EMMA GEISOR 1

Min historia - Del 1

Skrivet av Emma Geisor 11.11.2019 | 1 Kommentarer

IMG 20180618 WA0005IMG 20190223 WA0000För att ni ska kunna förstå, hur jag tänker och resonerar, är det viktigt att ni vet min historia. Därför tänkte jag redan nu från början berätta vad jag varit med om - hur jag mått, vad jag känt och vad jag gjort. Jag vill understryka att jag i detta inlägg endast väljer att fokuserar på mitt liv ur synvinkeln psykisk ohälsa. Jag kommer spara inlägget i en enskild kategori "min historia", så att den hittas lätt av de som hamnar här på bloggen i framtiden. I maj 1996 föddes jag. Det var en morsdagsmorgon och där ute snöade det. Jag blev den fjärde i min familj, det andra barnet, den första flickan. Min familj bestod av mamma, pappa och min storebror Daniel. Då jag var 3 månader gammal, flyttade hela familjen till det radhus, där mina föräldrar bor fortfarande. Jag har under hela min uppväxt haft allt ett barn kan behöva. Mina familj har älskat mig under hela mitt liv, och jag vill understryka att de alltid uppfostrat mig enligt sin bästa förmåga. 

Jag var en helt normal unge, precis som alla andra. Det trodde jag i allafall länge. Ända tills en dag i dagis då en annan unge påpekade att jag var en elefant, för jag var större än alla andra. Jag blev ledsen, men livet fortsatte, så som det alltid gör. 

Padda, flodhäst, fläskberg... Orden fortsatte mer eller mindre under hela min uppväxt. Jag lärde mig att min kropp var fel och det var inte endast barn som påpekade det. Det var också vårdpersonal. Då jag började lågstadiet och gick på en av mina första hälsogranskingar, där inte mamma var med. Skolhälsovårdarn påpekade att min längd-och-viktkurva inte är i balans. Hon sa att jag måste se över hur och vad jag äter. Än en gång var jag fel. Något som skulle ändras på. Min mamma ringde argt till skolhälsovårdarn senare. Idag blir jag så jäkla arg då jag tänker på vad skolhälsovårdarn sa. Hur skulle ett litet lågstadiebarn kunna kontrollera vad hen äter!?

IMG 20191030 181920

Jag har varit en väldigt sportig tjej under hela min uppväxt. Jag har alltid haft vitsord 9-10 i gymnastik, spelat fotboll, innebandy, volleyboll, rinkbandy, dansat och gått på friidrott. Dvs, jag rörde på mig dagligen, mer än medeltalet skulle jag vilja påstå. Jag åt vanlig mat, hade godisdag en dag i veckan. Ändå var jag fel. Jag minns att jag ofta jämförde mig med en tjej i min klass. Tjejen var smal, tyckte inte om idrott och jag visste att hennes kost stod till stor del av halvfabrikat. Jag var avundsjuk på att hon kunde äta hotdogs och pizza, och ändå var smal och tillräcklig, accepterad. 

Att konstant få höra att min kropp var fel ledde till att jag började kompensera på andra plan för att va omtyckt och få uppmärksamhet. Jag skulle va bra i skolan. Vara den roligaste och trevligaste. Hela livet blev en enda prestation. Och om jag gjorde misstag, eller inte presterade så sjönk mitt värde som människa. Det räckte inte att bara vara mig själv, för då jag  hade varit det förr, fick jag ju höra att jag inte dög. Jag skulle ha bra vitsord i skolan, vara bra på mina hobbyn, vara en bra syster, kompis, dotter. 

Men jag var ju aldrig bra nog så länge som jag var tjock. Man kan inte bli älskad och hitta sin drömprins så länge man är tjock, tänkte lilla Emma. Det lärde man sig från böcker och filmer. Den tjocka karaktären var alltid dum i huvudet eller den elaka fienden. Medan den vackra prinsessan som hittade sitt livs kärlek alltid var smal. Så en annan prioritet var alltså att bli smal.

I lågstadiet började jag banta för första gången. Man skulle äta mest sallad, lite pasta/potatis/ris och lite kött. Inget bröd. Åren gick, bantandet fortsatte. Man lyckades gå ner i vikt, man pustade ut och började äta normalt, vilket i sin tur resulterade i att man fick tillbaka de kilon man gjort sig av med, fast dubbelt upp. LCHF, äta mindre portioner mer ofta, äta mer sällan, godisstrejka, chipsstrejka, äta frukt direkt man kände sig hungrig, dricka vatten innan måltid så man snabbare skulle bli mätt....Knepen var oändliga. Inget fungerade. 

Jag kommer skriva ett nytt inlägg; del 2 där jag berättar om mitt liv från gymnasietiden-nu. Tror det blir bättre med inte så superlånga inlägg. Eller vilken längd tycker ni är bäst? Berätta gärna för mig om ni upplevt liknande saker i er barndom? Väckte inlägget några tankar? Hörs i kommentarerna, pok!

Kommentarer

  • Sandra 12/11/2019 10:07am (25 dagar sen)

    Det tar så ont i mitt hjärta att läsa!! Jag vet inte om det är för att jag är en mamma eller för att jag känner igen mig. Jag har alltid varit den mer stadigt byggda medan mina kusiner, som jag lekte mycket med, var spinkiga. Sedan när jag är diabetiker har vikten kommenteras varje gång jag besökt diabetesmottagningen, och det gör ganska mycket med synen på en själv att var tredje månad matas med att man gått ner/gått upp, ätit för mycket, skött sig dåligt. Nu kämpar jag väldigt mycket med att få mina barn (5 och 7) att bli starka och bara vara sig själva. Och framför allt att inte fokusera på de gånger de inte gjort mål på innebandyträningen :D

    • Emma Geisor 12/11/2019 4:53pm (24 dagar sen)

      Tråkigt att höra att du varit med om liknande! Och tyvärr är vi långt ifrån de ända. Men vad fint att du fått självinsikt och insett att felet inte ligger hos dig, utan snarare hos vårdpersonalen. Och det är så fint att dina barn har en mamma som aktivt kämpar med att stöda deras utveckling i sig själva!

Skriv en kommentar