Visa alla inlägg skrivna mars 2019
Friidrotten intresserar, trots allt
Friidrotten kan kännas gammalmodig och avslagen. De stora framgångarna uteblir eller kommer mycket sällan för Finland. Men intresset för friidrotten är större än de flesta kanske tror. Friidrott är faktiskt den idrottsform som finländarna tycker att är intressant. Det är bara ishockey som ligger före friidrotten. Sponsor Insight har pejlat intresset för olika idrottsgrenar 14 gånger. Resultatet från den färskaste mätningen publicerades nyligen. Den visar att friidrotten till och med knappat in på ishockeyn. 42 procent av de tillfråga de säger sig vara mycket eller ganska intresserade av friidrott. Ishockeyn gillas av 45 procent.
Uppgifterna är både glädjande och överraskande. Den finländska friidrotten fick klä sig i säck och aska senaste säsong efter de uteblivna framgångarna i EM. Men finländarna är tydligen lojala och lider med friidrottarna. Så ska det förstås vara. En supporter överger inte sina "krigare", i synnerhet inte i motgång. En gammal hållbar sanning är att supporterskap till 90 procent är lidande. På så sätt blir framgångarna också sötare i smaken.
Det hoppingivande med åsiktsmätningen är att den utförs av ett företag som forskar inom sponsorering och kommunikation. Ifall åsiktsmätningen och intresset för att sponsorera sammanfaller borde friidrotten ha ett bra läge. Det känns som om sponsorpengarna ofta kanaliseras till idrotter med betydligt mindre folklig förankring.
Hur är det då möjligt att friidrotten lyckats behålla intresset hos finländarna? Kulturarvet är säkert en viktig del av svaret. Friidrotten var en viktig del då Finland blev självständigt. En nationell självkänsla kunde skapas och förstärkas i takt med att de finländska friidrottarna dominerade på både små och stora arenor.
Man kan anta att friidrottsintresset i dag inte bara är kanaliserat till de inhemska utövarna. De internationella megastjärnorna ger ett stänkt av glans även åt de nationella idrottarna.
Friidrotten har även fördelen av att vara mångsidig. Man erbjuder många olika grenar som kräver olika förutsättningar.
Speciellt som TV-sport fungerar friidrotten bra. Fjolårets Sverigekamp intresserade åtminstone TV-tittarna. Förta dagen hade sändningen 768.000 tittare och följande dag var tittarsiffran 789.000.(Tom Johansson)
Bra läger i Torremolinos
Idrottsanläggningen i Torremolinos erbjöd bra träningsförutsättningar.
Filiph är nöjd med de drygt två veckor han tillbringade i Toremolinos. På lördag kväll anlände han till Karleby med sina våta gator och vägar. Träningsförhållandena är här nu usla, ifall man ska träna utomhus. Därför är han glad över att ha kunnat vistas i cirka 20 graders värme sedan. Det blev två träningspass nästan varje dag.
Det blev grundträning, att träna grundsnabbhet, grunduthållighet och styrka. Han bodde i hotellet Roc Lago Rojo. Därifrån var det cirka två kilomter till sportplanen. Arenan har Mondo-banor och bredvid sportplanen finns ett bra gym.
Han var ensam på träningsresan. Det har både för- och nackdelar. Fördelen är att man kan ha sin egen tidtabell. Den mesta tiden gick till träning och vila, och mellan varven frukost, lunch och middag. En del studier hann han även med. Till nackdelarna hör att det skulle ha varit sporrande med sparring under träningspassen. En idrottsintresserad medelålders man från Kuopio kom ofta till planen och kunde även diskutera träningsfrågor. I regionen lär cirka 20.000 finländare vistas under delar av året. Malaga-regionen har totalt cirka en miljon invånare. I Torremolinos är det i varje fall lugnt.
Träningsveckorna kändes hur som helst bra. Målet är att fortsättningsvis förbättra snabbheten och hitta den avslappnade löpningen. Hittills har löpningen ofta störts av att han spänner sig för mycket istället för att det hela ska rulla på.
Nu är det Vasa, med studier och träning som gäller. Filiph hoppas att våren snart ska komma och torka upp vägarna och ge träningsmöjligheter utomhus. (Tom Johansson)
Idrottsstadion i Torremolinos blev bekant under veckorna.
Det har gått inflation i FM-medaljer
Inomhus-FM för juniorer väckte en del frågor om upplägget. I princip har jag en konservativ syn på tävlingskoncept. Det är patetiskt med förändringar för förändringarnas skull. Men det är trots allt lite sorgligt att vi har tävlingar med FM-status där man i vissa grenar knappt lyckas dela ut samtliga medaljer. Det har gått inflation i FM-medaljerna och det undergräver intresset för friidrotten som ändå ska höra till de stora idrotterna i landet.
Någon lösning på dilemmat har jag förstås inte. Man kan inte utestänga vissa grenar för att intresset ett år är lamt. Men kanske det skulle vara en idé att man ska ha ett minimiantal deltagare för att en gren skulle ha FM-status. Under hallsäsongen accentueras detta problem och klassen under 22 år är kanske värst utsatt. Många friidrottare väljer att helt stå över inomhustävlingarna, beroende på olika orsaker. Skaderisken är en av dessa orsaker, andra klarar inte av inomhusluften och så vidare.
Men även tidtabellen för tävlingarna kunde ses över. Nivån på till exempel pojkarnas 200 meter är överlag jämförelsevis bra. I inomhus-FM har man försök mitt i dan och final som sista gren. Det blir en lång dag för finalisterna och många väljer att avstå när det gäller. I praktiken blir startfältet onödigt tunt.
Nåja, slut på det gnället. Filiph är som bäst i Torremolinos och berättar att det fungerar bra. Han har kunnat träna redan en vecka i cirka 20-gradig värme. Det handlar om grundperiodsträningar. Han stannar där ännu en dryg vecka och hoppas att förhållandena fortsättningsvis är bra och att kroppen pallar för träningen.
En positiv nyhet för den finländska friidrotten är också Jyväskylän Kenttäurheilijats satsning på ett elitteam. JKU är landets ledande förening och har valt tolv idrottare till teamet. Siktet är inställt på internationella mästerskap. (Tom Johansson)