EMMA GEISOR 1

Min historia - Del 1

Skrivet av Emma Geisor 11.11.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 20180618 WA0005IMG 20190223 WA0000För att ni ska kunna förstå, hur jag tänker och resonerar, är det viktigt att ni vet min historia. Därför tänkte jag redan nu från början berätta vad jag varit med om - hur jag mått, vad jag känt och vad jag gjort. Jag vill understryka att jag i detta inlägg endast väljer att fokuserar på mitt liv ur synvinkeln psykisk ohälsa. Jag kommer spara inlägget i en enskild kategori "min historia", så att den hittas lätt av de som hamnar här på bloggen i framtiden. I maj 1996 föddes jag. Det var en morsdagsmorgon och där ute snöade det. Jag blev den fjärde i min familj, det andra barnet, den första flickan. Min familj bestod av mamma, pappa och min storebror Daniel. Då jag var 3 månader gammal, flyttade hela familjen till det radhus, där mina föräldrar bor fortfarande. Jag har under hela min uppväxt haft allt ett barn kan behöva. Mina familj har älskat mig under hela mitt liv, och jag vill understryka att de alltid uppfostrat mig enligt sin bästa förmåga. 

Jag var en helt normal unge, precis som alla andra. Det trodde jag i allafall länge. Ända tills en dag i dagis då en annan unge påpekade att jag var en elefant, för jag var större än alla andra. Jag blev ledsen, men livet fortsatte, så som det alltid gör. 

Padda, flodhäst, fläskberg... Orden fortsatte mer eller mindre under hela min uppväxt. Jag lärde mig att min kropp var fel och det var inte endast barn som påpekade det. Det var också vårdpersonal. Då jag började lågstadiet och gick på en av mina första hälsogranskingar, där inte mamma var med. Skolhälsovårdarn påpekade att min längd-och-viktkurva inte är i balans. Hon sa att jag måste se över hur och vad jag äter. Än en gång var jag fel. Något som skulle ändras på. Min mamma ringde argt till skolhälsovårdarn senare. Idag blir jag så jäkla arg då jag tänker på vad skolhälsovårdarn sa. Hur skulle ett litet lågstadiebarn kunna kontrollera vad hen äter!?

IMG 20191030 181920

Jag har varit en väldigt sportig tjej under hela min uppväxt. Jag har alltid haft vitsord 9-10 i gymnastik, spelat fotboll, innebandy, volleyboll, rinkbandy, dansat och gått på friidrott. Dvs, jag rörde på mig dagligen, mer än medeltalet skulle jag vilja påstå. Jag åt vanlig mat, hade godisdag en dag i veckan. Ändå var jag fel. Jag minns att jag ofta jämförde mig med en tjej i min klass. Tjejen var smal, tyckte inte om idrott och jag visste att hennes kost stod till stor del av halvfabrikat. Jag var avundsjuk på att hon kunde äta hotdogs och pizza, och ändå var smal och tillräcklig, accepterad. 

Att konstant få höra att min kropp var fel ledde till att jag började kompensera på andra plan för att va omtyckt och få uppmärksamhet. Jag skulle va bra i skolan. Vara den roligaste och trevligaste. Hela livet blev en enda prestation. Och om jag gjorde misstag, eller inte presterade så sjönk mitt värde som människa. Det räckte inte att bara vara mig själv, för då jag  hade varit det förr, fick jag ju höra att jag inte dög. Jag skulle ha bra vitsord i skolan, vara bra på mina hobbyn, vara en bra syster, kompis, dotter. 

Men jag var ju aldrig bra nog så länge som jag var tjock. Man kan inte bli älskad och hitta sin drömprins så länge man är tjock, tänkte lilla Emma. Det lärde man sig från böcker och filmer. Den tjocka karaktären var alltid dum i huvudet eller den elaka fienden. Medan den vackra prinsessan som hittade sitt livs kärlek alltid var smal. Så en annan prioritet var alltså att bli smal.

I lågstadiet började jag banta för första gången. Man skulle äta mest sallad, lite pasta/potatis/ris och lite kött. Inget bröd. Åren gick, bantandet fortsatte. Man lyckades gå ner i vikt, man pustade ut och började äta normalt, vilket i sin tur resulterade i att man fick tillbaka de kilon man gjort sig av med, fast dubbelt upp. LCHF, äta mindre portioner mer ofta, äta mer sällan, godisstrejka, chipsstrejka, äta frukt direkt man kände sig hungrig, dricka vatten innan måltid så man snabbare skulle bli mätt....Knepen var oändliga. Inget fungerade. 

Jag kommer skriva ett nytt inlägg; del 2 där jag berättar om mitt liv från gymnasietiden-nu. Tror det blir bättre med inte så superlånga inlägg. Eller vilken längd tycker ni är bäst? Berätta gärna för mig om ni upplevt liknande saker i er barndom? Väckte inlägget några tankar? Hörs i kommentarerna, pok!


Varför blogg?

Skrivet av Emma Geisor 11.11.2019 | 4 kommentar(er)

IMG 20190908 100442 417För det första: Hej. Välkomna till min blogg.

Att skriva om saker jag uppfattar som jobbigt, är något jag under det senaste året har insett är en av de bästa coping-strategierna för mig. Jag identiefierar mig själv som en tänkare. Jag tänker väldigt mycket. Ibland tänker jag i sån hastighet, att jag inte på något sätt kan stoppa ekorrhjulet i mitt huvud, trots över ett år av intensiv KBT (kognitiv beteendeterapi). Och på något konstigt sätt, så handlar tankarna bara om mig själv.

"Att bara tänka på sig själv" är något som i mångas öron klingar negativt. Egiostiskt. Man lär sig "en för alla, alla för en", att man ska "bemöta andra så, som man själv vill bli bemött". Speciellt som kvinna, syster, flickvän... Men man bör ändå inte lägga andra före sig själv. Då planet störtar ska du först ta på syremasken på dig själv och sedan hjälpa andra. Min syremask hade länge blivit kvar hängandes. Men just innan jag tappade medvetandet sökte jag hjälp, och jag hade lyxen att få den hjälp jag behövde. Den möjligheten får långt ifrån alla (kommer öppna upp ämnet mer någon annan dag).

Men låt oss gå tillbaka till tankarna. Mina tankar (som nästan alltid handlar om mig själv), har oftast varit negativa och elaka. Har de alltid varit så? Nej. Varför är tankarna negativa? För att jag växt upp i ett samhälle, där man alltid får höra att man kan göra bättre ifrån sig. Är tankarna logiska? Ja och nej. Tankarna logiska, för att de speglar det samhället lär oss att tänka. Behovet av att konstant förbättra sig själv är något som varit livsviktigt för människan, något som lett till att vi är på toppen av närisgskedjan. MEN tankarna jag tänker är ologiska - för de stämmer inte överrens med verkligheten. Är jag sämst i världen om jag svarar fel svar på en fråga? Nej. Är jag värdelös om jag inte gjort annat än kollat handmaid's tale hela dagen? Nej. Är jag oattraktiv och äcklig i alla andras ögon, om jag inte är smal? Nej. Ni fattar galoppen. 

Att skriva och dela mina tankar på min instagram, har inte bara fått mig att känna mig mindre ensam, det har gett mig perspektiv. Det har hjälpt mig med att se det ologiska. Men jag har känt mig begränsad av Instagram. Jag känner att jag inte kan öppna upp tillräckligt. Jag vill gå mer in på djupet på de ämnen jag skriver om: ämnen som till största del handlar om hur det är att vara en tjockis, varför vi tänker på ett visst sätt och hur jag upplevt psykisk ohälsa. Ibland blir det för tungt att skriva om tunga ämnen, så jag kommer varva med lite annat som hör till i mitt liv. 

Min blogg är till för dig som mår/har mått, eller känner någon som mår skit. Den är till för dig, som tänker negativa tankar om dig själv och din kropp. Den är till för föräldrar och lärare, som har ett ansvar över barnens förmåga att älska sig själva. Till vårdpersonal, som bemöter människor med olika kroppar och olika hjärnspöken. 

Jag hoppas ni orkade läsa såhär långt, kanske ni nu förstår varför Instagram inte räcker till. Första inlägget avklarat. Pok.