Att acceptera faktum
Jag måste nog bara börja inse att det inte går att blogga som förr. Fem-sju inlägg i veckan som varit min takt och mål hittills är en omöjlighet just nu. Bra om jag ens lyckas få ihopstavat till ett eller två. Tiden och energin räcker inte till. Och om den motförmodan skulle räcka, så har jag liksom inget att blogga om. Vem vill liksom läsa om min jobbdag och hur jag gasade hem längs motorvägen för att hämta barnen på dagis innan halv fem?! Hur de gnälldes när jag stresskokade pastan och hur jag torkade grynost från halv köksgolvet efter middagen. Vem som föll ut från Masterchef? Nja.... Att få till något inspirerande inlägg med kreativ touch ligger liksom lite långt bort. När skall jag liksom hinna med sådant? Kanske jag måste börja pyssla på bussen om morgnarna eller nåt?!
Eller så får jag väl bara försöka acceptera faktum. Att jag inte kan göra allt, få allt, hinna med allt. Det är en omöjlig ekvation att vara högpresterande på alla fronter. Och det är inte en trevlig känsla att hela tiden känna sej lite efter. Som att man inte hinner med. Det mår man inte bra av. Så jag säker mina krav. Numer är väl målet två inlägg i veckan då. Och hinner och orkar jag med fler så är det bara hemåt! Istället för att jag känner mej dålig för att bra hinna blogga två gånger så svänger jag på steken och det räcker mer än nog. På sommaren finns det sommartakt i bloggarna. På min blogg är det heltidsarbetande-småbarnsmorsa-takt. Då får det vara så. Bara så ni vet. Och framför allt så att jag vet det!
En av alla de fina buketterna jag fick i födelsedagspresent! Blommor gör mej glaad (och så är de tacksamma att fota när det inte är så fotogeniskt runtomkring....)
Kommentarer
Ingen har kommenterat ännu
Skriv en kommentar