EMMA GEISOR 1

Visa alla inlägg skrivna december 2019

En tanke om hungers- och mättnadskänslor

Skrivet av Emma Geisor 12.12.2019 | 3 kommentar(er)

Hej allihopa, hoppas ni har en superfin dag! 

Om du vet att du blir triggad av ätstörningssnack, så rekommenderar jag att du inte läser detta inlägg. 

Jag satt och reflekterade här i min ensamhet, innan sambon kommer hem från jobbet, och kom att tänka på hur skadad det hör samhället gjort mig. Hur korkade tankar jag har/haft pga. all kroppshets och utseendefixering. 

Jag kom att tänka på hur jag har avskytt att va mätt. 

Som jag har tidigare skrivit här på bloggen så har jag bantat i stort sätt hela mitt liv. Att gå på en diet och kontrollera det man stoppade i sig blev det normala. Likaså blev det normala att vara hungrig. Man kände sig duktig om man klarade av att inte äta, trots att man var hungrig, vilket bidrog till att jag till sist började få skuldkänslor och kände mig dålig då jag kände mig mätt. Det gick t.o.m. så långt att jag började stoppa fingrarna i halsen för att slippa känna mig mätt efter att jag ätit.

Under senaste året har jag kommit långt i min kamp mot kroppshetstankarna. Men de fysiska mönstren sitter djupt. Jag kan ibland fortfarande börja må fysiskt dåligt, om jag äter mig mätt, blir helt enkelt spyfärdig. Jag får ofta skuldkänslor och fysiska ångestsymtom om jag ätit så att jag får "matkoma". Fast mina tankar har ändrats, fast jag inte bantar. Men det är som att kroppen minns. 

Det är så sjukt att något så grundläggande som att äta när man är hungrig kan bli så förvrängt pga. det samhället lär oss. Så förvrängt att vår kropp anpassar oss till det, och framkallar t.o.m. fysiska symtom. 

Är det bara jag eller är det någon som känner igen sig? 

Med det sagt så hoppas jag du äter dig mätt idag, för du och din kropp behöver det. Pok.

IMG 20191129 171804Nu ska jag iväg och handla de sista julklapparna och äta mig mätt på min favorit, sushi! 


Jag är inte modig

Skrivet av Emma Geisor 07.12.2019

Jag får ofta kommentarer på min Instagram, Youtube eller här på bloggen om att jag är "så modig". Jag är så modig då jag pratar öppet om frågor kring psykisk ohälsa och kroppshat. "Jag önskar att jag en dag är så modig som du, och vågar sätta upp en bild på min kropp." 

Sanningen är att jag aldrig riktigt kunnat bemöta dessa kommentarer. Jag känner mig inte modig. Jag har inte gått omkring och samlat mod till mig, för att öppna upp om det här. Jag har aldrig tänkt att jag gör det för att jag är modig. Det har däremot alltid handlat om ett val. 

MODIG

Jag har valt en sida. Alternativen är att stå på samhällets sida, dvs. ständigt jobba med "projekt perfekt", jaga den där normen/idealet och skita i hur jag känner, mår eller lever. Det andra alternativet är livet. Att välja att stå på livets sida, MIN sida. Att acceptera att det här är den kroppen jag har, och den kommer inte försvinna hur jag än kämpar efter att forma den. Kroppen består. Det går att kämpa med samhället en stund, men om man stannar upp och "livet kommer emellan" så är man tillbaka på ruta ett och med följer såklart skuldkänslor och känslan av att man än en gång har misslyckats. 

Samhällets sida är en sida, som jag inte kan vinna på. För även om jag är på den sidan, så vänder sig "lagkamraterna" mot mig. Så efter att alla dessa år jobba för en sak: att bli smal för att passa in i "normen". Att röra på mig för att bli smal. Äta och inte äta för att bli smal. Att leva för att bli smal. I tron om att då jag väl blivit smal, så är jag nöjd och då kan jag börja leva. Men allt är en lögn. Om du krigar på samhällets sida kommer du aldrig kunna pusta ut. Kriget tar aldrig slut. Du blir aldrig nöjd. Du tror du blir det ibland, och det är det som driver och motiverar dig att fortsätta. Men det är aldrig bestående.

Jag har gjort ett val. Jag har valt livet. Samhället kommer ändras, likadant som min kropp kommer ändras i olika livsskeden, och de ändras vare sig vi vill eller inte. 

Om det skulle handla om mod, så blir det en prestation. Din kropp är den ända förutsättningen för att du lever. Samhället kommer alltid på miljoner olika sätt jobba för att vi ska känna oss missnöjda, så är det ett viktigt beslut: Ska jag joina de krafterna och slösa mitt dyrbara liv med att jaga hittepånormer eller ska jag leva mitt liv

Jag lovar - ingen katastrof händer. Om du får skit av samhället eller en person för att du lever ditt liv - vem säger det något om? 

Jag är inte modig. Jag har valt det alternativ som möjliggör det liv jag vill leva. Jag är ofta rädd. Men vad är alternativet; att gömma mig och svika mig själv? 

Ps. Jag kom inte underfund med detta själv. Jag förstod inte varför alla snackade om mod, för jag känner mig inte modig. Men Stina Wollter satte ord på det här en gång, hon lärde mig. Och nu vill jag lära er. 


Låt oss snacka bristningar

Skrivet av Emma Geisor 03.12.2019 | 5 kommentar(er)

Bristningar är något man får om man blir fet - om man inte tar hand om sig själv och går upp i vikt eller om man är gravid. fel fel fel. 

Du kan inte få bort dina bristningar med följande knep: 1. gnida in dig med citron och olivolja. 2. cirkelmassage med vindruvor. 3. sol. 4. exfoliera. 5. smörja sig med bröstmjölk eller kaffesump.

Du kan dölja/ta bort dina bristningar med följande knep: 1. hudtransplantation 2. brännskada 3. stäng ögonen 4. gå resten av ditt liv med långbyxor och långärmat. 

80

Bristningar eller striae, som de också kallas, är något man får då man växer och huden töjs ut. De flesta får bristningar i puberteten. Bristningar går inte att ta bort. De bleknar med tiden eller m.h.a. olika behandlingar, krämer eller solen, men det finns inte något knep som tar bort dem helt och hållet. (Källa) . Orsaken till att bristningar bleknar är att då en bristning uppstår, spricker små blodkärl i huden, som ger den röd/lila färgen (lite som ett blåmärke). Då blodkärlen läks lämnar det kvar endast hudbristningen, som är vit. Bristningar kommer i alla olika former och färger. Uppskattningsvis har får ca.80% av befolkningen bristningar. Storlek, vikt och hudtyp spelar ingen roll. 

Tan Minimalist Promotion Bed Breakfast Inns Facebook Post 1

Att bristningar är något man får då man   blir tjock och att bristningar är något som är äckligt är en inlärd tanke. Vi lär oss att tjock är det värsta en människa kan vara. Att vara tjock är så dåligt att du t.ex. inte   har lika stor chans att få ett jobb eller inte   är välkommen i vissa (de flesta)   klädbutiker. Likadant som vi konstant bombaderas av bilder med slanka, solbrända - men vita, oljeinsmorda, cellulitfria kroppar, så bombaderas vi med kroppar som aldrig har bristningar. Vi bombaderas med dieter som ska göra oss smala och "fit" likadant som vi bombaderas med elektronik (?!), krämer, behandlingar och huskurer som ska trolla bort våra bristningar. Men vet du vad. Du kan inte bli av med bristningar. Punkt. Likadant som att du inte kommer bli av   med din kropp. Så varför inte acceptera att det här är kroppen du har. Ge den mat och motion och kärlek, för oavsett hur mycket hat du ger den, så försvinner den     inte. 

Bristningar är något en människa får då kroppen utvecklas, muskler byggs och nya liv föds. Bristningar får man då man gått upp några kilon, oavsett om det är till följd av mycket god mat eller till följd av att man tillfrisknat från en ätstörning. Bristningar får man. Vare sig man vill eller inte. De är märken. Minnesmärken från livets olika skeden. 

Mina bristningar påminner mig varje dag om hur viktigt det är att äta mat när man är hungrig. Om hur fel tankarna i mitt huvud är då de säger att jag borde skippa en måltid. De påminner mig om att vikt inte har något att göra med hur lycklig, hälsosam eller värdefull jag är. De påminner mig varje dag hur fantastisk min kropp är, så som den kämpat och upprätthållit sina funktioner då jag självskadat och ignorerat dess signaler i flera, flera år. Vad påminner dina bristningar dig om?