Att vara förälder till idrottare

Skrivet av friidrottenidag 02.07.2014 | 2 Kommentarer

  Filiph har fått förhållandevis mycket medial uppmärksamhet på senare tid. Österbottens Tidning hade en välskriven och sakligt hållen helsida i onsdags. På webb-tv (Österbotten i dag ligger också ett inslag där han får presentera sig i ord och bild). För många inställer sig säkert frågan om pappas levebröd och den mediala uppmärksamheten har ett starkt samband. Jag har i så fall förståelse för den ”misstanken”. Men vill även påstå att den semestrande pappan inte i någon högre grad försökt fösa fram den egna sonen. Sportredaktionen har integritet som inte ens en kollega rubbar. Medialogiken är nu bara sådan att ibland får en del personer till synes oförtjänt mycket uppmärksamhet, det vill säga kan lyftas fram tydligare än andra som kanske stått för lika bra eller till och med bättre prestationer. Det är många faktorer som påverkar antalet spaltmillimeter. Att jämföra spaltmillimetrar ger heller ingen rättvisa. Ofta brukar redaktionerna märka då någon figurerar ofta och under en tidsperiod och då håller man tillbaka en tid för att jämna ut det hela. Det leder mig in på mitt egentliga ämne för detta inlägg. Blir föräldrar till idrottare i regel galna? Försöker vi krampaktigt kompensera våra egna tillkortakommanden med att utnyttja barnen? Sätter vi för stor press på barnen? Det går säkert att svara ja på alla dessa frågor. Har själv många gånger ställt mig frågan om pappa är mera intresserad än pojken. Ofta får man också förmaningen att föräldrarna inte får köra för hårt med sina barn. I vårt fall har vi diskuterat frågan många gånger. Vi har kommit till att Filiphs resultat i varje tävling överraskat oss positivt. Förväntningarna har varit lägre ställda än kapaciteten visat sig vara. Men det är klart att vi inte vet hur det blir i framtiden. Växer pappas och mammas aptit på framsteg? Vad kan vi i så fall göra åt det? Åtminstone måste vi vara medvetna om att här finns en risk. Vi får inte bli blinda för vad vi håller på med. Det kan i och för sig vara lättare sagt än gjort. Å andra sidan finns det säkert i vissa barn en drivfjäder som består av att de vill göra sina föräldrar stolta. Det kan vara en bra kombination, men det får förstås inte utvecklas till en tvångstanke som kan bli en synnerligen tung belastning ifall drömmarna av någon anledning inte uppfylls. En annan fråga är hur pass engagerade ska föräldrarna vara i barnens idrott. Under cirka 15 år kring fotbollsplanerna har vi fått uttryck för många olika uppfattningar. Personligen har jag väl också gått genom alla faser som en fotbollsförälder kan hamna i. I början en överdriven förtjusning över att barnet är med i laget. I den fasen är det ofta så att föräldrarna är mera intresserade och framgångshungriga än barnen. Denna fas är övergående. Så småningom sitter man på läktaren som en sur och cynisk gubbe och beklagar sig över allt och alla. Med den erfarenheten i bagaget är det kanske lättare att gå in i en ny karriär som bänkidrottande förälder. Det gäller att ha distans till det som sker och en insikt om att den viktigaste drivkraften för idrottaren är att han själv tycker det är roligt och intressant. Men det är samtidigt viktigt att föräldrarna ger sitt stöd, inte bara ekonomiskt stöd utan även genom att visa ett äkta och osjälviskt intresse. Ifall föräldrarna inte visar intresse börjar idrottaren sannolikt också tvivla på att det han sysslar med har någon betydelse. (Tom Johansson)   0