cropped tom header

Lagsport eller individuella idrotter?

Skrivet av friidrottenidag 07.07.2014 | 1 kommentar(er)

Kategorier:
SCAN0001 Bilden från sommaren 2001, Filiph har spelat sin första fotbollsturnering.     Håll på med olika idrottsformer långt i tonåren. Det rådet ger så gott som alla framgångsrika tränare. Likafullt bevakar de flesta idrotter sina unga utövare för att de inte ska lockas bort från deras verksamhet. Sanningen är väl att det råder stor brist på idrottande ungdomar. En annan sanning är att det i dag är så många idrotter och andra aktiviteter som pockar på uppmärksamhet. Det är förståeligt att idrotterna försöker binda till sig utövarna redan i unga år. Aktiviteterna kräver pengar och ”...ju fler vi är tillsammans desto billigare det bli...” för att travestera på den gamla refrängen. För lagsporterna är rekryteringen speciellt känslig. Det går inte att delta i seriematcher med endast en handfull spelare. Ofta är spelartrupperna smala, samtidigt som året runt-verksamheten är relativt kostsam. Redan ifall några väljer bort laget under spelsäsongen blir det lätt kris. Vi har sett att antalet fotbollslag minskat kraftigt i distriktet, och samma sak gäller förstås lika väl många andra sporter. Vi har ofta fått frågan vad som hände då Filiph valde löpningen och övergav fotbollen där många förutspådde bra möjligheter att komma upp på hygglig nivå. Svaret är väl att där inte är så mycket dramatik och ödet har sannolikt spelat in. Många som slutat med till exempel fotboll anger som orsak att de inte fått tillräckligt med speltid. För Filiphs del gäller inte den motiveringen. Han fick tvärtom stort ansvar i alla de lag han spelade i. Och han skulle sannolikt också varit efterfrågad denna säsong. Ifjol var det både fotboll och löpning. Vad som var huvudgrenen kan han väl knappast själv med säkerhet säga. För fotbollens skull flyttade han till idrottsgymnasiet i Vörå. Men den andra veckan han var där deltog han i junior-FM för 16-åringar, med överraskande bra resultat. Det blev något av en vändpunkt. Men där finns förstås sedan även många andra faktorer som inverkar. Nu är han dessutom i den åldern att han bör göra sitt val ifall han har ambitionen att göra karriär. Lagsporterna marknadsför sig ofta med gemenskapen och kamratskapet som laget erbjuder. Det löftet håller för det mesta streck. Men också inom friidrotten finns gemenskap. För alla behöver det inte vara en envis ensamvargs tillvaro. Tvärtom både i träning och tävling kan uppstå en gemenskap, som ibland är mera mångsidig och stimulerande än gänget lagets omklädningsrum. Med ett öppet sinne får man nya och inspirerande kontakter. Även om det råder en viss konkurrens ges större plats för fördomsfrihet. I lagsporter skapar man lätt en situation med ”vi mot dem”. Visst är det viktigt att lära sig agera i och för gruppen. Men i praktiken uppstår ändå konflikter som kräver kompromissvilja. Det betyder samtidigt att du inkräktar på dina egna möjligheter att utvecklas mot en uppfyllelse av de egna drömmarna. I en lagsport är du beroende av många personer för att överhuvudtaget kunna utöva den. För att komma upp till högre nivåer krävs en spelblick som inte gäller enbart på gräsmattan. I de individuella grenarna har du större påverkningsmöjligheter, och ett större eget ansvar. Du kan inte skylla på någon annan ifall resultaten går sämre än väntat. Å andra sidan får du en större del av är då du lyckas. Som kroppskultur är friidrotten sannolikt också mera utvecklande. Den fysiska träningen är tuff och det gäller att söka sina gränser. I dagens samhällsklimat kan det till och med vara lockande för de många unga. I lagsporterna ingår mycket annat är fysisk fostran, och det tilltalar igen andra grupper. Lagsporterna är också på sätt och vis mycket förlåtande. Du kan vara sämst på plan och ändå åka hem som en vinnare. Ingen kan med säkerhet säga om du spelade bra eller dåligt. Uppfattningarna är lika många som bedömarna. Och bedömningen är här och nu. Det är den senaste matchen som finns i tankarna, vinsten eller förlusten. Snart är det ny matchdag. Friidrotten är på den punkten hänsynslös. Ditt resultat mäts med klocka eller måttband. För många är sedan resultaten i Diamond League den enda referensen de har. Den jämförelsen kan finnas någonstans i bakhuvudet för ödmjukhetens skull, men du ska inte låta dig nedslås av den. I stället gäller det att hitta mera realistiska mål. Ett mål kan alltid vara att bättra sina egna rekord. Det viktigaste är i varje fall att så småningom hitta sina egna idrotts- eller motionsvanor. För att kunna göra det bör man erbjuda sig möjligheten att pröva på så många idrotter man bara har tillgång till. Sportjournalistiken har börjat handla mycket om pengar. I till exempel fotboll och ishockey kan det handla om svindlande summor. De flesta spelar för betydligt lägre lön, men ändå känns det som om alltför stora summor rör sig i de stora ligorna. I de individuella grenarna är det endast ett fåtal som kommer upp till de stora pengarna. För de flesta är det fråga om idealism. Var och en ska fördomsfritt bestämma vilka sporter de väljer. I vilket fall som helst borde man inte hoppa helt över friidrottsträningen som är mångsidig och gynnar även dem som sedan väljer andra idrotter. (Tom Johansson)  

GIF-pojkarna sjätte, samt några reflektioner

Skrivet av friidrottenidag 06.07.2014

Kategorier:
Det blev en hedersam sjätteplats för GIF-kvartetten, Pauli Ruostetsaari, Iiro Penttilä, Joni Virkkala och Filiph Johansson på 4X400 meter. En hygglig insats av pojkarna i hård konkurrens. De hade sist och slutligen inga reella chanser att knipa medalj. Men det var som sagt ändå ett mycket bra veckoslut. Filiph tyckte att hans löpning kändes rätt lätt. Det blev igen SFI-seger. Denna gång genom HIFK. Måste ännu en gång imponeras av SFI-löparnas höga profil i den nationella jämförelsen. Efter att sovit en natt på FM-guldet smakar det nästan ännu bättre. Det var svårt att hållas stilla i tv-soffan i lördags. Ett tag kändes det som om guldet skulle glida ur händerna. Det upplägg ankaretappen bjöd på var tudelat. Det såg till en början ut som om GIF skulle gå mot en enkel seger. Men på bortre långsidan kom raseborgaren Marko Vendelin med rasande fart. Att det ändå blev så här pass jämnt var ingen stor överraskning. Marko Vendelins statistiktid är cirka fem sekunder bättre än Filiphs. Det motsvarar väl ungefär det försprång som Filiph hade till Raseborg vid växlingen. Att han sedan löpte första varvet snabbt bidrog till känslan att det här blir en enkel match. Men Vendelin höll sin nivå och höll på att förstöra guldfesten. För Filiph är det alltjämt de kortare sträckorna som gäller. Framöver blir det mera fokus på dem. (Tom Johanson)  

FM-guld för GIF:arna

Skrivet av friidrottenidag 05.07.2014 | 1 kommentar(er)

Kategorier:
Det blev till slut FM-guld för GIF:s trio på 800 meter i klassen M19. Guldet bärgades med en bra laginsats. Joni Virkkala som med arméfrisyr kom tvåa till växlingen efter att hela loppet hållit sig aktivt framme. Pauli Ruostetsaari kom först till växling efter sin sträcka. I det skedet såg det mycket lovande ut. Raseborg som förväntades vara den hårdaste konkurrenten låg till synes på betryggande avstånd. Till slut blev det ändå onödigt spännande hemma i TV-soffan. I sista kurvan såg det lite oroväckande ut. Men Filiph hade lite krafter i reserv och kunde hålla Raseborgsankaret Marko Wendelin bakom sig. Filiph säger att han egentligen fick loppet ungefär som han tänkt det. Som orutinerad löpare har han svårt att löpa ensam i ledningen. Första varvet gick onödigt snabbt. Vid cirka 500 meter beslöt han att ta det lite lugnare. Målet var som sagt att ha krafter på upploppet, det är ändå där som tävlingen sist och slutligen avgörs. Wendelin kom tappert in i kampen, men Filiph berättar att han då längre inte var orolig. Han hade en liten spurt kvar och den smått överraskande segern var klar. För Joni och Pauli var det första FM-medaljen av ädlaste valör. Andra valörer finns däremot nog i deras prisskåp. För GIF har den här sträckan varit ett av sommarens huvudmål. Nu blir det individuella tävlingar. Joni rycker in i det militära på måndag, vilket sannolikt inverkar negativt på resten av hans tävlingssäsong. Resultatlistan är intressant läsning. Tre SFI-klubbar putsade prisbordet i denna klass. Knappast anade många i publiken att det var två FM-medaljlag som gjorde upp på 3X800 meter i DM i Nedervetil för en tid sedan. Överlag har SFI en stor dominans i årets stafett-FM. Tolv medaljer om jag kommer rätt i håg. Grattis SFI och grattis GIF! FM fortsätter i morgon söndag. Pojkarna deltar då på 4X400 meter. Iiro Penttilä är fjärde länk i laget. De väntar sig en bra tävling, men det är knappast medaljläge. (Tom Johanson)

Annorlunda fridrottsarena

Skrivet av friidrottenidag 04.07.2014

Kategorier:
Måste tillstå att jag var lite skeptisk till att man ordnar längshoppstävlingar på Salutorget. Den traditionella sportplanen hör på något sätt till. Överlag brukar jag tycka att det blivit ett självändamål att söka sig nya vägar i publikfrieriet. Jag är till exempel inte så imponerad över alla förnyelser av tävlingsformer inom skidsporten. Måste erkänna att jag hellre följer med en femmil med intervallstart än en femmil med jaktstart. Men längdhoppning på torget har sina fördelar och jag tycker det fungerade riktigt bra. Under normala friidrottstävlingar pågår ofta flera grenar samtidigt. Det går lätt så att intressanta prestationer försvinner. På torget var allting koncentrerat på en gren. Publiken kom nära och kunde på ett annorlunda sätt följa med tävlingarna. Det var lite festligare och mera upphaussat än det brukar vara på sportplanerna. Den tillfälliga ansatsbanan och längdgropen var även bra. Åtminstone i de yngre klasserna blev det en mängd personliga rekord. Vet inte vad de tävlande tyckte, men för mig själv blev det en positiv upplevelse. Till det bidrog förstås också det för denna sommar ovanligt goda väderförhållanden. Lite olyckligt att man för det mesta hoppade i motvind, vilket tog lite av hopplängderna. Hoppas man lyckades marknadsföra idrotten även till en ny publik. Att man delade ut små penningpris ökade sannolikt även intresset bland deltagarna, utan att pengarna för den skull blev huvudsak. Resultaten hittar ni med lite sökande på Kokkolan Veikots hemsida och de kommer sannolikt snart också upp på Tilastopaja. Längdtävlingarna rönte även massmedialt intresse. (Tom Johansson)

Mycket på gång just nu

Skrivet av friidrottenidag 04.07.2014

Kategorier:
Idag, fredag, är GIF:s stafettkillar på väg mot Lahtis där FM avgörs under lördag och söndag. De största förväntningarna har man på 3X800 meter i klassen M19. GIF har en femte plats från i fjol att försvara. I år är de alla ett år äldre, men kvar i samma klass. Det är svårt att veta hur konkurrensen sist och slutligen är. Det finns klubbar med starka löpare. En annan femma är sedan om de lyckas få de bästa loparna med i just denna klass. Föreningarna gör sina egna prioriteringar och man kan tänka sig att herrklasserna ges större vikt. Vid behov flyttas en junior upp till seniorlaget. Nåja, det lär bli televisering av stafett-FM och så småningom är vi klokare. Filiph har även anmält sig till junior-DM i Närpes som avgörs på onsdag och torsdag. Som det nu ser ut löper han 300 meter. Det är en sträcka som fallit bort från FM-programmet och ersatts med två grenar 200 och 400 meter. Han vill i varje fall nu testa farten på sträckan. Personliga rekordet utomhus satte han i junior-FM senaste sommar. Tiden 36,11 räckte då till för en bronspeng. Sin bästa tid har han i varje fall noterat inomhus. Då han vann hall-FM i februari på 200-metersbanan i Kvarnbäcken noterades han för tiden 35,60. Också den värsta konkurrenterna Ilari Manninen, Oskari Lehtonen och Niklas Bryggare tog sig då under 36 sekunder. (Den som är intresserad kan se loppen på ett youtube-klipp, länken till det hittar ni till exempel lägst ner i artikeln om Filiphs idrottsliga karriär hittills som vi nyligen lade ut på denna blogg.) I sprintkarnevalen i Jämsänkoski visade Filiphs konkurrenter prov på mycket bra form under bedrövliga väderförhållanden. Lehtonen var under 35 sekunder och de övriga var inre långt efter. Filiph var inte med eftersom evenemanget kolliderade med Världsungdomsspelen. Han försöker också komma med i Elittävlingarna i Kuortane den 13 juli. Där löps 200 meter. Hans statistiktid är givetvis för dålig, man har en resultatgräns på 21,80. Men han har i varje fall anmält sig i hopp om att ändå få en utfyllnadsplats i ett eventuellt B-heat. Sedan blir det som tidigare nämnts SFIM i Bennäs. Vi hoppas på bra väder och stor publikuppslutning. Det ska ju vara den stora finlandssvenska samlingen. Falken brukar dessutom vara bra på att arrangera tävlingar. Vi ska givetvis återkomma till detta evenemang flera gånger ännu. Har själv tänkt följa med längdhopparjippot på Salutorget i Karleby i dag. Ska försöka få ihop något resonemang kring just dessa försök att få ut friidrotten till folket. (Tom Johansson)

Att vara förälder till idrottare

Skrivet av friidrottenidag 02.07.2014 | 2 kommentar(er)

Kategorier:
PICS 187   Filiph har fått förhållandevis mycket medial uppmärksamhet på senare tid. Österbottens Tidning hade en välskriven och sakligt hållen helsida i onsdags. På webb-tv (Österbotten i dag ligger också ett inslag där han får presentera sig i ord och bild). För många inställer sig säkert frågan om pappas levebröd och den mediala uppmärksamheten har ett starkt samband. Jag har i så fall förståelse för den ”misstanken”. Men vill även påstå att den semestrande pappan inte i någon högre grad försökt fösa fram den egna sonen. Sportredaktionen har integritet som inte ens en kollega rubbar. Medialogiken är nu bara sådan att ibland får en del personer till synes oförtjänt mycket uppmärksamhet, det vill säga kan lyftas fram tydligare än andra som kanske stått för lika bra eller till och med bättre prestationer. Det är många faktorer som påverkar antalet spaltmillimeter. Att jämföra spaltmillimetrar ger heller ingen rättvisa. Ofta brukar redaktionerna märka då någon figurerar ofta och under en tidsperiod och då håller man tillbaka en tid för att jämna ut det hela. Det leder mig in på mitt egentliga ämne för detta inlägg. Blir föräldrar till idrottare i regel galna? Försöker vi krampaktigt kompensera våra egna tillkortakommanden med att utnyttja barnen? Sätter vi för stor press på barnen? Det går säkert att svara ja på alla dessa frågor. Har själv många gånger ställt mig frågan om pappa är mera intresserad än pojken. Ofta får man också förmaningen att föräldrarna inte får köra för hårt med sina barn. I vårt fall har vi diskuterat frågan många gånger. Vi har kommit till att Filiphs resultat i varje tävling överraskat oss positivt. Förväntningarna har varit lägre ställda än kapaciteten visat sig vara. Men det är klart att vi inte vet hur det blir i framtiden. Växer pappas och mammas aptit på framsteg? Vad kan vi i så fall göra åt det? Åtminstone måste vi vara medvetna om att här finns en risk. Vi får inte bli blinda för vad vi håller på med. Det kan i och för sig vara lättare sagt än gjort. Å andra sidan finns det säkert i vissa barn en drivfjäder som består av att de vill göra sina föräldrar stolta. Det kan vara en bra kombination, men det får förstås inte utvecklas till en tvångstanke som kan bli en synnerligen tung belastning ifall drömmarna av någon anledning inte uppfylls. En annan fråga är hur pass engagerade ska föräldrarna vara i barnens idrott. Under cirka 15 år kring fotbollsplanerna har vi fått uttryck för många olika uppfattningar. Personligen har jag väl också gått genom alla faser som en fotbollsförälder kan hamna i. I början en överdriven förtjusning över att barnet är med i laget. I den fasen är det ofta så att föräldrarna är mera intresserade och framgångshungriga än barnen. Denna fas är övergående. Så småningom sitter man på läktaren som en sur och cynisk gubbe och beklagar sig över allt och alla. Med den erfarenheten i bagaget är det kanske lättare att gå in i en ny karriär som bänkidrottande förälder. Det gäller att ha distans till det som sker och en insikt om att den viktigaste drivkraften för idrottaren är att han själv tycker det är roligt och intressant. Men det är samtidigt viktigt att föräldrarna ger sitt stöd, inte bara ekonomiskt stöd utan även genom att visa ett äkta och osjälviskt intresse. Ifall föräldrarna inte visar intresse börjar idrottaren sannolikt också tvivla på att det han sysslar med har någon betydelse. (Tom Johansson)  

Varför inte svensk stafett?

Skrivet av friidrottenidag 02.07.2014

Kategorier:
Under helgen, 5-6 juli 2014, avgörs stafett-FM i Lahtis. Det finns alla förutsättningar för en ny SFI-fest. IK Falken har några hårda lag med i leken och framgången lär inte utebli. Men det finns även många andra SFI-lag. GIF ställer också i år upp i stafett-FM. Föreningen har stolta traditioner i stafettlöpning. Även om man håller på att få fram en ny generation löpare är framgången inte given. Konkurrensen är knivskarp. De största förväntningarna vilar på 3X800 meter för pojkar under 19 år. Den sannolika laguppställningen är Joni Virkkala, Pauli Ruostetsaari och Filiph Johansson. Alla tre tar sig under två minuter med normala insatser. Sannolikt krävs ändå lite mera än så för att strida i den absoluta toppen. Stafetterna är viktiga för föreningarna. Det tvingar dem att satsa lite mera på bredden och det gynnar i slutändan alla. Stafett-DM som hölls nyligen i Nedervetil var en kul tillställning. Tyvärr är det för få lag som ställer upp med lag, föreningarna har tydligen tröskeln för hög, eller troligare att stafett-DM ges inte tillräckligt hög prioritet. Att flera distrikt samsas om DM förbättrar situationen, men ändå är det för många tunna startfält. I denna situation kunde det vara en idé att ha med svensk stafett på programmet, till och med som den stora finalen. De flesta här känner till svensk stafett, men kanske det finns bland de yngre läsarna sådana som inte är bekanta med grenen. Första sträckan är 100 meter. Följande 200 och tredjesträckan 300 meter. Ankarsträckan är 400 meter. Detta koncept borde ge även föreningar med ett smalare material möjligheter att mobilisera lag. Och så testas föreningens mångsidighet på ett annat sätt. I stafettkarnevalen har man dubbel svensk stafett, en pojke och en flicka per etapp. Varför skulle inte detta finnas på programmet även i DM, ja varför inte också i FM? (Tom Johansson)

Vinden och lite annat i friidrottsstatistiken

Skrivet av friidrottenidag 30.06.2014

Kategorier:
På Gamlakarleby IF:s hemsida finns föreningens friidrottsstatistik som på ett förtjänstfullt sätt sammanställts av idrottsentusiasten Matti Peltoniemi. För nostalgiker kan det vara roligt att bekanta sig med denna statistik, ifall ni inte redan gjort det. Även andra än nostalgiker kan givetvis finna nöje i att plöja genom statistiken. Själv har jag sedan barnsben med stort intresse studerat gamla resultat. Förr gällde det i första hand toppresultaten på nationell nivå och förstås resultaten i värdetävlingar som OS och EM, 1960- och 1970-talet var för mig en guldålder. Efter det svalnade intresset något. VM-tävlingarna är för mig ett nytt påfund. Nu har intresset återkommit och är som ni säkert förstår riktad på det som mera berör resultat som kan jämföras med det som regionens friidrottare presterar. Det här blev en för lång och krystad upptakt till mitt egentliga ämne, alltså hur rättvist är det att jämföra idrottsresultat som presterats under en lång tidsperiod. För att få denna bloggs egentliga huvudperson knuten till diskussionen noterar vi att han i dag ligger ungefär på de tider som storfräsarna Börje Strandvall och Bertel Storskubb presterade i GIF-dressen. I HIFK:s färger gjorde de dessutom bättre tider, nosade på 48 sekundersstrecket. Dessa namn ligger alltjämt mycket högt uppe i GIF-statistiken. Tiderna gjordes på 1930-talet. Kan nämnas att Strandvalls GIF-tid på 400 meter kom till i Berlin-OS 1936. Detta kan förstås tolkas på olika sätt. Klart är i alla fall att det handlade om mycket duktiga och talangfulla idrottare som då stod sig väl även i en internationell jämförelse. Det är också klart att förutsättningarna förändrats mycket sedan dess. Då fanns ingen Mondo att löpa på. Spikskorna har garanterat utvecklats till det bättre sedan dess. Å andra sidan är de tiderna knäppta för hand. Den mänskliga faktorn har haft en stor betydelse. I den officiella statistiken lägger man till 0,24 sekunder på den noterade handtiden då det gäller 100 meter och 200 meter. På 400 meter är tillägget 0,14 sekunder. På den gamla goda tiden blåste det inte, åtminstone hade man inga vindnoteringar för resultaten. Först nu kommer jag in på det jag tänkte resonera kring. Är det vettigt med vindnoteringar och ger de rättvisa åt statistiken? Inget stort problem för mig, men lite roande att resonera kring. Det är klart att i ett 100-meterslopp påverkar vind i ryggen positivt på sluttiden. På 200 meter börjar man rimligtvis då i motvind, likaväl är vindgränsen på upploppet +2,0 liksom på 100 meter för att resultaten ska vara statistikdugligt. I praktiken kan vindförhållandena variera och skapa tävlingsförhållanden som förblir odokumenterade. På 400 meter kan löparen få en kraftig vindpust i ryggen på bortre långsidan, på upploppet är det lä eller så mojnar vinden eller i bästa fall vänder helt. Det kan också gå tvärtemot. Här finns inga vindnoteringar i statistiken, och det tror jag mig inte heller vilja ha. Ännu svårare blir det med med hoppgrenarna. I längd och tresteg har man vindnoteringar, också här duger +2,0 meter per sekund. Vinden har sannolikt betydelse för hopplängderna, åtminstonde om vinden är rakt i ryggen. I stav beaktar man inte vindmätaren, även om farten i ansatsen rimligtvis har betydelse då man ska upp på de höga höjderna. I stavhopp har materialutvecklingen dessutom varit stor. Höjder nådda med bambu- och stålstav jämförs med dagens "glasfibernoteringar". Värre blir det då vi går till kastplatserna. I synnerhet gällande spjut och diskus talar man om bra eller dåliga vindförhållanden. I statistiken finns inga vindnoteringar. I en del grenar har materialutvecklingen dessutom varit betydande och påverkar resultaten, för att nu inte gå in på den medicinska utvecklingen och användningen. Ni som orkat läsa så här långt kan gärna kommentera systemet med vindnoteringar i statistiken, andra eventuella reflektioner kring statistiken som åtminstone jag fortfarande ser som intressant läsning. Jag går dagligen på Tilastopaja, här kommer man avgiftsfritt åt så gått som alla tävlingsresultat i landet. I vänstra spalten finns årsbästanoteringarna och då man klickar på grenen får man fram de 20 främsta. Man kan med ett klick byta till hallresultaten. Genom en prenumeration kommer mat åt betydligt mera material. (Tom Johansson)

Varning för norrmännen

Skrivet av friidrottenidag 30.06.2014

Kategorier:
En titt i resultatlistorna från Göteborg har gett upphov till följande resonemang. För det första, 200 meter tycks vara en attraktiv löpsträcka. Allmänna klassen hade lockat 150 anmälda. Tävlingen avgjordes sedan i tolv heat. Resultatnivån var hygglig, tolv löpare under 22 sekunder. En annan iakttagelse är att norrmännen ser ut att komma på bred front, i synnerhet i 19-årsklassen. Här löpte tio av deltagarna under 22 seunder. Sex av dessa kommer från Norge, två från Island och två från Sverige. I Finland ordnades samtidigt sprintrarnas stormönstring i Jämsänkoski. Sammanlagt två löpare kom under 22 sekunder, alla åldersklasser inberäknade. Tammerforslöftet Ville Aarnivala var en av dem, han är född år 1996 men tävlade i herrklassen. Till finländarnas försvar måste sägas att vädret var nästan det sämsta tänkbara för årstiden i Jämsänkoski. I Göteborg var förhållandena rätt bra. I vissa grenar ser Norge ut att få hegemoni över åtminstone de nordiska arenorna. Norge brukar lyckas i sina idrottssatsningar. Friidrotten kan nu vara i turen att erövras av norrmännen. Det norska laget tog sig liksom Finland till den europeiska Superligan. Även deras lag har sina svagheter, men ser ut att kunna växa till sig de närmaste åren. För närvarande är Sverige nordisk ett i lagtävlingen. Även Danmark och Island har enskilda toppar som visar framfötterna. Tre nordiska länder i superligan borde kunna fungera som en sporre. (Tom Johansson)    

Filiph på prispallen i Göteborg

Skrivet av friidrottenidag 30.06.2014

Kategorier:
IMG-20140629-WA0007 Benjamin Lobo Vedel högst uppe tillsammans med   Filiph Johansson t.h. och trean Ludvig Hillenfjärd.   Det blev pallplats för Filiph Johansson i 400-metersloppet på Nya Ullevi i Göteborg i lördags. Han löpte in på andra plats på tiden 49,53. Det är A-klassresultat för seniorer och berättigar honom att delta i Kalevaspelen. Vann gjorde som väntat dansken Benjamin Lobo Vedel på den strålande tiden 47,85, även om det var en bit över hans personbästa. Favoritseger och en något överraskande andreman. Filiph höll jämn fart och var trea in på upploppet där han segade sig upp en placering och löpte de sista metrarna avslappnat. Han berättar att han greps lite av stundens allvar under uppvärmningen. Några av konkurrenterna verkade ha en oerhörd fart i sina drag. Men väl i gång återkom självtilliten. ”Fille” löpte i söndags 200 meter då Världsungdomsspelen 2014 avslutas. Förväntningarna var då lite lägre ställda. Konkurrensen är stenhård. Men glad i hågen sökte han sig till arenan. En liten sänkning av personbästa trodde han kunde ligga inom räckhåll. Det blev en fjärdeplats på tiden 22,58, men vinden var +2,3 så tiden duger inte som rekord. Dansken Benjamin Lobo Vedel vann igen och före Filiph trängde sig ännu en britt och en svensk. Han är ändå nöjd med sitt lopp. Han löpte på sjunde banan. Som tämligen orutinerad löpare tycker han det är lite svårt på de yttre banorna där han inte kan kontrollera startfältet och se vad konkurrenterna gör. Överlag höll sig regionens idrottare väl framme. Några plock: Pauli Ruostetsaari, GIF, löpte in på sjätte plats på 1500 meter. Han sänkte samtidigt sitt personrekord på sträckan med ett par tiondelar. Klubbkompisen Joni Virkkala sänkte också sitt personbästa till 4.08,43, vilket räckte till en fjortondeplats. Segrartidaen i loppet var 3.53,87 och vinnarbucklan går till Qatar. Det handlade om klassen M19. Pojkarna löpte 800 meter på söndagen med stabila insatser. I fredags kastade Juho Lammi 17-åringarnas spjut 58,68. Det räckte denna gång till femte plats. GIF-kastaren har mer att ge. Åsarnas Evert Vikman kom fyra i 19-åringarnas slägga. Hans bästa kast bar 54,72. Också i denna gren gick segern till Qatar. Anna Pajunen fortsätter att hoppa bra i längd. Nu blev det en femte plats med resultatet 554 cm. För seger skulle ha krävts ett hopp över 589. I tresteg nosade hon följande dag på en pallplats. Heidi Widjeskog var åttonde på 800 meter flickor 19 år. Tiden var 4.58,83. Madeleine Sandkulla blev tionde i släggtävlingen F17 på 46,07. I klassen 15 år blev Viktor Hongell tredje med resultatet 56,76. Nämnas kan också att Korsnäsflickan Felicia Åbacka mötte på både 100 meter och 200 meter, klassen F17, det omskrivna svenska stjärnskottet Irene Ekelund. I finalheatet blev Åbacka fyra på 12,47. Ekelund vann på 11,86. Jag hoppas så många som möjligt går in på Världsungdomsspelens hemsida och kollar resultatnivån i de olika grenarna. Resultatlistorna illustrerar rätt väl den nordiska nivån, såväl , toppen som bredden. Klart att alla de bästa inte deltar i Göteborg. Det här bara som ett tips för Er med detta särintresse. Ni har föstås också kommit ihåg att kolla resultaten i de grenkarnevaler som pågått runt om i landet. Det breda finländska publikintresset har givetvis varit riktat på dessa evenemang. Sprintrarna tävlade i Jämsänkoski. (Tom Johansson) PS. Detta inlägg var tänkt att publiceras redan tidigare, men det har tydligen varit något problem med webbplatsen så jag kom inte in på den. Har i efterskott försökt uppdatera min text. Ifall det blivit märkliga tidshopp ber jag om överseende med det. Kom också i håg att tanken inte varit att här ha någon komplett resultatåterivning. DS