På måndag åker jag på praktik
Precis som rubriken lyder så åker jag alltså på praktik på måndag, om allt går som det är tänkt. Jag har fått praktikplats hos ett modistföretag lite utanför Kalmar i Sverige. Jag är taggad men också nervös och orolig inför resan.
De senaste dagarna har varit jobbiga och jag tampas med min inre oro och ångest. Jobbigast är det för att jag är tvungen att klara mig själv i 6 veckor och vara ifrån han som jag tycker mest om. Han som jag är van att umgås med varje dag och som tycker om mig som jag är. Utan honom tappar jag en del av min egen trygghet, vilket gör mig rädd. Jag är rädd att det ska bli för jobbigt och att jag av någon orsak inte ska orka ta hand om mig själv i dessa 42 dagar. Vanligtvis inför en resa brukar det vara flygrädslan som är störst, men så är inte fallet nu även om jag nog är lite nervös inför det också.
Samtidigt som jag är rädd och gråter ofta just nu så har har jag också en inre känsla som säger att det kommer gå bra. Problemet är ju bara att det är så lätt att fastna i de negativa tankarna istället för de positiva. Även om jag inte blir av med oron nu inför resan så har jag inga planer på att ge upp, för jag ser fram emot allt jag kommer få lära mig under praktiken. Jag vet ju också att det här kommer få mig att växa som människa och det motiverar mig lite.
Jag har köpt garn och ett stickmönster till en tröja så att jag ska ha något att göra på kvällarna och helgerna. Det ska bli min allra första egenstickade tröja. Provlappen jag stickade här om kvällen blev så otroligt mjuk och skön så jag ser fram emot att kunna bära den framtida tröjan.
Eftersom jag åker på praktik redan på måndag så missar jag min mans födelsedag som är i början av november, men jag har fixat en present som han kanske får öppna redan nu i helgen. Vi får ta vara på de sista dagarna tillsammans och helt enkelt fira i förskott.
Bjuder på en höstbild på oss två tillsammans. För exakt en månad sedan firade vi två år som gifta. Tänk det!
Min oro & ångest
Ja, egentligen vet jag inte riktigt var jag ska börja eller hur mycket jag vågar berätta. Den här veckan har vi tema psykisk ohälsa här på Sevendays, ett ämne som jag kanske inte hade vågat skriva om om de inte vore för den här temaveckan, men som jag kanske innerst inne ändå velat ta upp. Kanske dels för att jag vet att det finns folk som haft det så mycket jobbigare än mig, men också för att det inte känns som jag har något att komma med.
Jag har sedan jag gick i lågstadiet haft oro och ångest ibland, vilket jag då inte visste vad det var. Det utformade sig oftast som en klump i magen som kunde komma plötsligt eller att jag började må illa eller började känna mig varm i kroppen. Ofta var det också en känsla av att jag måste bort från den plats jag befann mig på. Känslan uppstod i samband med att något spännande skulle hända, som en slags nervositet. I fyran eller femman hade jag en kort period på kanske en vecka när jag inte klarade av att vara i skolan. Jag åkte till skolan som vanligt på morgonen, men varje dag började jag må illa efter en timme och mamma var tvungen att hämta mig. Väl hemma kändes allt som vanligt igen.
Nu senare i livet har jag haft liknande perioder när jag varit så pass orolig att jag ibland inte klarat av att åka till skolan. Senast var i våras, en vecka innan vi skulle åka hem till Finland och till Prag på ett bröllop. Jag har nämligen fått problem med att sitta i flygplan sedan jag för två och ett halvt år sedan kräktes i ett flygplan vid landningen. Av någon anledning blev det som ett trauma som satt kvar och jag blev orolig för att de skulle hända igen. Sedan dess har det ofta varit jättejobbigt för mig veckan före en flygresa. Så i våras veckan innan resan vaknade jag upp varje morgon med ångest och klump i magen och klarade inte av att åka till skolan.
Jag förlorar också aptiten när jag är orolig så jag hade jättesvårt att äta något över huvud taget den veckan. Allt jag satte i munnen fick mig att må illa. Det var också jobbigt att vara ensam hemma när David var i skolan och på fotbollsträning. När jag mådde som sämst ringde jag mamma och umgicks med henne via videosamtal tills David kom hem. Dagen innan resan beslutade vi att jag måste gå till läkare och be om något lugnande inför flygresan. Jag grät för sjuksköterskorna på hälsocentralen och en läkare skrev ut lugnande droppar som jag kunde blanda ut i vatten och dricka innan flygresan. Dropparna gjorde mig jättetrött (kanske lika bra), men de hjälpte. Det kändes som en trygghet att ha droppar att ta när jag behövde.
Vi flög först hem till Finland. Resan gick bra med mina droppar och jag tror att jag sov hela resan. Vi var i Finland ungefär en vecka innan vi skulle åka till Prag. Mamma hade bokat en läkartid åt mig och där fick jag utskrivet en ångestdämpande/lätt depressions medicin, som jag senare valt att inte ta eftersom ångesten blev bättre efter resan och under sommaren. Jag kände att jag klarade mig med mina lugnande droppar.
Resan till Prag gick också bra och jag klarade allt utan att kräkas. Jag tog dropparna under alla dagar vi var där och hade svårt att äta nästan hela resan, men försökte äta trots att det gick väldigt långsamt. Hur som helst så klarade jag allt trots min inre oro. JAG KLARADE DET! :)
Under sommaren kontaktade jag en psykolog och gick och pratade med henne ett antal gånger. Det tyckte jag att hjälpte mig mycket för att undvika att fastna i någon ond spiral.
Det här var en del av min egen erfarenhet. Jag var flera gånger nära till tårar under tiden jag skrev det här, men det känns skönt att ha det i text. Jag vet ju inte om det här inlägget hjälper någon, men om inget annat så kan jag i alla fall själv gå tillbaka och läsa det. Ibland kan man behöva en påminnelse om de gånger man klarat något som man oroat sig, men som i slutändan ändå gått bra.
Jag uppmanar dig som mår ens lite dåligt att söka hjälp. Gå och prata med någon, det hjälper en att få kontroll över tankarna som lätt flyger i väg. Det må vara svårt att ta första steget, men det blir så mycket bättre om du pratar med en kurator eller psykolog. En psykolog kan hjälpa dig så det inte blir värre och hjälpa dig förstå dina egna tankar. Kram till alla som kämpar med psykisk ohälsa och kom ihåg att du inte är ensam!
Jag i en av mina vackraste vintageklänningar.
En artist och låt som jag lyssnade mycket på i våras.
TIPS! Youtubekanalen Överlevnadsguiden Charlotta Rexmark har många bra videor om psykisk ohälsa.