Vad ska jag bli när jag blir stor?

Skrivet av Fanny Hellman 25.01.2020 | 0 Kommentarer

Vad ska jag riktigt bli när jag blir stor? Det är frågan som jag tänker på ständigt just nu. Ja, jag vet att man inte måste ha det på klart när man är så ung som jag, men jag vill ju i alla fall veta lite ditåt. Fast egentligen vet jag ju att jag vill jobba med design och textilier, men jag vet inte i vilken form och inriktning. Till sommaren får jag min andra examen och kan kalla mig både klädsömmare och modist, men ändå känner jag mig inte riktigt färdig för arbetslivet. Det är därför jag tänkt söka vidare till olika högskoleutbildningar, jag vet bara inte vilka. 

När jag var riktigt liten ville jag bli dansare eller en sån som säljer popcorn och godis på biografen. Tänk vad enkelt om jag idag hade varit nöjd med det andra alternativet. När jag blev lite äldre ville jag bli designer och det vill jag väl egentligen nu också. Jag har fått lära mig att för att få kalla sig designer måste man vara innovativ och skapa saker som ännu inte finns annars är man en formgivare och ger form till redan existerande prylar. Designer låter så mycket häftigare åtminstone i mina öron, så det är nog det som är drömyrket tror jag.

Jag har ganska höga förväntningar och stora drömmar när det gäller vad jag vill bli när jag blir stor.  Ibland har jag kanske lite för höga krav på mig själv, men folk säger ju att man måste kämpa för att nå sina drömmar. Det är ju på ett sätt bra att drömma stort och att inte nöja sig med vilket jobb som helst, så länge det är på en rimlig nivå. Det är rätt så ofta som jag funderar över vem jag presterar för, är det verkligen för mig själv eller är det för att imponera på andra. Jag vill påstå att det är för mig själv, men innerst inne vet jag att det också är för att andra ska tycka om mig. Som att det inte räcker med att jag bara är Fanny, utan som att mina prestationer gör mig till en bättre människa.

Jag är helt säker på att dagens samhälle och sociala medier påverkar oss till att ställa höga krav på oss själva. Det är så många saker vi ska vara bra på och så många bollar som vi ska hålla i luften på samma gång. Inte alls konstigt att allt fler blir utbrända i ung ålder. Vi ska ha en framgångsrik karriär, en stor familj, ett stort hus och göra en massa aktiviteter på fritiden. Varför kan vi inte bara vara nöjda över att vi existerar?

Oj vilket djupt inlägg det här blev, kände bara att jag behövde skriva av mig lite. Vad har ni för tankar och funderingar kring ämnet? Vem presterar du för? Känner du dig stressad över allt du borde hinna med i livet?