cropped tom header

Väätäinens guld har berört mest

Skrivet av friidrottenidag 15.08.2014 | 3 Kommentarer

Kategorier:
Lasse Viréns fyra OS-guld i all ära och Pekka Vasalas guld på 1500 meter i OS 1972, för mig är ändå Juha Väätäinens EM-seger på 10000 meter i Helsingfors 1971 den idrottshändelse som berört mig allra mest. Har många gånger funderat över varför jag kände så starkt för just detta lopp. Svaret är att det handlade om tidpunkten. Mitt friidrottsintresse väcktes under mitten av 1960-talet. Så gott som alla var på den tiden intresserade av friidrott. För mig var problemet att Finlands stora framgångar låg relativt långt tillbaka i tiden. Visst hade vi goda idrottare, men vår storhetstid som långdistansnation hade jag inget personligt minne av. Tvärtom hade vi halkat efter och det så ut som om finländsk långdistanslöpning inte någonsin mera skulle nå upp ens till en hygglig europeisk nivå. Det har talats mest om Hannes Kolehmainen, Paavo Nurmi och Ville Ritola. Men det har även funnits andra. I Berlin-OS 1936 tog de finländska löparna trippelseger på 10000 meter, med Ilmari Salminen, Arvo Askola och Volmari Iso-Hollo. På 5000 meter tog vi dubbelt genom Gunnar Höckert och Lauri Lehtinen. Dubbelseger blev det också på 3000 meter hinder genom Volmari Iso-Hollo och Kaarlo Tuominen. Finska framgångar kändes alltså för mig som historia. Karlebysonen Jouko Kuha slog världsrekord på hinder i slutet av 1960-talet, men det blev inga medaljer i stortävlingar. En aptitretare var det definitivt. I offentligheten berättades om Juha Väätäinens satsningar, men det kändes overkligt. En finländare kan inte längre mäta sig med världseliten. Känslan var den samma som den för många är i dag. Visst har vi två hinderlöpare i herrarnas EM-final, men ingen på 5000 meter, ingen på 10000 och ingen på maraton. Väätäinen visade upp sig relativt sparsamt på hemmaarenorna. Han antydde i alla fall att han var på frammarsch. Och det skulle bli EM på hemmaplan. Inför 10000-metersloppet riktades det största intresset på engelsmannen Dave Bedford som varit i rekordtagen. Bedford som kanske inte är så känd längre var för övrigt prisutdelare i Saarijärvi på midsommardagen. Under presskonferensen inför milloppet i 1971 lär någon journalist frågat Bedford vad han tror om Väätäinen. Bedford lär då ha ställt motfrågan ”who is Väätäinen”. Inför en fanatisk hemmapublik skulle han sedan presentera sig på slutvarvet. Väätäinen spurtade i väg med östtysken Jürgen Haase i hasorna. Haase hade ryktet att vara extremt spurtsnabb. Det var Väätäinen som kom först i mål efter en ursinnig kamp. Av bara farten blev det sedan guld också på 5000 meter. Dörren till en ny storhetstid hade öppnats. Följande år kom Lasse Virén och Pekka Vasala. Deras prestationer var objektivt sett ännu bättre, men då var jag redan beredd och blev inte lika överraskad som då Väätäinen segrade. Efter det vande vi  oss vid stora framgångar på idrottsarenorna. Så klart slås man ibland av misstankarna att det även fanns ett och annat skumt bakom dessa enorma framgångar. Men troligen tävlade vi ungefär på lika villkor som konkurrenterna. Frågan är om vår långdistanslöpning någon gång kan återta sin position. Svaret är väl ja. För mig är svaret att Väätäinen kunde ta sig upp på prispallen då den inhemska publiken misströstat en lång tid. Varför är det inte möjligt även i dag? EM i Zürich visar att finländsk friidrott tagit ett stort steg framåt. Det är inte bara spjutkastarna som har chans att figurera i finaler. Herrarnas långdistanslöpning har en bra bit ännu fram till täten. På damsidan ser det redan bra ut. Är vi på väg mot en ny storhetstid? (Tom Johansson)  

Kommentarer

  • Leo Furu 24/08/2014 10:41am (7 år sen)

    Mycket likt mina tankar och minnen från tiden. Man kunde inte tro sina ögon då Julma-Juha höll undan på slutrakan. Året var annars 1971.

  • tomppa14 25/08/2014 8:59am (7 år sen)

    Du har helt rätt Leo, året var givetvis 1971.

  • tomppa14 25/08/2014 9:13am (7 år sen)

    Nu har jag till och med lyckats korrigera mitt slarv med årtalen.

Skriv en kommentar