EMMA GEISOR 1

Julklappar - som är (nästan) gratis

Skrivet av Emma Geisor 18.11.2019

Kategorier:

Let's be real. Julen är skitdyr. Och det stressar mig och jag tror inte jag är den ända som känner stress. Därför tänkte jag tipsa er om julklappar som är gratis (eller nästan gratis). Så ja...Here we go!

IMG 20171218 191904 353

*bild på fjolårets julgran

1. Presentkort till spa

Nu menar jag alltså inte presentkort till ett spahotell, för vem har råd med det? (inte jag iallafall) Presentkortet kan va ett hemmagjort kort. Du väljer helt själv vad "spa" innebär för dig. Jag tänker typ en kväll då man bjuder på något gott att äta och dricka. Bastubad med ansiktsmask och hårmask. Man kan ha fotbad. Bubbelbad (om man har lyxen att äga ett badkar). En kväll för mamsen/syster/tjejkompis då ni bara kopplar av och har det mys. 

2. Presentkort - "mat edition"

Ett presentkort där det utlovas 3-rätters middag eller varför inte en brunch. Vad är egentligen bättre än att bli bortbjuden på mat? Dessutom då någon lagat maten åt en i sitt hem, med levande ljus, mysig musik och (massor av) vin. 

3. Till den som har allt (och gillar naturen)

En upplevelse eller varför inte kalla det en äventyrsdag. Till den som älskar friluft: En dag ute i naturen. Dra iväg till en mysig vandringsled eller varför inte ut på isen. Ta med er något ätbart, laga mat ute i naturen, hur gott!? Sen kan man avsluta dagen med ett bastubad om man så vill. 

4. Presentkort - "housekeeping edition"

Ett presentkort som jag tror skulle uppskattas av vem som helst. Kan vara t.ex. 20 diskningar. Saknar man diskmaskin? Det gör vi! Och gud vad man ibland önskar att man bara kunde befalla sambon att diska. Jag hoppas att han skulle ge mig ett presentkort med diskningar, så jag varje gång jag inte alls har lust att diska - kan vifta med kortet och vips är problemet löst!

Ett annat tips kan vara biltvätts-presentkort. Varför inte ge bort ett valfritt antal biltvättningar åt farsan t.ex. Både billigt för farsan (som slipper föra till biltvättsautomat (eller vad det nu heter)) och för en själv.

5. Bakverk eller drickbart

Hur gullit är det inte med fina glasburkar med något gott och hemgjort inuti. Dessutom ett miljövänligt alternativ att återanvända gamla glasburkar som annars bara slängs bort i glasinsamlingen. Om man inte är en höjdare då det kommer till att baka julgodis så kan man alltid göra en nyårs-snaps!

6. Ge bort en fest

Jag älskar fest och speciellt om det är någon annan som ordnar den och alltid hittar man ju en orsak att fira. Så varför inte ge bort en fest. T.ex en födelsedagsfest. Tänk att få fylla år och inte alls behöva stressa över att man ska ordna en fest, för istället ordnar t.ex en kompis den åt dig! Ööh vill nån ge mig en fest, tack? 

Det var alla mina tips. Insåg nu att flera av dem ändå kostar nånting. Men det är ju iallafall en fördel att inte allt behöver betalas just innan jul, utan att det istället kan bli lite mer utspritt över det kommande året. Jag hoppas denna lista kunde lösa någons problem eller eventuellt ge inspiration till en lösning. Har ni några tips på gratis (eller nästan gratis) julklappar? Tell me in the comments. Vi hörs. Pok. 


Tankefällor - förstå dina tankar och sluta älta

Skrivet av Emma Geisor 15.11.2019 | 2 kommentar(er)

Ångest triggas av olika situationer och händelser, men kan också förekomma helt utan orsak; s.k. generell ångest. Ångest kan även triggas igång av våra tankar. Tankarna som ger oss ångest har forskare lyckats att kategorisera och dela in i något som kallas tankefällor. Tankefällor är som upprepade tankemönster som ofta är så automatiska att man inte lägger märke till dem själv. Jag har lärt mig om tankemönster under min KBT (kognitiv beteendeterapi). Kunskapen om tankemönster är något som dagligen hjälper mig med att tackla mina ångest-tankar. Tankefällorna är oftast väldigt ologiska, så det går att argumentera emot tankarna med SBF (=Sunt BondFörnuft).IMG 20191115 131956

1.Tankeläsning

En vanlig tankefälla är att vi tror oss veta vad andra tänker om oss. Ett personligt exempel: Jag tänker ibland då jag (som tjock person) äter en pizza - att alla runtomkring mig tänker något i stil med "men gud inte konstigt att hon är tjock då hon bara äter skräpmat". Det brukar funka att vända på tanken. Har jag nånsin tänkt så om någon annan? Ett annat sätt är att fråga rätt ut. Får ibland en tanke om att min sambo inte älskar mig och då frågar jag rakt ut av honom om så är fallet, och naturligt vis är tanken osann, och jag kan sluta älta den tanken. Dessutom är det praktiskt taget omöjligt att veta vad någon annan människa tänker och det är bra att påminna sig om det. 

2. Katastroftankar

En annan tankefälla är s.k. katastroftankar. Om man t.ex ska göra något där man behöver prestera på något sätt, låt oss säga: berätta om oss själva första dan i skolan eller på en arbetsintervju. Man får ångest. Och vår hjärna början tänka något i stil med: "tänk får jag inte ur mig ett ända ord". Snabbt som vinden har vi hakat upp oss på den tanken och hjärnan börjar spinna vidare på den och ekorrhjulet känns omöjligt att stanna, pulsen ökar osv. Åter igen. Tänk logiskt. Katastroftankarna har oftast ingen som helst logik. Det är skräckscenarion som man aldrig varit med om, eller som man varit med om vid ett endaste tillfälle. Vad är oddsen att just den katastroftanken går i uppfyllelse? Dessutom tänker man ofta att vad man än gör kommer det gå skit och man kan inte påverka det på något sätt, vilket givetvis inte heller är sant. 

3. Svart-vitt tänkande

I vårt prestationsinriktade samhälle mäter vi ofta vårt egenvärde i prestationer. De tankarna brukar vara rätt så svart-vita, dvs. de finns två ytterligheter. Misslyckas man med något så är man sämst. Eller om någon ger en kritik så är det ingen annan människa heller som tycker om en. SBF säger ju givetvis att detta inte är sant. Här funkar det också bra att argumentera emot tanken med: Känner jag någon människa som aldrig gjort ett misstag? Om någon anna gör ett misstag, tänker jag att de är sämst på alla andra plan i livet pga. det misstaget?

4. Övergeneralisering

Övergeneralisering är en ganska klassisk tankefälla som vi tänker i om man har blivit sviken av någon. Man börjar skydda sig själv och tänker "jag tänker aldrig mera lita på någon människa igen". Än en gång är ju tanken väldigt ologisk. Bara för att något inträffat, betyder det inte att det kommer inträffa varje gång du hamnar i en liknande situation. IMG 20191115 133431

5. Förstoring

Oj det här är jag proffs på! Om jag t.ex. inom mitt yrke inom vården gör ett pyttelitet misstag så börjar mina tankar spinna vidare på det så jag tillsist är övertygad om att jag kunde ha haft livet av en människa, jag kommer få sparken och min sjukskötarlicens kommer dras in. Yeah sure. 100% sant.

6. Känslotänkande

Första exemplet ur mitt liv som jag nu kom att tänka på är: då man är trött och inhiberar en plan man haft med en vän. Man känner sig som världen sämsta vän, för att man den här ena gången inte orkar hitta på något. Från mina erfarenheter är det också väldigt vanligt hos de som har barn. Du har inte tid att göra en utflykt med barnen på höstlovet. Du känner och tänker att du är en dålig mamma. 

7. Måsten och borden

Här under faller "duktig-flicka-syndromet" och s.k. oskrivna regler. Man MÅSTE alltid vara glad och snäll. Man BORDE alltid ta hand om sitt utseende och ha det städigt i lägenheten. 

8. Personalisering

Man tänker att allt är personligt. Om personen jag umgås med är på telefon eller gäspar, säger mina hjärnspöken att jag är tråkig och att personen inte vill vara med mig. 

9. Diskvalificering

Diskvalificering är något som jag också tror är väldigt inlärt, framförallt hos oss finländare. Man viftar bort en komplimang t.ex. "vad snyggt hår du har" med "äsch jag har bara duschat". Samma då någon berömmer för en prestation. "Äsch det var bara tur". Ett annat sätt är att tänka att folk som gör något snällt mot dig, har någon baktanke. 

10. Selektiv uppfattning

Selektiv uppfattning innebär då man endast fokuserar på en del av helheten. T.ex att du fokuserar endast på de negativa kommentarerna och drar slutsatser endast utifrån dem. 

Som sagt: Tankefällorna är svåra att lägga märke till, eftersom de ofta är inlärda sen långt tillbaka och är automatiska. Men då du lägger märke till en tankefälla kom ihåg SBF(!!!), ifrågasätt, ändra perspektiv, bevis vs motbevis, prata med/fråga andra om saken,  Poängen med att definiera tankefällorna är att du ska ha lättare att tackla dina hjärnspöken och ha mer förståelse för varför du tänker på ett visst sätt. Vilken/vilka tankefällor känner du mest igen dig själv i? 

Ni ska ha en supertrevlig helg, vi hörs. Pok!


Min historia - Del 3

Skrivet av Emma Geisor 13.11.2019

Det här är den tredje delen av serien "Min historia". Om du inte har läst de två tidigare inläggen hittar du dem i arkivet under kategorin "Min historia", eller om du scrollar ner i bloggen.

I den här delen av "min historia" kommer jag berätta om då min ryggsäck sprack. Ryggsäcken hade fyllts på under nästan 20-års tid. Den innehöll stenar (läs: erfarenheter) från alla gånger lilla-Emma blivit kallad glåpord, alla gånger det tagit ont, men jag skrattade högt för att inte visa mig sårbar. Alla gånger jag gråtit i provrum då kläderna inte passade så som på skyltdockan. Alla gånger jag ljög om att jag hade ätit. Alla gånger jag hade kämpat, men det visat sig att det inte var tillräckligt. Alla år av att alltid vara glad, trevlig, social, rolig och helt jävla fucking bra. Tillslut blev allt för tungt. Jag var trött fast jag gick och lade mig klockan 19. Jag grät varje dag, fast jag hade en sambo, familj och vänner som alla älskade mig. IMG 20180627 100307

Vi hade lektion om "vård vid psykisk ohälsa och missbruk" på sjukskötar utbildningen jag gick. Läraren tipsade om en hemsida, som hade bra självbedömningsverkyg vid depression. Sidan heter psykporten. Jag fick ångest på lektionen, för jag kände igen mig i precis allt läraren pratade om. "Undrar om hon ser på mig att jag har problem" minns jag att jag tänkte. Lektionen tog slut. Jag kom hem och fyllde i självbedömningsverktyget på hemsidan. Medelsvår-allvarig depression tydde den på. Jag visste ju att verktyget endast var riktningsgivande. Men jag hade ju nästan full poäng. Det gick några dagar, och jag kunde inte släppa resultatet och orden som hade dykt upp på min datorskärm. Jag bestämde mig för att boka tid till Ungdomsstation Klaara. Jag bokade en akuttid, och fick ta mig dit två timmar senare den dagen. Och fy fan vad tacksam jag är att jag tog mig dit. Och så tacksam att Vasa har en sån ungdomstation dit man får tid samma dag. 

Jag började gå regelbundet vid Klaara. Men dagarna var fotsättningsvis tunga. Det var jobbigt att ta sig upp ur sängen och ångestattackerna fortsatte. Jag orkade inte laga mat, så lät ofta bli att äta, vilket också gav mig ångest för jag visste att det var fel. Jag bestämde tillsammans med min handledare att jag behövde mer stöd. Eftersom mina stenar var många och hade samlats på ända sedan jag var liten visste vi att jag behövde mer tid än de besöken man får gå på ungdomsstationen. Så jag fick träffa en psykiater. Sommaren var påväg och jag var 100% säker på att om jag inte fick något utskrivet så skulle jag inte ha klarat av att jobba. Så psykiatern skrev ut antidepressiva läkemedel åt mig. Vi kom även överens om att jag skulle träffa honom på hösten, för att få ett s.k. B-intyg för att kunna ansöka om rehabiliteringsstöd för psykoterapi. 

Sommaren kom och jag kraschade totalt. Jag grät och var så trött så jag orkade inte ens ta hand om min hygien längre. Att duscha var en sån ansträning som krävde sängvila efteråt. Jag blev tvungen att ta mig till en läkare för att sjukskriva mig, något som nu i efterhand är det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Jag och min sambo tänkte att allt kommer lösa sig. Jag kommer vara hemma, göra mat tills han kommer hem från jobbet, städa hemmet och ta tag i alla projekt som jag inte hade haft energi för. Första månaden av sjukskrivningen gick, men tröttheten fortsatte. Jag insåg så småningom att jag behövde paus från allt. Jag laddade upp med micromat. Disken fick ligga kvar. Ända måsten jag hade var att gå promenader med Max (hunden), äta och sova. Jag orkadade inte ta mig ut och träffa vänner/familj för även det var en ansträngning. Jag spenderade dagarna på youtube. Jag hade under lång tid följ olika youtubers som pratade öppet om psykisk ohälsa. Det hjälpte mig mycket att inte behöva känna sig ensam. received 632110343894240

Tillsist bestämde jag mig själv för att också starta en youtube-kanal. Strax efter att jag hade startat min kanal så fick jag ett meddelande av min kompis att Svenska Yle skulle göra en mini-serie om psykisk ohälsa. Jag läste artikeln och skrev ihop en ansökan till programmet. Jag blev utvald och började filma vloggar i augusti 2018. November 2018 fick jag även börja med KBT (kognitiv beteendeterapi). Serien "Så jävla duktig" hade premiär den 5 juni 2019. 

Det känns som att det hänt så otroligt mycket sedan dess att jag satte in foten på Klaara för första gången. Någon gång i vävan fick jag även höra om kroppspositivsm. Och på den vägen är jag idag. Jag har nyligen börjat mitt andra år med terapin. Jag jobbar 90%. Driver ett kroppspositivt intagramkonto. Har lärt mig att hantera mina hjärnspöken och att lyssna på min kropp då den behöver vila. Det här får bli det sista inlägget om Min historia. Men kan lova er att det säkert kommer fram mer djupdykning i olika ämnen och erfarenheter. Nu ska jag ta natten. Vi hörs. Pok.


Min historia - Del 2

Skrivet av Emma Geisor 12.11.2019 | 2 kommentar(er)

Det här blogginlägget är en fortsättning på mitt förra inlägg, så om du inte läst del 1, vänligen skrolla ner en bit.

OBS! ÄR DU KÄNSLIG OCH LIDER/HAR LIDIT AV EN ÄTSTÖRNING KAN INLÄGGET UPPLEVAS SOM TRIGGANDE!

Ryggsäcken var tung. Den var full med stenar, som jag hade samlat på mig ända från dagistiden tills år 2012, då det var dags att börja gymnasiet. Lilla-Emma hade många stenar (läs: erfarenheter). Ena stenen var från då hon blivit kallad elefant. Andra var från skolhälsovårdsbesök. Tredje stenen var från en dag framför spegeln eller ståendes på vågen och siffran inte visade det man hade önskat. Ryggsäcken var så tung att jag knappt orkade bära den. Och "little did I know" att orken så småningom skulle ta slut. 

Jag hade roligt i gymnasiet, fick mitt första jobb, klarade mig bra i skolan, hade kompisar... Men jag var fortfarande en tjockis. I gymnasiet var det ingen av lärarna som hade koll på att en åt. Många av eleverna tyckte skolmaten var äcklig och drog iväg på en kebabrulle. Perfekt. Att äta i matsal var alltid jobbigt för mig. Jag jämförde konstant min portion med dom andra flickorna. Jag åt sällan upp allt, och ibland levde man på knäckebröd för att inte äta för mycket kalorier. Eftersom att lärarna och eleverna nu ofta delade på sig, var det lätt att låta bli att äta. Utan att nån ifrågasatte. 

Då skoldagen tog slut och det var dags att åka hem och det blev middagstider, sa jag åt föräldrarna att jag hade ätit så mycket i skolan och är mätt. Jag gick raka vägen upp till rummet. Resten av dagen spenderades läsandes eller på datorn. Jag frös konstant och hade inte någon energi för att inte göra något annat. Veckorna gick. Och ibland kom det situationer där man var tvungen att äta, för annars skulle det väcka misstänksamhet. Men jag hade en "lösning" på det också, maten skulle upp - och ner, i wc-byttan. Tiden gick och vikten rasade. Perfekt. Äntligen hade jag hittat ett sätt att gå ner i vikt, så som jag försökt i nästan 10 år. Men jag blev ju aldrig nöjd. 

IMG 20181213 095100 476Då vikten hade rasat kunde jag klä mig i min mammas gamla jeansshorts, som hon rymdes i innan hon blev gravid med min bror. Shortsen hade hon köpt i USA. Och jag minns hur jag tusen gånger legat på golvet i ett försök att kunna stänga knapparna, men jag var alltid för tjock. Jag äcklades av tanken om hur jag som ca. 16-åring kunde va tjockare än mamma då hon var över 25 då shortsen hade passat på henne. Jag fick komplimanger av folk, som tyckte jag var så duktig då jag hade lyckats gå ner i vikt. Många frågade mig hur jag hade gått tillväga. "Jag lämnade bara bort onödig skit, såsom godis och chips.", sa jag. Jag blev alltid otroligt obekväm då jag fick frågan. Jag visste ju att jag hade gjort fel, jag skämdes. En till tung sten adderades till min ryggsäck. 

Tiden gick jag träffade Thomas, min nuvarande sambo. Jag blev kär. Och då man har något man verkligen älskar, så medföljer en rädsla av att förlora det. Jag var övertygad att Thomas vilken sekund som helst skulle hitta någon som var bättre, för jag var ju inget att ha. Tanken gjorde mig ångestfylld, så pass att jag började få panikattacker. Om Thomas var ute och jag var ensam hemma gick tankarna på högvarv. Bara tanken av att Thomas skulle ut gav mig panikattacker. Bara tanken av att det blev helg gav mig panikattacker. Panikattacker, panikattacker, panikattacker. Panikattackerna blev dagliga och jag bestämde mig för att söka hjälp för första gången. Jag gick hos en psykolog i några månader. Sen var sommarn påväg, och måendet blev automatiskt bättre, så jag kände att jag inte behövde besöken. 

Det är idag ganska svårt att komma ihåg exakt hur saker gick till och i vilken ordning de kom men i alla fall, någongång under tiden hade jag börjat äta mat igen. Men jag minns jag köpte en tidning varje månad. I tidningen fanns det alltid ett tränings och kostschema för de fyra kommande veckorna. Jag följde kostschemat och om jag inte orkade träna, eller om jag åt något utanför kostschemat straffades det med att inte äta resten av dagen t.ex. Ibland tänkte jag att så länge som jag åt mindre portioner än thomas, så var det safe. Måltids-skippandet fortsatte, jag ljög för Thomas att jag hade ätit, även om jag inte hade det. Vilket i sin tur gav mig mer ångest, eftersom det kändes fel att ljuga. 

Det är faktist svårt att skriva om det här än idag. Jag vet hur triggande sånahär blogginlägg kan vara och jag slåss hela tiden med två tankar: 1. Jag vill berätta så osensurerat som möjligt - men 2. Jag ville inte trigga någon eller att någon ska kunna inspireras och få nya ideér för hur dom kan kontrollera sin kropp. Jag känner för att avsluta inlägget här för att det än en gång inte ska bli för långt. I följade del kommer jag fokusera mer på hur jag gått till väga för att få hjälp. Och varifrån jag fått hjälp. Ställ gärna frågor om något lämnar oklart. Pok. 

 

 


Min historia - Del 1

Skrivet av Emma Geisor 11.11.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 20180618 WA0005IMG 20190223 WA0000För att ni ska kunna förstå, hur jag tänker och resonerar, är det viktigt att ni vet min historia. Därför tänkte jag redan nu från början berätta vad jag varit med om - hur jag mått, vad jag känt och vad jag gjort. Jag vill understryka att jag i detta inlägg endast väljer att fokuserar på mitt liv ur synvinkeln psykisk ohälsa. Jag kommer spara inlägget i en enskild kategori "min historia", så att den hittas lätt av de som hamnar här på bloggen i framtiden. I maj 1996 föddes jag. Det var en morsdagsmorgon och där ute snöade det. Jag blev den fjärde i min familj, det andra barnet, den första flickan. Min familj bestod av mamma, pappa och min storebror Daniel. Då jag var 3 månader gammal, flyttade hela familjen till det radhus, där mina föräldrar bor fortfarande. Jag har under hela min uppväxt haft allt ett barn kan behöva. Mina familj har älskat mig under hela mitt liv, och jag vill understryka att de alltid uppfostrat mig enligt sin bästa förmåga. 

Jag var en helt normal unge, precis som alla andra. Det trodde jag i allafall länge. Ända tills en dag i dagis då en annan unge påpekade att jag var en elefant, för jag var större än alla andra. Jag blev ledsen, men livet fortsatte, så som det alltid gör. 

Padda, flodhäst, fläskberg... Orden fortsatte mer eller mindre under hela min uppväxt. Jag lärde mig att min kropp var fel och det var inte endast barn som påpekade det. Det var också vårdpersonal. Då jag började lågstadiet och gick på en av mina första hälsogranskingar, där inte mamma var med. Skolhälsovårdarn påpekade att min längd-och-viktkurva inte är i balans. Hon sa att jag måste se över hur och vad jag äter. Än en gång var jag fel. Något som skulle ändras på. Min mamma ringde argt till skolhälsovårdarn senare. Idag blir jag så jäkla arg då jag tänker på vad skolhälsovårdarn sa. Hur skulle ett litet lågstadiebarn kunna kontrollera vad hen äter!?

IMG 20191030 181920

Jag har varit en väldigt sportig tjej under hela min uppväxt. Jag har alltid haft vitsord 9-10 i gymnastik, spelat fotboll, innebandy, volleyboll, rinkbandy, dansat och gått på friidrott. Dvs, jag rörde på mig dagligen, mer än medeltalet skulle jag vilja påstå. Jag åt vanlig mat, hade godisdag en dag i veckan. Ändå var jag fel. Jag minns att jag ofta jämförde mig med en tjej i min klass. Tjejen var smal, tyckte inte om idrott och jag visste att hennes kost stod till stor del av halvfabrikat. Jag var avundsjuk på att hon kunde äta hotdogs och pizza, och ändå var smal och tillräcklig, accepterad. 

Att konstant få höra att min kropp var fel ledde till att jag började kompensera på andra plan för att va omtyckt och få uppmärksamhet. Jag skulle va bra i skolan. Vara den roligaste och trevligaste. Hela livet blev en enda prestation. Och om jag gjorde misstag, eller inte presterade så sjönk mitt värde som människa. Det räckte inte att bara vara mig själv, för då jag  hade varit det förr, fick jag ju höra att jag inte dög. Jag skulle ha bra vitsord i skolan, vara bra på mina hobbyn, vara en bra syster, kompis, dotter. 

Men jag var ju aldrig bra nog så länge som jag var tjock. Man kan inte bli älskad och hitta sin drömprins så länge man är tjock, tänkte lilla Emma. Det lärde man sig från böcker och filmer. Den tjocka karaktären var alltid dum i huvudet eller den elaka fienden. Medan den vackra prinsessan som hittade sitt livs kärlek alltid var smal. Så en annan prioritet var alltså att bli smal.

I lågstadiet började jag banta för första gången. Man skulle äta mest sallad, lite pasta/potatis/ris och lite kött. Inget bröd. Åren gick, bantandet fortsatte. Man lyckades gå ner i vikt, man pustade ut och började äta normalt, vilket i sin tur resulterade i att man fick tillbaka de kilon man gjort sig av med, fast dubbelt upp. LCHF, äta mindre portioner mer ofta, äta mer sällan, godisstrejka, chipsstrejka, äta frukt direkt man kände sig hungrig, dricka vatten innan måltid så man snabbare skulle bli mätt....Knepen var oändliga. Inget fungerade. 

Jag kommer skriva ett nytt inlägg; del 2 där jag berättar om mitt liv från gymnasietiden-nu. Tror det blir bättre med inte så superlånga inlägg. Eller vilken längd tycker ni är bäst? Berätta gärna för mig om ni upplevt liknande saker i er barndom? Väckte inlägget några tankar? Hörs i kommentarerna, pok!


Varför blogg?

Skrivet av Emma Geisor 11.11.2019 | 4 kommentar(er)

IMG 20190908 100442 417För det första: Hej. Välkomna till min blogg.

Att skriva om saker jag uppfattar som jobbigt, är något jag under det senaste året har insett är en av de bästa coping-strategierna för mig. Jag identiefierar mig själv som en tänkare. Jag tänker väldigt mycket. Ibland tänker jag i sån hastighet, att jag inte på något sätt kan stoppa ekorrhjulet i mitt huvud, trots över ett år av intensiv KBT (kognitiv beteendeterapi). Och på något konstigt sätt, så handlar tankarna bara om mig själv.

"Att bara tänka på sig själv" är något som i mångas öron klingar negativt. Egiostiskt. Man lär sig "en för alla, alla för en", att man ska "bemöta andra så, som man själv vill bli bemött". Speciellt som kvinna, syster, flickvän... Men man bör ändå inte lägga andra före sig själv. Då planet störtar ska du först ta på syremasken på dig själv och sedan hjälpa andra. Min syremask hade länge blivit kvar hängandes. Men just innan jag tappade medvetandet sökte jag hjälp, och jag hade lyxen att få den hjälp jag behövde. Den möjligheten får långt ifrån alla (kommer öppna upp ämnet mer någon annan dag).

Men låt oss gå tillbaka till tankarna. Mina tankar (som nästan alltid handlar om mig själv), har oftast varit negativa och elaka. Har de alltid varit så? Nej. Varför är tankarna negativa? För att jag växt upp i ett samhälle, där man alltid får höra att man kan göra bättre ifrån sig. Är tankarna logiska? Ja och nej. Tankarna logiska, för att de speglar det samhället lär oss att tänka. Behovet av att konstant förbättra sig själv är något som varit livsviktigt för människan, något som lett till att vi är på toppen av närisgskedjan. MEN tankarna jag tänker är ologiska - för de stämmer inte överrens med verkligheten. Är jag sämst i världen om jag svarar fel svar på en fråga? Nej. Är jag värdelös om jag inte gjort annat än kollat handmaid's tale hela dagen? Nej. Är jag oattraktiv och äcklig i alla andras ögon, om jag inte är smal? Nej. Ni fattar galoppen. 

Att skriva och dela mina tankar på min instagram, har inte bara fått mig att känna mig mindre ensam, det har gett mig perspektiv. Det har hjälpt mig med att se det ologiska. Men jag har känt mig begränsad av Instagram. Jag känner att jag inte kan öppna upp tillräckligt. Jag vill gå mer in på djupet på de ämnen jag skriver om: ämnen som till största del handlar om hur det är att vara en tjockis, varför vi tänker på ett visst sätt och hur jag upplevt psykisk ohälsa. Ibland blir det för tungt att skriva om tunga ämnen, så jag kommer varva med lite annat som hör till i mitt liv. 

Min blogg är till för dig som mår/har mått, eller känner någon som mår skit. Den är till för dig, som tänker negativa tankar om dig själv och din kropp. Den är till för föräldrar och lärare, som har ett ansvar över barnens förmåga att älska sig själva. Till vårdpersonal, som bemöter människor med olika kroppar och olika hjärnspöken. 

Jag hoppas ni orkade läsa såhär långt, kanske ni nu förstår varför Instagram inte räcker till. Första inlägget avklarat. Pok.