla och han gråter mest sällan. Överlag är han så himla nöjd!
Jag är så tacksam över hur bra och underbar vår baby tid varit och är. Och glad över att jag bestämde mig att vara mamma ledig första baby året. Nu lär sig Gabriel mycket på en och samma gång och det är SÅ roligt att följa med hans utveckling nu, han är på vippen att börja krypa nu, så väntar med spänning på den dagen!
Nu ska jag börja städa lite grann för att sedan söka oss ut på en promenad.
Att vänta barn...ensam.
Att stå framför ett tufft val
Jag plussade på stickan 17 Januari 2019.
17 dagar innan lovade jag mig att inte förvänta mig något utan 2019. Jag pratade om det för in terapeut också hur jag skulle ge mig själv den mest vanilla året, dvs. inte kräva något, inte planera stort, inte något extremt utöver det vanliga. Bara var och ta det som det kommer. Jag fick genast vet att jag kommer att gör det själv, att pappan till barnet inte skulle vara med i bilden. Men jag var inte rädd, jag vet att vara mamma kommer vara något som faller naturligt av mig. Jag har varit intresserad av baby mode, vagnar och tillbehör sen 15 års ålder, och följt med och läst om massor. Jag visste allt om allt innan jag ens var gravid eller hade planer på barn, familj.
Rent av ett intresse jag har.
Men jag var ledsen att barnet inte kommer att ha sin pappa. Och så besviken och arg på den människan som kan leva sin vardag medveten om att han har ett barn han inte kommer träffa eller lära känna.
Att vänta barn ensam.
Jag fortsatte min vardag som vanligt. Jävligt ledsen, jävligt besviken för allt jag måste tänka om och göra som att stanna i Jakobstad. Det var meningen att endast mellan landa här efter Åbo och sedan flytta bort till Hfors där jag fått jobb erbjudan redan. I vecka 6 kom mitt illamående och tröttheten vilket varade till v13. De veckorna såg jag inte mina vänner, gjorde inget mer än jobb och stallet 3x i veckan. Jag levde i mitt rum 24/7 sovde bara och kollade på serier. Jag berättade inte för någon om min graviditet utom mamma, henne berättade jag genast till. Resten av familjen berättade jag runt v15. Och resten av världen i v23 när jag började få mage och det gick inte att gömma det så bra längre.
Tuffaste tiden var under sommaren. När jag kände mig som mest ensam. Jag var trött, döds trött. Det var först när min mage börja komma, och alla sparkar började kännas som jag började känna stor sorg att vara ensam med detta. Ingen att dela med sig av denna lycka, ingen som höll om min mage. Ingen som berättade hur stolt de var över mig, ingen som var med där i varje "milestone". Alla vänner gjorde deras grejer, kanske sånt jag gärna hade hängt med på, men blev inte frågad. Eller så blev jag men jag var för trött och nekade faktist det mesta. Men ni kan ju tänka er att i det hormonella tillstånds kändes allt x3000 jobbigare än vad det egentligen var. Det var bara jag och min mage. Jag kände ingen lycka när jag såg mig i spegeln. Missförstå mig inte - Lyckan att jag snart hade min bebis var alltid där, men jag kände att jag hade ingen orsak at känna lycka att gå bära på ett barn ensam. Jag ville gömma magen, jag drog in magen. Det kändes som att jag förtjänar inte att visa min mage och var stolt över det. För jag är själv. Jag har ingen med mig i denna resa.
Jag sade till min närmaste vän Johanna, flera gånger "Bara jag får ut lillen, så kommer jag aldrig, aldrig mera behöva vara ensam".
Jag älskade mitt barn i magen så oerhört mycket. Men kände sorg, när allt är nytt och kroppen förändras, hormoner in the sky, alla ultraljuds besöken, handla första babysakerna, göra om i hemmet innan bebis ankomst, ja allt!. Jag har alltid velat bli mamma. Och sett det som något så vackert som en resa man med sin partner igenom går. Istället blev min första graviditet med mig själv, och som troligen ärrat mig. För ja - jag är rädd att jag i framtiden kommer känna samma igen, även om jag inte är ensam i det den gången. Men ni vet, går igenom något tufft, de sätter en och tänka visst.
All I am, and all I'm going to be, I owe it to my mother
Min mamma är min sten. Hon är den viktigaste personen i mitt liv. Och jag ljuger inte när jag säger detta, hon är världens bästa och finaste mamma. Hon har ALLTID visat mig - att vara mamma är inget som stoppar dina drömmar, barn är inget förhinder. Hon har studerat om sig med 3 småbarn, Hon har jobbat skiftes, vi har varit på solsemester, vi har flyttat, vi har gjort massor roligt som familj. Hon har aldrig klagat, eller sagt att man "måste göra det och det och det innan man skaffar barn, utan istället sagt att självklart är det lättare när man har undan saker som studier och har stadig lön osv, Men livet går inte alltid som planerat, och man istället justerar det och fortsätter. Det är din attityd kring allt dethär som avgör hur lätt eller svårt du gör det till.
Att gå igenom en graviditet ensam, där är minsann tufft. Inget jag önskar för någon. Men jag lovar dig att det är värt det. Har du familj och vänner nära så ta hjälp av dem. De hjälper så gärna. Det må va tufft men när ditt barn föds och du får ta din roll som mamma. It's all that matters. Att vara mamma är det bästa jag vet, och jag har aldrig varit rädd att göra dethär själv för jag vet att jag klarar av det, det är något som kommer så naturligt till mig. Dethär är meningen med livet. Barn. Att få älska och bli älskad av en sådan liten prick. Jag säger inte att jobb och karriär skulle vara mindre viktigt, ja menar bara att dom två "kategorierna" går inte att jämföra. Familj är något konkret du alltid kommer ha runt dig. Och kärlek är något vi människor behöver.
Jag är så glad att jag fick precis Gabriel och ingen annan. Han är min ögonsten, min kärlek.
Sömnlösa nätter
Som jag skrev här tidigare hade G problem med att somna, vilket kunde ta fram till 1 innan han somnade och som gjorde mig mycket trött + när han sedan börja amma tätare på nätterna. Sedan blev det bra och "normalt" igen, han lades och sova där kring 22 och sov fram till 05 och ammade honom. Dock har jag börjat ha problem med att själv somna om efter att jag ammat klart G. jag kan lämna vaken i flera timmar. Eller så är jag super pigg ännu kring 1-2 tiden på natten och får inte tag i sömnen. G sover hur bra som helst men jag ligger vaken! Dessutom har det varit fullmåne flera nätter och jag tror att det påverkar min sömn det med.
Men fick faktist relativt bra sova inatt, men vaknade tidigare än jag brukar där kring 07 tiden och bestämde mig att gå upp vid 8:30. Trodde jag skulle va döds trött idag men känner mig pigg!
När G vaknade jumpade vi lite med vändning HAN ÄR SÅ NÄRA <3 men inte riktigt hiffat det än. Nu fortsätter jag att sticka och kolla på Greys Anatomy som jag började se om IGEN :)
Mitt i kaoset
Går kvällen gick sådär. G grät inte just nånting vid sjukhuset. Men nu igår kväll grät han hysteriskt i princip hela kvällen. Han kunde inte äta, var över trött och hade tydligt sjuk hals. Provade flaskmatning, bröstet såklart & vatten, ja allt men de gick inte. Till sist blev han troligen SÅ trött att han äntligen kunde slappna av och somna för natten. Som tur gick natt matningen bättre, dock var dom tätare nu då han ätit så dåligt igår kväll. Idag har han varit betydligt piggare och äter bra. Så nog är vi på bättrings väg. Febern är borta också.
Då har vi hemmet fortfarande att fixa. Vi lever fortfarande i kaos här.. När jag flyttade upp från Åbo sålde jag mycket av mina möbler jag hade, Då jag tänkte jag skulle förnya allt jag ägde. Dock gjorde inte det när jag flyttade till min föregående lägga då den var rätt så liten och hade ju gamla möbler ännu så de fick fa med dom. NU när jag bor här på nya stället då.. Det är så mycket rum här att jag få börja skaffa möbler för att fylla tomrummen hahah.
Jag älskar minimalism dock så jag skall absolut lämna det luftigt endå. Bara vi nu kommer över denhär flunssan börjar jag dela med mig av mer inrednings relaterande inlägg. Och massa juligt för fyfan så mycket jag älskar juletiden!!