Lagsport eller individuella idrotter?
Kategorier:
Bilden från sommaren 2001, Filiph har spelat sin första fotbollsturnering.
Håll på med olika idrottsformer långt i tonåren. Det rådet ger så gott som alla framgångsrika tränare. Likafullt bevakar de flesta idrotter sina unga utövare för att de inte ska lockas bort från deras verksamhet. Sanningen är väl att det råder stor brist på idrottande ungdomar. En annan sanning är att det i dag är så många idrotter och andra aktiviteter som pockar på uppmärksamhet.
Det är förståeligt att idrotterna försöker binda till sig utövarna redan i unga år. Aktiviteterna kräver pengar och ”...ju fler vi är tillsammans desto billigare det bli...” för att travestera på den gamla refrängen. För lagsporterna är rekryteringen speciellt känslig. Det går inte att delta i seriematcher med endast en handfull spelare. Ofta är spelartrupperna smala, samtidigt som året runt-verksamheten är relativt kostsam. Redan ifall några väljer bort laget under spelsäsongen blir det lätt kris. Vi har sett att antalet fotbollslag minskat kraftigt i distriktet, och samma sak gäller förstås lika väl många andra sporter.
Vi har ofta fått frågan vad som hände då Filiph valde löpningen och övergav fotbollen där många förutspådde bra möjligheter att komma upp på hygglig nivå. Svaret är väl att där inte är så mycket dramatik och ödet har sannolikt spelat in.
Många som slutat med till exempel fotboll anger som orsak att de inte fått tillräckligt med speltid. För Filiphs del gäller inte den motiveringen. Han fick tvärtom stort ansvar i alla de lag han spelade i. Och han skulle sannolikt också varit efterfrågad denna säsong.
Ifjol var det både fotboll och löpning. Vad som var huvudgrenen kan han väl knappast själv med säkerhet säga. För fotbollens skull flyttade han till idrottsgymnasiet i Vörå. Men den andra veckan han var där deltog han i junior-FM för 16-åringar, med överraskande bra resultat. Det blev något av en vändpunkt. Men där finns förstås sedan även många andra faktorer som inverkar. Nu är han dessutom i den åldern att han bör göra sitt val ifall han har ambitionen att göra karriär.
Lagsporterna marknadsför sig ofta med gemenskapen och kamratskapet som laget erbjuder. Det löftet håller för det mesta streck. Men också inom friidrotten finns gemenskap. För alla behöver det inte vara en envis ensamvargs tillvaro. Tvärtom både i träning och tävling kan uppstå en gemenskap, som ibland är mera mångsidig och stimulerande än gänget lagets omklädningsrum. Med ett öppet sinne får man nya och inspirerande kontakter. Även om det råder en viss konkurrens ges större plats för fördomsfrihet. I lagsporter skapar man lätt en situation med ”vi mot dem”.
Visst är det viktigt att lära sig agera i och för gruppen. Men i praktiken uppstår ändå konflikter som kräver kompromissvilja. Det betyder samtidigt att du inkräktar på dina egna möjligheter att utvecklas mot en uppfyllelse av de egna drömmarna. I en lagsport är du beroende av många personer för att överhuvudtaget kunna utöva den. För att komma upp till högre nivåer krävs en spelblick som inte gäller enbart på gräsmattan.
I de individuella grenarna har du större påverkningsmöjligheter, och ett större eget ansvar. Du kan inte skylla på någon annan ifall resultaten går sämre än väntat. Å andra sidan får du en större del av är då du lyckas.
Som kroppskultur är friidrotten sannolikt också mera utvecklande. Den fysiska träningen är tuff och det gäller att söka sina gränser. I dagens samhällsklimat kan det till och med vara lockande för de många unga. I lagsporterna ingår mycket annat är fysisk fostran, och det tilltalar igen andra grupper.
Lagsporterna är också på sätt och vis mycket förlåtande. Du kan vara sämst på plan och ändå åka hem som en vinnare. Ingen kan med säkerhet säga om du spelade bra eller dåligt. Uppfattningarna är lika många som bedömarna. Och bedömningen är här och nu. Det är den senaste matchen som finns i tankarna, vinsten eller förlusten. Snart är det ny matchdag.
Friidrotten är på den punkten hänsynslös. Ditt resultat mäts med klocka eller måttband. För många är sedan resultaten i Diamond League den enda referensen de har. Den jämförelsen kan finnas någonstans i bakhuvudet för ödmjukhetens skull, men du ska inte låta dig nedslås av den. I stället gäller det att hitta mera realistiska mål. Ett mål kan alltid vara att bättra sina egna rekord.
Det viktigaste är i varje fall att så småningom hitta sina egna idrotts- eller motionsvanor. För att kunna göra det bör man erbjuda sig möjligheten att pröva på så många idrotter man bara har tillgång till.
Sportjournalistiken har börjat handla mycket om pengar. I till exempel fotboll och ishockey kan det handla om svindlande summor. De flesta spelar för betydligt lägre lön, men ändå känns det som om alltför stora summor rör sig i de stora ligorna. I de individuella grenarna är det endast ett fåtal som kommer upp till de stora pengarna. För de flesta är det fråga om idealism.
Var och en ska fördomsfritt bestämma vilka sporter de väljer. I vilket fall som helst borde man inte hoppa helt över friidrottsträningen som är mångsidig och gynnar även dem som sedan väljer andra idrotter. (Tom Johansson)
Annorlunda fridrottsarena
Kategorier:
Att vara förälder till idrottare
Kategorier:
Filiph har fått förhållandevis mycket medial uppmärksamhet på senare tid. Österbottens Tidning hade en välskriven och sakligt hållen helsida i onsdags. På webb-tv (Österbotten i dag ligger också ett inslag där han får presentera sig i ord och bild). För många inställer sig säkert frågan om pappas levebröd och den mediala uppmärksamheten har ett starkt samband. Jag har i så fall förståelse för den ”misstanken”. Men vill även påstå att den semestrande pappan inte i någon högre grad försökt fösa fram den egna sonen. Sportredaktionen har integritet som inte ens en kollega rubbar. Medialogiken är nu bara sådan att ibland får en del personer till synes oförtjänt mycket uppmärksamhet, det vill säga kan lyftas fram tydligare än andra som kanske stått för lika bra eller till och med bättre prestationer. Det är många faktorer som påverkar antalet spaltmillimeter. Att jämföra spaltmillimetrar ger heller ingen rättvisa. Ofta brukar redaktionerna märka då någon figurerar ofta och under en tidsperiod och då håller man tillbaka en tid för att jämna ut det hela.
Det leder mig in på mitt egentliga ämne för detta inlägg. Blir föräldrar till idrottare i regel galna? Försöker vi krampaktigt kompensera våra egna tillkortakommanden med att utnyttja barnen? Sätter vi för stor press på barnen? Det går säkert att svara ja på alla dessa frågor. Har själv många gånger ställt mig frågan om pappa är mera intresserad än pojken.
Ofta får man också förmaningen att föräldrarna inte får köra för hårt med sina barn. I vårt fall har vi diskuterat frågan många gånger. Vi har kommit till att Filiphs resultat i varje tävling överraskat oss positivt. Förväntningarna har varit lägre ställda än kapaciteten visat sig vara. Men det är klart att vi inte vet hur det blir i framtiden. Växer pappas och mammas aptit på framsteg?
Vad kan vi i så fall göra åt det? Åtminstone måste vi vara medvetna om att här finns en risk. Vi får inte bli blinda för vad vi håller på med. Det kan i och för sig vara lättare sagt än gjort.
Å andra sidan finns det säkert i vissa barn en drivfjäder som består av att de vill göra sina föräldrar stolta. Det kan vara en bra kombination, men det får förstås inte utvecklas till en tvångstanke som kan bli en synnerligen tung belastning ifall drömmarna av någon anledning inte uppfylls.
En annan fråga är hur pass engagerade ska föräldrarna vara i barnens idrott. Under cirka 15 år kring fotbollsplanerna har vi fått uttryck för många olika uppfattningar. Personligen har jag väl också gått genom alla faser som en fotbollsförälder kan hamna i. I början en överdriven förtjusning över att barnet är med i laget. I den fasen är det ofta så att föräldrarna är mera intresserade och framgångshungriga än barnen. Denna fas är övergående. Så småningom sitter man på läktaren som en sur och cynisk gubbe och beklagar sig över allt och alla.
Med den erfarenheten i bagaget är det kanske lättare att gå in i en ny karriär som bänkidrottande förälder. Det gäller att ha distans till det som sker och en insikt om att den viktigaste drivkraften för idrottaren är att han själv tycker det är roligt och intressant. Men det är samtidigt viktigt att föräldrarna ger sitt stöd, inte bara ekonomiskt stöd utan även genom att visa ett äkta och osjälviskt intresse. Ifall föräldrarna inte visar intresse börjar idrottaren sannolikt också tvivla på att det han sysslar med har någon betydelse. (Tom Johansson)
Varför inte svensk stafett?
Kategorier:
Vinden och lite annat i friidrottsstatistiken
Kategorier:
Varning för norrmännen
Kategorier:
Filiphs idrottsliga karriär hittills
Kategorier:
Filiph Johansson kom ur buskaget och höll på att ta hem hela loppet. Ungefär så sade Yles reporter och expertkommentator då 200-metersloppets andra heat löptes i Jyväskylä den 11 juni 2014. Det handlade om Nuorten eliittikisat. Positivt att en nationell ungdomstävling får så här mycket tv-tid. Det har visat sig att utsändningen även hade fina tittarsiffror. (Sändningen har även legat på Yle areena, Filiphs lopp börjar cirka 1.33,30 in i sändningen).
Nåja. Filiph är relativt ny i branschen och är förstås inte så känd utanför den närmaste cirklarna. Men sådär helt otippad var hans placering ändå inte. Han hade nämligen en statistiktid som fanns på Tilastopajas sida. Hans tid 22,46 noterades på Kyrkbackens plan några dagar tidagare i medvind, 3,3 meter per sekund.
Till saken hör också att han tog hem hall-FM i sin klass M17 på 300 meter i vintras. I loppet klockades han för 35,60 vilket är SFI-rekord. I augusti 2013 tog han FM-brons på samma sträcka utomhus i klassen M16. Tiden var då 36,11.
För Filiph har fotboll varit den givna idrotten i yngre år. Han började spelade till en början med TUS i laget för pojkar födda 1994 eller senare. Senare spelade han med GBK-96. Han spelade då också med olika lag som bestod av äldre pojkar.
Hösten 2012 började han träna löpning med GIF under ledning av Håkan Prest. Fotbollen fanns ändå hela tiden med och var egentligen hans huvudgren. Då han sökte till Vörå idrottsgymnasium var det för fotbollens skull. Under sensommaren och hösten spelade han med VIFK:s A- och B-juniorer.
I och med det överraskande FM-bronset började han tänka om. Intresset för friidrotten växte och tog överhand. Vinterns träningsäsong förlöpte bra och hallsäsongen blev ett kvitto på att satsningarna inte varit förgäves. Upptakten av sommarsäsongen 2014 har även varit lovande. De personliga rekorden har sänkts (den som har intresse kan följa med utvecklingen på Tilastopaja).
Att komma under 50 sekunder på 400 meter var ett av huvudmålen för säsongen. Det målet nåddes i Åbo den 16 juni. På ett blåsigt och kyligt Paavo Nurmi stadion löpte han banvarvet på 49,87. Loppet gav mersmak. Med tanke på att det var bara +11 grader och byig vind väcktes hoppet om att kunna bättra på ytterligare i sommar.
Filiphs guldlopp finns på länken nedan:
<a href="http://http://www.youtube.com/watch?v=Jg1PoTqIzDQ">