EMMA GEISOR 1

Min historia - Del 3

Skrivet av Emma Geisor 13.11.2019 | 0 Kommentarer

Det här är den tredje delen av serien "Min historia". Om du inte har läst de två tidigare inläggen hittar du dem i arkivet under kategorin "Min historia", eller om du scrollar ner i bloggen.

I den här delen av "min historia" kommer jag berätta om då min ryggsäck sprack. Ryggsäcken hade fyllts på under nästan 20-års tid. Den innehöll stenar (läs: erfarenheter) från alla gånger lilla-Emma blivit kallad glåpord, alla gånger det tagit ont, men jag skrattade högt för att inte visa mig sårbar. Alla gånger jag gråtit i provrum då kläderna inte passade så som på skyltdockan. Alla gånger jag ljög om att jag hade ätit. Alla gånger jag hade kämpat, men det visat sig att det inte var tillräckligt. Alla år av att alltid vara glad, trevlig, social, rolig och helt jävla fucking bra. Tillslut blev allt för tungt. Jag var trött fast jag gick och lade mig klockan 19. Jag grät varje dag, fast jag hade en sambo, familj och vänner som alla älskade mig. IMG 20180627 100307

Vi hade lektion om "vård vid psykisk ohälsa och missbruk" på sjukskötar utbildningen jag gick. Läraren tipsade om en hemsida, som hade bra självbedömningsverkyg vid depression. Sidan heter psykporten. Jag fick ångest på lektionen, för jag kände igen mig i precis allt läraren pratade om. "Undrar om hon ser på mig att jag har problem" minns jag att jag tänkte. Lektionen tog slut. Jag kom hem och fyllde i självbedömningsverktyget på hemsidan. Medelsvår-allvarig depression tydde den på. Jag visste ju att verktyget endast var riktningsgivande. Men jag hade ju nästan full poäng. Det gick några dagar, och jag kunde inte släppa resultatet och orden som hade dykt upp på min datorskärm. Jag bestämde mig för att boka tid till Ungdomsstation Klaara. Jag bokade en akuttid, och fick ta mig dit två timmar senare den dagen. Och fy fan vad tacksam jag är att jag tog mig dit. Och så tacksam att Vasa har en sån ungdomstation dit man får tid samma dag. 

Jag började gå regelbundet vid Klaara. Men dagarna var fotsättningsvis tunga. Det var jobbigt att ta sig upp ur sängen och ångestattackerna fortsatte. Jag orkade inte laga mat, så lät ofta bli att äta, vilket också gav mig ångest för jag visste att det var fel. Jag bestämde tillsammans med min handledare att jag behövde mer stöd. Eftersom mina stenar var många och hade samlats på ända sedan jag var liten visste vi att jag behövde mer tid än de besöken man får gå på ungdomsstationen. Så jag fick träffa en psykiater. Sommaren var påväg och jag var 100% säker på att om jag inte fick något utskrivet så skulle jag inte ha klarat av att jobba. Så psykiatern skrev ut antidepressiva läkemedel åt mig. Vi kom även överens om att jag skulle träffa honom på hösten, för att få ett s.k. B-intyg för att kunna ansöka om rehabiliteringsstöd för psykoterapi. 

Sommaren kom och jag kraschade totalt. Jag grät och var så trött så jag orkade inte ens ta hand om min hygien längre. Att duscha var en sån ansträning som krävde sängvila efteråt. Jag blev tvungen att ta mig till en läkare för att sjukskriva mig, något som nu i efterhand är det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Jag och min sambo tänkte att allt kommer lösa sig. Jag kommer vara hemma, göra mat tills han kommer hem från jobbet, städa hemmet och ta tag i alla projekt som jag inte hade haft energi för. Första månaden av sjukskrivningen gick, men tröttheten fortsatte. Jag insåg så småningom att jag behövde paus från allt. Jag laddade upp med micromat. Disken fick ligga kvar. Ända måsten jag hade var att gå promenader med Max (hunden), äta och sova. Jag orkadade inte ta mig ut och träffa vänner/familj för även det var en ansträngning. Jag spenderade dagarna på youtube. Jag hade under lång tid följ olika youtubers som pratade öppet om psykisk ohälsa. Det hjälpte mig mycket att inte behöva känna sig ensam. received 632110343894240

Tillsist bestämde jag mig själv för att också starta en youtube-kanal. Strax efter att jag hade startat min kanal så fick jag ett meddelande av min kompis att Svenska Yle skulle göra en mini-serie om psykisk ohälsa. Jag läste artikeln och skrev ihop en ansökan till programmet. Jag blev utvald och började filma vloggar i augusti 2018. November 2018 fick jag även börja med KBT (kognitiv beteendeterapi). Serien "Så jävla duktig" hade premiär den 5 juni 2019. 

Det känns som att det hänt så otroligt mycket sedan dess att jag satte in foten på Klaara för första gången. Någon gång i vävan fick jag även höra om kroppspositivsm. Och på den vägen är jag idag. Jag har nyligen börjat mitt andra år med terapin. Jag jobbar 90%. Driver ett kroppspositivt intagramkonto. Har lärt mig att hantera mina hjärnspöken och att lyssna på min kropp då den behöver vila. Det här får bli det sista inlägget om Min historia. Men kan lova er att det säkert kommer fram mer djupdykning i olika ämnen och erfarenheter. Nu ska jag ta natten. Vi hörs. Pok.

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar