Visa alla inlägg skrivna februari 2018
Muminmammans tålamod långt borta denna måndag
I vanliga fall gillar jag måndagar. Men idag morse blev allt bara fel. Det var väldigt långt ifrån Blondinbellas mysiga frukoststund minsann. Lillasyster hade sovit i bilen hem under söndagen och somnade därför först vid halv elva igår kväll. Så hon var väldigt trött och gnällig när jag väckte henne, helt förståeligt nog. Och att fylla fem år tog tydligen på krafterna. För Hubbe hade noll ork att klä på sej själv eller äta frukost. Det enda han ville var fortsätta bygga på sitt Ninjago lego. Själv var jag också trött eftersom Lillasyster hade krävt att få sova i min säng hela natten och jag själv legat och balanserat på ca 20 cm av kanten på vår säng.
När vi väl kom fram till dagis var vi svettiga och ledsna alla tre. Inte bra start på veckan alls. Som tur hade jag inte bråttom till jobbet så jag kunde ta en långsam lämning och vi kramades lite extra med Hubbe och skildes åt som vänner. Men sen satt jag fast i den värst rusningen och det tog 45 minuter att komma till jobbet. Svårt att hålla sej på gott humör då. Men jobbdagen var åtminstone riktigt produktiv och bra. Men som alltid i slutet på månaden blir det rätt mycket och jag var hemma sent. Och så glömde jag bort att jag skulle gå på jumppa. Maken frågade lite efter åtta när jag skall fara. Och jumppan börjar åtta. Lyckat! Suck.
Ny dag nya tag imorgon. Och då jag slipper morgonrumban och behöver inte lämna på dagis. Så jag tänker smita iväg innan någon annan ens hunnit vakna. Jag älskar att komma tidigt till jobbet och få undan en massa ens innan någon annan kommit dit. Och övernattengröt med och frukost på jobbet! Det blir nog bra. Tisdag blir en bra dag. Det bestämmer jag nu.
Man kan väl inte vara sitt bästa jag alla dagar, vare sej man är fem år eller 32...
Vilken tur att det är en dag imorgon också.
Det stora kalasveckoslutet
Okej, nu är man lite mör. Tre partyn på två dagar känns i kroppen och knoppen. I synnerhet som man fixat två av kalasen själv. Men allt har gått bra och Hubbe blev hur nöjd som helst, vilket förstås är huvudsaken. Igår hade vi dagiskalas. 6 stycken kompisar var här och firade. Vi bjöd på Hot Wheels hot dogs och glassbuffé. Efter att alla metat sej en egen hot wheels bil så hade vi tävling med dem i Hubbes rum. Och alla fick medalj! När kompisarna gått hem efter två timmar var det dags för nästa kalas. Barnens färskaste kusin råkade nämligen fira sin namngivningsfest samma dag. Som tur hade barnens kläder hållit sej någorlunda rena så det var bara att dra på halarna och hoppa i bilen.
Lite efter tio igår kväll var jag klar med allt bakande och kunde pusta ut med ett glas rött på soffan. Och jag som trodde Hubbe skulle vakna tidigt idag på födelsedagen, blev riktigt överraskad då barnen sov till efter åtta. Det var en väldigt nöjd femåring som öppande sina paket i morse. Fem år! Det börjar ju redan bli en del. Maken åkte sedan iväg på skid- och pulkaäventyr med barnen så jag fick städat och spritsat cupcakes och tårtor. Och klockan tre var det dags för helgens sista kalas, för familj och vänner. Det blev trångt, men ändå lugnare än jag befarat! Tio barn och 16 vuxna. Snart måste vi nog flytta till större, vi blir bara fler och fler varje år... Här kommer en bildnbomb från veckoslutet:
Så här såg dagiskalasdukningen ut. Orange och guld. Med lite hot wheels bilar och roliga sugrör som pynt. Vägtejpen hittade jag i pysselskåpet och tänkte att det blir en kul detalj.
Kalaspyntat hem.
Hotwheelstävlingar i Hubbes rum.
Party-Hanna. I ny prickig klänning från H&M. Jag körde samma outfit genom alla tre kalasen.
Maken med lilla fröken på namngivningen. På grund av alla våra sjukdomar hade vi inte ens träffat den nya kusinen förrän igår.
Dagens gottis-buffé. Övermäktig chokladkaka med kinuskifrostning och chokladglasyr. Det blev liksom nästan lite för mycket av det goda. Här hittade jag receptet. Klassiska havreflarn och morotscupcakes.
Huset fullt! Bokstavligen. Och här syns inte ens alla...
Femman som sprakar är en härlig detalj tycker jag. Och snart börjar det ju bli trångt med ljus på kakan!
Kalaspysslat och pyntat
Det ser ut som att det blir kalas här imorgon. Alla är friska, men jag vågar nästan inte säga det högt för att inte jinxa något. Jag har i alla fall satt igång med kalasförberedelserna. Födelsedag på söndag är det ju oberoende så då kan man väl ha pynt bara för den skull också... I veckan pysslade jag en hel del "hot wheels" pynt, eftersom det inte fanns några färdiga att köpa. Men lika bra så kanske. Att pynta själv blir ju betydligt billigare. Pinterest är en guldgruva när det kommer till utprintbara kalasgrejer. Det var bara att skriva in "Hot wheels birthday party" så kom det upp tiotals färdiga gratis mallar. Jag printade ut vimplar, både stora och små, cupcaketoppers och några extra hot wheels logon som skall pryda kakan. Igår hängde vi upp det mesta och blåste ballonger. Nu är det bara största delen av bakandet kvar tills imorgon.
Jag printade ut vimplar som jag tejpade fast på ett paketsnöre. Vimpeln hänger nu i vardagsrummet och sprider hot wheels kalasstämning.
En vimpel till kakan blev det också. Och en Hot wheels logo-skylt. Men jag hade inga grillpinnar så jag fick tejpa fast coctailsstickorna i varandra så den skulle bli längre...
Cupcakesen blir mycket festligare med lite cupcaketoppers. Och de här är urenkla att göra. En liten bit vit tejp på baksidan och fast i en coctailsticka.
Vi är redo för kalasveckoslutet. Bobbor, håll er långt borta nu tack!
En liten mental meltdown
I grunden har jag en stark självkänsla. Jag tror på mina egna förmågor och tycker för det mesta att jag är ganska bra på de jag försöker mej på. Jag tycker jag ser skaplig ut när jag ser mej själv i spegeln, och jag känner mej fin om jag sätter på mej plagg jag gillar. Jag försöker utvecklas och sätter upp mål för mej själv. Som jag brukar vara rätt så pepp på att försöka nå och lyckas med. Men också jag, som i grunden är starkt, känner mej bara så fel emellanåt. Som att inget jag försöker med lyckas. Alla mina mål blir bara pannkaka. Jag börjar jämföra mej med andra (speciellt på sociala medier) och tycker att jag inte klarar av nåt alls. Att jag är fet och ful och osmart. Och dessutom utan smak och totalt utan inspiration.
Som tur brukar mina mentala meltdowns inte hålla i sej särskilt länge. Jag är bra på att svänga om min hjärna till stark och positiv igen. En egenskap som jag tror är både medfödd och framtränad. Nya tag helt enkelt. Det bästa för att peppa fram sin självkänsla är att göra saker som man är bra på, som man gillar och som ger energi. För mej kan det till exempel vara ett kreativt projekt. Att sminka sej lite extra och fixa håret. Sätta på sej favoritklänningen. Eller bara släppa allt och kramas med barnen. Barnen är också bra på att peppa. Imorse när vi låg i sängen fick jag en kram, puss och så sa Lillasyster att jag är fin. Och Hubbe sa att jag är som en blomma. Sötisarna. Kanske de kunde känna på sej att jag behövde lite pepp?! Eller så är det för att jag varje dag berättar hur fina jag tycker de är. Att de är finast på hela jorden och att jag är så lycklig för att få vara deras Mamma.
Bakgrunden till min meltdown denna gång tror jag ligger i flera olika faktorer. Influensan som dränerade oss alla på energi. Att Hubbe blev sjuk igen! Att jag inte alls lyckas ta tag i mitt motionerande i år utan tvärt om är mer nere i sockerträsket än någonsin. Att jag varit lite efter på jobbet och stressat där för att hinna komma ikapp. Att Maken också blev sjuk och jag därmed inte hann med det jag planerat hinna med på veckoslutet. Att jag inte hunnit träffa vänner eller systrar på allt för länge på grund av att alla bara är sjuka hela tiden. I synnerhet vi. Och att vårt hem inte alls ser ut som på de inredningskonton jag följer på instagram utan det istället är småkaos överallt obereonde hur mycket jag städar och rensar. Lite för mycket motgångar liksom.
Min plan är nu att fokusera på en sak i taget och försöka styra in allt på rätt kurs igen. Först skall jag bota Hubbe med kärlek, godis och netflix. Sedan skall jag jobba undan de tre punkter jag planerat in för idag och skriva tydlig plan för slutet av veckan så jag inte blir stressad på jobbet igen, även fast jag måste vabba. Jag skall börja baka och pynta till kalasveckoslutet redan ikväll, så att inte allt hopar sej till lördagen! Och ikväll skall jag köra ett youtube-yoga/pilates program. Och där med basta. Lenkki vill jag inte dra ut på då det är Sibirien kyla där ute. Det är väl en bra start?! Så hoppas vi att jag känner mej starkare och peppigare ikväll. Eller senast imorgon. Men det tror jag nog. För det känns redan bättre än vad det gjorde igår...
Buddha har nog aldrig dippar i självkänslan. Han är väl zen jämt. Jag måste väl försöka bli mer som buddha!
Mina tisdagstankar
Tisdag idag och vi har haft bilen på service. För att Maken skulle hinna föra den och själv hinna till jobbet, blev det så att jag förde barnen promenerandes. I minus femton grader. Ironiskt nog var jag helt svettig när vi kom fram till dagis. Men väl på bussen kändes allt helt okej igen. Solen sken och träden gnistrade. På jobbet är det också lugnt och skönt då nästan alla kollegor är på sportlov. Jag har också hunnit jobba fast allt det som jag missade när jag hade influensa. Skönt att känna att man har allt under kontroll igen. Fast den känslan höll tyvärr inte i sej särskilt länge....
Dagen kronades av sushilunch med världens bästa före detta Granne. Våra sushiluncher har nu blivit så gott som tradition, och minst två-tre gånger i månaden lyckades vi oftast få till det. Att hinna se sina vänner är ju annars en rätt som omöjlig ekvation just nu. Vabruari, tidsbrist och tidtabeller som krockar ställer till det. Tur man hinner med små glimtar nu som då. Kanske alla blir friskare och får mer energi bara det skulle bli lite mer vårigt?!
Vi får hoppas det i alla fall. För just innan min lunch ringde de nämligen från dagis. Hubbe har feber igen. Inte ens en vecka fick vi hållas friska alltså! 2018 är sannerligen inte ett hälsans år för vår del. Men nu hoppas jag att det här skulle börja vara sista sjukan. Vad det nu sen är den här gången. Snorig och febrig är han. Stackin! Imorgon är det sen jag som vabbar. Idag skötte Maken upphämtande på dagis. Hoppas hoppas han hinner bli frisk till veckoslutet! Och att ingen annan blir sjuk heller. Vi vill ju inte ställa in kalasen....
Oj oj vilket blabla inlägg. Men kanske ni gillar sånt här vardagstjafs?! Det är i alla fall allt jag klarar av att producera idag.
Vi sålde ju bort dubbelvagnen i höstas. Som tur duger Brion bra för två barn. Även om det blir lite tungt för Mamma att skuffa på i uppförsbackarna...
Päivän piristys!
Idag var det värme framom fashion med min något noppiga cashmerekofta. På vår office är det dessutom iskallt. Och jag hatar att frysa. När tänker det bli vår?!
Kalasplaneringen är i gång
Nästa veckoslut blir det stort kalasveckoslut hos oss. Hubbe fyller fem år och vi skall ha både kompis- och släktkalas. Årets tema skall vara Hot Wheels. Ni vet de där småbilarna som kan köra på orange bilbanor. Så igår var vi med Hubbe till köpcentret och bunkrade upp med kalasattiraljer. De hade inga färdiga med just vårt tema, men det gör inget då får man pyssla lite själv istället. Jag har redan hittat gratis utprintbara vimplar och cupcaketoppers via Pinterest. Så lite papperspysslande kommer jag syssla med här någon kväll. Menyn och lekarna är i alla fall planerade. Det skall köras hot wheelsbana, ätas hot dogs och så skall vi ha glassbuffé. Kakor etc blir det sedan när släkten kommer. Jag orkar liksom inte baka och ha mej till två kalas. Hurudan kakan blir har jag inte riktigt bestämt ännu. Jag tror det beror på energinivåerna i slutet av veckan hur mycket jag sen orkar satsa.... Förra året såg kalasveckoslutet ut så här:
Då var temat lego. Och vi pyntade bordet med några duplon.
Fiskdamm är ett måste på barnkalas. Här är det Lillasyster som fiskar.
Kalasbuffé! Eftersom vi har så stora familjer så förenklar jag det genom att vi bara bjuder på kaffe och sött. Ifjol fanns fyllkaka, muffins och chokobollar på menyn.
Legocupcaketoppers.
Fem saker du kanske inte visste om mej!
Jag vill också avslöja smaskisar på min blogg om mej själv. Men det kanske inte blir så lätt?! Har man bloggat i nästan tio år så har man så gott som avslöjat allt redan. I synnerhet som jag är rätt så öppen och ärlig på bloggen. Men fem grejer skall jag väl kunna komma på... Hm...
Ett. När jag var liten drömde jag om att bli skådespelare. Helst musikalskådis. Vår trappa hemma var ofta min scen där jag höll show. Och min Mamma tyckte att jag borde få min hjärna att memorera finsk grammatik istället för sångtexter. Skådisdrömmarna gick så långt att jag sökte in till Brages musikskolas teaterlinje, TaDaM. Och kom in! I två år sjöng, dansade och spelade jag sedan teater under handledning av proffs två kvällar i veckan när jag var 12-14år. Under de två åren lärde jag mej massor, men insåg också att teater nog inte är ett drömyrke i alla fall. Jobb varje kväll och varje veckoslut?! Och repetiotioner där emellan. För dålig lön och lite glamour.
Två. Maken och jag blev tillsammans då jag var 16år och han 17. Men vi har faktiskt haft paus i vårt förhållande en gång under våra snart 15 år tillsammans! Vi flyttade nämligen ihop lite för unga, direkt då Maken kom ut ur armén och jag just tagit studenten. Och det var nog inte en så bra idé. För vi bråkade konstant i ett och ett halvt år. Så efter det skulle vi göra slut och flytta isär. Men vi råkade båda ansöka om studielägenheter till samma ställe. Och flyttade in i lägenheter i samma trappa, jag i våning 6 och Maken i femman. Så inte tog det slut mellan oss ändå. Och tänk sån tur, för då skulle jag ju aldrig fått barnen, bröllopet eller alla resor som vi varit med om tillsammans!
Tre. Jag har varit scout i många många år. Eller en gång scout alltid scout heter det ju. Men aktiv är jag inte längre. I nästan tio år drog jag vargungeverksamhet i Grankulla Scoutkår varje vecka och jag älskade det. Att ge barnen en meningsfull hobby, och själv få vara kreativ och pedagogisk passade mej jättebra. I två år var jag också min scoutkårs kårchef och satt utöver det med i styrelsen i många år. Scoting är nog en så bra hobby! Nu när jag skriver det här så börjar jag också sakna mina scoutvänner som jag tyvärr ser alltför sällan nu för tiden. Kanske dags att försöka få till en reunion....
Fyra. Jag är ju utbildad jurist. Men det var nog inte alls en själklarhet att jag blev klar. Det tog över tre år för mej att färdigställa min gradu och man kan minst sagt säga att min motivation var låg under studiernas slutskede. Att studera på juri är tungt och kräver mycket självdisciplin och långa dagar på bibban med enormt mycket läsande. Att fixa det utan motivation är inte så lätt. Nu i efterhand är jag så glad att jag bara gjorde det och fick ut pappren, även om jag kanske aldrig kommer jobba som jurist?! Men en bra grundutbildning är det i alla fall. Fast skulle jag skriva studenten idag tror jag nog jag skulle tänka lite annorlunda när det kommer till studier.
Fem. Leverlåda är det äckligaste jag vet. Det skulle jag aldrig någonsin äta igen. Egentligen är det inte levern som jag tycker är så äcklig, utan de varma russinen. Russin är gott i sig, men inte i mat så de blir alldeles slemmiga och varma. Huj. Utöver leverlåda finns det faktiskt inte någon maträtt som jag kommer på att jag inte skulle äta?! Gristunga till exempel tycker jag är supergott.
Sån tur att det inte tog slut då för många år sedan. Och tänk, där inne i magen ligger en liten liten Hubbe.
Sakta börjar livet återvända
Jag börjar sakta känna mej mer levande än död. Men ännu är vi inte helt friska. Varken barnen eller jag. Jag var till läkaren igår och är nu sjukledig till och med onsdag. Bara besöket till läkaren kändes som ett halvt maratonlopp och efter det måste jag sen vila resten av dagen på soffan. Och bägge barnen har sovit minst en eller två dagssömner såväl igår som idag. Och vanligen sover de inte alls på dagarna längre, så helt friska är vi nog inte ännu. Men det tar i alla fall inte ont när jag sitter uppe och jag har inte behövt äta värkmedecin nu på två dagar. Så helt kart åt det bättre hållet i alla fall. Att barnen dessutom orkat leka lite idag är också ett bra tecken. I synnherhet Lillasyster har inte alls orkat med nåt sånt nu på flera dagar, i alla fall inte utan massvis med gnällattacker.
Jag har försökt komma på något positivt med vår sjukstuga, helhjärtad optimist som jag är, men det har inte varit så lätt. Men en bra grej är i alla fall att barnen somnat som ljus nu om kvällarna. Förra natten vågade jag redan ha Lillasyster i sin egen säng, hon sov några nätter med mej här emellan. Det har bara varit att säga godnatt och så har de sovit. Under normala omständigheter kan ju Lillasyster sätta i med en minst 2 timmar lång springrumba när hon skall sova, så det har det åtminstone varit skönt att slippa. Idag har vi också haft det nästan lite mysigt med os-kisastudio och popcorn. Men där tror jag nog de positiva tog slut... Nu längtar jag tills vi alla är friska och oss själva igen.
Medan Lillasyster sov dagssömn nummer ett inventerade Hubbe och jag hans småbilar. Det vankas nämligen HotWheels-kalas hos oss om två veckor!
Tre halvkrassliga typer, som ändå orkade leka lite grann.
Jag ändrade förresten om i barnrummet för några veckor sedan, flyttade bokhyllan dit till hörnen och satt fram tältet som inte rymats framme på en stund. Omväxling förnöjer. Även om tavlor och sånt ännu inte följt med ändringen....
Tre dagar jag inte behöver uppleva igen
Tre av fyra familjemedlemmar är däckade i influensan. Det är bara Maken som är still standing. Själv är jag inne på min tredje dag med feber, Hubbe inne på sin femte feberdag. Så ni kan ju gissa hur muntra dagar vi har haft det...
Jag som hade planerat ett helt annat blogginlägg. Från ”vab till fab” sku rubriken vara. Och jag sku berätta om småbarnslivets kontraster. Hur jag från trist vabtisdag gick till effektivjobbdag följd av lyxig champagne afterwork med vänninor. Nå det blev ju inte så fab. Istället blev det feb-er. Vet inte när jag haft så här feber i flera dagar. Man har ju så ont i kroppen!! Och blir så trött!
Varför gick vi inte och tog influenavaccinet? Jag hade nog tänkt att vi sku göra det men sen har det bara inte blivit av. Att få hela familjen till hälsostationen var tydligen för svårt. Nå nu får vi lida istället. Idag måste dessutom Maken åka på jobb en stund, så jag var ensam med barnen febern till trots. Tur det finns panadol och burana. För alla inblandade.
Det allra värsta under dessa dagar hände dock igår tidigt på morgonen. Lillasyster var ledsen på natten och fick komma till vår säng och sova. Lite före kl. 6 på morgonen vaknar jag till att hon krampar. Och jag skriker till Maken att ringa 112. Jag visste ju nog med mej att det troligen är feberkramper, som i sej inte är farligt. Men fy så obehagligt det var. Tio minuter senare stövlar ambulanspersonal sen in hos oss. Och Maken och Lillasyster åker in till sjukhuset för extra koll. Allt var som tur bra. Och nu har vi medicin och intruktioner för hur vi skall handla om det skulle hända igen.
Så ja, de här tre dagarna behöver jag sannerligen inte igen. Någonsin. Och det värsta är väl att det inte är över ännu. Vi har alla tre ännu haft feber idag, ingen av oss har någon aptit och vi har förbrukat minst 50 näsdukar idag. Men jag hoppas i alla fall att vi börjar vara på den bättre sidan så småningom. Och att Maken på något mirakulöst skick inte skulle få det här. För om det redan känns som en "manflu" för mej, hur blir det då för honom?!
Dagens tema: snyta näsor, tvinga i oss vätska och titta på ipaden eller netfli på tv. Och lite mäta feber där emellan. Fredagsmyset är ganska långt borta minsann.
Så var vabruari här med besked!
Ja, så var vabruari här då. Måndaden med störst antal vård-av-sjukt barn dagar. Och vi verkar följa det mönstret. Igår förde jag två friska glada barn till dagis. Men fem timmar senare ringde de från dagis (aldrig kiva när de ringer från dagis, man hinner alltid tänka katastroftankar!) och sa att Hubbe var ynklig och hade feber. Och det har han fortfarande. Hög feber och glansiga ögon. Jag själv känner mej också lite mer död än levande. Trots att jag inte har minsta feber eller bobba. Bara sömnbrist!
Den förra natten var nog den sämsta natten någonsin sedan vi fick barn. Hubbe vaknade minst en gång i timmen och var ledsen, trots febernedsättande var han kokhet. Halva natten sov han i vår säng, men ville sen tillbaks till sin egen då han tyckte det var för varmt och trångt i vår. Några timmar senare väcktes Lillasyster av Hubbes feberyrande. Och sen fick hon inte sömn förrän hon fick sova i vår säng. Så jag har inte sovit längre än max en timme i ett sträck. Och usel kvalite de hackiga timmarna tack vare barn i vår säng och ett evigt springande. Sista timmarna på morgonnatten tyckte Lillasyster det var en bra idé att forma bokstaven H mha av mej och Maken. Och även om det är min favoritbokstav så var jag inte så förtjust imorse... Huvudet dunkar nu av den dåliga natten.
Jag höll hemma Lillasyster också, så att hon nu inte också blir sjuk mitt i dagisdagen eller smittar ner någon i misstag. Och jag hade ingen lust att packa in en febrig Hubbe i bilen heller. Tanken är att jag borde försöka få ihop lite jobb. Har lång to-do-lista denna vecka och inte alls tid för något vab egentligen. Men få nu se hur det skall lyckas. Imorgon skall i alla fall Maken stanna hemma så jag får väl ta en lång och effektiv dag då istället. Jag håller i alla fall på att dricka en stoor kopp kaffe nu. Så kanske den gör susen?! Och tack och lov för Netflix. Hur skulle vabbandet funka utan barnprogram?!
Vår soffa är fylld med täcken och ynkliga skatter. Eller bara en ynklig. Lillasyster släpade bara hit sitt täcke och stack sedan iväg och lekte. Hon är pigg och engergisk som vanligt.