headersevendayssvartvitrosa2

Feministlistan

Skrivet av Hanna Stigzelius 11.04.2018 | 0 Kommentarer

Kategorier:

På den senaste tiden känns det som jag tänkt mer på feminism än tidigare. Kanske det började med #metoo och #dammenbrister. Eller så är det bara jag som ännu mer fått ögonen upp för strukturer och ojämlikhet runt om mej. Jag skrev ju också ett inlägg om jämlikhet i småbarnsvardagen, och hur svårt jag tycker det är att få det att gå ihop. Att dessutom ha både en son och en dotter, gör kanske också att jag blir mer uppmärksam på "genusbehandling" och tänker på hur det blir sedan då de är större. Hur vi som föräldrar kan påverka men också vad som kommer utifrån. 

Det är är feminism för mig: Feminism för mej är strävan efter att alla skall behandlas lika oberoende av kön. För så är det nämligen inte nu. Jo, vi har kommit en bit på vägen, men nej vi är inte ännu där. 
Jag kallar mig/kallar mig inte feminist, eftersom: Jag är stolt över att kalla mej feminist. Även om jag tycker det är superstörande att folk kan bli provocerade bara av ordet. För mej är det en självklarhet att också kalla mej feminist. Och ju mer jag läser om feminism och samhälleliga strukturer destu mer övertygad blir jag. Jag tror att de flesta kvinnor är feminister, obereonde om de kallar sej så eller inte. Även om jag inte riktigt fattar varför man inte skulle kunna stå för det? Det finns väl lika många olika feminister som det finns människor. Att kalla sej för feminist betyder inte att man är på något visst sätt eller att alla feminister tänker lika. Även om jag tror att målet för alla feminister är det samma. En mer jämlik värld. Mer möjligheter för alla.
Det här är den viktigaste feministiska frågan: Hur skall vi få även männen att se att feminism gagnar dem? För utan att alla strävar mot samma mål så kommer vi inte komma framåt. Jag tror föräldraledigheter och större jämlikhet i barnfamiljer är en väldigt bra start för att komma framåt i Finland. Men för att här skall hända något måste också Papporna börja kräva mer tid med sina barn och större del av ledigheterna. Jag känner i alla fall att jag som jobbande småbarnsmamma vill kämpa för jämställdheten men att jag inte har energin kvar efter att jag skött allt jag måste.
En förebild inom feminismen: Lady Dahmer, Peppe Öhman och Michelle Obama tycker jag alla tre är viktiga för min egen feministiska upplysning. Starka kloka kvinnor som är bra på att uttrycka sej! 
Så här syns feminismen i min vardag: Allt för lite, tyvärr! Jag känner att min energi inte räcker till kampen. Men jag försöker med små medel. Försöker att själv vara uppmärksam på strukturer, hemma, på jobbet och som Mamma. Jag läser en del feministiska bloggar, artiklar och bloggar och försöker lära mej mer så jag kan ge svar på tal och åtminstone orka upplysa folk lite nu som då. Men så mycket oförståelse och skit som man får så är det inte lätt. 
Ett motargument jag stöter på (eller själv har) mot feminismen: Ja men män och kvinnor är ju olika! Bah säger jag. Individer är olika, men det mesta beror inte på vårt kön. Och jag skulle nog vilja påstå att män och kvinnor idag klarar samma uppgifter om man så vill. Samhället har ju förändrats. De är ytterst få jobb som nuförtiden kräver en superstark fysik och ännu färre som kräver att man skall kunna amma.  Olika betéenden tror jag mer beror på samhälleliga stukturer och personlighet. Inte på grund av våra kön. 

Ett motargument jag själv har är väl kanske att jag känner att jag inte vet HUR jag skall göra för att komma framåt. Jag går ju själv i otaliga kvinnofällor hela tiden. Och är inte alls genusneutral i min uppfostran heller, jag kör dem ju i rosa och blott, köper dockor till min dotter och bilar till min son. Så jag formar och upprätthåller ju också strukturer, fastän jag inte ens vill det! Men jag vet bara inte hur man ändrar ett samhälle, jag känner mej liksom maktlös. I alla fall vet jag inte hur förändrar utan revolution och massa energi, som jag känner att jag inte har eller liksom orkar med. Jag vill ha en konkret handbok med tips på hur man blir en god feminist i vardagen. Vilka frågor som är de viktigaste och vad man absolut måste komma ihåg och vad som inte är lika noga. Finns det en sån?!
Då insåg jag att jag var/inte var feminism: Jag har nog alltid varit feminist. Båda mina föräldrar är feminister. Mamma var ordförande för SFP:s kvinnorförbund i många år och Pappa är väl en av de som var med och grundade Suomen Feministimiehet r.y, om jag minns rätt. Så vi har diskuterar rätt mycket feminism hemma vid köksbordet. Att själv vara en stark kvinna gör ju att man också ifrågasätts lite, vilket jag tyckt varit svårt emellanåt. Men samtidigt ger det en lite fananamma och gör att man börjar fundera på hur man tex hade blivit behandlad om man varit man och betett sej på samma sätt. Sen villl jag förstås kämpa för att min dotter skall ha lika många möjligheter som min son.
Ett tips på ett feministiskt verk: Peppe Öhmans Livet och Patriarkatet tycker jag var väldigt tydlig och bra. Hon förklarar samhälleliga strukturer, vad det hela liksom handlar om så enkelt så att alla håller med och förstår. Den borde alla tvingas läsa i typ hägstadiet! Bitterfittan av Maria Svedland är ju också en riktig feministklassiker som jag minns att jag tyckte var rätt spännande då jag läste den. Borde säkert läsa den på nytt nu då man själv är inne i småbarnsåren med allt vad det innebär och håller på att bli lite bitter själv...

[embed width=800 height=450 class=left thumbnail=http://images.cdn.yle.fi/image/upload/fl_keep_iptc,f_auto,fl_progressive/q_88/w_2160,h_1215,c_crop,x_0,y_0/w_1200/v1516800837/39-4593215a688aa3ee802.jpg?r=45609]http://images.cdn.yle.fi/image/upload/fl_keep_iptc,f_auto,fl_progressive/q_88/w_2160,h_1215,c_crop,x_0,y_0/w_1200/v1516800837/39-4593215a688aa3ee802.jpg[/embed]Bild lånad, klicka på bilden för källa.

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar