Förklaringar eller bortförklaringar?

Skrivet av Tom Johansson 17.09.2016 | 0 Kommentarer

Många kan irriteras över att de individuella idrottarna tycks ha så lätt att hitta förklaringar till att de inte lyckats i tävlingarna som de önskat sig, och som publiken önskat sig. I synnerhet de som inte är riktigt insatta kan reagera negativt. Idrottaren har inte fått ut sin maximala kapacitet i en prestation. Floran av orsaker kan vara brokig.
Men vid närmare eftertanke är det inte så märkligt att det allt som oftast blir förklaringar i efterskott. Till konceptet hör att idrottarna ska tro på sig själva före tävlingen. Det behövs optimism. I annat fall kommer anklagelsen att man har gett upp på förhand.
Men sin allra bästa prestation når idrottaren endast en gång under sin karriär. Många faktorer ska samverka. Grundträningen och finslipningen är förstås det viktigaste. Av någon anledning varierar förmkurvan. Ibland känner man sig pigg och ibland slö. Det kan bero på många saker, hur man kunnat vila, vad man ätit, om man har en förkylning med mera. Förstås kan det även handla om fel i träningsupplägget, eller fel i förberedelserna. Även om det handlar om rutinerade idrottare kan det bli underprestationer.
För att få bort tiondelarna och hundradelarna krävs bra yttre förhållanden. Var och en kan föreställa sig hur mycket en tiondel är. Med alltför styva ben på upploppet rinner tiden lätt i väg.
För en kvartmilare har även temperaturen betydelse. Det får inte vara för kallt, men heller inte för varmt. Man kunde tänka sig att vinden inte har någon betydelse eftersom man löper hela varvet. Men de flesta 400-meterslöpare föredrar medvind på bortre långsidan, ifall det blåser. Starten är inte lika avgörande som i de korta sprintloppen. Men det gäller att snabbt få upp farten, och få en rullande löpning på bortre långsidan. Med 150 meter kvar tar löpare i för fullt och sedan gäller det att klara av mjölksyran och smärtan då målsnöret närmar sig. Det kan förefalla enkelt, men här finns ändå många saker som kan slå fel.
Jovisst. I en final har all i princip samma yttre förutsättningar. Men visst kan också här finnas skillnader. För de flesta kvartmilare är ide innersta banorna de impopuläraste.
Om man analyserar sina lyckade och misslyckade prestationer landar man lätt på detaljerna. Ibland är det förstås bortförklaringar, men ibland är det en ärlig beskrivning av verkligheten.
Efter OS i Rio blev det en hel del förklaringar i efterskott, vilket framkallar beska kommentarer. Men då det gäller individuella grenar står idrottaren ensam där i med- och motgång. I OS drömmer alla om segern. De flesta avkrävs ett svar varför inte drömmen slog in.
I lagsporter kan den enskilda utövaren gömma sig bakom andra. De egna supportrarna tar lätt till sig dessa förklaringar. Till och med oturen duger som förklaring. Det var stolpe ut för det egna laget och stolpe in för motståndaren. Medspelarna kan ha gjort misstag, motståndarna rörde sig i gråzonen. Och förstås. Domaren, alltid på fel sida.
Visst, i enskilda matcher kan det ”sämre” laget vinna turligt. Men då serien spelats färdigt har det i regel jämnat ut sig.
På tal om tur sade en svensk förbundskapten en gånga att det lag som förberett sig bäst under träningssäsongen tenderar att ha bäst tur under säsongen. Samma stämmer sannolikt in också på de individuella idrotterna. Men turen spelar kanske inte så stor roll här. (Tom Johansson)