EMMA GEISOR 1

Visa inlägg taggade med 'ätstörning'

Min historia - Del 2

Skrivet av Emma Geisor 12.11.2019 | 2 kommentar(er)

Det här blogginlägget är en fortsättning på mitt förra inlägg, så om du inte läst del 1, vänligen skrolla ner en bit.

OBS! ÄR DU KÄNSLIG OCH LIDER/HAR LIDIT AV EN ÄTSTÖRNING KAN INLÄGGET UPPLEVAS SOM TRIGGANDE!

Ryggsäcken var tung. Den var full med stenar, som jag hade samlat på mig ända från dagistiden tills år 2012, då det var dags att börja gymnasiet. Lilla-Emma hade många stenar (läs: erfarenheter). Ena stenen var från då hon blivit kallad elefant. Andra var från skolhälsovårdsbesök. Tredje stenen var från en dag framför spegeln eller ståendes på vågen och siffran inte visade det man hade önskat. Ryggsäcken var så tung att jag knappt orkade bära den. Och "little did I know" att orken så småningom skulle ta slut. 

Jag hade roligt i gymnasiet, fick mitt första jobb, klarade mig bra i skolan, hade kompisar... Men jag var fortfarande en tjockis. I gymnasiet var det ingen av lärarna som hade koll på att en åt. Många av eleverna tyckte skolmaten var äcklig och drog iväg på en kebabrulle. Perfekt. Att äta i matsal var alltid jobbigt för mig. Jag jämförde konstant min portion med dom andra flickorna. Jag åt sällan upp allt, och ibland levde man på knäckebröd för att inte äta för mycket kalorier. Eftersom att lärarna och eleverna nu ofta delade på sig, var det lätt att låta bli att äta. Utan att nån ifrågasatte. 

Då skoldagen tog slut och det var dags att åka hem och det blev middagstider, sa jag åt föräldrarna att jag hade ätit så mycket i skolan och är mätt. Jag gick raka vägen upp till rummet. Resten av dagen spenderades läsandes eller på datorn. Jag frös konstant och hade inte någon energi för att inte göra något annat. Veckorna gick. Och ibland kom det situationer där man var tvungen att äta, för annars skulle det väcka misstänksamhet. Men jag hade en "lösning" på det också, maten skulle upp - och ner, i wc-byttan. Tiden gick och vikten rasade. Perfekt. Äntligen hade jag hittat ett sätt att gå ner i vikt, så som jag försökt i nästan 10 år. Men jag blev ju aldrig nöjd. 

IMG 20181213 095100 476Då vikten hade rasat kunde jag klä mig i min mammas gamla jeansshorts, som hon rymdes i innan hon blev gravid med min bror. Shortsen hade hon köpt i USA. Och jag minns hur jag tusen gånger legat på golvet i ett försök att kunna stänga knapparna, men jag var alltid för tjock. Jag äcklades av tanken om hur jag som ca. 16-åring kunde va tjockare än mamma då hon var över 25 då shortsen hade passat på henne. Jag fick komplimanger av folk, som tyckte jag var så duktig då jag hade lyckats gå ner i vikt. Många frågade mig hur jag hade gått tillväga. "Jag lämnade bara bort onödig skit, såsom godis och chips.", sa jag. Jag blev alltid otroligt obekväm då jag fick frågan. Jag visste ju att jag hade gjort fel, jag skämdes. En till tung sten adderades till min ryggsäck. 

Tiden gick jag träffade Thomas, min nuvarande sambo. Jag blev kär. Och då man har något man verkligen älskar, så medföljer en rädsla av att förlora det. Jag var övertygad att Thomas vilken sekund som helst skulle hitta någon som var bättre, för jag var ju inget att ha. Tanken gjorde mig ångestfylld, så pass att jag började få panikattacker. Om Thomas var ute och jag var ensam hemma gick tankarna på högvarv. Bara tanken av att Thomas skulle ut gav mig panikattacker. Bara tanken av att det blev helg gav mig panikattacker. Panikattacker, panikattacker, panikattacker. Panikattackerna blev dagliga och jag bestämde mig för att söka hjälp för första gången. Jag gick hos en psykolog i några månader. Sen var sommarn påväg, och måendet blev automatiskt bättre, så jag kände att jag inte behövde besöken. 

Det är idag ganska svårt att komma ihåg exakt hur saker gick till och i vilken ordning de kom men i alla fall, någongång under tiden hade jag börjat äta mat igen. Men jag minns jag köpte en tidning varje månad. I tidningen fanns det alltid ett tränings och kostschema för de fyra kommande veckorna. Jag följde kostschemat och om jag inte orkade träna, eller om jag åt något utanför kostschemat straffades det med att inte äta resten av dagen t.ex. Ibland tänkte jag att så länge som jag åt mindre portioner än thomas, så var det safe. Måltids-skippandet fortsatte, jag ljög för Thomas att jag hade ätit, även om jag inte hade det. Vilket i sin tur gav mig mer ångest, eftersom det kändes fel att ljuga. 

Det är faktist svårt att skriva om det här än idag. Jag vet hur triggande sånahär blogginlägg kan vara och jag slåss hela tiden med två tankar: 1. Jag vill berätta så osensurerat som möjligt - men 2. Jag ville inte trigga någon eller att någon ska kunna inspireras och få nya ideér för hur dom kan kontrollera sin kropp. Jag känner för att avsluta inlägget här för att det än en gång inte ska bli för långt. I följade del kommer jag fokusera mer på hur jag gått till väga för att få hjälp. Och varifrån jag fått hjälp. Ställ gärna frågor om något lämnar oklart. Pok.