Sömnparalyser

torsdag 11 oktober 2018 - 20:09 | 6 Kommentarer

Idag tänkte jag att vi ska diskutera fenomenet sömnparalyser. Jag blev så glad när jag såg att Emmi Svenlin hade bloggat om sin upplevelse av detta för jag har helt ärligt varit lite nervös över att skriva om det innan. Jag har inga problem att prata om det med människor ansikte mot ansikte, men när jag skriver om det känns det på något sätt så seriöst och skrämmande. Fast det är ju också precis vad sömnparalyser är, seriösa och skrämmande. 

Så, kom ihåg; det ni kommer få läsa nu är endast mina egna erfarenheter. <3

Direkt citerat från Wikipedia:

"Sömnparalys eller sömnförlamning är ett förlamande tillstånd som kan uppkomma när man håller på att somna eller vakna. Under REM-sömnen stänger hjärnan av de flesta av kroppens viljestyrda muskler för att man inte ska röra sig när man drömmer. [...] Vid sömnparalys stängs muskelkontrollen av för tidigt eller slås på för sent så att man inte kan röra sig trots att man är vaken. Om man inte vet vad som har hänt får man lätt panik när tillståndet uppkommer, men det är inte farligt och går över av sig självt efter ett tag. [...]

Vissa människor kan få hallucinationer av olika slag när de är i sömnparalys, s.k. hypnagoga och hypnopompahallucinationer. Dessa kan bestå i skräckfyllda känslor av att någon är i rummet eller vid sängen samtidigt som man själv inte kan röra sig. Den förlamning och de hallucinationer man upplever vid sömnparalys är således delar av REM-sömnen som stannat kvar trots att man redan har vaknat. Ofta känns det som om man inte kan andas och som om man håller på att kvävas."

sommar

Jag började få sömnparalyser när jag var ungefär sexton år. Jag minns så väl de allra första gångerna det hände, när jag vaknade och inte kunde röra mig. Hur jag kämpade med att försöka skrika och det kändes som att jag skulle kvävas eller att huvudet skulle sprängas. 

Med tiden kom även hallucinationer in i bilden. Detta var väldigt skumt och läskigt. Det jag oftast såg när jag fick en sömnparalys var en liten, asiatisk flicka som satt i hörnet av mitt rum. Hör ni hur sjukt detta låter? Varför i hela fridens namn såg jag en liten flicka? Utöver detta såg jag också olika män, ibland helt okända och ibland kunde det också vara en man jag sett i en film eller serie.

Vid denna tidpunkt kunde jag få sömnparalyser med hallucinationer flera gånger per vecka. Och det allra jobbigaste med detta var att jag länge, åtminstone under ett år, inte förstod vad det var. Var det vanliga mardrömmar? Hade det något att göra med mitt psyke? Var jag sjuk? Jag visste verkligen inte vad det var som hände när jag fick dessa paralyser.

En dag kom jag över ett blogginlägg där bloggaren hade skrivit om lucid dreaming som på svenska betyder klardrömmar. Jag började googla på detta och plötsligt började jag läsa om sömnparalyser. Alltså, vilken jäkla aha-upplevelse jag fick! Allt som jag läste stämde precis in på mina upplevelser! Efter detta blev det lättare att hantera paralyserna när de kom, och i dagens läge får jag inte sömnparalyser där jag hallucinerar människor i mitt rum lika ofta som förut, faktiskt nästan aldrig.

Men historian tar inte slut riktigt ännu.

För cirka ett år sedan började jag reagera på att jag ofta vaknade av olika ljud i insomningsskedet. Det tog ett tag innan jag förstod att dessa ljud endast var i mitt eget huvud. Det kunde vara allt från hundskall till att något faller i golvet till ett ljud som lät som tre knackningar på en dörr. Jag började googla och insåg att detta också faller under kategorin sömnparalyser. Likadant som med hallucinationerna kunde jag började hantera ljuden också, och nu har jag inte upplevt detta på flera månader.

Jag är väldigt glad över att hallucinationerna och ljuden har försvunnit för tillfället, men jag upplever fortfarande ofta förlamningstillståndet, när man vaknar och varken kan röra sig eller andas. Detta kan hända flera gånger under en natt, flera gånger i månaden. Gissa om jag känner av en rejäl sömnbrist nu som då. Har nämligen väldigt svårt att somna om efter paralyserna.

Att ha upplevt så här sjukt många sömnparalyser som jag har gjort är faktiskt ganska läskigt. Det tog väldigt länge innan jag hittade andra människor som också brukade få sömnparalyser, de flesta jag berättade åt utanför familjen förstod sig inte alls på detta. Det finns inte heller - vad jag vet - några riktiga studier om detta fenomen. Man har därför inte riktigt någon vetenskaplig grund att luta sig tillbaka på för att förstå, utan man får bara acceptera att det sker.

Jag tycker också att det är så viktigt att vi pratar om sömnparalyser, så folk får veta att det faktiskt är ett verkligt problem för en del människor. Som jag nämnde i början av inlägget blev jag så glad när jag såg att Emmi hade bloggat om sin sömnparalys-upplevelse och lika glad blev jag över att Vasabladet hade snappat upp det och skrivit om det. Tänk om jag och folk i min närhet skulle ha fått läsa en sådan artikel när jag var sexton år och allt detta började. Då skulle man ha förstått vad det var! Superbra, säger jag bara. 

Idag kan man överlag också hitta mer fakta om detta än vad jag hittade för några år sedan. Idag finns det artiklar, poddar och filmer om sömnparalyser. Ni kan till exempel lyssna på podden Spöktimmens avsnitt nummer sju eller se dokumentärfilmen The Nightmare på Netflix om ni vill lära er lite mera.

På grund av bristen på studier om detta ämne har jag aldrig riktigt förstått varför jag får sömnparalyser. Enligt min egen analys har det åtminstone att göra med stress, men jag är helt säker på att andra faktorer också spelar in. Skulle vara så intressant att få veta vilka dessa faktorer är, och varför just jag har fått så många sömnparalyser hittills i mitt liv. Jag märkte också ett samband mellan att hallucinationerna slutade och att jag flyttade ihop med min pojkvän och alltid hade sovsällskap. Lite intressant. 

Vem vet, kanske det kommer ut en vetenskaplig studie om detta om några år. Tills dess måste vi bara prata, prata och prata om det, för det är viktigt att människor blir trodda på när de berättar om sina upplevelser. <3

PS. Tips från coachen: Ifall du är lyckligt lottad och aldrig har behövt uppleva en sömnparalys, prova aldrig på lucid dreaming. Jag har läst att detta kan trigga uppkomsten till sömnparalyser, riskera ej det. 

6

Kommentarer

  • Emelie Svenlin

    11.10.2018 22:16 (2 månader sen)

    Alltså åh så skönt att läsa om nån annans upplevelser också!! Var liksom vääääldigt tveksam angående om jag skulle skriva om det på min blogg, då det ju känns lite galet och fruktansvärt konstigt? Blir så glad att du också tycker vi ska prata om saken öppet, så alla bara fattar vad det är frågan om, att man liksom inte är störd på nåt sätt trots att man ibland upplever dessa obehagliga tillstånd! Himla bra skrivet av dig, kram!

    • Emma Söder

      12.10.2018 09:31 (2 månader sen)

      Precis! Tusen tack, kram!!


  • Aidai

    12.10.2018 11:25 (2 månader sen)

    Hej!
    Har precis samma! Tyckte det var sjukt läskigt när sömnparalysen började i tonåren, nästan varje gång var den en mörk skepnad som öppnade dörren till mitt rum och stod bredvid sängen. Och själv kunde man varken skrika eller röra sig. Usch! Hade också en episod där det lät som att någon "tassade" utanför min dörr hela tiden. Små fotsteg som sprang utanför och emellanåt öppnades dörren och någon kikade in. Creeepy!!!

    Googlade och fattade att det måste va frågan om sömnparalys. Blev lättare att "hantera" paralysen efter att jag läst om fenomenet. Numera kan jag under själva sömnparalysen intala mej själv "hej, nu är det frågan om sömnparalys, det är lugnt, bara hjärnan som spelar spratt" och så brukar jag räkna "ett, två, tre och nu lyfter jag armen". Haha. Så håller man på o räknar till man till slut får upp armen! 😂 Häftigt o skrämmande fenomen, så sjukt obehagligt i början! Skönt att höra andra upplevt lika!

    • Emma Söder

      12.10.2018 12:10 (2 månader sen)

      E de sant!! Sååå intressant att höra. Vilka obehagliga upplevelser du också har haft, och häftigt att du också har lärt dig att hantera paralyserna!


  • Isabel Järnström

    13.10.2018 14:30 (59 dagar sen)

    Haft sömnparalys sen tonåren. Hemskaste upplevelsen va när någon sprang uppför trappan, smällde i dörren till rummet och sen bara stod där och drog rasslande andetag. När jag "tittade upp" såg det ut som en sån där dementor från Harry Potter-filmerna. Mysigt :) Efter att ha haft det en par år googlade jag fenomenet och kom fram till att det var sömnparalys, så kom på det ganska snabbt. Går i vågor och har levt med det sen tonåren.

    • Emma Söder

      14.10.2018 14:21 (58 dagar sen)

      Fyyy så obehagligt!!


Skriv kommentar