EMMA GEISOR 1

Visa inlägg taggade med 'min historia'

Min historia - Del 3

Skrivet av Emma Geisor 13.11.2019

Det här är den tredje delen av serien "Min historia". Om du inte har läst de två tidigare inläggen hittar du dem i arkivet under kategorin "Min historia", eller om du scrollar ner i bloggen.

I den här delen av "min historia" kommer jag berätta om då min ryggsäck sprack. Ryggsäcken hade fyllts på under nästan 20-års tid. Den innehöll stenar (läs: erfarenheter) från alla gånger lilla-Emma blivit kallad glåpord, alla gånger det tagit ont, men jag skrattade högt för att inte visa mig sårbar. Alla gånger jag gråtit i provrum då kläderna inte passade så som på skyltdockan. Alla gånger jag ljög om att jag hade ätit. Alla gånger jag hade kämpat, men det visat sig att det inte var tillräckligt. Alla år av att alltid vara glad, trevlig, social, rolig och helt jävla fucking bra. Tillslut blev allt för tungt. Jag var trött fast jag gick och lade mig klockan 19. Jag grät varje dag, fast jag hade en sambo, familj och vänner som alla älskade mig. IMG 20180627 100307

Vi hade lektion om "vård vid psykisk ohälsa och missbruk" på sjukskötar utbildningen jag gick. Läraren tipsade om en hemsida, som hade bra självbedömningsverkyg vid depression. Sidan heter psykporten. Jag fick ångest på lektionen, för jag kände igen mig i precis allt läraren pratade om. "Undrar om hon ser på mig att jag har problem" minns jag att jag tänkte. Lektionen tog slut. Jag kom hem och fyllde i självbedömningsverktyget på hemsidan. Medelsvår-allvarig depression tydde den på. Jag visste ju att verktyget endast var riktningsgivande. Men jag hade ju nästan full poäng. Det gick några dagar, och jag kunde inte släppa resultatet och orden som hade dykt upp på min datorskärm. Jag bestämde mig för att boka tid till Ungdomsstation Klaara. Jag bokade en akuttid, och fick ta mig dit två timmar senare den dagen. Och fy fan vad tacksam jag är att jag tog mig dit. Och så tacksam att Vasa har en sån ungdomstation dit man får tid samma dag. 

Jag började gå regelbundet vid Klaara. Men dagarna var fotsättningsvis tunga. Det var jobbigt att ta sig upp ur sängen och ångestattackerna fortsatte. Jag orkade inte laga mat, så lät ofta bli att äta, vilket också gav mig ångest för jag visste att det var fel. Jag bestämde tillsammans med min handledare att jag behövde mer stöd. Eftersom mina stenar var många och hade samlats på ända sedan jag var liten visste vi att jag behövde mer tid än de besöken man får gå på ungdomsstationen. Så jag fick träffa en psykiater. Sommaren var påväg och jag var 100% säker på att om jag inte fick något utskrivet så skulle jag inte ha klarat av att jobba. Så psykiatern skrev ut antidepressiva läkemedel åt mig. Vi kom även överens om att jag skulle träffa honom på hösten, för att få ett s.k. B-intyg för att kunna ansöka om rehabiliteringsstöd för psykoterapi. 

Sommaren kom och jag kraschade totalt. Jag grät och var så trött så jag orkade inte ens ta hand om min hygien längre. Att duscha var en sån ansträning som krävde sängvila efteråt. Jag blev tvungen att ta mig till en läkare för att sjukskriva mig, något som nu i efterhand är det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Jag och min sambo tänkte att allt kommer lösa sig. Jag kommer vara hemma, göra mat tills han kommer hem från jobbet, städa hemmet och ta tag i alla projekt som jag inte hade haft energi för. Första månaden av sjukskrivningen gick, men tröttheten fortsatte. Jag insåg så småningom att jag behövde paus från allt. Jag laddade upp med micromat. Disken fick ligga kvar. Ända måsten jag hade var att gå promenader med Max (hunden), äta och sova. Jag orkadade inte ta mig ut och träffa vänner/familj för även det var en ansträngning. Jag spenderade dagarna på youtube. Jag hade under lång tid följ olika youtubers som pratade öppet om psykisk ohälsa. Det hjälpte mig mycket att inte behöva känna sig ensam. received 632110343894240

Tillsist bestämde jag mig själv för att också starta en youtube-kanal. Strax efter att jag hade startat min kanal så fick jag ett meddelande av min kompis att Svenska Yle skulle göra en mini-serie om psykisk ohälsa. Jag läste artikeln och skrev ihop en ansökan till programmet. Jag blev utvald och började filma vloggar i augusti 2018. November 2018 fick jag även börja med KBT (kognitiv beteendeterapi). Serien "Så jävla duktig" hade premiär den 5 juni 2019. 

Det känns som att det hänt så otroligt mycket sedan dess att jag satte in foten på Klaara för första gången. Någon gång i vävan fick jag även höra om kroppspositivsm. Och på den vägen är jag idag. Jag har nyligen börjat mitt andra år med terapin. Jag jobbar 90%. Driver ett kroppspositivt intagramkonto. Har lärt mig att hantera mina hjärnspöken och att lyssna på min kropp då den behöver vila. Det här får bli det sista inlägget om Min historia. Men kan lova er att det säkert kommer fram mer djupdykning i olika ämnen och erfarenheter. Nu ska jag ta natten. Vi hörs. Pok.


Min historia - Del 2

Skrivet av Emma Geisor 12.11.2019 | 2 kommentar(er)

Det här blogginlägget är en fortsättning på mitt förra inlägg, så om du inte läst del 1, vänligen skrolla ner en bit.

OBS! ÄR DU KÄNSLIG OCH LIDER/HAR LIDIT AV EN ÄTSTÖRNING KAN INLÄGGET UPPLEVAS SOM TRIGGANDE!

Ryggsäcken var tung. Den var full med stenar, som jag hade samlat på mig ända från dagistiden tills år 2012, då det var dags att börja gymnasiet. Lilla-Emma hade många stenar (läs: erfarenheter). Ena stenen var från då hon blivit kallad elefant. Andra var från skolhälsovårdsbesök. Tredje stenen var från en dag framför spegeln eller ståendes på vågen och siffran inte visade det man hade önskat. Ryggsäcken var så tung att jag knappt orkade bära den. Och "little did I know" att orken så småningom skulle ta slut. 

Jag hade roligt i gymnasiet, fick mitt första jobb, klarade mig bra i skolan, hade kompisar... Men jag var fortfarande en tjockis. I gymnasiet var det ingen av lärarna som hade koll på att en åt. Många av eleverna tyckte skolmaten var äcklig och drog iväg på en kebabrulle. Perfekt. Att äta i matsal var alltid jobbigt för mig. Jag jämförde konstant min portion med dom andra flickorna. Jag åt sällan upp allt, och ibland levde man på knäckebröd för att inte äta för mycket kalorier. Eftersom att lärarna och eleverna nu ofta delade på sig, var det lätt att låta bli att äta. Utan att nån ifrågasatte. 

Då skoldagen tog slut och det var dags att åka hem och det blev middagstider, sa jag åt föräldrarna att jag hade ätit så mycket i skolan och är mätt. Jag gick raka vägen upp till rummet. Resten av dagen spenderades läsandes eller på datorn. Jag frös konstant och hade inte någon energi för att inte göra något annat. Veckorna gick. Och ibland kom det situationer där man var tvungen att äta, för annars skulle det väcka misstänksamhet. Men jag hade en "lösning" på det också, maten skulle upp - och ner, i wc-byttan. Tiden gick och vikten rasade. Perfekt. Äntligen hade jag hittat ett sätt att gå ner i vikt, så som jag försökt i nästan 10 år. Men jag blev ju aldrig nöjd. 

IMG 20181213 095100 476Då vikten hade rasat kunde jag klä mig i min mammas gamla jeansshorts, som hon rymdes i innan hon blev gravid med min bror. Shortsen hade hon köpt i USA. Och jag minns hur jag tusen gånger legat på golvet i ett försök att kunna stänga knapparna, men jag var alltid för tjock. Jag äcklades av tanken om hur jag som ca. 16-åring kunde va tjockare än mamma då hon var över 25 då shortsen hade passat på henne. Jag fick komplimanger av folk, som tyckte jag var så duktig då jag hade lyckats gå ner i vikt. Många frågade mig hur jag hade gått tillväga. "Jag lämnade bara bort onödig skit, såsom godis och chips.", sa jag. Jag blev alltid otroligt obekväm då jag fick frågan. Jag visste ju att jag hade gjort fel, jag skämdes. En till tung sten adderades till min ryggsäck. 

Tiden gick jag träffade Thomas, min nuvarande sambo. Jag blev kär. Och då man har något man verkligen älskar, så medföljer en rädsla av att förlora det. Jag var övertygad att Thomas vilken sekund som helst skulle hitta någon som var bättre, för jag var ju inget att ha. Tanken gjorde mig ångestfylld, så pass att jag började få panikattacker. Om Thomas var ute och jag var ensam hemma gick tankarna på högvarv. Bara tanken av att Thomas skulle ut gav mig panikattacker. Bara tanken av att det blev helg gav mig panikattacker. Panikattacker, panikattacker, panikattacker. Panikattackerna blev dagliga och jag bestämde mig för att söka hjälp för första gången. Jag gick hos en psykolog i några månader. Sen var sommarn påväg, och måendet blev automatiskt bättre, så jag kände att jag inte behövde besöken. 

Det är idag ganska svårt att komma ihåg exakt hur saker gick till och i vilken ordning de kom men i alla fall, någongång under tiden hade jag börjat äta mat igen. Men jag minns jag köpte en tidning varje månad. I tidningen fanns det alltid ett tränings och kostschema för de fyra kommande veckorna. Jag följde kostschemat och om jag inte orkade träna, eller om jag åt något utanför kostschemat straffades det med att inte äta resten av dagen t.ex. Ibland tänkte jag att så länge som jag åt mindre portioner än thomas, så var det safe. Måltids-skippandet fortsatte, jag ljög för Thomas att jag hade ätit, även om jag inte hade det. Vilket i sin tur gav mig mer ångest, eftersom det kändes fel att ljuga. 

Det är faktist svårt att skriva om det här än idag. Jag vet hur triggande sånahär blogginlägg kan vara och jag slåss hela tiden med två tankar: 1. Jag vill berätta så osensurerat som möjligt - men 2. Jag ville inte trigga någon eller att någon ska kunna inspireras och få nya ideér för hur dom kan kontrollera sin kropp. Jag känner för att avsluta inlägget här för att det än en gång inte ska bli för långt. I följade del kommer jag fokusera mer på hur jag gått till väga för att få hjälp. Och varifrån jag fått hjälp. Ställ gärna frågor om något lämnar oklart. Pok.