Ett besök hos Näringsterapeuten

onsdag 8 augusti 2018 - 20:43 | 4 Kommentarer

Hubbe har aldrig varit särdeles stor i maten. Ända sedan han övergick till fast mat har det varit mer eller mindre matkrångel. Hur det är att ha ett matkräset barn har jag redan skrivit om i det här inlägget. Jag vet inte om det på sistone blivit vare sej bättre eller sämre. Skulle säga att det är ganska status quo på ätarfronten för hans del. Då vi var på fyraårskollen för ett drygt år sedan frågades det om vi ville gå hos näringsterapeut för att kolla upp ätandet. Men då kände jag att vi ännu testar själva ett år till. Har det inte blivit bättre tills han fyller fem ger vi terapeuten ett försök.

Så nu i mars då vi var på femårskollen, fick vi en remiss till näringsterapeut. Efter några månaders väntan fick vi en tid. Jag kan nu inte säga att jag hade särdeles höga förväntningar. Men jag måste ändå medge att jag blev rätt så besviken. För jag tror att de mesta i Hubbes matvägran ligger i hans envishet och att han på något sätt är "rädd" för nya smaker och att testa nytt. Inte det att han inte vill äta eller inte tycker om maten (han har ju inte ens smakat så han vet inte om han tycker om eller inte!). Vår näringsterapeut fokuserade inte alls på den psykiska delen av maten utan bara på den näringsmässiga. Och den känner jag ändå till rätt så bra. 

Först fick vi berätta om vad han äter en vanlig dag. På basen av det ja berättade konstaterade hon att han äter för lite protein. Vilket jag visste. Lite för lite grönsaker och frukter får han också i sej. Vilket jag också visste. Så fick vi ett papper med bilder på tallriksmodellen och text med rätt mängder på hur mycket en femåring borde äta. Vilket jag också vet och vet allt för bra att vi inte kommer upp till. Terapeuten kunde inte heller så mycket svenska, så det var mest hon och jag som pratade. Hubbe lekte bara med några monstergubbar han hittat i en låda. Så det var ju också lite trist då det skulle ha varit vitkigt att prata också med honom själv. Och jag kände nog mest att det bara var bortkastad tid. 

Men några små bra tips fick vi i alla fall på slutet av timmen. Hon nämde Sapere-metoden, som jag vet att de också tillämpat på dagis med sina smakskolor. Så den har jag läst mej in på lite grann. Vi fick också med oss ett smakrallyspel som går ut på att gå runt på en spelplan och sen smaka på 6 olika smaker (vi har hittills bara spelat med "snälla" grejer, men så småningom kanske vi tar med nåt nytt!). Att ha smaktest hela familjen med trygga smaker och att alla i familjen får rösta på sin favorit har vi också gjort på inrådan av terapeuten. Vi hade fyra skålar med naturell yoghurt som vi toppade med fyra olika saker (honung, mangopure, mysli och blåbär) sen smakade vi alla i tur och ordning på de olika skålarna och gav poäng. Hubbes favorit var den med honung!

Den matlek vi ännu har kvar som hon tipsade om är att "leka med maten". Det vill säga ta en tallrik och olika livsmedel och sedan göra ett ansikte eller något annat konstverk som man sedan får äta upp. Att bara röra, lukta, titta på och prata om mat är också bra. Man kan också rita eller pyssla måltider på papperstallrikar för att fundera tillsammans vad det är man kunde äta till middag olika dagar. Men det har vi inte heller ännu hunnit med. Så här i vardagen är det svårt att hinna med allt extra. Men en peppa-Hubbe-med-maten-grej i veckan är väl kanske målet att vi skall hinna med. 

Hittills har inte förändringarna varit så stora, men allt som är positivt när det kommer till ätande är bra. Nu har de på dagis också gått med på att han får ha en egen burk med grynost och en egen flaska ketchup så att han i alla fall äter det till lunch, ifall maten inte annars smakar. Så det känns bra, att han inte äter bara ett knäckebröd på hela dagen som tidigare. Och nu i sommar har han smakat och tyckt om både honungshöna och grillade ribs. Så det är i alla fall nånting annat än pasta. Men ännu är maträtterna han på riktigt tycker om inte särdeles många (kan räknas på ena handens fingrar). Och att smaka på främmande smaker är helt otänkbart. Babysteps babysteps.

Man vänjer sej konstigt nog, och idag tänker jag inte ens så mycket på hans kräsenhet. Men visst är det jobbigt om man ens börjar tänka på det lite mer! Och mest av allt skulle jag bara önska att han skulle våga smaka på allt som kommer på tallriken, inte äta upp det, inte tycka om det, bara vara nyfiken och smaka! Om vi skulle ha kommit så långt om ett år så skulle jag vara världens gladaste mor till matkräset barn!

IMG 3615Smakrallyspelet in action! Det är ju enkelt att göra ett eget. Det enda som behövs är spelplan med numrerad bana, tärning, skålar med innehåll och spelpjäser. 

IMG 3618Här smakas det på gurka, jordgubbar, majskakor, äppel, paprika och blåbär!

 

Kategorier:

Mammaliv

4

Kommentarer

  • Nina

    08.08.2018 23:21 (3 månader sen)

    Vi har också en väldigt matkräsen kille. Nu är han 7, och det har blivit lite bättre med ätandet men ännu har vi en lång väg kvar. Vi har försökt ta bort alla måsten och tjatanden kring maten, "ta mera" eller liknande. Ibland har det fungerat bra då det har varit nån annan nära vuxen som modell t.ex. steka köttbullar med fammo så har det gått bättre, och man har kunnat påminna om det på nytt senare "att oj vad det var gott och vad duktigt du smaka". Sen har han och pappa testa goda saker t.ex. nytt lördagsgodis eller liknande bara för att våga prova något nytt. Tack för tipsen! Och hoppas ni får ett litet matvrak. :)


  • Sandra Neuman

    09.08.2018 10:37 (3 månader sen)

    Vår femåring har plötsligt blivit lite kinkig med maten nu också. Tidigare har han ätit och tyckt att det mesta varit gott, men nu petar han gärna undan en del grönsaker. För oss blev lösningen att ibland lämna bort makaronerna och bara koka broccoli till såsen. Då är det igen bara broccolin som duger ;)


  • Emelie

    09.08.2018 10:53 (3 månader sen)

    Har också samma erfarenhet av näringsterapeut. Fokus ligger på näringsinnehållet och allt kändes så "gammalmodigt" vad gäller deras tänk. Till mig sa hen att det var viktigt att dricka mjölk och äta bröd till VARJE måltid för att få i mig fibrer som glutenallergiker. Det dummaste jag hört? Fibrer finns ju också i annan, bättre mat.


  • Soffi

    10.08.2018 13:53 (2 månader sen)

    Oj! Din text fick mig att slängas nästan 20 år tillbaka i tiden då min son var runt sex år. Vi kämpande, vi grät och han spydde. Han verkligen hatade mat och jag skulle tro att han var bara 5 år den dagen han sa: mamma, varför finns det inte ett piller som man blir mätt av.
    Vi kämpade med dagis och måltiderna där och tyvärr hade vi en gammalmodig dagistant (vad heter det om det inte är en hon? :-)) som ansåg att man äter upp allt på talriken (även om man inte ens fått ta åt sig själv) - vilket ju inte gjorde saken bättre. Äter du inte upp får du inte heller någon efterrätt osv. Vi gick hos psykolog och hens råd var att verkligen inte tvinga barn att äta, det kommer nog med tiden. Håhåå... sånt tröstar ju inte när man är mitt i eländet och dagiset lydde som sagt inte heller rådet om icke tvång.
    Eller när alla säger, han äter nog när han blir hungrig. Jo-NEJ, det gör han inte alls!

    Oj vilken lång utläggning - Nåja, jag kan trösta dig med att min son är ett av de större matvraken i familjen idag.

    Lycka till på vägen och hoppas ni hittar hittar godsaker som ska falla i smaken!


Skriv kommentar