EMMA GEISOR 1

Visa inlägg taggade med 'tjock'

Var jag, som tjockis, shoppar

Skrivet av Emma Geisor 24.04.2020 | 9 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

Att vara tjock innefattar bl.a. att vara exkluderad från de flesta butikers storleksutbud. Det är en sanning, att man som tjock inte kan gå in i närmaste butik, och hitta något som passar. Det är en sanning, att man som tjock inte kan köpa just den där typen av tröja, som man tycker är sååå snygg. 

Jag har spenderat flera år med att gå runt i för trånga byxor och övredelar som är så tajta att jag inte kan sträcka upp armarna. Samtidigt som man blivit matad med budskapet att tjocka kroppar ska ha pösiga, oversized kläder, som döljer kroppen. Vilket absolut inte har någon logik i sig, eftersom 75% av kläderna i butikerna är för små. Och man vet att det kanske inte passar, men man måste ju prova ändå för man behöver ju kläder, vilket alltid resulterat i någonslags gråt-(jag skall aldrig äta något mer och skära bort allt fett)-attack.

Aaja, ända sedan jag upptäckte tjocka människor på sociala medier, har jag lärt mig att det är inte fel på kroppen, utan det är fel på kläderna. 

Nu har jag ändrat tankesätt. Har klädföretaget inget som passar mig och min kropp, så är dom absolut inte värda mina pengar. Nu över till butikerna där du, som tjock kan hitta kläder i din storlek:

1. Fysiska butiker

Jag bor ju i Korsholm, alltså shoppar jag i Vasa trakten. Här i Vasa finns det Lindex och Kappahl. Lindex har upp till storlek XXL/54 och Kappahl till storlek 56. Hm har haft en plus size avdelning, men den är numera endast tillgänlig online. Kappahls plus size kläder är väldigt enformiga kan jag tycka. Alltså är det oftast och endast Lindex jag går in till, med hopp om att hitta något till 100%. 

2. Loppisar

Loppisar är ett tips. Dock saknar jag tålamod att skumma igenom 400kvm av bord med fula porslins-set och barnkläder. Så jag söker mig oftast till ReStore, i Vasa på Vasaesplanaden 14. ReStore är att ställe där personalen kollar igenom och hänger upp kläderna lite i olika kategorier, och dessutom är det endast kläder och skor, så man slipper rota igenom allt annat som folk har rensat ur sitt hushåll. Här kollar jag oftast på herrsidan, och efter tidslösa kläder - såsom jeansjackor och trench coats. 

IMG 20200424 143340Den här jeansskjortan är från loppis t.ex. 

3. World Wide Web aka internätet

På internet finns det ju förståss mycket mer alternativ. Nackdelen är ju att man inte kan handla lika spontant. Man kan inte komma på samma dag att man behöver en outfit till kvällen eftersom att man rensat ut den klänningen man hade tänkt sig ha (trust me, it happens). De webbutiker jag använder är Zalando och ASOS. Ellos har även ett bra utbud av stolekar!

Det var det hörni! Blev lite sur då jag skrev det här inlägget, för det slår alltid mig ibland hur förjävligt det är. Om man dessutom ska beakta stilen av kläder som finns i plus size stolekar så är det just såna kläder som täcker magen, brösten och dallriga lår. Shortsen är oftast i knä längd. Tröjorna och klänningarna pösiga. Vilket gör mig sååå förbannad. Dock börjar det bli lite bättre. Men jag kan bara inte förstå.

Tjocka har alltid funnits och vi kommer alltid finnas. Och klädföretag går på förlust av en stor mängd kunder, då vi tjocka helt enkelt inte kan handla hos er. 

Ett annat problem jag har haft är att hitta kläder som är bra kvalite och hållbara, inte s.k. fast fashion. De flesta dyrare märken har storlekar till L, max XL. 

Jappjapp, enough av denna ranten. Skulle ju bli ett inlägg där jag tipsar er och så, men blev visst samtidigt en liten (stor) klagotext(?). 

Hoppas ni är friska och mår fint, vi hörs snart igen. Pok!


Varför väger vi oss?

Skrivet av Emma Geisor 20.11.2019 | 4 kommentar(er)

Har funderat hur jag skall börja det här inlägget ett tag nu. Ämnet är så känsloladdat, något som gjort mig så mycket skada under hela mitt liv.

Vad en människa väger är i dagens samhälle starkt kopplat med ens egenvärde. Jag har endast erfarenheter av att väga för mycket. Trots att jag spelat fotboll, gymmat, dansat, räknat kalorier, ätit lchf, låtit bli att äta, kräkts upp det jag ätit, inte brytt mig ett skit vad jag ätit, inte tränat alls....jaa ni fattar galoppen. Men vågen har alltid visat för mycket, så jag kommer i det här inlägget endast skriva ur det perspektivet.

Om vågen visar för mycket: då ska du äta mindre och röra på dig mer, oavsett hur lite du ätit eller hur mycket du rört på dig innan. 

Visar vågen för mycket. Då äter du skräpmat och ligger på soffan. Det är ju självklart. Och för att få siffran att gå ner, så är det bara att sluta äta chips varje dag och ta en promenad nu som då. För så enkelt är det. Det ända du behöver göra är att äta mindre kalorier och förbruka mer. Easy peasy. Vore det så lätt så skulle nog inte någon va överviktig. För ingen vill va överviktig, eftersom även om man lärt sig att acceptera sin kropp så utsätts man ständigt för diskriminering och exkludering av samhället.  

IMG 20191120 201713

Men frågeställningen i det här inlägget är: Varför ska vi konstant vägas? Vi vägs på varendaste hälsokontroll, fr.o.m. att du är ett embryo i mammas mage, tills du dör. Det är ju det hälsokontrollerna går ut på. Man mäter längden och man vägs. Under sjukskötarstudierna lärde man sig hur man skulle handleda en person som vägde för mycket. Om hur kostrekommendationerna ser ut. Men vad fan. Är det någon som inte vet hur man ska äta? Jag tror ingen har kunnat missa det. Och ännu mindre den som är överviktig. För den som är överviktig spenderar kvällarna med att googla om hur en går ner i vikt. Man spenderar pengarna på hälsoblaskor som lovar att man kan gå ner 25 kilogram på en sommar med denna fantastiska diet som Lena, 43 år har bantat med. Man blir konstant tipsad av släkt, vänner, vårdpersonal, kollegor och okända människor om hur man ska äta eller träna för att gå ner si och så mycket. Vill påstå att en överviktig person har flera gånger mer erfarenhet av dieter och att äta hälsosamt, än en smal person som alltid varit inom normen oavsett vad hen ätit.

Alla tips och alla rekommendationer. Men ingen ser människan.

Lilla Lisa 7 år går på sin hälsogranskning. Lisa har det bra hemma, hon tycker om att klättra i träd, springa och dansa. Lisa äter sig mätt på maten hon får hemma och i skolan. MEN Lisa väger för mycket. Hälsovårdaren gör springandet till ett måste. Ätandet ska ses över och regleras. Lisa springer inte längre för att det är roligt utan springandet blir något Lisa måste göra för att inte bli tjock. Lisa äter inte längre mat för att hon är hungrig utan Lisa äter fem måltider om dagen för att kostrekommendationerna säger så. Vart försvann glädjen? Vart försvann det roliga i att röra på kroppen? Vart försvann matlusten?

Man räknar ut ett BMI och stirrar sig blint på vad kurvorna på skärmen visar. Men vi ser inte människan. Vad händer med Lisa, som redan som litet barn får höra att hon inte passar in? 

Har vikten någon som helst betydelse? Om en människa mår bra, har bra blodvärden känner sig frisk - vaför ska det ändras på och ifrågasättas? Varför ska små barn göras medvetna över något sådant som en siffra på en våg? Varför skall rörelse kopplas ihop med något man gör för att inte bli tjock? Varför ska mat göras till något som man måste förtjäna och "unna sig"?  Till och med vatten. Vatten görs till något som ska drickas för att få fin hud. Något som ska drickas innan måltid, för att inte bli lika snabbt mätt. Det är dags att lyfta blicken. Lyssna och se. Lägga energi på det som är trasigt, de barn som mår dåligt, är sjuka och far illa. Inte på lilla Lisa som väger för mycket då hon bara är 7 år. 

Som sagt är ämnet väldigt känsligt för mig. Och därför blir texten kanske lite flummig. Skulle egentligen kunna skriva om det här i flera inlägg. Så har ni åsikter och frågor får ni gärna kommentera dem under, så öppnar jag kanske upp dem i ett kommande inlägg. Nu hittade sambon ett bo med silverfiskar under vår halloween pumpa, så jag ska rycka in som förstärkning. Hoppas ni har en fin dag. Pok. 


Varför blogg?

Skrivet av Emma Geisor 11.11.2019 | 4 kommentar(er)

IMG 20190908 100442 417För det första: Hej. Välkomna till min blogg.

Att skriva om saker jag uppfattar som jobbigt, är något jag under det senaste året har insett är en av de bästa coping-strategierna för mig. Jag identiefierar mig själv som en tänkare. Jag tänker väldigt mycket. Ibland tänker jag i sån hastighet, att jag inte på något sätt kan stoppa ekorrhjulet i mitt huvud, trots över ett år av intensiv KBT (kognitiv beteendeterapi). Och på något konstigt sätt, så handlar tankarna bara om mig själv.

"Att bara tänka på sig själv" är något som i mångas öron klingar negativt. Egiostiskt. Man lär sig "en för alla, alla för en", att man ska "bemöta andra så, som man själv vill bli bemött". Speciellt som kvinna, syster, flickvän... Men man bör ändå inte lägga andra före sig själv. Då planet störtar ska du först ta på syremasken på dig själv och sedan hjälpa andra. Min syremask hade länge blivit kvar hängandes. Men just innan jag tappade medvetandet sökte jag hjälp, och jag hade lyxen att få den hjälp jag behövde. Den möjligheten får långt ifrån alla (kommer öppna upp ämnet mer någon annan dag).

Men låt oss gå tillbaka till tankarna. Mina tankar (som nästan alltid handlar om mig själv), har oftast varit negativa och elaka. Har de alltid varit så? Nej. Varför är tankarna negativa? För att jag växt upp i ett samhälle, där man alltid får höra att man kan göra bättre ifrån sig. Är tankarna logiska? Ja och nej. Tankarna logiska, för att de speglar det samhället lär oss att tänka. Behovet av att konstant förbättra sig själv är något som varit livsviktigt för människan, något som lett till att vi är på toppen av närisgskedjan. MEN tankarna jag tänker är ologiska - för de stämmer inte överrens med verkligheten. Är jag sämst i världen om jag svarar fel svar på en fråga? Nej. Är jag värdelös om jag inte gjort annat än kollat handmaid's tale hela dagen? Nej. Är jag oattraktiv och äcklig i alla andras ögon, om jag inte är smal? Nej. Ni fattar galoppen. 

Att skriva och dela mina tankar på min instagram, har inte bara fått mig att känna mig mindre ensam, det har gett mig perspektiv. Det har hjälpt mig med att se det ologiska. Men jag har känt mig begränsad av Instagram. Jag känner att jag inte kan öppna upp tillräckligt. Jag vill gå mer in på djupet på de ämnen jag skriver om: ämnen som till största del handlar om hur det är att vara en tjockis, varför vi tänker på ett visst sätt och hur jag upplevt psykisk ohälsa. Ibland blir det för tungt att skriva om tunga ämnen, så jag kommer varva med lite annat som hör till i mitt liv. 

Min blogg är till för dig som mår/har mått, eller känner någon som mår skit. Den är till för dig, som tänker negativa tankar om dig själv och din kropp. Den är till för föräldrar och lärare, som har ett ansvar över barnens förmåga att älska sig själva. Till vårdpersonal, som bemöter människor med olika kroppar och olika hjärnspöken. 

Jag hoppas ni orkade läsa såhär långt, kanske ni nu förstår varför Instagram inte räcker till. Första inlägget avklarat. Pok.