Körsbärsblommiga maj
Jag fotograferar faktiskt en hel del. Porträtt och sådant. Mestadels är det bara vardagsbilderna som slipper hit, trots att detta ändå är en fotoblogg och jag helst skulle ha den mer nischad och mindre...personlig? Brukar känna att jag inte har så mycket att skriva i anslutning med bilder som dessa, men nu har jag svamlat dit nånting så nu får ni se lite porträtt iallafall. 
Jag hann bara komma innanför dörren i onsdags, duscha och lägga mig i kökssoffan i bara badrock när Cecilia och jag insåg att vi inte skulle hinna se körsbärsblommorna om vi väntade mera, och att vi var tvugna att åka dit, direkt. Så jag klädde på mig igen, packade kameraväskan, svalde ner värkmedicin, allergimedicin och dagens andra antibiotika innan jag gick ut genom dörren. Åkte fler metrostopp än jag någonsin gör, böt till buss och promenerade sista biten. När jag kom fram satt Cecci under ett träd och väntade.
Kändes som att vi var i Nangijala, eller typ mumindalen. Så ljuvligt. Och flyktigt. När man vet att blommorna snart faller. Det är som Maj är, som far förbi så fort men är en så fin månad. Sommaren står för dörren, allt det bästa är framför en och man står precis på tröskeln. Till en ny sommar och till en ny ålder. 
Slutar aldrig fascineras över hur en människa som Cecci kan vara så mjuk, snäll, humoristisk, bra OCH vara så vacker samt bli så bra på bild. Så naturlig. Det fina innanför lyser genom. Älskar att få dela födelsedagsvecka, nästan födelsedag, med henne. Det känns så värdigt och fint. Den här fotograferingen inledde den födelsedagsveckan lite. Födelsedagsbilderna. 
´Det var ju egentligen massvis med människor i den här parken som, liksom vi, fotograferade varandra och sig själva. Med de rätta vinklarna och rätta precisionen ser det på dessa bilder ut som att vi nästan var ensamma. När vi var där kom jag att tänka på hur jag, som lite yngre, alltid så gärna ville till Stockholm och fota i Kungsträdgården vid den här tiden men att det aldrig blev av. Kan anse det lite avklarat nu. 
Tycker så om att ta porträtt av någon i en färgglad miljö. Värre är det med att själv bli fotad. Är i vanliga fall så medveten om tekniken, vinklarna, inställningarna att jag har svårt att slappna av och anta rollen framför kameran. Med Cecci är det förstås annat eftersom jag litar på henne när det kommer till fotandet, då kan jag lämna det till henne. Medveten om att hon har öga för det och att jag inte behöver eller ska dirigera. Det är någonting som verkligen är skönt att fota tillsammans med andra fotografer. Man pratar lite samma språk, utan att behöva säga någonting. Man tänker ganska liknande och har ganska samma visioner. 
Ändå kan jag inte slappna av. Den största boven i det är mitt hår. Kan inte släppa tanken om hur håret ser ut en sekund eftersom jag överlag alltid är missnöjd med hur det är på många bilder i efterhand. Och för att håret alltid visar sig från sin allra värsta sida när jag ska fotas. Förstår inte vad grejen är. Vet inte heller om det oftast gäller när jag har längre år. Minns inte hur det var när jag hade kort. Förra sommaren hade jag ganska långt hår vid ett skede, typ som jag har nu, samtidigt var jag med Anna och tog lite porträtt vilket slutade med att jag klippte nästan 20 cm av håret dagen efter. Borde jag göra det igen nu? har funderat sen oktober typ. Please help.
När vi hade tagit en massa foton, frös jättemycket och jag kände att jag behövde lägga mig ner (jag var ju rätt sjuk egentligen här) så for vi hemåt igen. Nöjda med vårt lilla äventyr och trevliga majbilder. Vinkade av Cecci när hon steg av metron och sedan for jag hem och lade mig under täcket. 
Den här parken heter alltså Kasbergets körsbärspark och ligger HÄR. Om man åker från järnvägstorget kan man ta metron till Hertonäs, fortsätta med buss 80/82 och sen gå sista biten. Tar ungefär 30-45 minuter. Vet inte hur länge till det blommar där, när vi fotade föll i alla fall blad nu som då runtomkring oss, så det kan hända att man borde skynda sig.
Minnen av aprilhimlen
Tog några porträtt en dag i eftermiddagssolen
rörde sig mer och mer till andra rummet för varje minut
Fick skynda. Flytta stativet. Ändra fokus och ljusinställningar.
Kamera käy!
Efter en vecka borta kom vi tillbaka till Helsingfors lördag-kväll och tidig söndag morgon kastades jag direkt in i inspelningsperioden som kommer vara min verklighet nu i en månad. Började denna period med att assistera en dokumentärproduktion innehållande fiktiva scener som C-foto, klappa och stillfotograf. De fiktiva scenerna har vi filmat de senaste dagarna och ikväll var det i paket.
Höstlöv och nya tag - Årsresumeén 2018
Detta är mitt nästsista inlägg om fjolåret och börjar se ett slut på den här resumeén. Det händer så mycket i livet just nu och skulle vara roligt att skriva om sådana saker också men känner att jag vill få det här projektet klart först! Så nu försöker jag tappert slutföra detta. Hejaheja!
Komma hem
Den första gången vi är i Helsingfors 2019
bär vi 4 tunga väskor var
fyllda med stekpannor i gjutjärn, vinflaskor, böcker, julklappar, kamerautrustning
genom folkmassor
in på smockfull 16:30 spårvagn
axlarna värker och kroppen dunkar
andas så hackigt
pappa bad oss ta taxi hem
den sista biten är tyngst
att få upp väskorna för trapporna
Banananaaa
Tidigare i höst gick jag en kurs där vi pratade mycket om konst och fotografi. En uppgift som vi fick där var att välja en mening ur en bok och sedan ta en analog bild utifrån meningen man valt. Man skulle visualisera bilden i sitt huvud före man tog den och kanske hitta på en historia till den. Det är också just det som jag gillar så mycket med analog fotografering - att man måste vara mer sparsam och fundera igenom sina foton mera innan man tar dem. Bilden nedan är den som jag valde och presenterade.
Ett sista åk
Några dagar i oktober hade vi lillebror plus tjej på besök i Helsingfors och rände stan en massa timmar. En kväll satte vi oss på spårvagnen och for iväg till Borgbacken..
