EMMA GEISOR 1

Var jag, som tjockis, shoppar

Skrivet av Emma Geisor 24.04.2020 | 9 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

Att vara tjock innefattar bl.a. att vara exkluderad från de flesta butikers storleksutbud. Det är en sanning, att man som tjock inte kan gå in i närmaste butik, och hitta något som passar. Det är en sanning, att man som tjock inte kan köpa just den där typen av tröja, som man tycker är sååå snygg. 

Jag har spenderat flera år med att gå runt i för trånga byxor och övredelar som är så tajta att jag inte kan sträcka upp armarna. Samtidigt som man blivit matad med budskapet att tjocka kroppar ska ha pösiga, oversized kläder, som döljer kroppen. Vilket absolut inte har någon logik i sig, eftersom 75% av kläderna i butikerna är för små. Och man vet att det kanske inte passar, men man måste ju prova ändå för man behöver ju kläder, vilket alltid resulterat i någonslags gråt-(jag skall aldrig äta något mer och skära bort allt fett)-attack.

Aaja, ända sedan jag upptäckte tjocka människor på sociala medier, har jag lärt mig att det är inte fel på kroppen, utan det är fel på kläderna. 

Nu har jag ändrat tankesätt. Har klädföretaget inget som passar mig och min kropp, så är dom absolut inte värda mina pengar. Nu över till butikerna där du, som tjock kan hitta kläder i din storlek:

1. Fysiska butiker

Jag bor ju i Korsholm, alltså shoppar jag i Vasa trakten. Här i Vasa finns det Lindex och Kappahl. Lindex har upp till storlek XXL/54 och Kappahl till storlek 56. Hm har haft en plus size avdelning, men den är numera endast tillgänlig online. Kappahls plus size kläder är väldigt enformiga kan jag tycka. Alltså är det oftast och endast Lindex jag går in till, med hopp om att hitta något till 100%. 

2. Loppisar

Loppisar är ett tips. Dock saknar jag tålamod att skumma igenom 400kvm av bord med fula porslins-set och barnkläder. Så jag söker mig oftast till ReStore, i Vasa på Vasaesplanaden 14. ReStore är att ställe där personalen kollar igenom och hänger upp kläderna lite i olika kategorier, och dessutom är det endast kläder och skor, så man slipper rota igenom allt annat som folk har rensat ur sitt hushåll. Här kollar jag oftast på herrsidan, och efter tidslösa kläder - såsom jeansjackor och trench coats. 

IMG 20200424 143340Den här jeansskjortan är från loppis t.ex. 

3. World Wide Web aka internätet

På internet finns det ju förståss mycket mer alternativ. Nackdelen är ju att man inte kan handla lika spontant. Man kan inte komma på samma dag att man behöver en outfit till kvällen eftersom att man rensat ut den klänningen man hade tänkt sig ha (trust me, it happens). De webbutiker jag använder är Zalando och ASOS. Ellos har även ett bra utbud av stolekar!

Det var det hörni! Blev lite sur då jag skrev det här inlägget, för det slår alltid mig ibland hur förjävligt det är. Om man dessutom ska beakta stilen av kläder som finns i plus size stolekar så är det just såna kläder som täcker magen, brösten och dallriga lår. Shortsen är oftast i knä längd. Tröjorna och klänningarna pösiga. Vilket gör mig sååå förbannad. Dock börjar det bli lite bättre. Men jag kan bara inte förstå.

Tjocka har alltid funnits och vi kommer alltid finnas. Och klädföretag går på förlust av en stor mängd kunder, då vi tjocka helt enkelt inte kan handla hos er. 

Ett annat problem jag har haft är att hitta kläder som är bra kvalite och hållbara, inte s.k. fast fashion. De flesta dyrare märken har storlekar till L, max XL. 

Jappjapp, enough av denna ranten. Skulle ju bli ett inlägg där jag tipsar er och så, men blev visst samtidigt en liten (stor) klagotext(?). 

Hoppas ni är friska och mår fint, vi hörs snart igen. Pok!


Är det bra att prata offentligt om nyåslöften?

Skrivet av Emma Geisor 11.01.2020 | 5 kommentar(er)

Kategorier:

Fick en kommentar på mitt förra inlägg om att det visst är bra att ha nyårslöften och bra att stanna upp och reflektera och ha mål i livet. Och ja, jag håller med. Det är viktigt att stanna upp och fundera vad just du vill göra med ditt liv. Och vad du kan göra för att uppnå det. Men gör det för att förbättra livet för dig, för att du VILL. Inte för att du känner att du MÅSTE vidta åtgärder för att du skall duga, och vara mer värd. Tro mig, det är en skillnad. 

Sen kan man ju också ställa sig frågan om huruvida det är bra att prata offentligt om sina nyårslöften eller inte. Jovisst, det kan inspirera någon. Men det kan också göra skada.

Som jag skrivit i nästan varenda inlägg här på bloggen, så lever vi i ett samhälle som konstant pressar oss till att prestera bättre, och ändra på oss för att vi ska duga. Vi ska följa trender; konsumera och ändra på vårt utseende och våra åsikter utifrån trenderna. Vi bombas konstant med tips hur vi kan bli smalare, snyggare, piggare, självsäkrare osv. 

IMG 20191231 194917

Att uppfylla kraven i dagens samhälle är en hets för många, inklusive mig. Och då du skriver/pratar om dina nyårslöften/mål så bidrar du till den hetsen. Att du berättar att du ska börja äta enligt ett kostschema och träna regelbundet, bidrar till att den som läser/hör kan känna sig mindre värd för att hen inte tränar eller äter enligt kostschema. 

Att vi hela tiden är omgivna av sånt, inte bara på sociala medier, men också kring kompisar, kollegor, föräldrar, syskon, gör att den här konstanta aktiviteten att förbättra oss själva normaliseras. Den äter sig in, och fastnar där bak i hjärnan. Inte bara hos dig eller mig, utan också hos våra barn. 

De, som så här långt har blivit skonade av negativa tankar om att kroppen ska ändras på (om nu såna finns), blir mer medvetna. Om du med en viss kroppstyp, säger att du ska se efter vad du äter och tränar, så kommer troligtvis alla andra med liknande kropp, eller större kropp tänka att de också borde anamma nya kost och träningsvanor. Dessutom kommer det ge en press hos de med "ideal kropp" att göra allt för att bibehålla denna, för gud bevare om du blir gravid eller sjuk och kroppen ändras. Då ska du göra allt i din makt för att "få tillbaka" din kropp (precis som att den försvann nånstans, lol).  

Jag hoppas ni förstår mig rätt. Jag är FÖR personlig utveckling. Jag är FÖR att du ska göra vad du vill med din kropp, oavsett om du ska gå ner/upp i vikt eller bli starkare. Men jag är MOT att du skriver/pratar om det. För det bidrar till den hets, som redan är så otroligt stark. Och vi behöver trygga rum. Rum där vi kan befinna oss, utan att behöva känna att vi måste revolutionera våra levnadsvanor. Rum där du och jag kan bara vara som vi är och räcka till. 

Så jag ber er. Tänk. Tänk förrän ni berättar offentligt om hur mycket du gått ner i vikt. Tänk före du berättar om ditt hårda träningsschema. Tänk förrän du berättar om din diet. Du vet aldrig vem som lyssnar och hur det landar hos den som läser/hör. 

Tack för mig, pok. 


New year, new me. eller?

Skrivet av Emma Geisor 07.01.2020 | 3 kommentar(er)

Först och främst: Hej. Har ni saknat mig? Jag har haft ledigt. Från allt. Chillat på villan, ätit gott och sovit länge. Så som en kan behöva ibland: att lägga alla måsten åt sidan. För även om man har ledigt från jobb och skola så har vi en massa måsten. Vänner och släkt ska träffas, garderober ska rensas och det där projektet du inte har haft tid för tidigare ska tas i tu med...barnen ska lekas med och det ska hittas på all möjliga aktiviteter och saker. Nu har du tid. Nu måste du passa på. STOPP. Tid är allt du har. Du kan stanna. Allt kan vänta. 

Aaja det var inte det, som det här inlägget skulle handla om. Låt oss bryta av med en vintrig bild. Då det var vinter, den där ena dagen den 25 december 2019. 

IMG 20191225 103831New year, new me var det. Varför kan man fråga sig? 

Om det är någon gång som man bombaderas med gymförmåner, dieter, kostråd, hälsoråd, livsråd så är det ju januari. Vi ska inleda det nya året med att uppgradera oss till version 2.0 av oss själva. Varför? Att ständigt sträva efter nånting bättre; mera pengar, bättre kropp, bättre mat, bättre mamma, bättre vän osv. 

Det ska ändras, formas, redigeras. Aldrig är det bra. Aldrig kan jag vara klar. Kampen för att bli något bättre än vad jag är just nu är livslång. Och om jag inte slåss har jag gett upp på livet. Men tänk om man ger upp på kampen och väljer livet. 

Jag skriver det här inlägget för jag vill att du (men också jag) ska få en paus från all hets. Att man ska få läsa något annat än new year, new me. För vet du va. Du är grym. Du har klarat av ytterligare ett år, trots alla motgångar, stora som små. Du som mår dåligt och kämpar och inte ser nåt slut. Tänk hur jävla stark du är som tagit dig såhär långt. Ett nytt år har börjat och du blir starkare dag för dag, varje gång du stiger upp ur sängen fast du bara skulle vilja ge upp. 

Så jag säger: NEW YEAR, SAME OLD ME. För jag är bra, precis som jag är. Jag behöver inte ändra nåt, om jag inte vill. Jo man kan ju alltid bli bättre. Men jag har lärt mig att man aldrig blir nöjd, uppdaterandet tar aldrig slut. Så i år ska jag fortsätta med det som jag gjorde ifjol, leva livet: Äta då jag är hungrig och det jag känner för, sova då jag är trött, skratta och fjålla. Träna då jag känner för det, umgås då jag känner för det. 

Så summa summarum: Du duger. Du är underbar. Du behöver inte göra ett piss, om du inte vill. Pok!


En tanke om hungers- och mättnadskänslor

Skrivet av Emma Geisor 12.12.2019 | 3 kommentar(er)

Hej allihopa, hoppas ni har en superfin dag! 

Om du vet att du blir triggad av ätstörningssnack, så rekommenderar jag att du inte läser detta inlägg. 

Jag satt och reflekterade här i min ensamhet, innan sambon kommer hem från jobbet, och kom att tänka på hur skadad det hör samhället gjort mig. Hur korkade tankar jag har/haft pga. all kroppshets och utseendefixering. 

Jag kom att tänka på hur jag har avskytt att va mätt. 

Som jag har tidigare skrivit här på bloggen så har jag bantat i stort sätt hela mitt liv. Att gå på en diet och kontrollera det man stoppade i sig blev det normala. Likaså blev det normala att vara hungrig. Man kände sig duktig om man klarade av att inte äta, trots att man var hungrig, vilket bidrog till att jag till sist började få skuldkänslor och kände mig dålig då jag kände mig mätt. Det gick t.o.m. så långt att jag började stoppa fingrarna i halsen för att slippa känna mig mätt efter att jag ätit.

Under senaste året har jag kommit långt i min kamp mot kroppshetstankarna. Men de fysiska mönstren sitter djupt. Jag kan ibland fortfarande börja må fysiskt dåligt, om jag äter mig mätt, blir helt enkelt spyfärdig. Jag får ofta skuldkänslor och fysiska ångestsymtom om jag ätit så att jag får "matkoma". Fast mina tankar har ändrats, fast jag inte bantar. Men det är som att kroppen minns. 

Det är så sjukt att något så grundläggande som att äta när man är hungrig kan bli så förvrängt pga. det samhället lär oss. Så förvrängt att vår kropp anpassar oss till det, och framkallar t.o.m. fysiska symtom. 

Är det bara jag eller är det någon som känner igen sig? 

Med det sagt så hoppas jag du äter dig mätt idag, för du och din kropp behöver det. Pok.

IMG 20191129 171804Nu ska jag iväg och handla de sista julklapparna och äta mig mätt på min favorit, sushi! 


Varför väger vi oss?

Skrivet av Emma Geisor 20.11.2019 | 4 kommentar(er)

Har funderat hur jag skall börja det här inlägget ett tag nu. Ämnet är så känsloladdat, något som gjort mig så mycket skada under hela mitt liv.

Vad en människa väger är i dagens samhälle starkt kopplat med ens egenvärde. Jag har endast erfarenheter av att väga för mycket. Trots att jag spelat fotboll, gymmat, dansat, räknat kalorier, ätit lchf, låtit bli att äta, kräkts upp det jag ätit, inte brytt mig ett skit vad jag ätit, inte tränat alls....jaa ni fattar galoppen. Men vågen har alltid visat för mycket, så jag kommer i det här inlägget endast skriva ur det perspektivet.

Om vågen visar för mycket: då ska du äta mindre och röra på dig mer, oavsett hur lite du ätit eller hur mycket du rört på dig innan. 

Visar vågen för mycket. Då äter du skräpmat och ligger på soffan. Det är ju självklart. Och för att få siffran att gå ner, så är det bara att sluta äta chips varje dag och ta en promenad nu som då. För så enkelt är det. Det ända du behöver göra är att äta mindre kalorier och förbruka mer. Easy peasy. Vore det så lätt så skulle nog inte någon va överviktig. För ingen vill va överviktig, eftersom även om man lärt sig att acceptera sin kropp så utsätts man ständigt för diskriminering och exkludering av samhället.  

IMG 20191120 201713

Men frågeställningen i det här inlägget är: Varför ska vi konstant vägas? Vi vägs på varendaste hälsokontroll, fr.o.m. att du är ett embryo i mammas mage, tills du dör. Det är ju det hälsokontrollerna går ut på. Man mäter längden och man vägs. Under sjukskötarstudierna lärde man sig hur man skulle handleda en person som vägde för mycket. Om hur kostrekommendationerna ser ut. Men vad fan. Är det någon som inte vet hur man ska äta? Jag tror ingen har kunnat missa det. Och ännu mindre den som är överviktig. För den som är överviktig spenderar kvällarna med att googla om hur en går ner i vikt. Man spenderar pengarna på hälsoblaskor som lovar att man kan gå ner 25 kilogram på en sommar med denna fantastiska diet som Lena, 43 år har bantat med. Man blir konstant tipsad av släkt, vänner, vårdpersonal, kollegor och okända människor om hur man ska äta eller träna för att gå ner si och så mycket. Vill påstå att en överviktig person har flera gånger mer erfarenhet av dieter och att äta hälsosamt, än en smal person som alltid varit inom normen oavsett vad hen ätit.

Alla tips och alla rekommendationer. Men ingen ser människan.

Lilla Lisa 7 år går på sin hälsogranskning. Lisa har det bra hemma, hon tycker om att klättra i träd, springa och dansa. Lisa äter sig mätt på maten hon får hemma och i skolan. MEN Lisa väger för mycket. Hälsovårdaren gör springandet till ett måste. Ätandet ska ses över och regleras. Lisa springer inte längre för att det är roligt utan springandet blir något Lisa måste göra för att inte bli tjock. Lisa äter inte längre mat för att hon är hungrig utan Lisa äter fem måltider om dagen för att kostrekommendationerna säger så. Vart försvann glädjen? Vart försvann det roliga i att röra på kroppen? Vart försvann matlusten?

Man räknar ut ett BMI och stirrar sig blint på vad kurvorna på skärmen visar. Men vi ser inte människan. Vad händer med Lisa, som redan som litet barn får höra att hon inte passar in? 

Har vikten någon som helst betydelse? Om en människa mår bra, har bra blodvärden känner sig frisk - vaför ska det ändras på och ifrågasättas? Varför ska små barn göras medvetna över något sådant som en siffra på en våg? Varför skall rörelse kopplas ihop med något man gör för att inte bli tjock? Varför ska mat göras till något som man måste förtjäna och "unna sig"?  Till och med vatten. Vatten görs till något som ska drickas för att få fin hud. Något som ska drickas innan måltid, för att inte bli lika snabbt mätt. Det är dags att lyfta blicken. Lyssna och se. Lägga energi på det som är trasigt, de barn som mår dåligt, är sjuka och far illa. Inte på lilla Lisa som väger för mycket då hon bara är 7 år. 

Som sagt är ämnet väldigt känsligt för mig. Och därför blir texten kanske lite flummig. Skulle egentligen kunna skriva om det här i flera inlägg. Så har ni åsikter och frågor får ni gärna kommentera dem under, så öppnar jag kanske upp dem i ett kommande inlägg. Nu hittade sambon ett bo med silverfiskar under vår halloween pumpa, så jag ska rycka in som förstärkning. Hoppas ni har en fin dag. Pok. 


Min historia - Del 1

Skrivet av Emma Geisor 11.11.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 20180618 WA0005IMG 20190223 WA0000För att ni ska kunna förstå, hur jag tänker och resonerar, är det viktigt att ni vet min historia. Därför tänkte jag redan nu från början berätta vad jag varit med om - hur jag mått, vad jag känt och vad jag gjort. Jag vill understryka att jag i detta inlägg endast väljer att fokuserar på mitt liv ur synvinkeln psykisk ohälsa. Jag kommer spara inlägget i en enskild kategori "min historia", så att den hittas lätt av de som hamnar här på bloggen i framtiden. I maj 1996 föddes jag. Det var en morsdagsmorgon och där ute snöade det. Jag blev den fjärde i min familj, det andra barnet, den första flickan. Min familj bestod av mamma, pappa och min storebror Daniel. Då jag var 3 månader gammal, flyttade hela familjen till det radhus, där mina föräldrar bor fortfarande. Jag har under hela min uppväxt haft allt ett barn kan behöva. Mina familj har älskat mig under hela mitt liv, och jag vill understryka att de alltid uppfostrat mig enligt sin bästa förmåga. 

Jag var en helt normal unge, precis som alla andra. Det trodde jag i allafall länge. Ända tills en dag i dagis då en annan unge påpekade att jag var en elefant, för jag var större än alla andra. Jag blev ledsen, men livet fortsatte, så som det alltid gör. 

Padda, flodhäst, fläskberg... Orden fortsatte mer eller mindre under hela min uppväxt. Jag lärde mig att min kropp var fel och det var inte endast barn som påpekade det. Det var också vårdpersonal. Då jag började lågstadiet och gick på en av mina första hälsogranskingar, där inte mamma var med. Skolhälsovårdarn påpekade att min längd-och-viktkurva inte är i balans. Hon sa att jag måste se över hur och vad jag äter. Än en gång var jag fel. Något som skulle ändras på. Min mamma ringde argt till skolhälsovårdarn senare. Idag blir jag så jäkla arg då jag tänker på vad skolhälsovårdarn sa. Hur skulle ett litet lågstadiebarn kunna kontrollera vad hen äter!?

IMG 20191030 181920

Jag har varit en väldigt sportig tjej under hela min uppväxt. Jag har alltid haft vitsord 9-10 i gymnastik, spelat fotboll, innebandy, volleyboll, rinkbandy, dansat och gått på friidrott. Dvs, jag rörde på mig dagligen, mer än medeltalet skulle jag vilja påstå. Jag åt vanlig mat, hade godisdag en dag i veckan. Ändå var jag fel. Jag minns att jag ofta jämförde mig med en tjej i min klass. Tjejen var smal, tyckte inte om idrott och jag visste att hennes kost stod till stor del av halvfabrikat. Jag var avundsjuk på att hon kunde äta hotdogs och pizza, och ändå var smal och tillräcklig, accepterad. 

Att konstant få höra att min kropp var fel ledde till att jag började kompensera på andra plan för att va omtyckt och få uppmärksamhet. Jag skulle va bra i skolan. Vara den roligaste och trevligaste. Hela livet blev en enda prestation. Och om jag gjorde misstag, eller inte presterade så sjönk mitt värde som människa. Det räckte inte att bara vara mig själv, för då jag  hade varit det förr, fick jag ju höra att jag inte dög. Jag skulle ha bra vitsord i skolan, vara bra på mina hobbyn, vara en bra syster, kompis, dotter. 

Men jag var ju aldrig bra nog så länge som jag var tjock. Man kan inte bli älskad och hitta sin drömprins så länge man är tjock, tänkte lilla Emma. Det lärde man sig från böcker och filmer. Den tjocka karaktären var alltid dum i huvudet eller den elaka fienden. Medan den vackra prinsessan som hittade sitt livs kärlek alltid var smal. Så en annan prioritet var alltså att bli smal.

I lågstadiet började jag banta för första gången. Man skulle äta mest sallad, lite pasta/potatis/ris och lite kött. Inget bröd. Åren gick, bantandet fortsatte. Man lyckades gå ner i vikt, man pustade ut och började äta normalt, vilket i sin tur resulterade i att man fick tillbaka de kilon man gjort sig av med, fast dubbelt upp. LCHF, äta mindre portioner mer ofta, äta mer sällan, godisstrejka, chipsstrejka, äta frukt direkt man kände sig hungrig, dricka vatten innan måltid så man snabbare skulle bli mätt....Knepen var oändliga. Inget fungerade. 

Jag kommer skriva ett nytt inlägg; del 2 där jag berättar om mitt liv från gymnasietiden-nu. Tror det blir bättre med inte så superlånga inlägg. Eller vilken längd tycker ni är bäst? Berätta gärna för mig om ni upplevt liknande saker i er barndom? Väckte inlägget några tankar? Hörs i kommentarerna, pok!