Jämställdhet i småbarnsfamiljen, hur kan det vara så svårt?!

söndag 4 mars 2018 - 20:27 | 24 Kommentarer

Jag är uppvuxen i en familj där de vuxna delat väldigt rättvist på hemarbetet. Min Pappa har alltid dammsugit i mitt föräldrahem. Han har lagat mat och tagit hand om mej och mina systrar minst lika mycket (om inte mer) än min Mamma som ofta hade kvällsprogram och jobbade skiftesjobb. Men jag tror nog ändå att det var Mamma som var familjens projektledare och logistikansvarige. Men jag har faktiskt aldrig frågat dem. 

I min egen lilla familj är det här med jämlikhet tyvärr inte alltid så lätt. Vi gjorde ju så att jag var hemma betydligt längre med båda barnen än vad Maken var. Både av ekonomiska orsaker men också på grund av att vi kände att det var så vi ville göra. Om föräldraledigheterna skulle se annorlunda ut än de gör nu kan det mycket väl hända att vi valt annorlunda. Jag är förstås jätteglad för att jag fick vara hemma så pass länge, jag trivdes väldigt bra med det. Men så där särdeles bra ur en jämlikhetssynpunkt var det ju inte. Då den ena tjänar alla pengar och den andra bara får vårdbidrag så blir det lite skevt. Det blir liksom logiskt att den som är hemma sköter markservicen då den andra betalar för allt, för att göra jämna ut det någonstans. 

Nu då jag också jobbar 100% är det svårt att bryta de mönster vi haft redan i fem år. Jo jag betalar nu betydligt mer för familjen gemensamma utgifter än då jag var vårdledig (eller bara jobbade 60%, vilket jag också gjot i två repriser). Vi betalar inte riktigt 50-50 eftersom jag, pgå 3 år hemma och 2 år som deltidsvårdeldig, lite stagnerade i min karriär, så jag tycker det är mer än rättvist så här. Men det som stagnerat ännu mer är fördelningen av uppgifterna på hemmaplan. Vilket ju inte är så roligt. Jag gör fortfarande merparten av allt oavlönat hemarbete, för att inte tala om projekt- och logistikchefsuppgifterna och allt metaarbete som inte ens syns. 

Och det är så svårt att komma ur det här. Mina svärföräldrar har dessutom haft en helt annan fördelning än vad mina föräldrar haft, så Makens utgångspunkt är annan även här. Och jag förstår att det är svårt för honom att själv ta mer ansvar då det är så bekvämt när jag skött allt i fem år. Och jag vill ju inte gnälla, klaga och bli bitter. Men det är väldigt svårt kan jag tala om. Hur skall man liksom på ett konstruktivt sett få det hela mer jämlikt!? Vissa saker funkar nog bra som de är nu (t.ex. dagislämnigar/hämtningar och vabbandet ar gått rätt så smärtfritt hittills tack vare våra veckovisa logistikmöten). Medan andra knappt fungerar alls. 

Vi har en gemensam to-do-liste-app (Wunderlist) där vi försöker fördela en del grejer. Det funkar någotsånär. Men jag tycker det är bra att få nerskrivet saker och delegerat en del så jag åtminstone inte glömmer bort. Men de är väl de vardagliga löpande grejerna som är svårast. Jag är dessutom rätt så otålig, och speciellt med barnen gör jag bara själv då istället, om det inte händer nåt även fast vi fördelat eller kommit överens om annat. Typ läggningar, matlagning och sånt. Jag har liksom inte energi att stå och gnälla för att få saker att hända utan gör bara själv istället fast jag kanske inte borde?! Jag gör också merparten av de vardagliga städandet och plockandet, även om Maken nog också sopar och torkar ytor ibland. Handdiskande sköter jag 100%. Diskmaskinen och övrigt köksstäd lite jämnare, kanske 60-40!? Matlagning sköter jag ca 80%. Det är väl ganska naturligt att den som hämtar oftare på dagis också lagar mer mat (vilket alltså oftare är jag även om Maken nog också hämtar en eller ett par gånger i veckan), men jag lagar tyvärr också mer mat på veckosluten då vi båda är hemma. Det liksom bara blir så. 

Eftersom jag är morgonpigg är det också Maken som får 95% av alla sovmorgnar. För det mesta känns det okej men ibland kan jag  nog bli lite bitter över det också. Tvättrumban sköter jag också 100% av. Medan Maken sköter ca 80% av allt mathandlande. Men det är nog jag som håller koll på vad som skall köpas, skriver listor och planerar mat, i synnerhet om vi skall ha gäster eller kalas. Maken är i sin tur mycket aktivare med barnen på veckosluten, far till simhallen och hoplop och liknande. Men ofta är det så för att jag känner att jag inte har ro att komma med eftersom jag har en massa fix att sköta hemma (plus att jag inte gillar vare sej simhallen eller hoplop särdeles mycket heller). 

Jag vet inte ens riktigt hur jag ens vill ha det. Men jag vet att det inte känns jämlikt eller ens hållbart som det är nu. Jag blir ofta stressad över allt som snurrar i huvudet som jag måste komma ihåg att fixa. Vi försöker kommunicera och dela upp saker. Men det är ibland svårt att diskutera då man själv känner sej både bitter, överarbetad och ouppskattad. Och inte är det ju kul för Maken att bara få klagomål heller, det förstår jag ju också. Och han tycker ju förstås att han gör betydligt mer nu än då jag var hemma hela tiden. Vilket är sant, men det känns ändå inte rättvist. Så svårt det kan vara. Och jag gissar att vi inte är de enda som har svårt att fixa det här?! 

Hur delar ni andra på ansvar över barnen, uppgifter i hemmet och ekonomin?! Är det hårt 50-50 som gäller eller vem gör mer? Tror ni det skulle bli mer jämlikt om föräldraledigheterna också skulle tvinga oss till mer jämlik uppdelning i att stanna hemma? I synnerhet för mina barns skull tycker jag att det skulle vara så bra ifall vi skulle få det mer jämlikt fördelat, så att inte könsstereotypierna vi nu besitter skulle gå vidare. Men fasen så svårt det är att komma ur det hela. Hur skall man liksom ens hitta energin till det hela när man redan går på sparlåga som det är?!

1blommor2Ibland känns det som att jag har två heltidsjobb. Hur kan det vara så svårt att dela upp allt så att alla skulle vara nöjda?

 

Kommentarer

  • Ullis

    04.03.2018 21:50 (7 månader sen)

    I feel you! Har senast idag varit så irrriterad på detta. Att en (läs jag) har pelisilmä, kan planera osv, medan sambon inte kan. Så betungande alltför ofta. Jag är vårdledig, men har nog ändå aldrig tänkt att jag måste göra min "del"/jobb genom att sköta typ allt hushållsarbete. Tycker verkligen att han skall hjälpa till med det så mycket han bara hinner. Mitt heltidsjobb är ju att ta hand om vårt barn och det gör jag till 100% 24/7 medan han jobbar 8h/dag.
    Men jo, det är svårt att få det att rulla av sig själv så att alla är nöjda.

    • Hanna Stigzelius

      05.03.2018 20:56 (7 månader sen)

      Det är just det där planerande som stör mej mest också. Att det är jag som tar initiativet till allt! Det krävs ju energi bara för det liksom. Grr.


  • Tea

    05.03.2018 08:57 (7 månader sen)

    Hej!
    Det är som att läsa mina egna tankar! Vi har exakt samma problem hemma hos oss. Jag hatar nått oerhört att vara den gnällande partern, men när ingenting händer eller blir gjort om jag inte säger till. Det här äter på mig massor. När du luskar ut hur man skall gå till väga för att ändra det här mönstret, please let me know!

    • Hanna Stigzelius

      05.03.2018 20:57 (7 månader sen)

      Så skönt att höra att vi inte är den enda! Och jag lovar dela med mej om vi kommer fram till lösningen. Lova att du gör det samma?!


  • Karin

    05.03.2018 10:54 (7 månader sen)

    Det eviga pusslet; hur gör man för att få det jämnställt? Jag vet att Peppe Öhman har skrivit om detta på sin blogg för inte så hemskt länge sendan, hon hade en lista och den verkade bra. Båda sätter sig ned och fyller i den sen jämför man och diskuterar. Något i den stilen?
    Vi är inte jämnställda i vårt hushåll/familj. Men jag har insett att det kanske inte är möjligt att vi blir det heller, men huvudsaken är att vi diskuterar (vilket vi gör OFTA),ändrar på då det inte änns bra och är lyhörda för varandra. man jobbar till sjöss (6v borta- 6v hemma) så vi KAN omöjligtvis bli helt jämnställda! Det skulle ju kräva att jag åker bort då han kommer hem, men vilket äktenskap har man då :)? Jag tror på diskussion, kommunikation och att vara lyhörda för varandra. Man måste kunna få säga att nu känner jag att jag drar att större lass, kan vi göra ngt åt det? Och då måste nog ens partner kunna ställa upp och ta emot det budskapet. Och förhoppningsvis hittar man något sätt att ändra de strukturer man har fastnat i. Men inte är det lätt inte....

    • Hanna Stigzelius

      05.03.2018 21:01 (7 månader sen)

      Jag läser Peppes blogg och minns också inlägget. Och visst, kommunikation är säkert nyckeln. Men när skall man liksom hitta tid och ork att sätta sej ner och diskutera i några timmar och printa och fylla i någo listor?! Vardagskvällarna fylls klädsorterande och -tvätt, matlagning, handlande, plockstädande och kvällsrumba och sen är man så slut att man stupar. Vi pratar nog också ofta. Har bla "logistik-möte" varje söndag för att planera kommande veckans dagisrumba och viktiga kom ihågs. Men det är ändå inte tillräckligt tydligen?!


  • Maria

    05.03.2018 15:24 (7 månader sen)

    Hej!
    Jag är nu mammaledig med vårt andra barn och för tillfället är det nog jag som sköter allt här hemma (känns det som i alla fall). Samma gällde när jag var hemma med vårt första barn. Mellan barnen var jag på jobb och då var jag helt fed up med att städa, tvätta, diska och laga mat. Så jag föreslog att vi städar vecka vecka och listade upp vad som måste göras under veckan. Typ byta kattsanden, dammsuga, tömma roskisarna osv. När det var mannens vecka så rörde jag inte en fena (super svårt till en början). Jag plockade inte grejer bort och städade inte. Då insåg han hur mycket jag gör när det såg ut som ett bombnedslag på hans veckor :D
    Nu har jag som sagt igen ansvaret här hemma, men när jobbet kallar så skall vi nog definitivt ta detta i bruk igen.
    I hans hem så skötte mamman om precis allting, han hade t.ex. aldrig själv bytt lakan när vi träffades som 18-åringar! OMG :D

    • Hanna Stigzelius

      05.03.2018 21:03 (7 månader sen)

      Det där med lakanen låter bekant... Och er städvecka låter också som en smart system. Men hos oss skulle det nog inte gå tror jag. Och jag vet inte ens om jag vill att det skall vara helt 50/50. Mer att man delar upp vissa uppgifter och avstår andra. Men det skulle säkert vara bra att göra så ens en månad så man bättre skulle se hur det skulle se ut om jag bara slutade?!


  • Bella

    05.03.2018 17:49 (7 månader sen)

    Linn Jung skrev nyligen om detta ämne: https://sevendays.vasabladet.fi/bloggar/linnjung/vem-utfor-slitarbetet och där i texten nämner hon ”jämställdhetskollen” som jag själv tyckte var super att tillsammans med min partner gå igenom: https://www.lifewithkids.se/wp-content/uploads/2017/11/Jamstalldhetskollen.pdf

    • Hanna Stigzelius

      05.03.2018 21:04 (7 månader sen)

      Tack för tipset! Har till och med bookmarkat den här linken tidigare, men bara inte fått tiden att kolla närmare!

      • N

        07.03.2018 12:28 (7 månader sen)

        Gå igenom listan! Det tar inte väldigt mycket tid. Kan vara ögonöppnande särskilt för den som tycker fördelningen är bra som den är och den som gör det mesta för familjen och hushållet får kanske bekräftat att hen faktiskt ansvarar för det mesta.


  • Sofia

    05.03.2018 20:14 (7 månader sen)

    Vi har inga barn ännu så det är kanske svårt säga hur det blir då med uppdelning av hushållsarbetet. Nu delar vi på hushållsarbetet på så sätt att vi diskar varannan dag, lagar maten och handlar tillsammans, städar båda då det behövs och städar mera ordentligt en gång i månaden och vi tvättar våra egna kläder. Dock tycker jag ändå att det känns som att det är jag som tar mera initiativ till saker och planerar mera.

    • Hanna Stigzelius

      05.03.2018 21:05 (7 månader sen)

      Det var nog betydligt enklare innan barnen kom tycker jag. Det fanns inte nära på lika mycket måsten i vardagen som det finns nu. Även om grundjobbet då också var samma. Men allt planerande och alla logistik är liksom dubbelt mer nu.


  • Anna

    05.03.2018 23:04 (7 månader sen)

    Vi gjorde en lång lista på ALLT som görs i hemmet, från vattna blommorna till tvätta till frosta av frysen till tvätta fönstren till skaffa presenter till gudbarnen, diskuterade igenom hela listan och kom samtidigt överens om hur ofta vi tycker art alla saker skall göras. Sen delade vi upp rubbet. Att föra bilen på service en gång per år är inte jämförbart med att ha ansvar för tvätten.

    Sen kommer det svåra - att släppa helt det som inte är på ens eget ansvar. Jag är inte tvättansvarig, så jag rör inte tvättkorgen typ. Sen får man ju prioritera - om det är viktigt för dig att det är blommor i rabatten eller att skorna är putsade men den andra parten inte skulle kunna bry sig mindre om det så får du ta det på ditt ansvar eller vara ok med att det inte blir gjort.
    Det här funkar bra för oss, och diskussionen tog kanske en timme. Listan ni utgår från kan ni ju producera fram under typ nån vecka innan ni tar diskussionen, ha bara ett block liggande framme där ni fyller på med grejer när ni kommer på dem.

    • Anna

      06.03.2018 10:44 (7 månader sen)

      ...och gällande det ekonomiska så kan man ju dela upp utgifterna procentuellt i enlighet med lönen, dvs den som har 35% mer i lön betalar 35% mer av utgifterna.

      • Hanna Stigzelius

        20.03.2018 21:59 (6 månader sen)

        Nå det tycker jag också... men....

    • Hanna Stigzelius

      20.03.2018 22:00 (6 månader sen)

      Låter som bra system! Men jag vet inte om jag klarar av att släppa allt?! Hur bestämmer man hur mycket allt är värt och vem som gör vad?! Och hur gör man om den andra inte sköter sin uppgift/sköter den dåligt?


  • Linda

    06.03.2018 09:45 (7 månader sen)

    Jag undrar ibland om inte män gör mer än man tror, t.ex. att ta hand om bilrelaterade göror eller gräsklippning/snöskottning, och helt enkelt inte gör något stort väsen av det? Jag har i varje fall lyckats få en lottovinst i det här fallet, för min man gör (minst) hälften av allt hushållsarbete. Vi har nog delat upp ansvarsområden, men ifall jag lekt mer med dottern under dagen och en maskin tvätt blivit över, går han ner till tvättstugan och fixar den utan att säga något. Vi arbetar båda 100% och delade 50:50 på föräldraledigheten (betyder alltså att min man var hemma med vår dotter ensam från det att hon var 6 månader till ett år, och jag arbetade). Jag tror faktiskt att min man är lite speciell i det här fallet, eftersom vi gnäller ytterst lite på varandra gällande hushållssaker. Vårat motto är nog något i stil med att ingen av oss sätter sig ner på soffan förrän allting är fixat på kvällen, och det är ju rättvist, tycker jag. :)

    • Anna

      06.03.2018 13:33 (7 månader sen)

      Kul att höra att ni hittat ett sätt som fungerar för er!
      Ur ett socialt perspektiv tycker jag det är viktigt att inte dela upp det i kvinnligt och manligt - om vi vill, som Hanna också skriver, att barnen inte skall ärva våra dåliga vanor så måste vi ju bort från att pappa alltid klipper gräset och mamma lagar maten :)

      Att klippa gräset en gång i veckan under tre månader och skotta snö då det snöat kräver dessutom ingen planering, ingen kalenderbokning då någon kollat med fem andra involverade att det passar nu, ingen har planerat matsäck och sett till att det finns byteskläder med. Lite (ganska!) karikerat här visserligen, men försöker få fram att allt arbete i hemmet inte är likadant. Det som tar mest tid är sånt som inte syns, sånt som (återigen, karikerat) kvinnor lärt sig att göra simultant medan vi gör något annat. Koordinera veckoslutsutflykten med kompisfamiljen medan vi lagar mat och kommer ihåg att sätta på tvättmaskinen. I det långa loppet är det inte hållbart.


  • Sofia från Karleby

    06.03.2018 20:51 (7 månader sen)

    Jag kan inte relatera till detta, men känner med dig, och hoppas verkligen att ni med små steg närmar er en jämn vardagsfördelning, för att värna om allas välmående i längden.

    För oss har der alltid varit naturligt att vi hjälps åt och drar ett lika stort lass om hem och barn. Vi är båda föräldrar, vi är två vuxna som har delat ansvar för vår gemensamma vardag.

    Jag var lite längre hemma med båda barnen, men båda var hemma, och det tror jag är jätreviktigt. Med första barnet var jag hemma 1 år och min man 6 månader. Med andra barnet och den försfödda var jag hemma 1 år och 4 månader, min man var hemma med dem 8 månader. Obs! Jag tjänar betydligt mera än min man. Och ändå var jag hemma längre.

    Inte har det varit lätt alltid. Småbarnslivet är inte lätt. Varken för mig eller för min man. Ibland har vi upplevt det väldigt olika, både i det glada och det tunga, och vissa erfarenheter har vi upplevt lika. Och det är okej. För vi är två olika individer med olika styrkor och svagheter. Vi är ej på ett viss sätt bara för att vi är mammor o pappor, för alla mammor o pappor är olika. Så vi har aldrig sett det så. Utan de är våra barn, hemmet är vårt, vardagen är vår, livet är vårt - då tar vi båda ansvar för alla delar.

    Men visst syns könsrollerna hos oss också till viss del, och till viss del ej. Det spelar liksom inte så stor roll. Viktigaste är att vi nånstans drar ett ungefär lika stort lass. Min man städar mera än vad jag gör, jag pillar hellre med klädtvätt, min man handlar, jag planerar inköpslistan, min man ansvarar ofta för dagisväskorna, jag sköter om barnens kläder, vi för och hämtar lika mycket, min man sköter om våra bilar, jag lagar mat 60% min man 40%, min man är en höjdare på försäkringar mm men ekonomiplanering är min grej osv osv. Vi har varit tillsammans länge också så vi har växt in i våra roller ganska bra :) Peppes lista kan säkert vara till god hjälp för att få en överblick!

    Jag har svårt att förstå de gamla rollerna i dagens samhälle. Både jag och min man har växt upp i hem där man delat jämt på hemarbetet. Så jag tror det är jätteviktigt att också tänka på det beteende vi visar våra barn, det de växer upp med, för det har inverkan på deras framtida sätt och syn.

    Men tro mig, jag pekar inte finger. Jag tycker su är akitmodig som skriver såhär rakt och ärligt om detta. Det är bra gjort! Jag och min man är lyckligt lottade fär de roller vi haft. Så på det viser kan jag inte fullt förstå hur svårt det kan vara att bryta ett sånt mönster. Så därför dömer jag ej heller. Utan tackar för ett bra inlägg och önskar er familj allt der bästa för just er familj!

    • Hanna Stigzelius

      20.03.2018 21:58 (6 månader sen)

      Lyckos dej! Kanske vi också är där en dag?!


  • Sofia

    07.03.2018 20:52 (7 månader sen)

    Puh! Jag är så rädd för just det där! Är hemma med vår yngsta nu och i augusti kommer trean så kommer inte att jobba där emellan. Sen när jag börjar jobba igen har jag varit hemma mer eller mindre 7-8år! Och jag sköter det mesta här hemma, trots att jag verkligen inte borde nu pga foglossning.

    Ekonomiskt så har vi helt delad ekonomi, så där är det ingen skillnad, allt är bådas, vi är ju en familj. Men jobbmässigt är det nig så ojämställt det kan bli. Han jobbar och är trött efter jobbet, jag sköter barnrumban och allt som hör till. Handlar, lagar mat, städar (en del plock och helgstädning gör båda, men han märker inte ens att badrummet behöver städas om jag struntar i det! ), kommer ihåg födelsedagar osv. Han vet inte ens själv när hans föräldrar fyller?!

    Så ja, försöker ta upp detta till diskussion emellanåt, men det tas ofta som kritik ( vilket det ju nog är) och så händer det inte mycket sen.

    Jag bävar för den dag då jag också jobbar. Men då kommer jag nog att gå helt in för olika ansvarsområden och strunta i det som inte är mitt. Nu innan det ska vi gå igenom en rutinblankett från rådgivningen angående ork osv. Och det ser jag som ett bra underlag för diskussion. Kanske det öppnar ögonen om han ser det svart på vitt?

    Jag vet inte om det stämmer, men har sett en video om skillnaden mellan mäns och kvinnors hjärnor. Hos kvinnan går det tusentals kopplingar mellan allt och vi kan hålla massor av saker i huvudet på samma gång. Hos män finns det betydligt färre och de kan bara tänka på en sak i gången. Hos oss stämmer det nog väldigt bra...

    Sen undrar jag bara en sak. Den som inte hämtar barnen hos er, vilken tid kommer den hem från jobbet?

    • Hanna Stigzelius

      20.03.2018 21:58 (6 månader sen)

      Det beror på hur mycket hen har på jobbet den dagen. Jag brukar komma kring 18-tiden. Oftast inte senare. Maken typ samma. Ibland något senare. Man vill ju ändå hinna se barnen innan de går och sova!


Skriv kommentar